najahund

Hyckleriet lyser med aldrig sinande styrka - debattartikel i Newsmill

2011-02-03T01:08:00.003+02:00

Med anledning av händelserna i Tunisien och Egypten har jag skrivit en debattartikel som publicerades på Newsmill idag:

De tunisiska och egyptiska folken reser sig mot förtryckande diktaturer. Men deras strävan efter frihet och demokrati mottas inte med ohämmad entusiasm av USA eller inom EU som annars ständigt hävdar att de står upp för dessa värden. Hyckleriet i Europas och USA:s mellanösternpolitik gör sig ännu en gång.

Medan denna text formuleras skriver miljoner tunisier och egyptier historia. Efter decennier av förtryck har dessa folk trotsat sin fruktan för samvetslösa diktatorer och gett sig ut på gatorna för att ta tillbaka sin frihet. Men medan dessa frihetstörstande folk ropat efter demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter har de amerikanska och europeiska politiker som gång på gång understrukit USA:s och Europas kamp för just dessa värden talat om ”stabilitet”.

”Stabilitet” var ett ord som exempelvis Hillary Clinton och Barak Obama återkom till gång på gång i förra veckan, samtidigt som de beskrev Egypten som en viktig allierad. Någon som hörde demokrati nämnas i deras uttalanden? Tony Blair ville i söndags inte uttala sig om Mubaraks framtid men underströk behovet av ”stabil” förändring. Det är löjeväckande att höra amerikanska och europeiska politiker upprepa att vi varken kan eller bör ”ingripa” eller ”föregå utvecklingen” i Egypten när de får frågan om Mubarak bör avgå. Det är just behovet av och viljan att ingripa som präglat ”västvärldens” mellanösternpolitik sedan tiden före kolonialismen.

Tisdagens massdemonstrationer har inte bara tvingat fram eftergifter från Mubarak som meddelat att han inte ämnar ställa upp för omval i september. Jordaniens kung Abdullah ombildade i natt sin regering i ett försök att förekomma istället för att förekommas. Senaste nytt är att Yemens president inte ämnar ställa upp för omval. Förändringens vindar blåser över Mellanöstern. Massorna i Egypten har också tvingat svenska, europeiska och amerikanska uttalanden att bli mer rakryggade under det senaste dygnet. Barak Obama talade sent igår kväll om att det bör ske en ”välordnad övergång” till demokrati och att det bör ske ”förändring nu”. I sitt berömda tal i Kairo våren 2009 lovade Obama att USA skulle ge stöd till demokrati och mänskliga rättigheter över allt. Var var Obama i fredags?

Det finns många exempel på USA och Europas dubbelmoral de senaste veckorna. Det var tyvärr inget skämt när Frankrikes utrikesminister Michèle Alliot-Marie några dagar innan Ben Ali flydde Tunisien föreslog att Frankrike skulle ”dela med sig av sin välkända kunskap om polis- och säkerhetsinsatser till Tunisien för att reglera de störande elementen”. Tro inte att uttalandet var en vettlös tunga som slant – tvärt om representerar det ganska väl många franska regeringars syn på behovet av ”stabilitet” i regionen. Om Frankrike fullföljt Alliot-Maries linje hade det sannerligen inte varit första gången som landet aktivt medverkat till att rycka undan mattan för demokratiska krafter och processer i Mellanöstern.

Alla är jämlika – men vissa är mer jämlika än andra, konstaterar Orwells grisar. På samma sätt är alla diktaturer i våra företrädares ögon lika illegitima - men de i Irak, Iran och Syrien betydligt mer så än de i Egypten, Jordanien och Saudiarabien. Hade den folkliga revolten vi ser i Kairo ägt rum på Damaskus gator hade tongångarna varit totalt annorlunda. Som medlem i ”ondskans axelmakter” utgör den ”stabilitet” som Bashar Assads regim erbjuder ett tydligt hot mot amerikanska och europeiska intressen. Den bör därför störtas. Jordanien och Saudiarabien är dock viktiga allierade i regionen och dessa regimer mottar liksom Mubarak - och fram till helt nyligen Ben Ali - massivt ekonomiskt, militärt och politiskt stöd från ”väst”. Från dig och mig.

Samtidigt som våra politiska ledare uppvisar tydliga brister när det gäller att ge stöd till demokratiska krafter i en demokratitörstande region, lyser kritiska analyser av svensk, europeisk och amerikansk mellanösternpolitik med sin frånvaro i svensk media. Historien erbjuder ett veritabelt smörgåsbord av händelser som kastar skugga över EU:s och USA:s uttalade arbete för demokrati och mänskliga rättigheter i regionen. Marocko, Algeriet, Iran, Tunisien, Egypten, Irak, Israel/Palestina, Saudiarabien och så vidare… Som vanligt finns många av svaren på varför nutiden ser ut som den gör i en titt på historien. Men vikten av självkritik och att göra upp med sin historia tycks inte gälla ”västvärlden” i förhållande till Mellanöstern.

Hosni Mubarak har ingen som helst legitimitet som Egyptens president. Det borde därför vara en självklarhet att Sverige, Europa och USA ställde sig bakom de egyptiska demonstranternas krav om Mubaraks omedelbara avgång samt att nyval hålls så snart det är möjligt. Vad EU och USA borde göra nu är att intensivt analysera på vilket sätt man kan stödja den demokratiska utvecklingen i Tunisien, Egypten och andra delar av arabvärlden. Det vi bevittnar i Tunisien och Egypten är utan tvekan historiskt, men ingen kan överblicka utgången. Om revolutionen i Egypten lyckas fälla Mubarak väntar en mycket instabil tid. Det är upp till det tunisiska och egyptiska folken att avgöra sin framtid. Men om de ber om vår hjälp bör den vara omedelbar. En av de största utmaningarna kommer att ligga i att bygga upp väl fungerande samhällsinstitutioner som är nödvändiga för ett demokratiskt styrelseskick. Där finns mycket kunskap att bidra med. Men EU och USA bör också förbereda massiva ekonomiska stödpaket som kan sätta fart på ekonomierna och bidra till att länderna får en positiv start på sin stapplande väg mot demokrati. Ekonomiskt stöd blir ett viktigt medel för att uppnå – stabilitet.

Debattartikel i SvD

2010-12-14T00:31:00.002+02:00

Idag publicerar Svenska Dagbladet en debattartikel som jag skrivit tillsammans med min kollega i Settler Watch, Olle Svahn. Trots att det råder internationell enighet om att de israeliska bosättningarna är olagliga och utgör ett stort hinder för fred i Mellanöstern fortsätter dessa att växa. Vi kräver därför att Sverige och EU omprövar sin Israelpolitik och villkorar allt ekonomiskt samarbete med Israel. Du kan läsa debattartikeln här.

Utdrag ur artikeln:

Många menar att det internationella samfundet under åren förhållit sig för passivt och måste gå från ord till handling. Vi menar att så redan skett, men på ett häpnadsväckande vis.För trots uppenbara brott mot den internationella rätten har Israel bland annat belönats med ett ekonomiskt fördelaktigt associeringsavtal med EU. Det uppgraderades så sent som i december 2008. I maj i år bidrog den svenska regeringen aktivt till att rösta in Israel i den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD. Det amerikanska erbjudandet om stridsflygplan samt löfte om att använda sitt veto mot alla Israel-kritiska resolutioner i FN:s säkerhetsråd följde därför en logisk trend av belöningar till en stat som kontinuerligt bryter mot folkrätten.

Ingenting tyder på att den politik som Sverige och EU för kommer att bära någon annan frukt än utvidgade bosättningar, minskade chanser för en tvåstatslösning och ett urholkat förtroende för den internationella rätten. Settler Watch kräver att Sverige och EU omprövar sin israelpolitik och slutar belöna Israel för sina folkrättsbrott. Allt ekonomiskt samarbete måste villkoras och kopplas till hur landet efterlever internationell rätt och mänskliga rättigheter. Om inte så sker, bör avtalen rivas. Israel är beroende av stöd från EU och USA. En mer hårdför linje mot Israel kan skapa nödvändigt politiskt utrymme för de mer moderata krafterna som finns i landet och åstadkomma ett nödvändigt byggnationsstopp.

Sven Lindqvist skriver: Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna. Har ni det Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt och Catherine Ashton.

Med kameran som vapen

2010-11-17T22:22:00.003+02:00

Settler Watch presenterar stolt ett dokumentärt projekt som visar unika filmer från Västbanken för första gången någonsin. Filmsekvenserna är fotade av palestinier med kameror de fått från den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem. Syftet med kameraprojektet är att dokumentera livet under den israeliska ockupationen och brott mot mänskliga rättigheter, ofta kopplade till de israeliska bosättningarna. B’Tselems kameror har inneburit ett banbrytande icke-våldsalternativ för palestinier att bemöta svåra och omfattande problem och har på ett konstruktivt sätt förvandlat offer till aktörer. Flera filmer har använts som bevismaterial vid rättsliga processer och några sekvenser har visats i medier världen över. Se trailern för Med kameran som vapen här.

Mellan den 24-28 november pågår Fyra dagars fokus: Med kameran som vapen på Kulturhuset i Stockholm där filmerna exponeras på fyra TV-skärmar. En stor majoritet av materialet har aldrig tidigare visats. Under evenemanget besöker B’Tselems europarepresentant Carin Smaller och den palestinske kameravolontären Naser Nawaja Stockholm. De kommer att delta vid flera samtal och seminarier där de berättar om sitt arbete med kamerorna och om situationen på Västbanken. Vid dessa samtal medverkar även Jan Eliasson (tidigare svensk utrikesminister och ordförande i FN:s Generalförsamling) Ove Bring (professor i folkrätt knuten till Försvarshögskolan och Stockholms universitet), med flera.

Mer information på www.settlerwatch.com

Hizballah-wannabe

2009-12-22T17:55:00.003+02:00

Baalbek ligger i Bekaadalen i nordöstra Libanon. Staden är förutom sitt fantastiska romerska tempel känt för att tillsammans med Beiruts södra förorter utgöra Hizballahs huvudfäste. När jag för första gången kom till Baalbek i december 2005 fick jag bo hos en familj som jag träffade på bussen på vägen dit. Det går ofta till så i den här delen av världen, man får verkligen anstränga om man inte vill bli hembjuden på te, middag eller till och med övernattning hos folk. Ingen i familjen, förutom pappan som sällan var hemma, pratade engelska och på den tiden kunde jag knappt 50 ord på arabiska. Jag hängde mest med mor, son (19) och dotter (23) och fast vi knappt kunde prata med varandra hade jag tre fantastiska dagar tillsammans med dem. De var otroligt varma och vänliga och tog hand om mig som vore jag en del av familjen.

När jag nu, fyra år senare, kom tillbaka till Baalbek ville jag såklart leta upp familjen för att få tacka så mycket för senast och se hur de mådde. Men jag hade inget telefonnummer med mig, ingen adress och jag hade glömt deras namn. Allt jag kom ihåg var att de hette Dansdash. Baalbek är ingen jättestad men där bor gott och väl 100 000 människor. Jag kom ihåg hur deras gata såg ut och att de bodde hyfsat centralt så jag begav mig ner på stan för att försöka hitta kvarteret där de bodde. Hette inte sonen i familjen Wassim?

Efter en halvtimme kändes det som om jag var ganska nära. Men jag kunde inte minnas säkert. Jag gick gata upp och gata ner men utan resultat. Jag tog in på en liten sidogata när jag fick syn på ett vackert fruktträd jag ville fota. Så jag tog några bilder och gick vidare. Efter tio meter kom en stor och rejält tjock libanes i min egen ålder fram till mig. Han var upprörd.
Det är förbjudet att fota här, ge mig filmen, sa han. Jag protesterade.
Ge mig filmen! sa han.
Jag såg på honom. Han var stor. Arg. Och han hade en rätt puckad uppsyn. Jag vägrade, förklarade att jag bara tagit en bild på ett fruktträd och att han skulle lugna ner sig.
Ge mig filmen! svarade han och försökte ta kameran som jag höll i min hand. Det var ganska tomt på gatan, men i ögonvrån såg jag hur folk stack ut sina huvuden från butikerna intill. En bil stannade. Folk glodde. Jag höll bort kameran så han inte kunde nå den och upplyste honom om att det inte fanns någon film eftersom det var en digitalkamera.
Ge mig kameran! svarade han då. Det är förbjudet att fotografera här! Jag fortsatte protestera. Visade bilderna jag tagit. Förklarade. Han grep efter kameran, jag höll bort den på nytt. Han krävde att jag skulle radera minneskortet men jag vägrade eftersom det var fullt med bilder. Hizballah som tror jag spionerar eller någon småkriminell droghandlare? frågade jag mig själv. Säkert något mitt emellan. Nån hizballah-wannabe som spelar allan.

Ge mig kameran! Han började bli fysisk. När jag vägrade ännu en gång tog tjockisen tag i min arm och började leda bort mig.
Kom med här! sa han upprört. Jag gjorde lite lätt motstånd men insåg att jag inte hade en chans. Hans tag om armen var fast och min kroppstyngd vägde lätt i sammanhanget. Han drog mig med sig i ett par meter. Vi verkade vara på väg in i en port. Nu började jag bli orolig på allvar.

Då kommer det plötsligt upp en kille till oss. Han frågar tjockisen vad som står på. Jag förstår inte vad de säger men jag hajar att den nyanlände är på min sida. Jag kan inte se hur han ser ut för vi står bredvid varandra och han har kapuschong. Men jag lutar mig fram att titta efter. Jag har svårt att tro vad jag ser, svårt att förstå vad som sker.
Wassim?! utrbrister jag. Han tittar på mig. Ser mig i ögonen. Visst fan är det han. Det är Wassim. Wassim Dandash! Den enda i hela stan som jag känner. Det tar några sekunder. Kommer du ihåg mig? frågar jag. Så ler han.
Johans!
Det är ju dig jag letar efter! utbrister jag. Det är ju därför jag är här! fortsätter jag och slår ut med armarna, hoppas tjockisen ska förstå. Vi kramar om varandra.
Hur är läget? undrar jag. Hur mår din mamma? Din pappa? Och syrran?
Dom mår bra, säger Wassim. Tjockisen har släppt taget om min arm. Wassim säger några ord, höjer rösten ett snäpp och förklarar att jag ju bara ville ta en bild. Att han ska dra. Men det är vi som drar. Tjockisen står kvar när vi går nedför gatan.

Det blev ett kärt återseende med familjen Dandash. Det visade sig att de flyttat till en helt annan del av staden och Wassim berättade att han inte varit tillbaka i sina gamla kvarter på ett halvår. Denna morgon hade en kompis övertalat honom att hänga med och gå ett ärende. Wassim hade först inte känt igen mig, bara sett att det var en utlänning i trubbel. Och eftersom han gillar utlänningar gick han dit för att se vad som stod på.

Hade jag inte tagit den där bilden och tjockisen lackat ur och ställt till en scen och Wassim inte passerat under de 90 sekunder som allting inträffade hade jag aldrig hittat Dandash igen. Jag undrar vad som hänt om han inte kommit förbi...

Väl hemma hos familjen Dandash visade det sig att Wassims syster Lena gift sig och precis flyttat till USA. Men storebrorsan hade kommit tillbaka från Sverige där han bott i flera år och det var första gången vi sågs. Vi åt lunch allihopa och jag hängde hemma hos dem i sju timmar innan jag under envisa protester från familjen ansåg att jag var tvungen att åka tillbaka till Damaskus igen. Pappa Dandash, Dansdash Dansdash, följde mig i hällregnet ner till den väntande bussen mot Chtaura och Damaskus. På vägen hem kunde jag inte sluta tänka på hur osannolikt allting var. Hur vansinnigt flyt jag haft. Egentligen borde jag nog bli religiös tänkte jag, kanske shia. Men det får bli en annan dag.

Settlerwatch

2009-08-17T14:16:00.002+03:00

Ett drygt halvår har passerat sedan jag publicerade någon text på najahund. Under denna tid har jag arbetat med ett projekt som är kopplat till mina tidigare erfarenheter i Hebron. Onsdagen den 12 augusti, då Genèvekonventionen fyllde 60 år, publicerade organisationen Settlerwatch, som jag varit med att grunda, en hemsida. Settlerwatch är en partipolitiskt och religiöst obunden ideell förening. Organisationens syfte är att sprida information om israeliska bosättningar och internationell humanitär rätt samt skapa opinion för ett omedelbart stopp för all utvidgning av israeliska bosättningar på ockuperat palestinskt territorium. Huvudverksamheten består av hemsidan som fylls med information om bosättningarna samt korta sammanfattningar av de mest centrala rapporter som skrivits om dem av orgaisationer som OCHA och de israeliska människorättsorganisationerna B'Tselem och Yesh Din.

Debbatartikel i SvD Brännpunkt

Samma dag som Settlerwatch blev officiellt på internet publicerade vi tillsammans med Kristna Fredsrörelsen en debattartikel i Svenska Dagbladet. I artikeln uppmärksammar vi Genèvekonventionens jubileum samt kritiserar det internationella samfundet för att förhålla sig alltför passivt inför Israels uppenbara brott mot krigets lagar. EU:s sporadiska Israelkritik klingar falsk när man samtidigt förhandlar fram fördelaktiga handelsavtal med landet. Förhållningssättet urholkar enligt oss förtroendet för Genèvekonventionen.

Israeliska bosättarexpert på besök i Sverige

Under vecka 35, det vill säga 24-28 augusti, har Settlerwatch tillsammans med Kristna Fredrörelsen bjudit in representanter från de israleiska organisationerna Peace Now och B'Tselem för att delta vid en rad olika möten och och seminarier som behandlar de israeliska bosättningarna och den internationella rätten. Från Peace Now kommer Noa Galili, fältarbetande bosättarexpert som arbetar i organisationens Settlement Watch Team vilka under snart 20 år undersökt och rapporterat om de israeliska bosättingarna. B'Tselem representeras av Eyal Hareuveni, också han fältarbetande bosättarexpert.

Utöver möten på Riksdagen, UD och med de politiska ungdomsförbunden arrangeras två stora seminarier dit allmänheten är välkomna. Seminarierna äger rum i ABF-huset på Sveavägen 41 i Stockholm och arrangeras i samarbete med Global Utmaning, Olof Palmes Internationella Centrum, ABF samt Kristna Fredsrörelsen.

Seminarium onsdag 26/8 klockan 15-18: Utöver våra israeliska gäster Noa Galili, Peace Now och Eyal Hareuveni, B'Tselem, medverkar bland andra Hans Corell, tidigare chef för FNs rättssekretariat och rättschef på svenska UD. Efter presentationer om de israeliska bosättningarna samt den internationella rätten följer ett paneldiskussion innan publiken släpps in att delta i samtalet. Vill du komma? Skicka en anmälan till seminarium26augusti@globalutmaning.se

Seminarium torsdag 27/8 klockan 18-20: Utöver våra israeliska gäster Noa Galili, Peace Now och Eyal Hareuveni, B'Tselem, kommer en folkrättsexpert att presentera den internationella rätten. Information om fler medverkande kommer inom kort. Vill du komma på kvällsseminariet? Skicka en anmälan till info@settlerwatch.com

Läs mer på www.settlerwacth.com

Välbesökt föredrag på ABF

2009-01-29T15:43:00.003+02:00

Detta diagram väckte mycket förvåning och upprördhet. Hur kan omvärlden ha tillåtit Israel att mer än fördubbla antalet bosättare de senaste 15 åren? undrade många. Lägg märke till att diagramet inte räknar in de israeler som lever på ockuperat område i Östra Jerusalem. Totalt lever idag ca 470.000 israeliska bosättare på ockuperat territorium. Siffrorna är hämtade från, UNOCHA, Peace Now samt Haaretz och bygger på den israeliska statistiska centralbyråns data.

Omkring 75 personer kom till ABF på Sveavägen för att lyssna till mina erfarenheter och berättelser från Hebron, Västbanken och Israel/Palestina. Jag lade mycket fokus på att redogöra för israels bosättningspolitik och många uttryckte efteråt stor förvåning och avsky inför det faktum att nästan en halv miljon israeler nu lever på ockuperat område. Det internationella samfundet fick mycket kritik från mig och flera åhörare för den passivitet som visats gentemot israel i denna fråga. Många var övrens om att Sverige, EU, FN och inte minst USA har ett stort ansvar i att Israel under de senaste 15 åren mer än fördubblat antalet bosättare. Att detta tillåtits ske under den tid som fredförhandlingarna varit som mest intensiva är inget annat än en stor skam. Det palestinska styret fick sig också en ordentlig känga under diskussionen.

Med tanke på att Israel-Palestina konflikten är en av de mest välbevakade i världen är det minst sagt märkligt att så få känner till hur omfattande den israeliska bosättarrörelsen är.

Hebron, bosättarna och Gaza - välkommen på föredrag

2009-01-21T00:45:00.004+02:00

Lever hoppet om en fredlig lösning på konflikten? Hänger kriget på Gaza
samman med situationen på Västbanken, israeliska bosättningar och
ett passivt internationellt samfund? Väkommen till ABF Sveavägen den 27/1
och Alby bibliotek den 28/1 för föredrag och diskussion. På bilden: Graffiti i Betlehem.

Natten mot söndag utlyste Israel eld-upphör och strax därpå gav Hamas Israel sju dagar för att lämna Gaza och öppna gränsen för mat och mediciner. Det drygt tre veckor långa kriget ledde till enorm förödelse och massor av förlorade människoliv. Runt om i världen demonstrerade tiotusentals människor och en del kräver att israels ansvariga politiker ska dömas för krigsbrott. Samtidigt uttryckte många människor förståelse och stöd för Israels agerande. Det internationella samfundet förhöll sig som vanligt passivt.

Tisdagen den 27/1 har jag blivit inbjuden av ABF och (s)-2000 för att tala om mina erferenheter som internationell observatör i Israel/Palestina. Sommaren 2008 arbetade jag för fred och folkrätt som ekumenisk följeslagare i Hebron på Västbanken, bland annat tillsammans med israeliska och palestinska fredsorganisationer.

Välkommen på ett föredrag och bildvisning om den segregerade staden Hebron där israeliska bosättare lever mitt ibland den palestinska befolkningen. Hur hänger kriget på Gaza samman med situationen på Västbanken? Vad får den israeliska bosättningspolitiken för konsekvenser för palestinierna och hoppet om en fredlig lösning på konflikten? Jag kommer även berätta om israeliska freds- och människorättsorganisationers fruktsamma arbete innan jag via en utflykt till den israeliska staden Sderot lämnar ordet fritt för era åsikter, tankar och reflektioner om Gaza, Hebron och Israel/Palestina-konflikten.

ABF, Sveavägen, tisdag 27/1 klockan 18:30

eller

Alby bibliotek, Albyvägen 6c, T-bana Alby, onsdag 28/1 klockan 17:30

Välkommen!

"Lyckad" utrymning av bosättning i Hebron ledde till pogromer

2008-12-06T15:16:00.005+02:00

I det låga huset i mitten av bilden bor familjen Abou Hosni. Två av männen i familjen sköts i torsdags ned av beväpnade bosättare från den israeliska bosättingen Qiryat Arba som syns omgärdad av en mur strax bakom huset. Foto: Jean-Marie Pellaux

-Ahlan was sahlan! Ahlan wa sahlan, ya Mohannad!

Jag minns det som var det igår. Kvinnornas varma röster när vi kom gående uppför grusgången. Det söta kaneldoftande teet. Den lilla femåriga flickan som trodde jag var en turkisk såpastjärna. Hennes besvikna ögon när mamman förklarade att jag inte var Mohannad från TV. Pojkarnas leenden när min schweiziske kollega Jean-Marie, som de kallade Jamal, frågade om vi skulle spela fotboll.

Vi brukade hälsa på en gång i veckan. Vi satt och småpratade med kvinnorna i skuggan, männen var oftast på sina arbeten. Nyfikna barn tittade på. Abou Hosni är en stor familj och jag lärde mig aldrig deras namn. Vi frågade om bosättarna och kvinnorna hade oftast någon ny historia att berätta. Om bosättare som kastat sten på deras hus eller jagat barnen på väg hem från skolan.
-Vi vill inte att barnen går för långt från huset, berättade de, rädda för att bosättare skulle få tag i dem. De suckade och slog ut med armarna.
-Vad är det för liv? undrade de.
En av kvinnorna berättade om sin bror i Gaza hon inte träffat på tio år och som hon försökte hålla kontakten med via telefon.
- De har det väldigt svårt där borta, sa hon. Alltid är det någon jävel som har det värre, tänkte jag.

När teet var uppdrucket brukade vi spela fotboll med pojkarna på en någorlunda plan yta framför huset. Jag och Jamal var Europa, pojkarna Palestina. Dammet yrde och solen gassade. 33 grader i skuggan. Först till tio. Fler pojkar anslöt och Palestina vann som vanligt. Vi gjorde high five, tömde vattenflaskan med giriga klunkar och sa att vi snart skulle komma tillbaka.

Jag minns det som var det igår, men det var det inte. Igår såg jag istället på en film hur en israelisk bosättare sköt ner två av männen i familjen med pistol. Barnen sprang för sina liv, kvinnorna likaså. Jag hörde deras skrik när bosättarna misshandlade en äldre släkting. Jag såg beväpnade bosättare tillhörande deras egen säkerhetstjänst skydda förövarna med sina M16. Inte långt därifrån fanns hundratals israeliska poliser och militärer som inte ingrep. Händelserna filmades av Jamal, en familjens grannar, med den videokamera han fått av den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem genom projektet Shooting Back som jag skrivit om tidigare.

Våldsamheterna inträffade i torsdags och var en ”hämnd” för att israelisk polis och militär tidigare under dagen tvångsförflyttat ett par bosättarfamiljer från en bosättning några hundra meter bort. De omkring 200 bosättare som barrikaderat sig i huset blev överraskade och hann inte göra mycket motstånd. 600 poliser deltog i aktionen som beskrivs som lyckad. En polis fick syra i ögonen, annars var det relativt lugnt. På en balkong hittades bland annat potatisar med spikar och kemikalier som aldrig hann användas när polisen stormade.

Några hundra meter därifrån löpte bosättarna amok. Avi Issacharoff, journalist på Haaretz blev vittne till en av otaliga attacker som utfördes mot palestinier. Issacharoff skriver att han och andra journalister såg rök från ett hus, omgärdat av flera dussin bosättare. När de kom nära såg de hur en man brutalt misshandlades, omringad av bosättare. Huset intill var i lågor:

“The cries rain down, much like the hail of stones the masked men hurled at the Abu Sa'afan family in the house. A few seconds tick by before a group of journalists, long accustomed to witnessing these difficult moments, decide not to stand on the sidelines. They break into the home and save the lives of the people inside. The brain requires a minute or two to digest what is taking place. Women and children crying bitterly, their faces giving off an expression of horror, sensing their imminent deaths, begging the journalists to save their lives. Stones land on the roof of the home, the windows and the doors. Flames engulf the southern entrance to the home. The front yard is littered with stones thrown by the masked men. The windows are shattered and the children are frightened. All around, as if they were watching a rock concert, are hundreds of Jewish witnesses, observing the events with great interest, even offering suggestions to the Jewish wayward youth as to the most effective way to harm the family. And the police are not to be seen. Nor is the army.”

Issacharoff konstaterar:

“An innocent Palestinian family, numbering close to 20 people. All of
them women and children, save for three men. Surrounding them are a few dozen masked Jews seeking to lynch them. A pogrom. This isn't a play on words or a double meaning. It is a pogrom in the worst sense of the word.”

Runt omkring i Hebron och på andra ställen av Västbanken utfördes andra våldsdåd, vilket bland annat Jerusalem Post rapporterade om. Moskeér klottrades ner, olivlundar förstördes, hus sattes i brand. Den palestinske guvernören i Nablus varnade att han skulle uppmana sitt folk att slå tillbaka attackerna om inte den israeliska ordningsmakten fullföljde sina plikter och skyddade den palestinska civilbefolkningen. Det rapporterades också om en del palestinsk stenkastning.

Utrymningen var lyckad, sa försvarsminister Ehud Barak och menade att statens kapacitet att upprätthålla lag och ordning samt sin auktoritet över medborgarna bevisats. Premiärminister Ehud Olmert var av samma åsikt.

Polis och militär lyckades överraska bosättarna och genomföra utrymningen inom loppet av en halvtimme utan värre incidenter. Att man sedan totalt tappade kontrollen över israeliska bosättare och högerextremister över hela Västbanken var inte lika allvarligt. Jag har full förståelse för att den israeliska regeringen drog en lättnadens suck över att konfrontationen mellan säkerhetsstyrkorna och bosättarna inte blev lika allvarliga som befarat. Men de scener som utspelade sig i Hebron i torsdags var inget annat än en stor skam och att använda ordet ”lyckat” känns i sammanhanget som ett dåligt skämt.

Några hundra meter från den utrymda bosättningen pågick, med bland annat premiärminister Ehud Olmerts språkbruk, regelrätta pogromer. När Haaretz-journalisten Issacharoff bad tre soldater att ingripa sa de att de ensamma hade ansvar för hela området, och någon radio att ringa efter förstärkning med hade de inte. Därigenom kunde våldet fortsätta. Jag har varit med om liknande saker i Hebron själv. Soldater som tittar på när bosättare trakasserar sina palestinska grannar. Israeliska fredsaktivister som blir omhändertagna när bosättarna kastar ägg, stenar och slår efter dem. Hela områden som spärras av för palestinier på grund av att bosättare beter sig illa.

Den ”lyckade” utrymningen av en av Hebrons bosättningar bevisade ännu en gång att den israeliska polisen och militären liksom - och framför allt - den israeliska regeringen inte är intresserade av att fullgöra sina plikter mot israelisk och internationell lag och skydda den palestinska civilbefolkningen. Återigen bevisades att de israeliska folkvalda ser mellan fingrarna med brott som begås av israeliska civila på Västbanken. Det var ett politiskt och militärt beslut att inte ha tillräckligt med soldater och poliser för att upprätthålla ordningen i Hebron. Alla visste att våldet skulle bli mycket grovt, och storskaligt. Den israeliske vice premiärministern Haim Ramon erkände nyligen att palestinier och israeler som begår brott behandlas olika. Det är den bistra sanningen att den israeliska säkerhetsapparaten inte hade sparat på några resurser om offer och förövare hade varit de omvända (vilket inte är helt ovanligt). Då hade tanks rullat nedför Hebrons gator och soldater skjutit skarpt.

Risken för palestinska hämndaktioner är överhängande och konflikten riskerar nu att trappas upp ytterligare som resultat av israels släpphänta agerande.

Kravaller i Hebron - bosättarnas våld skakar Israel i grunden

2008-12-03T14:58:00.004+02:00

Bosättningen "House of Peace" i Hebron den 3 juli i år. En av bosättningens medlemmar är i upprört samspråk med israelisk militär och palestinska grannar. Strax till höger (utanför bild) står jag själv, då ekumenisk följeslagare i Hebron. Anledningen till den upprörda stämningen är att den lilla pojken med blå kippa och randig tröja attackerat mig och palestinska barn med ägg och stenar. Den israeliska Högsta domstolen beslöt nyligen att "House of Peace" ska utrymmas vilket lett till våldsamma protester från bosättare. Foto: Gustav Elliot-Wikberg

I slutet av november beslutade israels Högsta domstol att en av Hebrons bosättningar skall utrymmas. Beslutet har lett till en upptrappning av bosättarvåldet och kravaller i Hebron. President Shimon Peres menar att attackerna är ett hot mot demokratin. Israels säkerhetspolis har nyligen varnat för att utrymningar av bosättningar kan leda till inbördeskrig.

Bakgrunden till oroligheterna i Hebron är ett beslut från israels högsta domstol om evakuering av en bosättning i staden. Bosättningen, som ironiskt nog kallas House of Peace av bosättarna, etablerades i början av 2007. Bosättarna hävdar att de köpt huset av en palestinier vilken i sin tur menar att han ändrade sig innan köpet gick igenom. Oavsett vilket bör bosättningen klassas som illegal enligt israelisk lag eftersom den saknar sanktionering från regeringen. I väntan på avgörandet vem som äger huset har Högsta domstolen alltså beslutat om evakuering. Efter domstolens beslut varnade bosättare för att de skulle motsätta sig en evakuering av huset med större kraft än någonsin tidigare.

Stämningen i Hebron har varit orolig hela hösten. I slutet av oktober utfördes en tvångsevakuering av en illegal bosättning i utkanten av Hebron vilket ledde till våldsamma sammanstötningar mellan bosättare och israelisk militär. Bosättarna uppmanade till våld mot militären och sabotage av såväl palestinsk som ordningsmaktens egendom. En bosättare lär ha ropat att soldaterna förtjänade att slaktas och dödas vilket, tillsammans med upploppen, fick bland annat premiärminister Ehud Olmert att reagera starkt.

Hebron-bosättarna tycks vara välorganiserade och får en hel del stöd från supportrar runt om i Israel och bland andra bosättare på Västbanken. Flera religiösa och högerextrema politiker har gett bosättarna sitt stöd och Nissim Zeev, Knesset-ledamot tillhörande det ultra-ortodoxa partiet Shas som nyligen deltog i regeringskoalitionen har till och med flyttat in i huset. Bosättarna har officiellt uppmanat allmänheten att rapportera om de har någon information om en kommande evakuering: ”var uppmärksam på misstänkt rörelse på vägarna. Be dina söner och grannar i armén att vara alerta” skriver man bland annat. Religiösa skolor har uppmanat sina elever att åka till Hebron istället för att gå i skolan.

I måndags kväll spreds ett rykte om att evakueringen skulle genomföras, vilket fick upp emot tusen anhängare till Hebron-bosättarna att strömma till staden. På flera ställen upprättades vägspärrar i syfte att försvåra arméns framkomst. Någon evakuering genomfördes aldrig men våldsamma sammanstötningar uppstod mellan bosättare och palestinier under tisdagen. Enligt den israeliska armén deltog hundratals bosättare i våldsamheterna vilka även sades vara de som startat oroligheterna. Militären satte in tårgas och ljudgranater i sitt försök att dämpa våldsamheterna.

Våldsattacker utförda av israeliska bosättare har ökat dramatiskt under 2008. Vanligtvis är det palestinier som faller offer för våldet men allt fler attacker utförs mot israelisk polis och militär liksom israeliska fredsaktivister. I slutet av sommaren anklagade den israeliska polisen och militären varandra för att stillasittande titta på när våldshandlingar begås. EU fördömde i oktober de israeliska bosättarnas brutala våldshandlingar och manade den israeliska regeringen att, i enlighet med internationell rätt, ta till alla nödvändiga metoder för att få stopp på det. Såväl den israeliska ordningsmakten som landets folkvalda har länge förhållit sig passiva till bosättarnas våld.

Men efter bombattentatet mot den israeliska professorn Ze’ev Sternhell, engagerad i den israeliska fredsrörelsen Peace Now, i slutet av september tycks attityden till bosättarnas våld förändrats. Vikten av att upprätthålla lag och ordning för att garantera Israel som rättsstat och demokrati hörs allt oftare från det israeliska ledarskiktet i fråga om problemet med bosättarnas våld.
- Vi kan inte acceptera försök av små radikala grupper att underminera statens auktoritet över dess medborgare, sa försvarsminister Ehud Barak idag rapporterar Haaretz.
President Ehud Olmert sade i ett uttalande att bosättarnas attacker mot palestinier och ordningsmakt i Hebron är ett hot mot demokratin.

I början av november varnade den israeliska säkerhetspolisen Shin Bet för att regeringsbeslut om utrymning av fler bosättningar kan leda till en storskalig och våldsam konflikt med bosättare. Shin Bet tror att extrema grupper är beredda att ta till vapen och varnar för fler politiska mord. President Shimon Peres lär nyligen ha sagt att utrymningar av bosättningar kan leda till inbördeskrig.

Det är mycket svårt att avgöra vad som kommer ske härnäst. Trots att evakueringen av ”House of Peace” i Hebron ännu inte genomförts har en rad våldsamheter ägt rum i satden och på andra ställen av Västbanken. Mot bakgrund av detta undrar man vad som väntar vid ett eventuellt utrymningsförsök. Är den israeliska regeringen verkligen beredda att ta till de våldsamma metoder som kommer att krävas för att genomföra utrymningen? I början av nästa år väntar israeliskt nyval vilket riskerar begränsa regeringens handlingsutrymme.

Om en utrymning trots allt genomförs kommer stormningen av huset leda till svåra sammanstötningar mellan säkerhetsstyrkor och bosättarna. Många lär skadas, bland dem sannolikt kvinnor och barn. Hämndaktioner kommer garanterat att utföras av högerextremister mot såväl den israeliska ordningsmakten som palestinier. Av egen erfarenhet vet jag att bosättarvåldet dagligen drabbar palestinier i Hebron. Risken för palestinska hämndaktioner ökar naturligtvis på grund av oroligheterna kring den omdiskuterade bosättningen, vilket är ytterligare en komplikation.

Israeliska freds- och människorättsorganisationer har under många år uppmanat den israeliska regeringen att ta itu med illegala bosättningar och bosättarnas våld. Det står nu klart att denna ovilja och handfallenhet har utmynnat i en relativt stor grupp israeler som inte drar sig för att ta lagen i egna händer i syfte att uppnå sina politiska mål. Kampen mot dessa krafter har knappt inletts men skakar redan Israel i grunden. I detta skede bör omvärlden visa sitt stöd för israels regering genom att understryka vikten av att landet tar itu med bosättarnas våld och börjar leva upp till de avtal om utrymningar och frysningar av bosättningar som ingåtts. Ytterligare kompromisser med internationell rätt och folkrätt kan inte tolereras.

Gazas Freud till Sverige - missa inte!

2008-11-06T16:01:00.002+02:00

Den palestinske psykologen Ayed al Hamdany besöker Sverige
när dokumentärfilmen Unge Freud i Gaza har Sverige-premiär.

Söndagen den 9 november kl. 15 visar Psykologer tittar på film i samarbete med Folkets Bio, dokumentärfilmen Unge Freud i Gaza. Filmarna PeÅ Holmquist och Suzanne Khardian har följt Ayed al Hamdany, en 28-årig palestinsk psykolog i flyktinglägret Jabaliya i Gaza. Med kameran får vi följa Ayed under två års tid när han gör hembesök i flyktinglägret med portföljen svängande i handen. Ayed ger terapi till unga Inas med självmordstankar, till Maysa med traumatiska upplevelser, till Hanan som lever i yttersta fattigdom, till Abed som varit självmordschaufför och till några stympade företrädare för Hamas. Ayed är en djupt engagerad psykolog som varvar avslappningsövningar med familjesamtal. Han försöker skapa ett liv bättre liv under svåra omständigheter för sina patienter samtidigt som hans familj tycker att han borde gifta sig. Det är en komisk och tragisk film från ett Gaza långt bortom den vanliga medierapporteringen.

Psykologer tittar på film är en filmklubb som drivs av min bror Jonas Mosskin. Efter varje filmvisning följer ett samtal mellan en inbjuden gäst, Jonas själv och publiken. Ett mycket lyckat koncept och biosalongen på Kulturhuset är fullsatt vid varje tillfälle. Nu på söndag gör filmklubben alltså påhälsning hos Folkets Bio.

Filmen börjar kl. 15.00 och är 1h 30 min. Mot alla odds har 28-årige Ayed al Hamrany sluppit ut från Gaza och kommer finnas på plats för att diskutera filmen och hur det är att arbeta som psykolog på Gazaremsan. Närvarande vid samtalet med publiken är också Anna Gerge leg. psykoterapeut och PeÅ Holmqvist som har gjort filmen.

Biljetterna kostar 100 kr och bokas via Zita, Birger Jarlsgatan 37, 08-23 20 20, eller på nätet.

Missa inte!

För mer info och frågor: www.mosskin.se, www.psykfilm.com, psykfilm@gmail.com

Välkommen på föredrag: Vad är det som händer i Hebron?

2008-10-01T13:53:00.001+03:00

En palestinsk pojke tittar på när några av Hebrons israeliska bosättare tågar genom stadens gamla marknad under skydd av israelisk militär. En vanlig syn i staden på lördagar.

Nu på söndag, den 5/10, ger jag en presentation om Hebron där jag tillbringat tre månader som internationell observatör. Hebron är den enda staden på Västbanken (utöver Östra Jerusalem) där israeliska bosättare lever mitt bland den palestinska befolkningen. Hebronbosättarna är ökända och tillhör israels mest extrema. Deras närvaro har gjort Hebron till en väldigt segregerad stad full av soldater och militärposteringar.

Utifrån mina egna upplevelser kommer jag att tala om hur de israeliska bosättarnas närvaro påverkar staden, om min roll som internationell observatör och om israeliska människorättsorganisationers fruktsamma arbete i Hebron och på Västbanken.

Presentationen börjar klockan 16 och tar ca en timme. Efteråt finns möjlighet att ställa frågor och tid för diskussion. Den eminenta espressobaren Tvålpalatset Espresso (Mariatorget, Sankt Paulsgatan 29) där presentationen äger rum har öppet från klockan 15 så kom gärna tidigare för att ta en kaffe och se på bilder och korta filmklipp från Israel/Palestina.

Det kostar gratis så ta med dina brorsor, fastrar, pappor och polare - ju fler desto roligare. Vi ses på Tvålpalatset!

P.S Är du intresserad av att jag kommer till din skola, förening eller till någon annan sammakomst och berättar om Hebron och min tid i Israel/Palestina? Hör av dig!
Tel: 070-437 11 48
Mejl: johannesmosskin@yahoo.se

Mordförsök på israelisk professor engagerad i fredsrörelsen

2008-09-28T12:43:00.001+03:00

Natten till torsdagen utsattes den israeliske professorn Ze'ev Sternhell för ett bombattentat, troligen utfört av israeliska högerextremister. Sternhell undkom med lindriga skador. Sternhell har länge varit aktiv i Peace Now, israels största och äldsta fredsrörelse, som bland annat är mycket kritisk till israels bosättningspolitik. Peace Now publicerar kontinuerligt rapporter och kartor som undersöker bosättningarnas expanderingar.

Ze'ev Sternhell, internationellt känd för sin forskning om fascism, tilldelades i år den israeliska statens mest ärofyllda pris Israel Prize för sitt mångåriga arbete. Polisen misstänker att attentatet är politiskt, vilket stärks av det faktum att man har funnit flygblad där en prissumma på ca 2 miljoner kronor utlovas till den som mördar aktivister från Peace Now. Den israeliske ministern för allmänhetens säkerhet, Avi Dichter, är en av många israeliska politiker som uttalat bestörtning och vrede över attentatet. Dichter jämförde med attentatet med mordet på premiärminister Yitzhak Rabin, rapporterar Haaretz.

Peace Now skriver i ett uttalande att man länge varnat för konsekvenserna av den släpphänta och milda behandlingen av bosättare som begår brott. Peace Now skriver att "vi idag återigen ser att det finns extrema fraktioner inom högern som är villiga att ta till alla typer av handlingar för att uppnå sina mål. De bosättare som igår attackerade palestinier och israeliska soldater på Västbanken, är de som idag attackerar israeliska medborgare inne i Israel".

Jag har vid upprepade tillfällen berättat om bosättarnas våld och om hur den israeliska myndigheten sällan ingriper, till och med när internationella diplomater angripits. För en tid sedan anklagade den israeliska polisen och militären varandra för att inte fullgöra sina plikter i syfte att bekämpa bosättarvåld. Något som israeliska människorättsorganisationer hävdat i åratal. Israeliska fredsaktivister attackerades vid flera tillfällen under mina tre månader i Hebron, men mordförsöket på Sternhell bör ses som en ytterligare upptrappning av israeliska högerextremisters våld. Förhoppningsvis har man nu passerat en gräns som tvingar den israeliska staten att agera och det ska bli mycket intressant att se vad attentatet får för konsekvenser.

Najahund i Judisk Krönika

2008-09-26T12:03:00.000+03:00

Judisk Krönika Nr 4, 2008

I det senaste numret av Judisk Krönika, som kom ut i veckan, finns en artikel med som jag har skrivit. Den handlar om attacken i Susiya i juni i år då maskerade israeliska bosättare beväpnade med påkar misshandlade flera palestinska herdar grovt. Artikeln berättar också om den israeliska människorättsorganisationen B'Tselems projekt Shooting Back genom vilket den palestinska familjen fått den videokamera med vilken attacken kunde filmas. Breaking the Silence är en annan israelisk organisation som omnämns i artikeln.

Det är naturligtvis väldigt glädjande att en tidskrift som Judisk Krönika uppmärksammar de israeliska bosättarnas våld liksom det fruktsamma och oerhört viktiga arbete som den israeliska fredsrörelsen utför.

Bosättarvåldet ökar - israelisk polis och militär beskyller varandra för att blunda för övergreppen

2008-08-27T23:59:00.000+03:00

Israeliska bosättare på Västbanken. På en video kan man se hur israeliska bosättare, inför ögonen på israelisk militär, misshandlar en palestinsk man som de bundit vid en stolpe. Personerna på bilden har inget med attacken att göra. Foto: activestills.org

Våldshandlingar utförda av israeliska bosättare på Västbanken har ökat dramatiskt under 2008 och är ofta planerade i förhand. Den israeliska polisen och militären beskyller varandra för att inte ingripa mot våldet. Det framkom under ett informellt möte mellan representanter för den israeliska polisen på Västbanken, den israeliska militären IDF och israels säkerhetspolis Shin Bet nyligen. Bland våldshandlingarna märks bland annat ett tillfälle då en palestinier bands fast vid en stolpe och misshandlades av bosättare inför ögononen på israeliska soldater. Men det är inte bara palestinier som faller offer för bosättarnas våld, de senaste månaderna har även internationella diplomater drabbats, däribland USA:s General William Fraser – övervakare av "Road Map for Peace".

På mötet som hölls för två veckor sedan kritiserade den israeliska polisen militären för att vid upprepade tillfällen inte vilja agera mot bosättarna. Militären anklagade i sin tur polisen för att inte konfrontera bosättarna och tog upp exempel där polisen tittat åt ett annat håll istället för att ingripa, rapporterar tidningen Haaretz.

Uttalandena ger extra tyngd åt de israeliska människorättsorganisationerna Yesh Dins och B’Tselems rapporter och påståenden om att de israeliska säkerhetsstyrkorna i regel låter bli att ingripa när palestinier och palestinsk egendom attackeras av bosättare.(1)

En anledning till att israeliska soldater inte ingriper då bosättare begår brott är sannolikt att de inte känner till sina plikter och befogenheter. Den israeliska organisationen Breaking the Silence, som samlar vittnesmål från soldater som tjänstgjort på ockuperat område, har påtalat detta vid flera tillfällen.
- Jag kunde inte göra någonting åt bosättarna, för enligt order var jag förbjuden att arrestera bosättare, sade Noam Toker, soldat i Hebron, i en intervju till Haaretz 2003 angående en situation då en israelisk bosättarflicka slog palestinska flickor och kastade sten på dem från nära håll.(2)
En annan soldat berättade för Breaking the Silence att han blivit tillsagd av överordnade att inte ingripa mot bosättare utan att detta var polisens uppgift.(3) Detta är endast två exempel av många. Det finns otaliga rapporter och berättelser om hur den israeliska polisen och militären väljer att inte ingripa mot bosättarvåld. Se till exempel filmen där bosättarbarn angriper palestinska barn på väg hem från skolan i Hebron framför ögonen på såväl polis som militär.

Den dåvarande försvarsministern Amir Peretz sade i januari 2007, då liknande bilder som i den ovan nämnda filmen spreds i Israel, att ”en soldat står där hjälplös, utan möjlighet att ingripa på grund av att han inte har laglig befogenhet”.(4) Det är inte sant. Under israelisk lag på ockuperat territorium har soldater inte bara möjlighet utan är även skyldiga att ”vidta varje nödvändig åtgärd för att förhindra skada på liv, person eller egendom”. Militären har skyldighet att ta hand om situationen tills polisen anlänt till platsen och tagit över ansvaret.(4)
Detta är också något som understrykts av israels högsta domstol.(5)

I ljuset av detta blir uttalandena från mötet mellan den israeliska polisen, militären och säkerhetspolisen, liksom försvarsministerns kommentar, än mer anmärkningsvärda. För att ytterligare understryka den israeliska myndighetens brister i frågan om bosättarnas våld kan tilläggas att artikel 43 i Haag-konventionen, som Israel erkänner, säger att ockupanten måste vidta ”alla åtgärder i som står i dess makt (…) för att säkerställa allmän ordning och säkerhet”.

Antalet bosättarattacker tycks ha ökat dramatiskt på sistone. Under det första halvåret 2008 inkom 429 anmälningar om bosättarvåld på Västbanken. Att jämföra med år 2007 och 2006 då 551 respektive 587 attacker anmäldes under ett helt år. De riktiga siffrorna är dock mycket högre än så, på grund av den stora bristen på förtroende för den israeliska polisen väljer många palestinier att inte vända sig till dem.(6) Av egen erfarenhet vet jag att bosättarattacker utförs så gott som dagligen - bara i Hebron. Jag blev själv vittne till tio sådana incidenter med allt ifrån stenkastning till prejningar med bilar under mina tre månader i staden.

Under de tre månader jag befann mig på Västbanken inträffade många incidenter med israeliska bosättare. Bland de mest extrema märktes bland annat:
• Lördagen den 5/7 tillfångatog bosättare från den illegala utposten Ravat Lucifer på södra Västbanken en palestinsk man, 31-åriga Madahat Abu-Kirash, vilken de anklagade för att ha satt eld på ett fält. De band honom vid en telefonstolpe och misshandlade honom. Ett 20-tal israeliska soldater och tre poliser stod vid sidan av och tittade på när israeliska aktivister från Ta’ayush anlände till platsen. På en video filmad av Ta'ayush kan man se hur en bosättare går fram till Abu-Kirash, knuffar undan den närmsta soldaten och ger Abu-Kirash en kraftig spark. Aktivisterna från Ta’ayush lyckades efter diskussioner få soldaterna att frita palestiniern. Han var då så svårt misshandlad att han knappt kunde gå och fördes till sjukhus i ambulans.(7) Se även artikel i Haaretz.
• En raketattack mot byn Burin på norra Västbanken den 20/6. Två hemgjorda raketer märkta med namnen ”Sharon 1” och ”Sharon 2” avfyrades mot byn Burin men missade sitt mål och ingen människa kom till skada. Fem poliser och elva bosättare skadades då en misstänkt för dådet greps.
• Fyra maskerade bosättare beväpnade med påkar misshandlade fyra palestinska fåraherdar i Susiya. En äldre kvinna fördes i ilfart till sjukhus med skallskador och bruten hand. Detta har jag rapporterat om tidigare.

Men det är inte bara palestinier som drabbas av bosättarnas våld. Sedan slutet av april har diplomater och parlamentsledamöter från Tyskland, Frankrike, Sydafrika och Storbitannien attackerats och hindrats av bosättare när de besökt Hebron på södra Västbanken. Den mest anmärknningsvärda händelsen inträffade fredagen den andra maj då israeliska bosättare attackerade den bilkonvoj som medförde USA:s högsta ansvariga observatör för "Road Map for Peace", General William Fraser. "Road Map for Peace" är en plan för lösning av den israelisk-palestinska konflikten som backas upp av en kvartett bestående av USA, EU, Ryssland och FN. General Fraser var på väg till Hebron då bosättare rammade en av konvojens bilar med jeep. Bråk uppstod mellan bosättare och amerikanska säkerhetsvakter och General Fraser avbröt sitt tänkta besök och återvände till Jerusalem.

- Det finns en känsla av laglöshet och att våldet härskar på Västbanken. Det här en del av ett vidare fenomen: avsaknaden av tillämpning av lag på israeler på Västbanken, sa israels justitiekansler i januari 2006 angående rapporter i media om hur bosättare kapade palestinska olivträd.(8)

Den känslan är minst lika stark i augusti 2008. Om inte starkare.

Källor:
1. Se till exempel Yesh Din: A Semblance of Law, s. 6, s. 44
2. B'Tselem: Ghost Town, s. 47
3. B'Tselem: Ghost Town, s. 47
4. B'Tselem: Ghost Town s. 48
5. Yesh Din: A Semblance of Law, s.24
6. Yesh Din: A Semblance of Law, s. 30 och 44
7. Vittnesmål från Sam, en amerikansk jude aktiv i Ta'ayush, som närvarade vid händelsen. Min kollega Jean-Marie träffade honom ett par timmar efter incidenten.
8. Yesh Din: A Semblance of Law, s.17

Himmel eller helvete?

2008-08-15T16:04:00.000+03:00

Det var en gång en vis svensk man. Han levde i Jerusalem och tog med en grupp utländska turister till ett palestinskt flyktingläger. En av lägrets invånare tog emot gruppen och visade dem runt i misären. "Titta", sa han, och pekade på några barn i smutsiga kläder som lekte i en skrothög. "Våra barn växer upp utan framtid" fortsatte palestiniern. Han ledde gruppen genom smala, fuktiga gränder fulla av skräp och smuts. Det var ett under att de höga betonghusen, som genom åren blivit högre och högre i takt med att familjerna växt, inte föll samman över dom så sneda och vinda de var. "Vi kan inte dricka vattnet i kranarna och när regnet faller klarar inte avloppssytemet av trycket och lägret täcks av avloppsvatten", berättade palestiniern. "Det här är helvetet på jorden" fortsatte han. Gruppen nickade instämmande, tackade för besöket och återvände chockade till Jerusalem.

Två månader senare var den vise svenske mannen tillbaka i flyktinglägret tillsammans med en ny grupp utlänningar. Samme palestinier visade gruppen runt, pekade på barnen på skrothögen, berättade om kranvattnet och avloppssystemet. "Det här är helvetet på jorden" sa han. Gruppen tittade oförstående på honom. "Vad är det du står och säger?" undrade en upprörd ung man. "Ni har rinnande vatten och barnen har skor på fötterna. Skulle det här vara helvetet på jorden?" Han skakade på huvudet. "Då ska du se slumområdena utanför Bombay!" Många i gruppen, som bestod av utbytesstudenter från länder som Etiopien, Indien och Brasilien förargades över palestinierns - som de tyckte - överdrifter. Palestiniern förargades över gruppens kritik och - som han tyckte - brist på solidaritet med människorna i lägret. Grälet gick så långt att besöket var tvunget att avbrytas och gruppen vände tillbaka till Jerusalem.

Den vise svenske mannen försökte förklara för utbytesstudenterna hur palestiniern upplevde situationen - att han blev djupt sårad av gruppens reaktion och negligering av lägerinvånarnas lidanden. Han försökte också förklara för palestiniern hur någon med tiotals miljoner landsmän som lever i djup fattigdom och misär upplevde palestinierns tal om "helvetet på jorden". Ett antal veckor senare, efter en hel del medling, gick palestiniern och utbytesstudenterna med på att slutföra turen i lägret. Återbesöket gick bättre och turen kunde genomföras till slut.

Den vise mannen heter Håkan Sandvik och är präst. Han har bland annat tillbringat många år i Mellanöstern för svenska kyrkans räkning. Jag hade nöjet att träffa honom genom den utbildning jag fick innan jag skickades iväg som ekumenisk följeslagare. Många mindre detaljer är säkerligen inte korrekt återberättade men huvudpoängen i historien tror jag mig ha förstått.

Det hjälper inte den som har det svårt att det finns någon som har det ännu värre. Men det är ändå en tänkvärd historia.

I strid med israelisk lag: bosättare bor mitt i en armébas i Hebron

2008-08-09T16:14:00.004+03:00

I Hebron är det inte ovanligt att se israeliska bosättare vid militärposteringarna. Här ses två bosättare stå på taket till ett palestinskt hus med en av de många soldater som övervakar Hebrons gamla marknad.

Såväl israeliska människorätts- och fredsorganisationer som statliga utredningar har länge riktat skarp kritik mot den israeliska myndighetens misslyckande att tillämpa lagen på civila israeler som lever på ockuperat område, så kallade bosättare.(1) I november 2006 medgav israels justitiekansler Menachem Mazuz att ”Tillämpningen av lagen på ockuperat område är inte bara otillfredsställande, den är väldigt svag… Den här verkligheten har existerat från bosättningarnas början på ockuperat område till idag… Staten Israel investerar inte tillräckliga resurser in den här frågan…”(2)

Mitt i centrala Hebron, längs den för palestinier delvis avstängda huvudgatan Shuhada Street, anlade den israeliska armén IDF i början av 1980-talet en militärbas på vad som tidigare var Hebrons centrala busstation. Militärbasen ligger där än idag och jag passerade den vid otaliga tillfällen under mina patrulleringar i Hebron. Många gånger såg jag civila israeler, Hebron-bosättare, gå in och ut genom grindarna till basen. Under 1990-talet etablerades nämligen en liten bosättning mitt inne i militärbasen.

1979 slog israels högsta domstol fast att det är olagligt att annektera land i militärt syfte och sedan låta marken användas av civila.

Det är den israeliska fredsorganisationen Peace Now som uppmärksammat detta fall av underlåtande att tillämpa israelisk lag på ockuperat område. I slutet av juli vände sig organisationen till israels högsta domstol i syfte att tvinga armén att evakuera bosättarna från militärbasen. Peace Now påpekar även att Israel, genom att tillåta bosättningen inne i militärbasen, bryter mot en av de mest grundläggande internationella lagarna som under krig kräver klara distinktioner mellan militära och civila installationer.

Under mina tre månader i Hebron var jag vid flera tillfällen med om att israeliska bosättare mer eller mindre gav order till soldaterna vid militärposteringarna om att de skulle hindra mig och andra internationella från att passera - ytterligare ett exempel på en märklig relation mellan militären och civila.

1. Se till exempel B'Tselems rapport "Ghost Town" och Yesh Dins rapport "A Semblance of Law"
2. Se B'Tselems rapport "Ghost Town", s. 42

Najahund på SR Metropol

2008-08-07T20:29:00.002+03:00

Under eftermiddagen idag intervjuades jag i SR Metropol om mina upplevelser och erfarenheter från Hebron och Västbanken. Jag talade om den israeliska människorättsorganisationen B'Tselems projekt Shooting Back, Hebron-bosättarnas våld och om Breaking the Silence. Du kan lyssna på inslaget här (intervjun börjar efter 17 min och 28 sek). Den avslutande delen av intervjun hör du här.

Uppdraget inte slutfört - det har knappt börjat

2008-08-05T18:09:00.003+03:00

Jag landade i Sverige på kvällen den 28 juli efter 3 månader på Västbanken och i Hebron. Lärorikt, jobbigt, spännande, intressant, deprimerande, hoppfullt och frustrerande är några av de ord jag vill sammanfatta min tid som ekumensisk följeslagare med. Jag är oerhört tacksam för alla intressanta och öppenhjärtliga möten med palestinier och israeler jag fått vara med om.

Med mig hem till Sverige tar jag en stor dos frustration, men också hopp. Att människor som Abdel-Karim och Soha Haddad och deras många barn, trots det fysiska och psykiska våld de utsätts för, kan vara så öppna, vänliga och fredliga är fantastiskt. Det engagemang för fred som Hashem Al-Aza visar genom att alltid hålla sitt hus öppet för besökare (oavsett religion eller nationalitet) som är intresserade av att lära sig mer om situationen i Hebron, samt hans nära kontakter med israeliska fredsorganisatioer är nästan osannolikt. Det mod Yehuda Shaul visar genom att fortsätta med sina guidade turer till Hebron med Breaking the Silence trots bosättarnas våldsamma attacker och angrepp är beundransvärt. Och jag bugar djupt inför de israeliska människorättsorganisationerna Yesh Dins och B'Tselems enträgna arbete för mänskliga rättigheter på av Israel ockuperat område.

Jag är hemma igen, efter 90 dagar fyllda av intressanta möten, uppgifter och lärdomar. Som jag ser det är inte uppdraget slutfört - det har knappt börjat. Jag anser att min viktigaste uppgift som följeslagare är att sprida kunskap och information om vad jag sett, upplevt och lärt. Efter tio dagars vila med sill, färskpotatis och skärgård drar denna uppgift nu igång på allvar.

Det finns otaliga berättelser, människor och organisationer som förtjänar att uppmärksammas. Du kommer kunna läsa dessa framöver på Najahund. Jag kommer även att hålla föredrag och presentationer - skicka gärna ett mail om du vill att jag ska besöka ditt sällskap eller din förening. Jag känner en skyldighet mot Hebron-borna och alla andra människor jag mött, deras historier förtjänar att berättas och uppmärksammas.

En önskan

2008-07-23T02:46:00.003+03:00

Jag lämnar Hashem på stengången utanför huset. Det gulgröna ljuset från strålkastarna som lyser upp bosättningen Tel Rumeida bryter igenom trädkronan och gör hans ansikte spräckligt. Jag kramar hans hand en sista gång, vänder om och går nedför den lilla trappan. Smyger tyst längs med husväggen, i skydd av grenarna från buskaget. Rakt under bosättningen. Av gammal vana sneglar jag uppåt för att se om någon är ute på balkongen eller i fönstret, redo att kasta en flaska med urin eller kanske resterna från middagen. Men ingen syns till, allt är stilla.

Jag följer stengången och fortsätter runt hörnet. Bakom nästa hörn leder några trappsteg ned till en becksvart jordplätt där det luktar sopor. 10 meter senare tar jag tag i en bit av en mur och trevar mig försiktigt upp på några cementklumpar. Jag vill inte snubbla och ramla över taggtråden. Jag ser inte stigen i mörkret utan går försiktigt genom gräset och skräpet mot ljuset från gatlyktan 50 meter bort. Sedan den israeliska armén stängde vägen upp till bosättningen Tel Rumeida år 2000 är det här enda vägen till och från Hashems hus.

Tre månader går fort, imorgon förmiddag åker jag med mitt team till Jerusalem för några avslutande utvärderingsdagar. Sedan hem till Sverige. Minnesbilderna från en historia Hashem berättat far genom huvudet medan jag snavar framåt: En natt i maj 2003, under rådande utegångsförbud, bär Hashem sin höggravida fru Nasrin samma stig som jag går på nu. När han smiter över gatan blir han upptäckt av en grupp soldater som ropar åt honom att stanna. Hashem visar befälet dokumentet från sjukhuset som doktorn skrivit ut. ”Gå hem och låt henne dö i huset”, säger befälet och viftar åt Hashem att försvinna. När Hashem protesterar hotar befälet att skjuta honom. Hashem vänder om. Han gömmer sig med Nasrin i det höga gräset en bit upp i backen och väntar tills soldaterna försvunnit. När allt är lugnt och stilla igen väntar han ett tag till och gör sedan ett nytt försök. ”Stopp där!” Upptäckt igen. Ett annat befäl kommer fram till honom med sina soldater och frågar vad han gör ute under rådande utegångsförbud. Hashem visar dokumentet och berättar att Nasrin måste till sjukhuset eftersom hon är på väg att föda. Befälet läser pappret. Han uppmanar sina soldater att söka igenom området efter fler palestinier som trotsar utegångsförbudet. När alla är utom synhåll vänder hans sig till Hashem och säger ”fort, spring över gatan och försvinn härifrån!”. Nasrin födde Yunis 20 minuter efter att de kom till sjukhuset.

Nu är jag nästan framme. Jag går ner på huk och tar mig nedför den korta men branta sluttningen för att komma till den sista trappan som leder ut på gatan. Jorden är torr och lös, det är lätt att halka. Så kommer jag äntligen ut på gatan.

En kväll i maj 2005 samlas ett sextiotal personer hemma hos Hashem. Där finns palestinier och internationella, men också många representanter från den israeliska fredsrörelsen. Syftet är att låta fredsaktivister från båda sidor mötas för att skapa en relation och dialog, samt tala om framtida samarbete. ”Jag känner igen dig” säger Hashem när han tar en ung skäggig israel med glasögon i hand. ”Vi måste ha träffats förut”, fortsätter han. Israelen säger att Hashem måste ta fel, att de aldrig setts. Men Hashem är övertygad. ”Jag vet att vi träffats”, säger han. ”Har du varit i Hebron förut?” undrar Hashem. Det har israelen. Hans namn är Yehuda Shaul, grundare till den israeliska organisationen ”Breaking the Silence” som uppmuntrar och uppmanar soldater som tjänstgjort på ockuperat palestinskt territorium att tala ut om vad de sett och upplevt. Det visar sig att Yehuda och Hashem har mötts en gång tidigare. Yehuda tjänstgjorde som soldat och befäl i Hebron under 14 månader 2002-2004, det var han som lät Hashem bära Nasrin till sjukhuset den där natten i maj 2003.

Numera är Hashem och Yehuda goda vänner. Många av Yehudas och Breaking the Silences turer till Hebron gör besök hemma hos Hashem för att visa deltagarna i turerna hur det är att bo granne med Hebron-bosättarna.

Hashem och Nasrin Al-Aza med det dokument Nasrin fick utskrivet från sin doktor strax innan hon födde sin andra son Khaled i slutet av maj i år. Denna gång rådde lyckligtvis inget utegångsförbud och dokumentet behövde aldrig visas upp. Eftersom vägen är avstängd för palestinsk fordonstrafik var Nasrin tvungen att gå/ bli buren ner till Checkpoint 56.

Jag går den branta backen nedåt. Hundra meter ned ligger Checkpoint 56 som är en av de Checkpoints som skiljer den israelisk-kontrollerade delen av Hebron från den palestinska. När jag kommer fram sitter en ung palestinsk man på marken framför en soldat som hänger mot ett räcke. Det har jag aldrig sett förut. Hebron fick nya soldater förra onsdagen och på en natt förändrades läget radikalt i staden. Den nya styrkan är uppenbart mycket otrevligare än den tidigare. Över allt ses palestinier stå lutade mot husväggar och murar i väntan på att få sina ID-kort kontrollerade. Min vän Badees fyra årige brorson blev kroppsvisiterad med metalldetektor på sin väg hem häromdagen och min påse med ris blev genomsökt igår. Till exempel. Tilltalstonen från soldaterna har blivit mycket råare och deras attityd hårdare. Vi följeslagare och andra internationella har plötsligt fått betydligt svårare att röra oss fritt i Hebron och har anklagats för att ”provocera människorna som bor i staden” vid otaliga tillfällen den sista veckan.

Jag tittar på palestiniern och vänder blicken mot soldaten. Jag vet inte, för jag var inte på plats från början. Men jag är ändå säker på att soldaten kommenderat palestiniern att sätta sig på marken. Syftet: förnedring. Jag går förbi. Det har varit en lång dag, energin är slut och jag orkar inte mer. Hatar mig själv för det.

Det är sant att polisen ingrep mot bosättarna när de försökte attackera och stoppa Yehuda och Breaking the Silences tur till Hebron i fredags. Tyvärr tycks det dock ha varit ett undantagsfall, igår tvingades Yehuda vända vid infarten till Hebron eftersom polisen vägrade låta honom passera. Juli har varit en mörk månad i Hebron med flera bosättarattacker mot palestinier och internationella. Polisen skapar allt mer problem för de internationella organisationerna i staden och de nya soldaterna gör livet svårt för den palestinska civilbefolkningen. Det är tungt att lämna Hebron när allt pekar så dystert nedåt.

”Ruh! Ruh!” (Stick! Stick!) hör jag soldaten ropa när jag långsamt vandrar bort från Checkpoint 56. I mitt huvud ser jag hur palestiniern reser sig upp, borstar gruset från byxorna och går hemåt.

Jag såg ett stjärnfall igår. Om jag fick önska om så skulle jag önska att människor runt om i världen, men framför allt i Israel, började lyssnade på vad de israeliska freds- och människorättsorganisationerna rapporterar från Hebron. Så vansinnet kunde få ett slut.

Episod V: Hebron-polisen strikes back

2008-07-21T09:52:00.001+03:00

En liten israelisk bosättarflicka tittar på när ett sjuttiotal poliser skyddar den israeliska organisationen Breaking the Silences tur i Hebron. Strax därpå kastas ett tiotal ägg mot gruppen. Ett par av de drygt hundra bosättarna som störde turen greps av polisen.

I fredags strax efter tio rullade en buss in i centrala Hebron. På den fanns Yehuda Shaul, grundare av den israeliska organisationen Breaking the Silence som samlar vittnesmål från soldater som tjänstgjort på ockuperat palestinskt område. Breaking the Silence vill tala om det moraliska priset för ockupationen och menar att det israeliska samhället vänder bort blicken och förnekar vad som sker i dess namn. Tio personer följde med Yehuda Shaul denna morgon för att lyssna på hans berättelser från Hebron där hans tjänstgjorde i 14 månader som soldat och befäl 2002-2004.

Som jag berättat tidigare, har Breaking the Silence inte kunnat genomföra sina guidade turer sedan slutet av april i år, anklagade för att ”störa den allmänna ordningen”. Bosättarna i Hebron kallar Breaking the Silence ”terrorister” och har på olika sätt – med och utan våld – hindrat turerna från att kunna genomföras. Domstolsbeslut som understryker organisationens rätt att komma till Hebron har hittills inte hjälpt eftersom polisen valt att inte ingripa mot bosättarna. Denna morgon väntade ett 70-tal poliser på Breaking the Silence. Det visade sig snart att polisen denna gång bestämt sig för att skydda organisationens rätt att genomföra en tur igenom staden.

Bosättarna, ledda av den ökände Baruch Marzel, försökte blockera vägen för Yehuda och hans grupp men polisen knuffade iväg dem. Marzel och andra försökte flera gånger bryta sig igenom den 50 man starka mur av poliser som omringade Breaking the Silence men utan att lyckas. Stämningen var väldigt upprörd när polisen långsamt, långsamt röjde vägen och tillät Yehuda att gå uppför Shuhada Street i centrala Hebron. Drygt ett hundra bosättare i alla åldrar var på plats. Någon hade sin bebis i famnen, andra höll sina treåringar i handen. Bosättarna spelade musik på högsta volym från sina fönster och skrek förolämpningar till Yehuda i megafon (terrorist, psykopat, förrädare, och så vidare). Tre containrar släpades fram för att blockera gatan på olika ställen. Det buades, skreks och knuffades. Barn som ställde sig i vägen, föstes undan av polisen.

Baruch Marzel knuffas bort av polis och faller till marken när han försöker angripa Yehuda Shaul i gul skjorta och hatt, grundare av Breaking the Silence.

Jag gick bakom Yehuda och utanför poliskedjan som skyddade honom och hans grupp. För första gången utan västen som talar om att jag är ekumenisk följeslagare eftersom stämningen var för upprörd – vår närvaro uppskattas inte av bosättarna i Hebron (anarkist, antisemit och nazist är vanliga glåpord vi får höra). Plötsligt kom tre poliser springande med en bosättare, slängde in honom i en bil och stängde dörren. Efter sprang ett femtontal andra bosättare, däribland flera barn, som försökte slita den gripne ur polisens händer. När det inte lyckades slog de på bilen och försökte hindra den från att åka. Fler poliser anslöt och bilen lyckades komma iväg. Många var väldigt upprörda, men jag såg också en hel del bosättare med leenden på läpparna – kul med lite fredagsaction.

Under de två timmar som det tog Breaking the Silence att vandra cirka 800 meter uppför Shuhada Street greps flera bosättare. Ett tiotal ägg kastades mot Yehudas grupp och stundtals var kaoset totalt. Det är första gången under mina 12 veckor i Hebron som jag ser polisen ingripa mot bosättarnas våld i staden – trots många attacker mot palestinier, oss följeslagare, Breaking the Silence och internationella politiker. Det är för tidigt att säga om polisens agerande var en engångsföreteelse eller om någon på högre ort beslutat att ta itu med bosättarnas beteende i staden. Breaking the Silence kunde inte genomföra hela sin tur som bland annat består av ett besök hos en palestinier med många års fredsengagemang och som bor granne Baruch Marzel och bosättningen Tel Rumeida. Fredagens händelser var, trots detta faktum och bosättarnas våld, ett litet steg framåt.

Hebron rehabiliteras och återupplivas

2008-07-14T14:22:00.004+03:00

Ett av hundratals hus i Hebrons gamla stad som restaurerats av Hebron Rehabilitation Commitee i syfte att bevara och bejaka stadens historia samt återbefoka det gamla centrum som övergivits av många palestnier på grund av de israeliska bosättarnas- och den israeilska militärens närvaro.

Hebron grundades för ca 5500 år sedan och är därmed en av världens äldsta städer. Här sägs Abraham, Sara, Isak, Jakob och deras fruar ligga begravda vilket gör staden helig för alla ”bokens folk”: kristna, judar och muslimer. Hebron har styrts av romare, bysantiner, korsfarare, muslimska imperier, ottomaner och det brittiska mandatet. Den gamla delen av staden är lika stor som Jerusalems dito och innehåller fantastiska byggnader som är upp till 1000 år gamla.

Idag bor cirka 170.000 människor i Hebron. Den israeliska ockupationen och de israeliska bosättningarna inne i stadens centrum har medfört att delar av staden helt eller delvis stängts av för palestinier. Den viktigaste affärsgatan Shuhada Street, med de gamla kött- och grönsaksmarknaderna är delvis förbjuden för palestinier att röra sig på. Utegångsförbud (upp till tre månader i sträck), checkpoints och räder av den israeliska armén har gjort livet svårt i den gamla staden som numera kallas ”Ghost Town”. I området runt den gamla souken (marknaden) har 42% av husen och lägenheterna i övergivits och knappt 80% (ca1,800) av alla de butiker som tidigare utgjorde Hebrons kommersiella centrum stängts (källa B'tselem). En del av butikerna har stängts på order från militären, men majoriteten har stängts på grund av att det helt enkelt blivit omöjligt att leva på inkomsterna då allt fler kunder flyttar från- eller undviker att handla i området. Hebron var tidigare ett viktigt handelscentrum och därför en relativt rik stad. Idag deltar tusentals människor i Röda Korsets matprogram.

Den palestinska myndigheten grundade Hebron Rehabilitation Committee (HRC) år 1996. Den fristående organisationens mål är att uppmärksamma Hebrons unika kulturarv och bevara stadens arkitektoniska identitet. Genom att restaurera och återuppliva den gamla staden vill organisationen få palestinska araber att flytta tillbaka till de övergivna husen vilket hindrar de israeliska bosättningarna från att expandera och ta över staden. HRC får internationellt stöd från bland annat Spanien och SIDA och har hittills restaurerat över 800 lägenheter. Tidigare i våras arrangerade Arkitekturmuseet en utställning om Hebron i samarbete med Arkitekter Utan Gränser och HRC.

Jag får en guidad tur i staden av den unge civilingenjören Islam. Han arbetar sedan två år med HRC:s restaureringsprojekt och berättar om hur arbetet fungerar i praktiken.
- Vi ändrar helst ingenting av den ursprungliga arkitekturen, säger Islam. Vi försöker använda samma material och tekniker – allt för att resultatet ska bli så identiskt med originalet som möjligt. Mestadels är det sandsten som gäller.

Islam är en av de drygt 50 anställda på Hebron Rehabilitation Commitee som arbetar med att restaurera Hebrons gamla stad.

Levnadssättet har dock förändrats genom århundradena. Många av husen har två eller tre våningar med flera rum på varje plan, byggda för att husera en stor familj. Islam berättar att allt fler vill ha egna mindre lägenheter, att bo tillsammans med farföräldrar, mostrar och kusinbarn är inte längre en självklarhet. För att göra husen mer funktionella avgränsas de ofta och delas upp i flera lägenheter.
- Men vi ändrar så lite det bara går, säger Islam. Istället för att mura igen ett valv och skapa en ny vägg sätter vi till exempel upp en dörr. Vi kan försegla den om familjerna som flyttar in vill det, men det ska synas att det egentligen varit en passage där, fortsätter han.

Islam tar mig till ett nyligen färdigrenoverat hus där han visar mig runt och berättar hur arbetet gått till. Vissa konstruktionstekniker har gått förlorade genom århundradena vilket lett till en del bekymmer. Genom problemslösning och studier av gamla ritningar har det mesta kunnat lösas. Byggnadsarbetarna har gått kurser för att lära sig utföra arbetet på rätt sätt, vilket är ett av flera exempel på positiva bi-effekter av HRC:s restaureringsarbete. Ett annat är de hundratals arbetstillfällen som skapats direkt eller indirekt i Hebron med omnejd.

Urvalsprocessen skiljer sig, men kontakt tas alltid med husets ägare. Restaureringenskostnaderna är gratis men ägaren förbinder sig att låta andra bo i huset de första fem åren efter renoveringen. Hebronborna kan sedan ansöka om att flytta in i lägenheterna, vem som till slut flyttar in bestäms av HRC.

- Vi vill att de tar hand om husen, säger Islam. Det historiska och kulturella värdet är enormt så vi gör en bedömning av ansökandena innan vi väljer vilka som får flytta in. Vi vill stärka banden mellan befolkningen, husen och staden, fortsätter han.
Trots att hyran är gratis och att el, vatten och sjukförsäkring täcks av HRC är det inte alltid lätt att få folk att flytta till den gamla staden. Det säger en del om de israeliska bosättarnas - och den militära närvarons - inverkan på livet i området.

- De allra flesta som flyttar tillbaka är väldigt fattiga, säger Islam. Det är problematiskt, vi skulle vilja ha en större mångfald bland människorna som bor i området, men som läget är just nu – vad kan vi göra? undrar han och slår ut med armarna.

HRC:s arbete är inte okontroversiellt bland lokalbefolkningen.
- För många som knappt har mat på bordet är det svårt att motivera varför vi lägger ner dyra pengar på att restaurera gamla stenhus när det hade varit billigare att riva dem och bygga nytt. Jag har full förståelse för det, men jag tycker ändå att vi gör rätt som bevarar denna unika stadsdel, fortsätter Islam.

HRC:s arbete har gett resultat. Genom att restaurera skolor, förbättra infrastruktur, anlägga lekplatser och renovera människors hem har man lyckats vända den negativa utflyttningstrenden – numera ökar befolkningen i området. Nyligen kom organisationen ut med en tjock fotobok som beskriver HRC:s arbete och berättar om stadens historia, politiska situation, invånare samt lokala specialiteter som glas- och sandaltillverkning.

Hebron Rehabilitation Commitee förtjänar att uppmärksammas. Att finna ett sådant positivt och mångfacetterat projekt i en stad med en så svår situation som den Hebron befinner sig i ger hopp för framtiden. Många människor världen över kan lära från deras arbetssätt och filosofi när det gäller bevarandet av unika miljöer.

Yehuda försöker bryta tystnaden

2008-07-03T10:39:00.000+03:00

Yehuda Shaul, 25, i hatt och vinröd skjorta omringad av bosättare och polis när han försöker genomföra en guidad tur till Hebron med den israeliska organisationen Breaking the Silence den 13:e juni. Alla filmar och fotograferar för att kunna använda materialet mot varandra.

- Vi vill prata om det moraliska priset och ansvaret för ockupationen. Folk måste få veta vad som pågår. Orden kommer från israelen Yehuda Shaul som tjänstgjort 14 månader som soldat och befäl i Hebron.
Yehuda var en av dem som grundade den israeliska organisationen Breaking the Silence, bestående av veteraner från de ockuperade territorierna. Organisationen samlar och sprider information om vad de sett och upplevt under sin militärtjänstgöring - hittills har hundratals intervjuer med veteraner genomförts. Många vittnesmål finns tillgängliga på organisationens hemsida, liksom filmade intervjuer. Breaking the Silence, som är politiskt oberoende, skriver bland annat följande:

Our testimonies portray a different and grim picture of questionable orders in many areas regarding Palestinian civilians. These demonstrate the depth of corruption which is spreading in the Israeli military. While this reality which is known to Israeli soldiers and commanders exists in Israel's back yard, Israeli society continues to turn a blind eye, and to deny that which happens in its name.

Berättelserna från hemkommande soldater är många gånger chockerande och Breaking the Silence är kända långt utanför Israels gränser. Informationsarbetet sker bland annat genom guidade turer till Hebron, under 2007 genomfördes över 140 sådana med cirka 3000 deltagare. Främst deltog israeler och bland dessa runt 300 unga rekryter.(1)

Breaking the Silence är inte populär bland Hebrons bosättare. Sedan starten 2006 har Yehuda Shaul och Breaking the Silence turer kontinuerligt störts av bosättare. Taktiken har varierat. Bosättarna har kastat ägg, stenar och tomater, delat ut flygblad, ropat förolämpningar och slagits. Den senaste tiden har bosättarna i Hebron blivit allt mer beslutsamma om att stoppa turerna och våldet har eskalerat trots att såväl israelisk polis som militär varit närvarande.

Sedan slutet av april har Breaking the Silence hindrats från att genomföra sina turer i Hebron. Efter ett beslut från brigadgeneralen Udi Ben Muha har Breaking the Silence stoppats av polis och militär på väg in i staden anklagade för att vara ett hot mot ”public order and safety”.(2) Detta eftersom deras närvaro retar bosättarna och leder till konfrontation med dessa.(3) Militären utfärdar en ”closed military zone” när Breaking the Silence besöker Hebron vilket tvingar dem att lämna staden. Den 21:a maj vände sig Breaking the Silence till Israels Högsta domstol för att pröva om brigadgeneralens beslut var förenligt med israelisk lag.
- The Hebron Police have become the executive wing of the Hebron Settlers, and we cannot accept this kind of politicization of the law, skrev Michael Sfard, Breaking the Silence advokat i ett pressmeddelande.

Breaking the Silence har trots brigadgeneralens beslut försökt genomföra sina turer till Hebron. Jag deltog i en av dessa den 30 maj. Yehuda lyckades lura sig förbi den första militärposteringen men när vi kom till centrala Hebron var bosättarnas säkerhetspersonal redan på plats liksom Anet Cohen, en av de mest ökända bosättarna i Hebron som kröp in under Breaking the Silence buss tidigare i år vilket hindrade dem från att besöka Hebron.
- Låt er inte provoceras av bosättarna, det är precis de är ute efter. De kommer förolämpa er, försöka överrösta mig och kanske kasta ägg eller knuffas, sa Yehuda när det var dags att stiga ur bussen. Vad ni än gör så rör dom inte! Inte ens om de blir våldsamma, då kommer de polisanmäla er och de vinner. Välkomna till Hebron! avslutade Yehuda innan han lämnade bussen med sin videokamera i högsta hugg.

Därefter utspelade sig ett riktigt spektakel. Yehuda omringades genast av upprörda bosättare. Tre polisjeepar, en arméjeep och flera soldater anlände till platsen innan jag hann ut ur bussen. Bosättarnas informationscenter intill höjde musiken i högtalarna vilket gjorde det svårt att höra vad som sades. Att en bosättare skrek saker på hebreiska i en megafon gjorde inte saken lättare. Det var komiskt att se hur alla filmade varandra, såväl Yehuda som bosättarna och polisen hade varsin videokamera i högsta hugg – alla med syfte att använda materialet mot varandra. Polisen hindrade Yehuda från att passera med gruppen och hotade att utlysa en ”closed military zone”. Yehuda hade konstant kontakt med organisationens advokat som talade om för honom hur han skulle agera. Anet Cohen försökte övertyga polisen om att arrestera Yehuda men fick inget gehör.

De ökända Hebron-bosättarna Anet Cohen och Baruch Marzel i samtal med polisen den 13:e juni i samband med att bosättare blockerar Breaking the Silence buss vid infarten till Hebron.

Efter en knapp halvtimmes cirkus visade polisen ett papper på att militären utlyst en ”closed militray zone” och vi tvingades lämna Hebron efter att Yehuda först fotat dokumentet i syfte att använda det i Högsta Domstolen.
- Yehuda, berätta vad du gjorde mot de palestinska barnen! ropade en bosättare i megafonen medan vi klev på bussen igen.
Bosättaren syftade på Yehudas militärtjänstgöring i Hebron och det var uppenbart att han ville diskreditera Yehuda.
- Han förstår inte att det är precis det som Breaking the Silence går ut på, log Yehuda medan vi körde ut ur Hebron.

Istället för Hebron fick vi en tur till Susiya, dit vi följeslagare åker varje vecka. En polisbil följde efter bussen hela dagen och ytterligare en ”closed military zone” utlystes innan vi återvände med gruppen till Jerusalem.

50-60 bosättare blockerar Breaking the Silence vid infarten till Hebron den 13:e juni.

Den 5:e juni träffade Breaking the Silence en överenskommelse med staten om att de inte skulle hindras från att besöka Hebron. Fredagen den 13:e juni kom Yehuda tillbaka med en ny busslast deltagare. Vid infarten till Hebron blockerades dock bussen av 50-60 bosättare. De ställde kvinnor med barnvagnar framför bussen och samlades runt omkring dem. En kvinna satte sig på gatan och läste Toran. Vi följeslagare var på plats för att observera vad som skedde. Ett tiotal poliser var på plats liksom flera militärer. Scenariot upprepade sig: Yehuda gav sig ut med videokameran bland bosättarna, det ropades i megafon och var allmänt rörigt. Alla fotade alla. Aktionen pågick i över två timmar. Polisen ville inte släppa in bussen mer än en liten bit in i staden. Vi förstod alla att bosättarna skulle sätta upp en ny blockad längre ned på gatan om polisen röjde vägen vid den första. I samråd med advokaten beslöt Yehuda att inte anta polisens bud eftersom de då kunde hävda att turen kunnat genomföras.

Jag blev också fotat av bosättare. En bild publicerades senare på deras hemsida. I bakgrunden tillrättavisar en 15-årig judisk pojke två internationella observatörer från TIPH.

Ännu en gång fick Breaking the Silence åka till Susiya med poliseskort. En buss med tyska parlamentsledamöter som skulle följt med Yehuda in i Hebron fick återvända till Jerusalem.

Källa:
1, 2, 3: Yehuda Shaul, Breaking the Silence tour i Hebron, 30/5 2008

Mohannad

2008-07-01T21:46:00.002+03:00

Mohannad

-What’s your name?
-Johannes.
- Yo-hans?
- No, Johannes.
- Yo-hans?
- Yes, something like that. Yo-hans.
- Mohannad ahsan. Ajmal! (Mohannad är bättre, det är vackrare!)

Mohannad, tänkte jag. Varför inte? Redan den första veckan började jag presentera mig som det och nu är det ytterst få i Hebron som vet vad jag egentligen heter. Mitt nya namn hade den intressanta effekten att många trodde sig vara säkra på mitt ursprung. Det tog ett ett tag innan jag förstod varför.

De första gångerna folk frågade om jag var från Turkiet fattade jag ingenting. Under mina 25 år har jag hört folk som undrat om jag är rysk, finsk, tysk, samisk, amerikansk eller britt. Men aldrig turk. I början funderade jag på om det kom många kritvita turkar med blå ögon och långt, rakt, brunt hår till Hebron. Sedan förstod jag.
- Är du med på teve?
- Teve? Skratt. Nej, nej. Varför tror du det?
- Jo! På kanal fyra!
- Kanal fyra?
- Ja. Du är jättelik en kille där, han heter också Mohannad!

Det visade sig att en turkisk såpopera är omåttligt populär i Hebron. Och att någon som heter Mohannad är den största stjärnan. Och att folk tycker vi är lika varandra. Alla, alla, i Hebron vet vem såpastjärnan Mohannad är.

Mohannad är flickornas favorit. Det finns till och med t-shirts med hans foto att köpa. För en tid sedan var vi på besök hemma hos en palestinsk familj som bor just intill den israeliska bosättningen Qiryat Arba. Familjen trakasseras ofta med stenar, sopor och glåpord av bosättningens invånare. Vi drack te utanför huset när en femårig flicka kom fram och frågade sin mamma om jag var den Mohannad hon sett på TV. Besvikelsen var stor och tårarna nära när flickan förstod att jag bara var en vanlig tråkig ”ajnabi” (utlänning).

Om jag blev förvånad när folk trodde jag var turk var det inget emot vad jag blev när jag insåg att den blonda killen med back-slick och skäggstubb vars nuna sitter uppklistrad på väggarna var Mohannad – och att folk trodde jag var han.

Mohannad

Jag har inte bestämt för om jag ska låta mig smickras av att folk tycker jag ser ut som flickornas idol. Eller sura över att de tycker jag ser ut som en blond svennepajas i back-slick.

Spännande möte med Israels framtid

2008-06-28T00:33:00.002+03:00

Samtal i små grupper med studenter från Hebrew University, Jerusalem

Det är måndag kväll. Hela vår grupp bestående av 24 ekumeniska följeslagare från åtta olika länder i åldrarna mellan 23-74 befinner sig i en lagom varm och kvav sal på Hebrew University i Jerusalem. Vi har just fått en guidad tur på universitetets vackra campus av några studenter. På golvet i salen står ett 40-tal stolar uppställda i en stor ring. Vi har kommit för att träffa israeliska studenter och lära oss mer om deras syn på konflikten.

Mötet med studenterna ingår i den israeliska ”exposure week” följeslagarprogrammet arrangerar för att vi som arbetar och lever på Västbanken ska få träffa och möta andra israeler än fredsaktivister och soldater vid vägspärrarna. På schemat står förutom studenterna på Hebrew University även besök på förintelsemuseet, rundvandring på en kibbutz och möte med en bosättare. Jag har sett fram emot den här veckan ända sedan jag blev antagen som följeslagare. Framför allt mötet med studenterna – delar av den generation som utgör Israels framtid. Jag tänker mig att de kan hjälpa mig att förstå vad jag ser, att begripa konflikten.

Vi blandar grupperna och sätter oss ner. Studenterna har kommit frivilligt, med skilda bakgrunder och av olika anledningar. Gemensamt är att de känner till vår organisation. Många berättar att de har kommit för att ge oss perspektiv och förklara sin syn på konflikten. Men de är också nyfinka på oss, vilka vi är och varför vi kommit till Israel/Palestina. Någon säger att det också är en chans för dem att lära sig om sitt eget land och om vad som sker på dess bakgård. Många nickar instämmande. Jag förstår snart att de är där av samma anledning som jag, att genom ett öppet och ärligt samtal lyssna, lära och utbyta erfarenheter.

Efter en kort introduktion delas vi in i sju små grupper. I min grupp är vi tre följeslagare och fyra israeliska studenter. Reglerna är enkla: de första 45 minutrarna får vi inte diskutera politik, de ska ägnas åt att lära känna varandra. De följande 45 minutrarna är det däremot fritt fram att tala om konflikten. Oväntat nog känns det inte krystat när vi i tur och ordning presenterar oss för varandra. Samtalstonen, öppenheten och nyfikenheten gör mig glad. Det känns på en gång att kvällen kommer bli lyckad.

Liad berättar om hur hans moster dödades när en palestinier begick ett självmordsattentat i Tel Aviv. En tjej i Yanivs gymnasieklass dödades i en liknande attack i Jerusalem. Hans bästa vän dödades av palestinier när han gjorde militärjänsten.
- Vi lever i en krigszon, säger Yaniv mitt i en utläggning om vilket vanligt liv han lever med plugg, flickvän och uteliv.
- Det är sjukt när jag tänker på det, svarar Liad. Jag har aldrig sett det så, att det skulle vara en krigszon. På ett sätt har du rätt, på ett annat inte. Vi lever liksom normala liv fast i en konflikt som på ett sätt alltid finns närvarande, funderar han.

Manfred, följeslagare från Tyskland, berättar att han förlorade sin pappa i andra världskriget. Det hade jag ingen aning om. Han säger inte mycket mer om saken än att det var tufft att som liten pojke leva med sorgen och saknaden. Jag tänker att någon av studenternas mor- eller farföräldrar överlevt förintelsen. Hur nyttigt det är för oss alla att se människorna bakom tragedierna.

Alla fyra israeler har gjort militärtjänsten. Ohad, Liad och Yaniv delvis på ockuperat område, Elinor inom underrättelsetjänsten i Tel Aviv. Vi talar om rädslan och misstron bland israeler och palestinier. De frågar om bosättarna i Hebron och jag berättar om mina erfarenheter. Om Susiya. De har alla sett bilderna av attacken med påkar på israelisk tv.
- Avskyvärt, tycker Ohad. De andra nickar instämmande.
- Vidrigt, tillägger Liad.
De vill inte riktigt hålla med om hur utbrett bosättarvåldet är utan ser attacken i Susiya som en enskild företeelse.
- All trees have a few bad apples, menar Yaniv.
Studenterna lyssnar dock intresserat när vi berättar om våra upplevelser med stenkastning, slag, dödade åsnor och kontakter med polis och militär. Jag hänvisar till rapporter av israeliska människorättsorganisationer och det känns som om de motvilligt inser att bosättarvåldet kanske är vanligare än de velat tro.

När de sista 45 minutrarna är slut samlas vi alla åter i en stor ring och sammanfattar kortfattat våra samtal. Vi kommenterar på saker vi lärt oss och diskuterat. Därefter är det gemensam middag och samtalen fortsätter i flera timmar till. Jag rycker in till sociologistudenten Liors stöd när en följeslagare säger att hon tycker att Israel är ett intolerant samhälle. Jag håller inte med och trycker på hur öppen debatten är och hur fritt bland annat människorättsorganisationer tillåts arbeta. Någon resonerar att det i historien aldrig funnits och sannolikt aldrig kommer att finnas en human ockupation. Utan att gå in på orsaken till konflikten talar vi om vad ockupationen gör med det israeliska samhället och att det är lite som med det så kallade ”normala” livet i krigszonen: två verkligheter existerar parallellt. Samtidigt som det israeliska samhället är väldigt pluralistiskt, tolerant och demokratiskt finns ockupationen där som en konstant skugga med allt vad det innebär av kollektiv bestraffning, brist på rättssäkerhet och våld.

Det är en väldigt intressant och trevlig kväll. Vi höll absolut inte med varandra om allting, men samtalen var konstruktiva och lyssnandet aktivt. Trots att ämnet ofta var känsligt tog ingen illa vid sig utan försökte svara så rakt och ärligt som möjligt. Jag hade fruktat att några skulle ta tillfället i akt och föreläsa om sin egen sanning, men så var verkligen inte fallet. De israeler jag tillbringade kvällen med gick hem med en stående invitering till Hebron. Själv vandrade jag hemåt med flera mobilnummer på fickan, ombedd att höra av mig nästa gång jag kom till Jerusalem för att ses och fortsätta samtalet på lämplig bar. Det ska jag absolut se till blir av.

Artikeln i Sydsvenskan

2008-06-27T23:36:00.002+03:00

Tisdagen den 17 juni publicerade Sydvenskan följande artikel jag skrivit om bosättarattacken i Susiya som jag berättat om tidigare på najahund. För den som läst mina tidigare inlägg om händelsen tillför inte denna artikel något nytt.

Israeliska bosättare filmade under överfall

Foto: B'Tselem

SUSIYA. En film där maskerade israeliska bosättare med påkar misshandlar palestinier som vallar sina får, sprids nu över världen. Tack vare den israeliska människorättsorganisationen B'tselem filmades delar av attacken.

Fyra unga, maskerade killar med träklubbor i händerna närmar sig. I bakgrunden skymtar den israeliska bosättningen Susya. Så klipper en av dem till mot Imran Al Nawajah. Kameran skakar till precis innan det andra slaget träffar honom. Det blir svart när kvinnan som filmar vänder om och springer efter hjälp.

Foto: B'Tselem

Vill visa brotten

Attacken ägde rum på eftermiddagen förra söndagen i Susiya, några mil söder om Hebron på Västbanken. Tamam Al-Nawajah, 58, fördes medvetslös till israeliskt sjukhus med bruten arm och käkbenet knäckt. Hennes man Khalil, 60, och hans brorson Imran klarade sig bättre och fick vård på ett palestinskt sjukhus i Hebron.

- Det råder ingen tvekan om att det var israeliska bosättare som utförde attacken, säger den israeliska människorättsorganisationens B'tselems taleskvinna Sarit Michaeli.

B'tselem lanserade projektet Shooting Back i januari 2007. Målet är att visa brott mot mänskliga rättigheter och söka upprättelse för dem som drabbas. Genom att ge videokameror till palestinier som lever i konfliktutsatta områden intill bosättningar och militärbaser, kan övergrepp dokumenteras.

100 kameror utdelade

Hittills har organisationen delat ut 100 kameror på ockuperat palestinskt territorium. Filmbilder har visats i medier världen över och väckt upprörda känslor, inte minst i Israel. BBC och Reuters har rapporterat om attacken på familjen Al-Nawajeh och knappt 10,000 människor har sett klippet på Youtube.

- Våra kameror har inte fått slut på bosättarvåldet, men många har blivit försiktigare, säger Diala Shamas, projektansvarig för Shooting Back på B'tselem.

Johannes Mosskin

Låt ord bli till handling

2008-06-19T23:21:00.005+03:00

Israeliska bosättares våld är ett dagligt problem på Västbanken. Här en "palestinsk" åsna som stacks
ihjäl av bosättare utanför byn Burim på norra Västbanken i tisdags. Foto: Jean-Marie Pellaux

I tisdagens pappersupplaga publicerade Sydsvenskan en artikel om bosättarattacken i Susiya som jag skrivit. Min kollega Jean-Maries artikel om samma händelse var förstasidesnyhet i en schweizisk tidning. Tack vare B'Tselems projekt "Shooting Back" har misshandeln med påkar i Susiya blivit känd långt utanför Israel. Det är viktigt.

Vad som inte riktigt kommit fram i rapporteringen är hur vanligt israeliska bosöttares våld mot palestinier är. De israeliska människorättsorganisationerna Yesh Din och B'Tselem, bland andra, gör vad de kan för att ämnet ska uppmärksammas. Hittills har inte tillräckligt många lyssnat. I alla fall inte reagerat. Tidningen Haaretz rapporterade i tisdags att israeliska polisen förhört två israeler från bosättningen Susya misstänkta för inblanding i attacken. Knesset, det israeliska parlamentet, har diskuterat misshandeln i veckan. Det är positivt.

Nu är det viktigt att ord blir till handling. B'Tselem konstaterar att det är varje regerings uppgift att upprätthålla lag och ordning och skydda liv, egendom och rättigheter där den styr. Denna skyldighet gäller i Israels fall även de palestinier som lever på av Israel ockuperat område. Organisationen skriver vidare att när palestinier attackerar israeler så tvekar inte staten att använda alla till buds stående medel för att stävja det, inklusive metoder som strider mot internationell- och humanitär rätt. När civila israeler attackerar palestinier så är svaret från den israeliska myndigheten dock milt. B'Tselem menar att varken armén, polisen eller domstolsväsendet fullgör sina plikter när det gäller att skydda palestinier, deras rättigheter och egendom mot angrepp av civila israeler. Yesh Din är av samma åsikt.

Nedan följer några exempel på hur vanligt förekommande bosättares våld mot palestinier (och oliktänkande israeler) är. Flera av händelserna har delvis bevittnats av ekumeniska följeslagare, i övrigt bygger uppgifterna på vittnesmål från palestinier och israeler.

Torsdag 19/6, Hebron: Mohammed Abu Snanah, sex år, attackeras av två bosättarpojkar just intill en checkpoint i centrala Hebron. Mohammed får en sten i huvudet som slår upp ett jack i huvudet och måste sys med tre stygn. Soldaterna, som befann i checkpointen 5-10 meter bort, berättar för ekumeniska följeslagare att de inte såg någonting.

Mohammed Abu Snanah, 6, efter att ha fått en sten i huvudet. Foto Linda Nordby.

Torsdag 19/6, Burin: 100-150 bosättare, enligt vittnen, attackerar ett hus i utkanten av byn Burin på norra Västbanken. Soldater på plats ingriper med bland annat tårgas för att skingra folkmassan. När ekumeniska följeslagare kommer till platsen har bosättare satt eld på en kulle. Palestinier hindras till en början av soldater från att släcka elden trots att bosättarna gett sig av.

Onsdag 18/6, Burin: 20-25 bosättare kastar enligt vittnen sten på ett hus i utkanten av byn Burin. Ingen kommer till skada men en vattenreservoir på taket till huset förstörs.

Tisdag 17/6, Hebron: En guidad tur av den israeliska organisationen Breaking the Silence, veteraner som berättar om vad de varit med om under sin militärtjänstgöring, och några israeliska vänsterpolitiker blir attackerade med kokhett vatten av bosättare, rapporterar Haaretz.

Tisdag 17/6, Burin. Ca tio bosättare närmar sig en ensam fåraherde utanför byn Burin. Haerden samlar ihop fåren och beger sig nedför sluttningen. Herden hinner aldrig få tag i sin åsna som befinner sig högre upp på sluttningen. Bosättarna skär halsen av åsnan och lämnar platsen.

Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar.
Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.

/Ur "Utrota varenda jävel" av Sven Lindqvist

Hur många procent jude är DU?

2008-06-16T15:20:00.004+03:00

För en tid sedan hade jag nöjet att visa två unga amerikaner runt i Hebron. De ville gärna besöka Patriarkernas grav, däribland Abrahams, som finns i staden. På denna plats, som är judarnas andra- och muslimernas fjärde heligaste, ligger Ibrahimimoskén. Fram till den 25 februari 1994 var såväl muslimer som judar och kristna välkomna dit. Denna morgon under muslimernas högtid ramadan tog sig den USA-födde israeliska bosättaren Baruch Goldstein in i moskén och öppnade eld. 29 muslimer dödades och över hundra skadades i attentatet. Detta blev startpunkten för Israels separationspolicy i staden då moskén delades i två: en moské förbjuden för judar att besöka och en synagoga dit inga muslimer får gå. Snart kom även delar av Hebron att delas in på liknande sätt.(1)

Nuförtiden är området kring Patriarkernas grav fullt av poliser och militärer. Muslimer som vill besöka moskén måste passera igenom minst två, ibland tre, checkpoints innan de är inne.
De två amerikanerna ville gärna besöka moskén för att se Abrahams grav men också de kulhål från Goldsteins attentat som fortfarande är synliga längs ena väggen. Det var inte så enkelt skulle det visa sig.
- Shurman, är ett judiskt namn. Är du jude? Frågade soldaten när Michael visade upp sitt amerikanska pass i den första av moskéns två checkpoints.
- Well, svarade Michael, min pappa är jude.
- Och du, Sigal? Soldaten vände sig till Boris.
- Mina farföräldrar var judar, jag är kristen. Ryskortodox, svarade Boris.
- Tyvärr, inga judar får komma in här. Ni får gå till synagogan.
- Men, jag är ju ryskortodox kristen!
- Du är jude. Här får bara muslimer och kristna komma in.
- Min mamma är ryskortodox kristen och min pappa konverterade till kristendomen. Jag är uppväxt i ett kristet hem. Innebär det att jag är jude? undrade Boris.
- Mina föräldrar är också kristna, fyllde Michael i.
Soldaten såg förvirrad ut. Han pekade på de två amerikanerna och började tala med sina kollegor på hebreiska. De beslöt att ringa befälet via radion och bas oss vänta. Efter någon minut kom beskedet:
- Sorry, ni kan inte passera. Ni får gå till den judiska sidan. Det är befälet som säger det, inte jag.
- Ok, svarade Boris. Jag har verkligen inga problem med att besöka synagogan. Men det lät som att du sa till befälet att jag är jude, vilket är fel. Som jag redan sagt är jag kristen, liksom mina föräldrar. Varför får jag inte besöka moskén när den är öppen för kristna?

Jag har passerat denna checkpoint många gånger och vet att soldaterna tillhör de mest otrevliga i Hebron. Med deras solglasögon, automatvapen och slappa kroppshållning utstrålar de självsäkerhet. Men det krävdes tydligen inte mer än en ung trevligt agiterande amerikan för att självsäkerheten skulle förvandlas till förvirring och osäkerhet. I filosofiska diskussioner om judenhet hjälper inga solglasögon eller vapen i världen. Soldaten tycktes just ha insett det och tittade nu dumt på Boris. Han såg plågad ut.
- Men, du sa ju att din släkt var judisk, tvekade han.
- Ja precis. Men min mamma är kristen, min pappa är kristen och jag är kristen, svarade Boris.

Det blev för mycket för den stackars soldaten. Efter en kort diskussion med sina två kollegor på hebreiska tillkallades någon med högre ranking som sattes in i problematiken. Dialogen som följde var identisk med den ovan, bortsett från att denna nya person inte talade engelska och en kvinnlig soldat fick fungera som tolk. Jag bet mig i läppen för att inte skratta, roligare än så här blir det inte i Hebron.

När viktiga frågor som vilket år Boris pappa konverterat till kristendomen och vilket år familjen flyttat till USA avhandlats kom till sist beskedet. Den kvinnliga soldaten översatte.
- Han säger att man inte får besöka moskén om man är 1 procent jude.
Problemet var löst, soldaterna såg nöjda ut. Boris skrattade till och skakade på huvudet.
- Men om man räknar riktigt långt tillbaka är ju alla judar, och då kan ingen besöka moskén! svarade han.
Det blev tyst. Soldaterna såg på varandra. Efter en kort diskussion på hebreiska bestämdes att amerikanerna inte kunde besöka moskén just nu, men att de var välkomna tillbaka om ett par timmar. Då skulle de kanske kunna komma in.

Boris skakade återigen på huvudet men gav sig till slut. Poängen var gjord. Så här absurt blir det när man delar in städer och länder i olika religiösa och etniska grupper. På väg från moskén berättade de för mig att de inte alls var kristna.
- Vi är judar såklart, log Boris. Jag hittade på allt det där om konvertering och ryskortodox kristen. Jag ville bara se deras reaktion, höra deras argument.

Det visade sig att amerikanerna varit på en resa med TAGLIT, en organisation som varje år bjuder in tusentals judar mellan 18-26 på en första 10 dagars gratisresa till Israel. Verksamheten finansieras genom privata donationer, judiska organisationer och staten Israel i syfte att bland annat ”stärka känslan av solidaritet mellan världens judar och stärka deltagarnas personliga judiska identitet och band till det judiska folket”. Det finns olika arrangörer och man kan själv påverka vilken typ av resa man vill åka på. Enligt Boris och Michael åker de flesta på en sionistisk, väldigt pro-israelisk resa med en hel del festande. Själva deltog de i en gruppresa som fokuserade på ”fred, pluralism och social rättvisa”. Palestinier nämndes knappt men för första gången någonsin under TAGLIT’s historia besökte deltagare papperslösa beduiner i Israel samt ett sudanesiskt flyktingläger utanför Tel Aviv. Boris och Michael berättar att guiden och flera av de sex unga soldaterna som följde med gruppen var de gick brast ut i gråt när de såg misären. Boris och Michael var nöjda med sin resa men beslöt att stanna längre, för att träffa sin judiska släkt och för att försöka besöka det ockuperade palestinska territoriet och se mer ”av den andra sidan”.

Michael Shurman, 26, och Boris Sigal, 20, poserar under ett galler som skyddar marknaden från stenar, flaskor och glas som kastas från en israelisk bosättning intill. Några palestinska barn vill också vara med på bilden.

Efter en halv dag i Hebron är de väldigt tagna av situationen. De uttrycker båda sin avsky över vad ockupationen och bosättarna gjort med staden. Michael och Boris nämner Shuhada Street, som delvis är förbjuden för palestinier att besöka, och gallren som skyddar palestinska fönster, balkonger och delar av marknaden från stenar, skräp och flaskor från bosättare som särskilt starka minnen.
- Jag skäms över att vara jude när jag ser det här, säger Michael.

Källa:
1. B’Tselem, Ghost Town – Israel’s Separation Policy and Forced Eviction of Palestinians from the Center of Hebron, s. 10

Bosättarattacken filmades tack vare israelisk människorättsorganisation

2008-06-14T23:42:00.004+03:00

Man ser dom komma på håll. Unga, maskerade killar med träklubbor i händerna. En i bar överkropp. De kommer närmare lxoch närmare, i bakgrunden skymtar den israeliska bosättningen Susya. Så klipper han till, killen i blått. Ett fruktansvärt slag över ryggen på Imran. Kameran skakar till precis innan det andra slaget träffar.

Kvinnan som filmade vände om och sprang efter hjälp. Du kan se filmklippet här. Hur det gick för Tamam, Khalil och Rabiha kan du läsa om nedan. Även BBC har skrivit en längre artikel om händelsen.

Jag har tidigare skrivit om den israeliska människorättsorganisationen B'Tselem och deras projekt Shooting Back som lanserades i januari 2007. Genom att distribuera videokameror till palestinier som lever i särskilda konfliktområden intill bosättningar, militärbaser, etc, kan deras levnadsförhållanden under ockupationen dokumenteras och uppmärksammas inför den israeliska och internationella allmänheten. Målet är att exponera brott mot mänskliga rättigheter och söka upprättelse för de som drabbas. Över 100 kameror har delats ut runt om på ockuperat område, varav ca 30 i Hebron. Materialet som filmats har visats i medier världen över och väckt upprörda känslor, inte minst i Israel.

Filmen från i söndags är fotograferad med en av B'Tselems kameror och är ytterligare ett exempel på att Shooting Back fungerar. Det är ännu oklart huruvida materialet kommer leda till några gripanden, vad som dock står klart är att attacken tack vare B'Tselems projekt har blivit känd långt utanför Isaels gränser och till exempel hamnat på BBC:s hemsida. Tusentals människor har redan sett klippet på youtube.

Shooting Back påminner också om att konflikten inte är svartvit. Efter samtal med invånarna i och kring Susiya har jag förstått att den palestinska myndigheten inte gör mycket för att hjälpa befolkningen i området. Där, liksom på många andra ställen på Västbanken, arbetar däremot flera israeliska organisationer engagerat för att stödja den palestinska civilbefolkingen. I Susiya har man kontakt med följande organisationer:

Från Israel:
B'Tselem
Yesh Din
Ta'ayush
Breaking the Silence
Machsom Watch
Peace Now
Village Group

Internationellt:
EAPPI
Christian Peacemaker Team
Operation Dove
International Solidarity Movement

När du får oväntat besök

2008-06-12T22:20:00.006+03:00

Tamaam, 57 år, fördes medvetslös till sjukhus efter att ha blivit attackerad av maskerade bosättare beväpnade med klubbor. Hon bröt höger arm och käkbenet i attacken.

Klockan var strax efter fyra i söndags. Imran och hans fru Rabiha vallade fåren tillsammans med moster Tamaam och hennes man Khalil ett par hundra meter från tälten som utgör deras lilla by, intill Susiya. Fåren betade bakom ett litet krön, utom synhåll från tälten. Det blåste en stilla bris när plötsligt två unga israeliska bosättare kom farande på en traktor, fyra andra följde tätt bakom på cyklar. De var alla maskerade och beväpnade med träklubbor. Allt gick väldigt fort.

När bosättarna lämnar platsen ligger 57-åriga Tamaam medvetslös på marken efter att ha fått ta emot flera sparkar och slag mot huvud, ansikte och överkropp. Höger arm är bruten och käkbenet knäckt. Khalil, i samma ålder, har ett fult jack i skallen och blöder ymnigt. Imran och Rabiha har klarat sig undan bättre men fick båda ta emot slag mot huvud och rygg.

Jag önskar jag kunde skriva att det var en engångsföreteelse. Något unikt. Det är det inte.

Så sent som i april blev Imran attackerad av bosättare. Av naturliga skäl är familjen rädda för nya attacker och tillsammans med internationella och israeliska organisationer kommer vi öka vår närvaro i området. Jag och två kollegor sov över hos familjen natten till idag, faktum är att natten mot fredag är den enda som familjen tillbringar utan internationell närvaro denna vecka. På förmiddagen idag kom tre medlemmar av den israeliska människorättsorganisationen Yesh Din förbi. Yesh Din arbetar sedan 2005 bland annat med att kartlägga hur lagen appliceras på israeliska civila när de begår brott på ockuperat område. De samlar vittnesmål, fotograferar brottsplatser, dokumenterar händelser och hjälper palestinier i deras kontakt med myndigheter. De följer även upp polisutredningar och bidrar med rättshjälp till drabbade.

Vi fick möjlighet att på nära håll följa Yesh Dins viktiga arbete när den palestinske fältarbetaren Mohannad intervjuade vittnen och de två israeliska volontärarbetarna Eli och Nadaf fotograferade av polisanmälan, födelsedokument och dylikt.
Imran, med keps, visar sin polisanmälan för Mohannad från Yesh Din i tältet där jag tillbringade natten till torsdag. Eli och Nadaf antecknar.

I Yesh Dins rapport "A Semblence of Law - Law Enforcement upon Israeli Civilians in the West Bank" som presenterades i juni 2006 kom organisationen bland annat fram till följande:

alla statliga rapporter, liksom de som utförts av människorättsorganisationer, om våld från israeliska civila på ockuperat område har kommit fram till att den israeliska staten underlåter att ta sitt ansvar att skydda den palestinska civilbefolkningen på ockuperat område mot kriminalitet utförd av israeliska civila
sådana attacker har blivit allt vanligare och sker numera på daglig basis
av de 299 polisutredningar som slutfördes angående denna brottstyp under 2005, lades 90% ner utan att åtal väckts
5% av anmälningarna tappades bort och blev därmed aldrig utredda
100% av alla utredningar som handlade om angrepp på privat egendom lades ner utan att åtal väckts
polisanmälningarna skrevs oftast på hebreiska trots att vittnesmålet gavs på arabiska
i många fall togs inga vittnesmål från nyckelpersoner
det existerade knappt någon form av vittneskonfrontation med misstänkta
inte i någon polisutredning som Yesh Din undersökte kontrollerades uppgivet alibi för den misstänkte innan utredningen lades ner

Under 2005 tog olika människorättsorganisationer emot minst 522 rapporter om brott utförda av israeliska civila mot palestinsk civilbefolkning. I två fall dödades fem palestinier och i 89 fall om minst en palestinier till skada. Av egen erfarenhet kan jag tillägga att många brott som begås av israeliska civila på ockuperat område aldrig anmäls. Så gott som dagligen hör jag om nya och gamla attacker utförda av bosättare i Hebron, varav ytterst få rapporterats till den israeliska polisen eller någon människorättsorganisation.

Bosättarattack i Susiya

2008-06-10T15:44:00.002+03:00

I söndags attackerades några bybor just utanför sina hem i Susiya av sex maskerade bosättare beväpnade med klubbor. En 57-årig kvinna fördes medvetslös till sjukhus i Israel med svåra ansikts- och ögonskador. Två män fick vård i Hebron. Enligt byborna kom de sex bosättarna från bosättningen Susya strax intill, rapporterar Haaretz.

I texten Susiya nedan berättade jag om familjen Abu Jihad och deras kamp för att få leva vidare på sin mark. Familjen som attackerades i söndags har en liknande historia och kommer från samma by, den som de tvingades lämna 1986 efter att området förklarats vara israelisk nationalpark. Jag drack te och åt vattenmelon hemma hos den familj som nu attackerats så sent som i lördags, ett dygn innan attacken. Den arabisk-judiska organisationen Ta'ayush har varit i kontakt med familjen och berättar att de är väldigt rädda, på gränsen till paniskt. De känner sig helt försvarslösa och fruktar att bosättarna ska komma tillbaka. Och tyvärr är det är långt ifrån första gången människorna i Susiya drabbas av bosättarnas våld. För att visa vårt stöd kommer vi tillsammans med andra organisationer öka den internationella närvaron i trakten. Jag och mina kollegor kommer tillbringa natten mellan onsdag-torsdag liksom lördag-söndag hos familjen och följa med herdarna ut på bete.

Susiya

2008-06-06T09:18:00.003+03:00

Ett av tälten som numera är familjen Abu Jihads hem i byn Susiya.
I bakgrunden den israeliska bosättningen med samma namn.

Nassir hämtar oss på fårmarknaden i Yatta. Förut tog det fem minuter att köra vägen till hans by Susiya, men den är stängd av israeliska militären sedan andra Intifadans utbrott år 2000. Nu skramlar vi ut på den karga stäppen i Nassirs sjusitsiga gamla Peugeot.
- Car very strong, but eat much benzine, säger Nassir medan han kryssar fram mellan stenarna på vad som bitvis liknar en grusväg. Det är en osannolik färd rakt ut i ingenstans. Vi åker förbi några tält, i närheten betar får. Det är tidig skymning och otroligt vackert.

En halvtimme senare kommer vi upp på en fin asfalterad väg, nr 317. Palestinier som vill köra på vägen måste ansöka om särskilt tillstånd, något som sällan ges till privatbilister.(1) Efter 20 sekunder svänger Nassir av vägen och kör ut på slätten igen. 300 meter senare stannar han bilen vid en grupp tält. Framme. Här bor familjen Abu Jihad bestående av ett femtontal personer tillsammans med getter, får, kaniner, höns och hundar som skäller natten lång. Djuren är deras levebröd.

Landskapet består av låga, böljande åsar. Det är torrt och stenigt, bortsett från en lite grönare dalgång där flera av familjens olivträd växer. Ett trettiotal av dem har blivit kapade av bosättare som lever strax intill, berättar de. Den lilla byn är inte mer än tio tält byggda av pålar, presenningar och annat bråte. Men det har inte alltid varit så.

Familjen Abu-Jihad köpte mark i trakten 1948 efter att ha flytt från vad som idag är Israel. De slog sig ner och bodde i grottor liksom runt hundra andra familjer. Tillsammans utgjorde de byn Susiya. 1985 förklarades marken vara nationalpark av den israeliska regeringen efter att man funnit rester av en gammal synagoga där. Året därpå tvingades alla lämna området.(2) Idag ligger en israelisk utpost i nationalparken. Utposter är ofta avknoppningar från redan existerande bosättningar. Enligt internationell rätt är alla bosättningar illegala, det som särskiljer utposterna är att de även strider mot israelisk lag.

Vad som hände sedan är mycket kortfattat följande:(3)
• 1986 flyttar familjen Abu-Jihad till andra grottor på familjens mark en knapp kilometer bort och fortsätter med sin djurhållning.
• Under slutet av 80-talet kommer allt fler israeliska bosättare till trakten, och med dessa en del våld.
• 1991 väcks familjen mitt i natten av militären och körs utan tillhörigheter tillsammans med många andra familjer till ett fält 15 km bort. 20 familjer, inklusive Abu-Jihad, återvänder dagen därpå.
• Den israeliska militären ”river” grottorna familjen lever i genom att demolera taken. Abu Jihad rensar dock ur de inrasade stenblocken, bygger ett tak av plåt och flyttar in igen.
• 1997 tvångsförflyttas de ännu en gång av militären, men återvänder.
• 2001, just efter att en bosättare i området dödas av palestinier, anklagades familjen Abu Jihad och andra palestinska familjer i trakten vara ett ”säkerhetshot”. Militären ”river” återigen grottorna familjen Abu-Jihad lever i samt deras brunn, enligt vittnesmål och dokumentation deltog bosättare i handlingarna. Hundratals olivträd förstörs.
• Den israeliska organisationen Ta’ayush erbjuder rättslig hjälp och den israeliska högsta domstolen fastslår genast att militärens tvångsförflyttning av palestinierna är illegal och att de har rätt att återvända till sin mark. Röda Korset tillhandahåller tält.
• Trots detta tvångsförflyttas de återigen av militären, för andra gången 2001, men 13 familjer återvänder. Högsta domstolen hävdar ännu en gång deras rätt till marken.

En av grottorna som den israeliska militären rivit.

Sju år har gått sedan Högsta domstolens beslut men familjen Abu Jihad hotas ändå bli tvungna att lämna sin mark. Detta eftersom deras tält och baracker, liksom de redan demolerade grottorna, saknar tillstånd. Susiya ligger i vad som kallas ”Område C” och som utgör cirka 60% av Västbanken. På "Område C" har Israel fullt säkerhetsansvar och står för i princip all civil myndighetsutövning. Beslutet om Abu Jihad får bebygga sin mark ligger nu hos den Israeliska Civila Administrationen. Den israeliska fredsorganisationen Peace Now har presenterat statistik som visar att cirka 94% av alla palestinska ansökningar avslås, de senaste sju åren har endast 91 bygglov utfärdats till palestinier. Sannolikheten att familjen Abu Jihad skulle bli den 92:a lyckliga är därmed inte särskilt stor. Värt att nämna är de drygt 18,000 bo-enheter som israeliska bosättare byggde inom "Område C" under samma period.

Som om inte detta var nog har mycket av familjens betesmark hamnat inom den intilliggande israeliska bosättningens ”security buffer zone”, inklusive 14 av familjens 22 brunnar.(4) Ett torrt år som detta, då mer är 50 procent av den förväntade nederbörden uteblivit, får det förödande konsekvenser då betet inte räcker till. Kostnaden för vatten och djurfoder är enorma för en familj som Abu Jihad. Vi följeslagare i Hebron besöker Abu Jihad en gång i veckan för att stödja familjen i sin kamp för att få leva vidare på sin mark. Frågan är om de får sin ansökan om byggnadslov godkänd eller om de tvingas göra som många andra familjer i trakten redan gjort – lämna sin jord och flytta till den palestinsk-kontrollerade staden Yatta. Någonstans måste de ju bo.

Källor:
1. The humanitarian impact on palestinians of Israeli settlements and other infrastructure on the West Bank, UN-OCHA, juli 2007
2. Susiya Village – Fifth Demolition Looming, 30/6 2007, Christian Peacemaker Teams
3. Yehuda Shaul, Breaking the Silence tour i South Hebron Hills, 27/5 2008
4. Yehuda Shaul, Breaking the Silence tour i South Hebron Hills, 27/5 2008

Teori vs. Praxis

2008-06-04T23:38:00.000+03:00

I texten ”Fotboll i Spökstaden” nedan berättade jag om hur israeliska bosättare kastade sten på oss när vi spelade fotboll med palestinska barn i Hebron. När vi senare under kvällen gjorde en polisanmälan vägrades vi dels en engelsk version av anmälan, dels en kopia av den hebreiska. Den israeliska mäniskorätsorganisationen Yesh Din skriver i sin rapport "A Semblance of Law: Law Enforcement upon Israeli Civilians in the West Bank" att den israeliska polisen enligt order är skyldiga att, om möjligt, anteckna vittnesmål på det språk som vittnet talar. I de fall polisen inte förstår vittnets språk finns möjlighet att tillkalla en översättare. Eftersom vår polisman talade engelska hade vi alltså rätt att få en skriftlig engelsk version av vår anmälan.

Den polisanmälan vi gjorde kan mycket väl innehålla felaktigheter, men det är inget som drabbar oss personligen. Värre är det för de palestinier som vänder sig till polisen för att göra anmälan. Yesh Din konstaterar i samma rapport att de allra flesta anmälningar som görs av palestinier skrivs på hebreiska. Detta innebär att många palestinier inte kan kontrollera om deras berättelse blivit korrekt dokumenterad - vilket kan få ödesdigra konsekvenser för utredningen och deras rättssäkerhet.

Fotboll i Spökstaden

2008-06-02T18:12:00.001+03:00

Det går på mindre än en sekund. Precis innan Ahmed ska ta emot bollen hukar han sig och snurrar runt. En kille i motståndarlaget gör likadant. Jag förstår inte. Så hörs plötsligt ett ”KLÅNG!”
-Hijjar! Hijjar! Ropar någon och äntligen fattar jag vad som händer. Armarna åker reflexmässigt upp för att skydda huvudet när jag gör som alla andra – springer för att söka skydd längs med husväggarna.

Jag och Jean-Marie har kommit till en bakgata i den gamla Souken (marknaden) för att spela fotboll med några palestinska 10-11 åringar. På grund av den israeliska militärens olika restriktioner och interventioner har 42% av husen och lägenheterna i området övergivits och knappt 80% (ca1,800) av alla de butiker som tidigare utgjorde Hebrons kommersiella centrum stängts (källa B'tselem). Därav namnet ”Ghost Town”.

En av gränderna i den gamla Souken som ligger i "Spökstaden".

Ljudet av sten mot asfalt blandas med det från stenar som träffar ett metallstängsel. 15 meter bort, bakom stängslet, taggtråd och en mur av betongblock ligger Shuhada Street. Jag kan inte se vem eller vilka som kastar men eftersom denna del av Shuhada Street är förbjuden för palestinier att beträda måste det vara bosättare.

Jag känner ilskan komma och pulsen stiga. Det är så fult gjort, så fegt. Med tanke på stenarnas storlek, dessutom riktigt farligt. Men jag kommer av mig i min upphetsning när jag tittar på pojkarna jag spelat med. De sitter på huk längs med husväggarna och ser helt lugna ut. De har något tomt, uttråkat i blicken. Som om de väntade på bussen. Jag inser att de är vana, att de bara väntar på att de ska ta slut. Så matchen kan fortsätta. Flera av dem skulle såklart vilja kasta tillbaka, men det vet att priset man får betala för att tillfälligt tappa fattningen kan vara väldigt, väldigt högt. Det tar 30 sekunder, sedan är det över. Gatan blir tyst. Vi väntar ett litet tag till innan vi försiktigt går ut på planen igen. Spelet kan fortsätta.

Småkillarna jagar omkring på planen men jag kan inte slappna av, är fortfarande uppjagad av vad som hänt. Skärrad. Då och då rycker jag till och duckar snabbt innan jag inser att det var en svala och ingen sten jag såg i ögonvrån. 40 minuter senare visar det sig att min försiktighet varit befogad: Mer sten. Mer händer för huvudet. Mer väntan. Den här gången ringer vi polisen.
- Är det palestinier som kastar?
- Stenarna kastas från Shuhada Street, alltså måste det bosättare.
- Är det palestinier?
- Nej, israeler. Bosättare!
- Är det judar eller araber som kastar?
- Det är judar. B o s ä t t a r e !
Polisen lovade att skicka en bil, men det kom aldrig någon. Det vet jag för att en vän till oss bevakade Shuhada Street från en takterrass efter den andra attacken. För att varna oss om fler stenar var på väg. Hon ropade till soldaten i militärposteringen på taket mitt emot, men han hade inte sett något. Soldaten lovade att kontakta polisen han också. Inte långt från stället där stenarna kastats ifrån ligger en chekpoint som skall förhindra palestinier från tillträde till Shuhada Street. Soldaten där måste ha sett vad som skett men antagligen brydde han sig inte. Och om han gjorde det kunde han ändå inte göra mer än att ringa polisen han heller, det är inte juridiskt möjligt i Israel att militären ingriper mot bosättarvåld – det är polisens uppgift.

Fotbollsplanen från ovan. Längst upp Shuhada Street, varifrån stenarna kastades.

Veckan efter denna händelse var vi tillbaka för att spela mer fotboll. Och scenariot upprepade sig. Denna gång ringde vi polisen redan efter den första attacken, med liknande dialog som ovan. Efter den andra attacken sa de att vi var tvungna att göra en polisanmälan, någon bil skulle de inte skicka. Så vi gick till närmsta polisstation. När de förstod vårt ärende fick vi en utskällning och anklagades för att störa den allmänna ordningen. Plötsligt befann vi oss i en ”closed military zone”. Något de måste ha glömt upplysa oss om när vi passerade checkpointen strax innan polisstationen. Polisen lovade att köra oss till en annan station för att göra anmälan och sa att vi skulle bli arresterade om vi visade oss i området mer under kvällen.

Det var inget älskvärt bemötande på nästa polisstation heller. Efter lite väntan fick vi dock slutligen göra vår anmälan. När det var klart fick jag ett papper på hebreiska framför mig.
- Sign here, sa polismannen och pekade på pappret.
Jag förklarade att jag inte kunde skriva på något jag inte förstod innehållet av och bad om en engelsk kopia. Omöjligt. Ny förklaring. Så ryckte han till sig pappret och skrev något själv istället.
- What are you doing? undrade jag.
- I’m writing that you refuse to sign it.
Mer förklaringar. Till slut skrev jag på det, efter att först ha reserverat mig för att jag inte förstod innehållet. Dags att gå.
- Kan jag få en kopia av anmälan? undrade jag.
- Omöjligt.
- Hur då omöjligt?
- Omöjligt. Vi gör inte så. Det behövs inte.
- Men om min anmälan försvinner? försökte jag.
- Försvinner? Det gör den inte. Den finns ju här! Och i datorn!
Jag tillade att en kopia av sin egen polisanmälan var en självklarhet i de flesta länder. Inte i Israel, fick jag veta.

Perspektiv

2008-05-31T09:47:00.003+03:00

Killen med hatt och gitarr är där. Den vackra kvinnan med långt lockigt hår, vid kjol och handväska med broderad hampaplanta på också. Det är dreadlocks, hundar och pösiga naturfärgade bomullsbyxor med snörning. Det är alternativt.

Ett hundratal människor har samlats i kvällssolen vid en av Tel Avivs många pirar. Medelhavets lugna vågor slår in mot stranden, men bruset drunknar i det rytmiska dunkandet på ett tjugotal bongotrummor. Ett läderbrunt homosexuellt par i 60-års åldern med likadana avklippta jeansshorts rör sig i otakt med musiken. Några dansar Capoeira, andra blåser såpbubblor. Det jongleras med bollar, käglor, stavar, devil sticks och någon slags tygpåsar jag aldrig sett förut. En kille med bar överkropp och tovigt hår har med sin vita häst. För sju år sedan hade jag känt mig som en i gänget. Nu sätter jag mig på en klippa och betraktar skådespelet. Kontrasten till Hebron är ofattbar.

Jag har min första lediga dag på en månad och inser nu vikten av att komma bort ett tag. Få tillbaka energin, få perspektiv. De första dagarna i Hebron var jag chockad över situationen, men människan vänjer sig snabbt. Den sista tiden har jag har frågat mig själv hur människorna i Hebron kan leva sina vanliga liv vidare. Trots checkpoints, avstängda gator och bosättare. När jag sitter på stranden i Tel Aviv inser jag att frågeställningen är inkorrekt. Hebron är abnormt, sjukt. Det går inte leva ett vanligt liv där. Men det går att överleva.

Det allra sorgligaste med Hebron är barnen. Man ser dom i gränderna, på marknaden, på väg hem från skolan. Ingen leker. Det hörs inga förtjusta skrik när någon blir hittad i kurragömma, det hoppas inga hopprep och springs inte i kapp. Om vi spelar fotboll vill pojkarna gärna vara med men när vi går slutar de spela och fortsätter göra det de brukar: ingenting.

Jag vandrar vidare. Strandpromenaden är full av familjer som grillar, umgås och har trevligt. Två unga killar i solbrillor glider fram i en bil och spelar euro-disco på högsta volym. Himlen är full av drakar, barnen har glass runt munnen. Det känns befriande. Jag hade glömt bort hur det kan vara. Hur det är på de flesta platser, även där det är mindre välställt än i Tel Aviv.

Kalla fakta

2008-05-27T11:09:00.003+03:00

Pågår det en tyst förflyttning av palestinier från vissa områden på Västbanken? Den frågan ställer sig den israeliska fredsorganisationen Peace Now efter att ha undersökt hur den Israeliska Civila Administrationen behandlat byggnadslov under perioden från år 2000 till september år 2007. Siffrorna är chockerande.

Inom område C (se förklaring nedan), som utgör ca 60% av vad som i framtiden är tänkt att utgöra en palestinsk stat, är det den Civila israeliska administrationen som behandlar ansökningar om bygglov. Idag bor ca 77,000 palestinier och 500,000 bosättare inom område C. Ytterligare drygt 150,000 palestinier berörs av svårigheterna att få byggnadslov då de bor i städer och byar som delvis ligger inom område C. Uppgifterna som presenteras av Peace Now kommer från det israeliska försvarsministeriet:

Antal palestinska ansökningar om bygglov: 1,624
Antal godkända ansökningar av dessa: 91

Detta ger att ca 94% av alla palestinska ansökningar får avslag. Bland dessa inkluderas utbyggnader av hus på egen mark och infrastruktursatsningar såsom upprustning av vägar och anslutning till el- och vattenledningsnät. Intressant i sammanhanget är att israeliska bosättare under samma period byggde inte mindre än 18,472 bo-enheter inom samma område (enligt internationell rätt är all transfer av ockupationsmaktens civilbefolkning till ockuperat område förbjuden).

Palestinierna som lever i område C står i princip inför tre val: antingen att bygga illegalt och riskera demolering eller lämna sina hem för att flytta till område A eller B där palestinska myndigheter administrerar byggnadstillstånden. Det sista alternativet är att försöka leva vidare utan utbyggnad när familjen växer, i många fall utan möjlighet till rinnande vatten och el.

Svårigheten att få bygglov leder till att många människor bygger utan tillstånd, dock med stor risk för demolering. Den Civila israeliska administrationen utfärdade under samma sju-årsperiod följande rivningsbeslut mot illegala byggnationer:
4,993 rivningsbeslut mot palestinier. Av dessa hade 1,663 dvs. 33% verkställts när undersökningen avslutades. Under samma period utfärdades 2,900 rivningsbeslut mot israeliska bosättare varav 199, dvs. ca 7%, genomfördes. Siffrorna ger att för varje byggnadslov utfärdat till palestinier inom område C får 55 andra byggnader beslut om rivning.

På grund av svårigheterna att få byggnadslov väljer många palestinier att inte göra någon ansökan. Trots det överhängande rivningshotet bygger palestinierna efter de behov som finns, rapporterar UN-OCHA, FN:s kontor för samordning av humanitär hjälp, i en ny rapport.

Förklaring av område A, B och C

I Osloavtalen, som förhandlades fram av Israel och PLO under åren 1994 och 1995 delades det ockuperade palestinska territoriet in i tre områden med olika mycket palestinskt inflytande:
• I område A, ca 17% av Västbanken, svarar den palestinska myndigheten för alla civila och polisiära funktioner, Israel kontrollerar dock in- och utfart.
• Område B, ca 24% av Västbanken, har den palestinska myndihgeten ansvar för civil administration, liksom den allmänna ordningen. Israel har huvudsakligt säkerhetsansvar.
• I område C, som utgör ca 59% av Västbanken, har den palestinska myndigheten begränsad maktbefogenhet över utbildning och välfärd. I princip all annan civil myndighetsutövning sker av Israel, som också har det fulla ansvaret för säkerheten. Alla bosättningar på Västbanken ligger i område C.

Tanken var att områdena B och C efter hand skulle transformeras till område A, men osloprocessen bröt samman.

Hashems hus

2008-05-22T23:52:00.001+03:00

En del av det bråte bosättare vräkt ner på Hashems tomt.

Hashem ringde kvart i sju och berättade att ett gäng bosättare höll på att attackera hans hus med stenar och sopor. Tio minuter senare passerar vi checkpoint 56 och kommer in i den gamla staden. För att komma till Hashem måste man gå en brant, slingrig stig som leder mellan husen längs sluttningen. Han bor precis under bosättningen Tel Rumeida, hade det inte varit för höjdskillnaden på fem meter hade husen legat så gott som väg i vägg.

Den sista biten fram till Hashem går man en stenlagd gång, parallellt med bosättningen. För att undvika en direktkonfrontation stannar vi till bakom den sista kröken innan Tel Rumeida blir synligt och lyssnar. Upprörda röster diskuterar livligt på hebreiska. Vi tittar på varandra och jag känner adrenalinet i blodet. Jean-Marie kikar försiktigt runt hörnet. Kusten är klar. En samling bosättare befinner sig utanför Tel Rumeida, ovanför oss bakom staket och taggtråd. Några soldater skymtar genom det täta lövverket när vi försiktigt smyger bort till Hashems hus. Jag håller en arm för huvudet, löven gör oss svårupptäckta men skyddar knappast mot sten om någon får för sig att kasta.

Hashem möter oss utanför huset. Han är luttrad efter många år med sina våldsamma grannar och ser lugn ut. Yunis, nyss fyllda fem, leker intill sin pappa. Vi ställer oss på en mur och försöker se vad som pågår uppe bland bosättarna, men de skyms av träden. Det verkar hyfsat lugnt så vi bestämmer oss för att gå in. I vardagsrummet sitter Hashems höggravida fru Nasrin och läser läxan med parets äldsta dotter Raghad, 10 år. Det är geografiprov imorgon. Vi sitter ner i vardagsrummet och Hashim sätter på en videoinspelning från en flera år gammal bosättarattack. Han vill visa Dominik, som är på tillfälligt besök hos oss i Hebron, hur det kan gå till i staden.

Plötsligt knackar Hashems brorsdotter Sundus på dörren. Hon berättar skärrat att hon ljust blivit angripen av ett gäng bosättarpojkar i tolv-års åldern på gatan en bit bort. De sparkade henne på benet innan hon lyckades springa hem. Sundus sätter sig i en fåtölj och förblir tyst. Hon är tretton år. Jag vet inte vad jag ska säga. Vad säger man? På datorskärmen försöker en folkmassa bryta sig in i ett palestinskt hus. I fåtöljen sitter en flicka i en vacker orange hijab och kämpar för att hålla tillbaka tårarna. Bredvid sitter en tio-åring och läser läxan. Hashim röker ännu en cigarett. Från fönsterplatsen ser jag taken på Tel Rumeida.

Jag ber Hashem stänga av filmen.
- Does it make you upset? Undrar han.
-It makes me sad… I think we all have had enough of it already, fortsätter jag.
Sedan sitter vi tysta. Jag ser på Sundus, hennes käke är spänd.

Konversationen kommer igång igen.
- Vilket är ditt favoritämne i skolan? Det känns krystat.
- Engelska. Och matematik, svarar Sundus.
Nasrin kommer in med te och kakor. Vi pratar på om ditt och datt. Jag och Jean-Marie väntar ut tiden, det är tyst ute. Bosättarna verkar ha gått in till sig. Vi tackar för oss och går stigen tillbaka ner mot gatan där Sundus blev attackerad för en timme sedan. Det som känns mest deprimerande med kvällen är axelryckningen som Hashims familj mottog Sundus historia med. Hur normalt allt det onormala är för dem. Och om man jämför med vad som hände Sundus lillebror för två år sedan, då en kvinna slog sönder hans tänder genom att dunka hans huvud mot en sten, så var det ju inte så farligt.

De enda som bryr sig

2008-05-19T20:37:00.003+03:00

Hamed håller i kartongen med mat som hans familj fått från Röda Korset.

Vi sitter i ett hav av barn utanför Hameds hus, på plaststolar som en flicka kommit bärandes med. Hamed har fem barn, de andra tio omkring oss tillhör hans bröder och systrar verkar det som. Ta en bild på mig! Ta en bild på mig! ropar de i munnen på varandra.
-Ruh! Gå härifrån! Ruh! Säger en lagom tjock kvinna med hes röst när barnen blir för livliga. Hälften av dem försvinner iväg, men de är snart tillbaka.

Det är svårt att veta vilka som egentligen bor i huset. Vi hälsade på familjen dagen innan och fick höra att de var 200 personer. Vem som bor var blev aldrig klarlagt.
- Inte en enda gång har dom varit här! Dom skiter i oss, säger Hamed upprört. De enda som kommer till oss vårt område är internationella, som röda korset. Ni måste hälsa och berätta hur mycket vi uppskattar deras hjälp, fortsätter han och visar en av de kartonger med mat som familjen fått av Röda Korset.

För en gångs skull riktas i inte Hameds vrede mot de israeliska bosättarna i Beit HaShalom (Fredens hus) som han bor granne med. De bosättare vars ungdomar som brukar komma och kasta sten på hans hus på fredagar och lördagar. Denna gång är det det palestinska styret han är förbannad på.
-Dom är lögnare allihop! Utbrister Hamed. Fatah eller Hamas, det spelar ingen roll. Alla pengar går till Ramallah ändå (det palestinska styrets administrativa centrum). Vi får ingenting. Ingenting! Och det finns pengar. Saudiarabien, Jordanien, Europa – det är många som bidrar, konstaterar han.

En flicka visar sig i dörröppningen med en bricka och sex glas. Det doftar gott om det söta teet med mynta. Hamed vill inte att jag uppger hans riktiga namn, av rädsla för att de palestinska myndigheterna ska ställa till problem för familjen.
-Vägen har varit stängd för oss palestinier i åtta år, men ingen gör något. Ingen säger något.
Hamed pekar med handen mot Bani Salim Street som går 50 meter från huset och som numera trafikeras av israeliska bosättare och militären. Hamed berättar att han fått hyra häst och vagn för att frakta upp cement och annat byggmaterial för den pågående utbyggnaden av huset.
- Borgmästaren och de ansvariga i Hebron kommer aldrig hit och ser hur vi har det, säger han.
Hamed slår ut med armarna och ser uppgiven ut. Han känner sig sviken, av sina egna.
- På ett sätt är det nästan värre än att bo granne med bosättarna, säger Hamed.

Eldvapen medges ej

2008-05-18T23:25:00.012+03:00

Ovan till vänster: Till UN-OCHA:s (United Nations Office for the Coordination of Humanitarian Affairs) kontor i Hebron får man inte ta med sin pistol.

Ovan till höger: Automatkarbiner är inte tillåtna hos Röda Korstet i Hebron.

Shooting Back

2008-05-15T12:25:00.001+03:00

Dia'a med videokameran hans familj fått av den israeliska människorättsorganisationen B'tselem.

-Passa bollen, jag är fri!
Ahmed, 10 år, spelar fotboll med sin storebror Dia'a på den torra jordplätten framför huset. De bor tillsammans med ytterligare fyra syskon, mamma Soha och pappa Abdel-Karim i ett vackert stenhus på en liten platå längs med en brant sluttning i Hebrons gamla stad. Här och där växer olivträd och i familjens trädgård blommar vallmo. Utsikten är magnifik.

Dia'a slår en perfekt boll, men när Ahmed ska passa tillbaka studsar den till på det ojämna underlaget och träffen blir sned.
-Din åsna! suckar Dia'a högt och vänder om för att gå och hämta bollen ur ett snår.
Ahmed tittar missnöjt på gympaskon, som om det var skons fel. Han ser efter Dia'a, varje steg rör upp ett litet dammoln från marken.

Ljudet av några röster får honom att sno runt, men det redan för sent när Ahmed upptäcker vad som händer bakom ryggen på honom. Där står sju killar i 20-års åldern, några med stenar i händerna. Det är israeliska bosättare. Vart kom de ifrån? Ahmed tittar förskräckt på dom. Hjärnan ropar –spring! Men kroppen lyder inte. Han står som fastfrusen i marken. Stenarna träffar nästan exakt samtidigt. Den första slår upp ett jack i huvudet, den andra gör ett fult sår strax ovanför vänster öga. Ahmed skriker till och faller omkull. Paniken sprider sig men han är snabbt uppe på fötter igen. Äntligen rör sig benen. Bort. Fort!

Men det är för sent, igen. En av killarna hinner fram och får tag i Ahmeds tröja. Snart är de alla omkring honom. Dia'a, som hört lillebrors rop, ser på håll hur Ahmed skrikande släpas ett par meter mot sluttningen. Nedanför finns ett litet stenröse. Ya ommi! Ommi! Mamma! Mamma! gråter Ahmed. En av killarna tittar bort mot Dia'a och börjar gå mot honom. Dia'a vänder om och springer. Han hör inte hur killarna skrattar. Han ser inte hur de knuffar Ahmed utför branten. Han springer.

Jag var inte där. Men jag kan se det framför mig. Ahmeds mamma och pappa hörde sin sons skrik men hann inte ut i tid. De fann honom nedanför huset, blodig, med sår i huvudet och handleden bruten. Det är två år sedan nu, men minnena är oförglömliga. Abdel-Karim berättar hur han bar sin son över fälten för att få tag i en taxi till sjukhuset, det är förbjudet för palestinier att köra bil i stora delar av den gamla staden. Såren har läkt, men Ahmeds handled är fortfarande inte riktigt bra.

Ahmeds mamma Soha håller en bild på sin son strax efter att han kommit hem från sjukhuset.

Ahmeds familj, Hadaad, flyttade till huset 2001 av ekonomiska skäl. Trots storleken och det fantastiska läget bor de väldigt billigt. Anledningen är grannarna i den israeliska bosättningen Tel Rumeida ett par hundra meter bort. Bosättarna i Hebrons gamla stad anses tillhöra de mest aggressiva och religiöst motiverade och är ökända i Israel. Våldet och trakasserierna har varit så allvarligt att flera israeliska och internationella organisationer sedan en tid är aktiva i området. Efter fem dagar i Hebron har jag redan hört, och sett, tillräckligt.

Familjen Hadaad gjorde en polisanmälan men som i så många andra fall ledde den ingen vart. Utan bild på gärningsmannen var fallet kört. Känslan av rättslöshet var närmast total bland många palestinier i Hebron när den israeliska människorättsorganisationen B’tselem lanserade projektet ”Shooting Back" i januari 2007. Genom att distribuera videokameror till palestinier som lever i särskilda konfliktområden intill bosättningar, militärbaser, etc, kan deras levnadsförhållanden under ockupationen dokumenteras och uppmärksammas inför den israeliska och internationella allmänheten. Målet är att exponera brott mot mänskliga rättigheter och söka upprättelse för de som drabbas. Över 100 kameror har delats ut runt om på ockuperat område, varav ca 30 i Hebron. Materialet som filmats har visats i medier världen över och väckt upprörda känslor, inte minst i Israel.

En av Btselems kameror finns numera i familjen Hadaads ägo. Den har kommit till användning ca 20 gånger sedan de fick den för ett år sedan.
- Det känns mycket bättre nu, säger Abdel-Karim. Bosättarna vet om att vi filmar om de gör något. Det tycker de inte om.
Dia'a går och hämtar kameran, i den lilla displayen ser jag hur en stor grupp bosättare går förbi huset. Kanske 40 stycken. Det är en blandad skara, mest män men även kvinnor och barn. Det är januari i år och marken är täckt av snö. Snart bombarderas Hadaads hus med snöbollar. Några bosättare pekar och skrattar. En ung kille har en automatkarbin över axeln. Det pågår i fem minuter. Jag försöker föreställa mig hur det måste vara att befinna sig där inne, med dessa människor omkring sig.

B’tselems kameror har inte kunnat få slut på bosättarnas våld och trakasserier, men det tycks ha minskat något. Bosättarna har blivit lite försiktigare sedan de vet att deras offer skjuter tillbaka, med videokameran som vapen. Flera tycks vilja undvika att hamna på kvällsnyheterna eller till och med i domstol. Men det finns också de som försöker angripa den som filmar för att förstöra kameran. Shooting Back-projektet har lett till en ökad medvetenhet om bosättarnas våld och ockupationens konsekvenser. Bosättarvåld och trakasserier, samt rädslan för detta, är tyvärr fortfarande vardag för många palestinier i gamla Hebron. Men B’tselems projekt är ett exempel på hur israeler och palestinier arbetar tillsammans för att åstadkomma förändringar, och försvara mänskliga rättigheter.

Ett ljus i mörkret

2008-05-09T00:15:00.000+03:00

-Jag tänder ett ljus i mörkret för människorna i Gaza.
Orden kommer från Beny Gefen, israel och far till Eliav som tillsammans med många andra israeliska soldater stupat vid den libanesiska gränsen. Gefen är en av alla de fäder som mottagit ett brev från israels försvarsminister Ehud Barak där han uppmärksammar familjens förlust. Barak betonar ”the need to bring to our people the blessings of peace” and to ”preserve the moral character and values of the State of Israel.”
Fina ord, tycker Beny Gefen. Men tomma, med tanke på vem de kommer från. Han lämnar mikrofonen och går för att tända en av de tolv höga facklor som är nerstuckna i marken.

400-500 människor har samlats utanför Knesset i Jerusalem för ett alternativt firande av israels minnesdag ”för dem som gett sina liv för uppkomsten av landets självständighet och dess fortsatta existens”. På en annan plats i Jerusalem, där Israels officiella ceremoni äger rum, har tolv personer som utmärkt sig under året blivit inbjudna att tända varsin fackla.
-Till den officiella ceremonin har de tolv personer bjudits in som regeringen uppskattar mest, till vår manifestation de tolv regeringen uppskattar minst, säger människorättsaktivisten Adam Keller med ett snett leende.

Jag frågar två israeliska kvinnor, Maggie och Dalia, som står intill mig varför de deltar i manifestationen.
-Vi har kommit hit för visa att det finns alternativ, för att uttrycka hopp.
- Känner ni något hopp ikväll? undrar jag.
De skrattar och skakar på huvudet.
-Nej, nej. Inte alls. De slår ut med armarna och ler uppgivet.
-Det finns inget hopp. Men det känns skönt att vara bland likasinnade, säger Dalia.
De frågar vad svenskarna säger om konflikten och jag svarar att jag tror att många är trötta på att höra om den.
-Vi är också trötta! säger de i munnen på varandra. 60 år säger de. 60 år!
-Vad vi behöver är en modig ledare, en regering som vågar ta initiativ och avsluta ockupationen av Västbanken, säger Maggie. Omvärlden måste också sätta mycket hårdare press på Israel än de gör idag. En stor majoritet vill inget hellre än att leva i fred med palestinierna, israelerna är redo men vi saknar en ledare, menar hon.
Men ansvaret är inte ensidigt.
- Det hänger inte bara på Israel, palestinierna måste också visa mod. Om vi bara ger dem lite hopp så tror jag de vill sluta fred, avslutar Dalia.

Någon sjunger en sång på hebreiska och fler facklor tänds. Hoppet lever, men skenet från elden är kallt. Liksom kvällsvinden som letar sig igenom den glesa publiken. Det finns flera israeliska fredsorganisationer som gör ett fantastiskt arbete och fredsrörelsen består av betydligt fler än de knappa 500 som manifesterar ikväll. Jag berättar mer om dem en annan gång.

Välkommen till Hebron

2008-05-06T23:57:00.000+03:00

Det är först när du passerar checkpoint 56 för att komma in i den gamla staden du anar att Hebron är annorlunda än något du sett tidigare. Där pågår en parallell värld som är svår att ta till sig även när man befinner sig mitt i den. I den gamla staden lever ett par hundra av israels mest extrema bosättare sida vid sida med den palestinska civilbefolkningen. Husen intill bosättningarna har galler för fönster och balkonger, dörrarna är av tjock plåt eller metall. Anledningen är upprepade trakasserier från bosättare, såsom stenkastning och försök att bryta sig in i byggnaderna.

En av våra huvuduppgifter som ekumeniska följeslagare i Hebron kommer vara att följa de palestinska eleverna till Cordobaskolan som ligger just intill flera bosättningar. Det är tyvärr inte ovanligt att barnen utsätts för såväl psykiskt som fysiskt våld på väg till och från skolan, något som skildrades i dokumentären ”Välkommen till Hebron” som visades på SVT i februari. Klicka här om du vill se ett youtube-klipp från filmen.

Mitt team fick uppleva hur spänt läget är i Hebron redan under vår första dag där. Shuhada Street, i den gamla staden, var tidigare Hebrons viktigaste gata fylld av människor, bussar och försäljare. Idag är den något helt annat. En stor del av gatan är avstängd för palestinier och får bara användas av israeler och turister. Där finns flera checkpoints och massor av övergivna hus. När vi kom till Shuhada Street var det lördag eftermiddag och Sabbath, judarnas vilodag. Gatan, som annars är ganska folktom, var därför fylld av bosättare. Vi hann inte längre än 60-70 meter innan en pojke sprang fram och började knuffa på Katarina i mitt team samtidigt som han skrek att vi inte fick gå på gatan. Det var något om nazister också. Därefter började han knuffa mig och försökte knäa mig i magen. Slutligen slog han mig i ansiktet.

10-11 år. Ensam mot sex vuxna. Någonting är fel när ett barn beter sig så. Någonting är åt helvete fel.

Dels är det hatet och fruktan pojken uppfostrats med. Dels är det den israeliska polisen och militärens passiva medgivande av den här typen av våldsamma handlingar utförda av bosättare. Pojken visste att vi inget kunde göra mer än att skynda därifrån. Att, trots det, ensam ge sig på sex vuxna ger en vink om hur illa läget är i Hebron.

Vi bestämde oss för att lämna platsen snarast möjligt, det var definitivt inte säkert att stanna kvar. När chocken lagt sig och jag fått lite distans till vad som skedde känns det oerhört sorgligt. Vilket öde att växa upp i ett samhälle som bosättarnas Hebron. Vilket öde att vara barn där. Oavsett om du är född israel eller palestinier.

Mot det heliga landet

2008-04-28T21:59:00.000+03:00

I eftermiddag flyger jag tillsammans med sju andra svenskar för att arbeta som ekumenisk följeslagare i Israel och Palestina.

Jag kommer att vara en del av det internationella programmet EAPPI (Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel) som syftar till att dämpa våldet och främja respekten för folkrätten. Närvaron är ett uttryck för praktisk solidaritet för utsatta grupper – så väl palestinier som israeler. Programmet arbetar för att få ett slut på den israeliska ockupationen och få till stånd en rättvis fred baserad på internationell rätt och relevanta FN-resolutioner. Sveriges Kristna Råd står som huvudman för den svenska delen av programmet som finansieras av Sida.

Under de tre månader jag är borta kommer mina huvuduppgifter vara att:
• vidga handlingsutrymmet för palestinier och israeler som arbetar för en fredlig lösning och för de mänskliga rättigheterna
• ge moraliskt stöd och hopp åt de krafter som verkar för en fredlig lösning
• att samla och sprida information och kunskap om vad som sker i området

Jag känner mig lyckligt lottad som får arbeta med dessa frågor i Israel och Palestina. En av de saker jag ser mest fram emot är att möta, lyssna till och lära av de människor som har konflikten som sin vardag. Även om det många gånger kommer att kännas jobbigt och tufft är det verkligen ett privilegium att få följa palestinska barn till skolan, övervaka checkpoints, besöka kibbutzer, möta israeliska människorättsorganisationer och få representera de värden programmet står för. Resan kan börja!

2007-12-18T18:13:00.000+02:00

Ovantat soundtrack.
"Vill ni ha vin?" Det ar Mehdi som fragar. Pa vaggen bakom honom hanger Imam Alis jesu-liknande portratt. Ali, profeten Muhammeds kusin, mordades ar 661 och ar en av shiamuslimernas heligaste man. Trots att var bild av Iran modifierats en hel del sedan vi kom hit kanns fragan otankbar.
"Vin? Tack men te blir jattebra."
"Ar det sakert? Det finns vin om ni vill ha?"
"Vi ar sakra, tack sa mycket."
Mehdi har runda kinder och ser ut att vara i 35-ars aldern. Han har bott 15 ar i Holland och pratar bra engelska. Mehdis fru ar gravid med parets forsta barn och svarfar sitter i hornet bredvid mig. I det lilla kvadratiska rummet sitter aven en ung pojke och nagon kompis till Mehdis svarfar, de bada ar sakert mycket yngre an vad de ser ut. Sist men inte minst har vi 25-arige Ahmed, ursprungligen fran Qatar. Det var han som gick forbi oss pa gatan och bjod hem oss till Mehdi och dom andra.
"Dricker ni vin?" fragar vi efter ett litet tag. Det har maste redas ut.
"Javisst! Sjalvklart! Det gor alla" sager de och flinar. "Fast arrak ar nog mest populart".
Vi garvar. Det har har dom inte sagt nagot om pa nyheterna. Klart att det hander lite grejer bakom den putsade fasaden, men anda.
"Alla dricker. Inte offentligt, men i hemmen - absolut. Ja kanske inte mullorna da.. Eller jo, dom ocksa! Folk tllverkar vin och sprit hemma, det ar latt att fa tag i alkohol pa pa den svarta marknaden".
Vi skakar pa huvudet och skrattar igen. De flinar tillbaka.
Svarfar ler brett och visar sina tva tander. Vid hans fotter brinner en gasolbrannare och bredvis star en plastburk med en slang i, det ser ut som en hemmagjord vattenpipa. Svarfar lagger tva tomteblossliknande metallstanger over elden. Han plockar med plastburken och en av stangerna som borjat gloda, satter till slut slangen i munnen. Nar han andas ut sveps vi in i en tjock sliskig rok.
"Opium" sager Mehdi och nickar at gubbens hall. Det kanns i huvudet att han inte ljuger.
Opium ar enligt vara vardar valdigt vanligt i Iran. Det finns hur mycket som helst menar de, 5 kronor gramet far man ge. Haschet ligger pa 1500 kronor kilot. Afghanistan ar nara...
"Vad handser om man blir pakommen med alkohol?"
"Not good." Piskrapp, 50-70 stycken om man har otur.
"Och opium da?"
"1000 kronor i boter"
"Sa regimen tycker det ar varre om ni dricker arrak an roker opium?! Det ar ju stort!"
"Det star inget i Koranen om Opium" sager de och skrattar. Vi skrattar ocksa. Fan vad sjukt.

Opiumet gar runt och det ar dags att dra. Ahmed, som nojt sig med tobak, foljer med oss for att kopa saffran. Vi tackar for gastfriheten och gar ut. Skont med frisk luft.

Ahmed vill kora oss till en bra affar sa vi hoppar in i hans bil. Utsidan ar inte sa markvardig men bilen ar utrustad med dvd-spelare och en liten tv-skarm som Ahmed faller ner fran dar det i vanliga fall sitter ett solskydd. Vackra, lattkladda libanesiskor med silikontuttar sjunger arabisk popmusik medan vi aker genom staden. Det visar sig att han vill ta en tur och visa oss runt i Shiraz.
"Mehdi ar schysst, men opium gor folk dumma i huvudet" sager Ahmed. Vi haller med.
Pa vag in i en rondell slar han plotsligt igen tv-skarmen.
"Police" sager Ahmed och pekar snett farmfor bilen. Tre sekunder senare faller han ner skarmen igen.

Intressant land det har. Internationellt formedlas en bild av Iran, nationellt en annan. Verkligheten ar blandad men langt ifran schablonbilden. Manga vi traffat har kritiserat regimen oppet, de flesta verkar leva ett liv privat - och ett helt annat offentligt. Man tanjer pa granserna hela tiden, skjuter sjalen sa langt bak pa huvudet som mojligt och gommer parabolen pa taket. Men sedlighetspolisen gor fortfarande nedslag i iraniernas vardag...

Det ringer konstant pa Ahmeds telefon. "Bara tjejer" sager han och ler. Ahmed talar ingen engelska sa konversationen sker med min knaggliga arabiska. Vi ska till Persepolis dagen darpa och Ahmed ar ledig sa han vill absolut kora oss. Det visar sig att han har en 6-arig son och jag foreslar att han ska ta honom med sig.
"Kanske det" sager Ahmed.
"Lever du ihop med pojkens mamma?"
"Ja det gor jag. Vi hem till mig och ater middag med dem sedan, ok?"
"Ok, jattetrevligt."

Ahmed kor oss upp pa ett litet berg. Morkret har fallit och utsikten over miljonstaden Shiraz ar magnifik. Pa himlen lyser en tunn manskara klart. Pa vagen ner sager Ahmed att vi ska hamta upp hans flickvan.
"Sag ingenting till henne om min son och fru, ok?"
"Nej visst, sjalvklart inte."
Vad ar det for lirare vi aker runt med egentligen? Ska han vara otrogen mot sin fru och dessutom med oss i baksatet? Och sedan ska vi hem och traffa hans familj?

Vi plockar upp en sot iranska, 24 ar gammal. Jag satter mig bak med Gustav, pa forsta parkett. Ahmed satter pa europeisk popmusik pa hog volym, kanner igen det men kan inte placera den. Vi stannar och Ahmed skickar ivag tjejen for att kopa glass. Det ar da det hander. Det ar da var resa far sitt soundtrack.

Det flesta resor har ett soundtrack. Ibland upptacker man det inte foran man kommit hem, men man har lagrat en massa minnen kring vissa latar man lyssnat pa. Ibland valjer man det aktivt sjalv. Andra ganger ar det musik andra spelar i en viss situation som blir resans soundtrack. Som nu.

Plotsligt dundrar Ace of Base's "Happy nation" ur hogtalarna. Bilderna fran dagen ar farska i minnet: Vin, opium, piskslag, Imam Ali, tv-skarmen med halvnakna tjejer som slas igen, vakterna som hindrade oss fran att besoka en helig plats for att vi var kristna... Ahmed slar pa taklampan som borjar blinka frenetiskt. Blatt, gront, lila och blatt igen. "Disco" sager han och ler. Jag tittar pa Gustav, vi garvar och sjunger med i refrangen.

Happy nation, living in a happy nation...

Ahmeds flickvan sticker in fyra stora strutar genom fonstret mitt i kvallens andra Ace of Bace-hit: C'est la vie

Love is a lyer, but I'm a tryer
give it another go
you have another, yes I know
I have seen her
I know who she is
does she kiss you the way
I used to kiss you?
I bet she wonders
who I am

C'est la vie, c'est la vie, c'est la vie
on the road tonight...

Sa sjukt. Varenda lat verkar skriven enkom for denna kvall i Shiraz 2007. Jag och Gustav rojer i baksatet och mumsar glass mellan skratten. Ahmed och flickvannen lever i en egen bubbla dar fram.

Glassen ar slut, dags att aka en vanda. Ahmed cruisar fram pa gatorna och sweet-talkar sin flickvan. Ace of Base sjunger vidare:

We live in a free world
I whistle down the wind
carry on smiling
and the world will smile with you

Vi kor till en markligt upplyst park dar det star nagon gammal stenport fran 800-talet och Ahmed skickar ut oss for att fota. Pa hall ser vi hur det borjar hanglas i framsatet och konstaterar att det ar en sjuk sjuk kvall. Ahmed vinkar at oss att det ar dags att aka sa vi hoppar in i bilen.
"Fan det har kanner jag igen" sager jag. "Ar det inte All that she wants is another baby?"
"Jo det ar det" svarar Gustav.

It is a night for passion
but he morning means goodbye
beware of what is flashing
in (her) his eyes
(s)he's going to get you

All that (s)he wants is another baby
(s)he's gone tomorrow...

Men det ar inte slut an, nasta spar ar Lucky Love. Gud har verkligen humor. Lyckligt ovetandes om fru och son skrattar flickvannen at Ahmeds skamt. Det ar bara att hoppas att hon ocksa spelar fult. I baksatet skakar vi pa huvudet och garvar, vad annat kan man gora? Det har ar verkligen ironi pa hog niva.

Ahmed stannar. Flickvannen stuger ur och vi sager hej da.
"Hur lange har ni traffat varandra" undrar jag.
"Tva manader. Hon foljer med til Persepolis imorgon."
"Vad trevligt. Har du traffat hennes foraldrar?"
"Ja. Nu aker vi hem och ater middag."

Pa vagen hem till Ahmeds fru och sonlevererar Ace of Base kvallens sista lat for deras del, Don't walk away:

If you wanna leave
I won't beg you to stay
and if you gotta go, darling
maybe it's better that way...

Ahmed satter pa Desperados, en blodig action, medan frun lagar mat och sonen spelar dataspel precis intill. Det ar ingen kul stamning dar hemma, kanske vet Ahmeds fru vad han sysslar med, men vad kan hon gora? Vi har haft en skev men anda jakligt kul kvall. Nu kanns det bara tragiskt. Det ar ett valbargat hem med langt ifran karleksfullt. Man far en kansla av att det blir mycket tid framfor datorn for lillkillen. Vi ater med kebab med Ahmeds son, farn tv:n hors automateld pa hog volym. Frun har knappt visat sig.

EFter maten viker Gustav en pappersgroda till Ahmeds son som blir jatteglad. Dags att aka hem. I hallen undrar Ahmeds fru om maten smakat bra.
"Delicious" svarar vi. "Thank you very much."
"You have a very cute son" sager Gustav.
"He is devil boy" svarar hon. Vi ler besvarat.

Pa vagen hem fragar Ahmed "Do you want fuck?"
"No" svarar jag kort. Sedan ar det tyst tlls vi kommer fram till hotellet. Vi har fatt nog av Ahmed for lange sedan och undrar vad han ar for en sopa egentligen. Hallick? Langare? Allmant skum eller bara ett arsle?

Ahmed dok aldrig upp morgonen darpa for att kora oss till Persepolis, vilket gladde oss mycket. Opium och otrohet i Iran, det blev ett lite annorlunda luciafirande i ar. Dessutom, osannolikt nog, perfekt tonsatt av Ace of Base.

C'est la vie, c'est la vie, c'est la vie on the road tonight

2007-12-15T10:52:00.000+02:00

Mr Jafari. Det knackar pa dorren. Jag plockar snabbt bort en talrik och gar for att oppna, Gustav ar strax bakom.
"Welcome Mr Jafari, please come in!"
Framfor oss star en valrakad glasogonprydd man med beige byxor och den ljusa skjortan instoppad i baltet. I handen han portfolj. Han stirrar hapet pa oss.
"Please, Mr Jafari, come in. We prepared the dinner for you, there is spaghetti, tomato sauce and some salad too" sager jag och pekar inat vardagsrummet dar maten star uppdukad pa golvet.
"It's so good to see you, Mr Jafari" sager vi och racker fram vara hander. Mr Jafari haller krampaktigt i portfoljen. Han mumlar nagot pa persiska, halsar tveksamt och forsoker se vad som finns bakom oss men dar finns bara glas och talrikar for tre personer samt kastrullerna som ryker.
"Very nice to meet you, Mr Jafari" sager vi och tar ett steg at sidan. "My name is Johannes and this is my friend Gustav". Jag visar med handen att han ska kliva in. Mr Jafari ser chockad ut. Han tvekar en sekund, tar sedan nagra steg in i rummet och ser genast mot det oppna koket, men dar finns ingen. Blicken far tillbaka till vardagsrummet och fastnar till slut pa oss. Han rynkar pa ogonbrynen och forsoker forsta. Mr Jafari ser pa oss som om vi vore tva ufon. Han ar sa forvirrad att han inte hor fnisset fran koket.
"Please Mr Jafari, have a seat" sager jag och pekar valkomnande mot maten.

Da, i en explosion av rop och skratt, flyger Mohsen, Massoud och hans lillebror Muhammed fram fran koket. Meisam oppnar badrumsdorren och vacklar ut med handen for magen i ett hysteriskt skrattanfall. Mr Jafari har tappat all uppfattning om tid och rum och star med portfoljen i handen mitt pa vardagsrumsgolvet. Vi andra tjuter av skratt. Massoud slar sig for knana och borjar hoppa upp och ner samtidigt som han klappar sig pa pannan i nagot som liknar ett skrattanfall som taget ut Loranga, Masarin och Dartanjang. Dom knuffar Mr Jafari i sidan och slar honom med handflatan pa axeln. Det lyser i ogonen, gang pa gang brister de ut i nya skrattsalvor.

Mr Jafari stannade i 2-3 timmar men hamtade sig aldrig riktigt fran chocken. Det visade sig att han inte varit pa besok pa tva manader och forst ringt pa hos en granne. Nar han till slut kom ratt oppnade tva totalt okanda svenskar dorren och pratade som om de vantade hans besok. Fast han inte talar ett ord engelska var det uppenbart att de dessutom tankte bjuda honom pa middag. Till slut slog synapserna knut pa varandra. Massoud gick runt med ett nojt flin hela kvallen, det var han som kande Mr Jafari bast och som bett oss att oppna dorren. Jag tror han sov valdigt gott den natten.

2007-12-15T09:51:00.000+02:00

Det ar eftermiddag i fiskehamnen i Bushehr. Vi sitter bakom en pir i la for vinden fran persiska viken. Fiskarna rensar naten fran dagens fangst men har tagit en kort paus for att ata applen, deras roster blandas med kluckandet fran vagorna och masarnas skrik. I overmorgon ar det lucia men i solen ar det riktigt varmt, vi sitter i t-shirt och och uppkavlade jeans. Fiskarna jobbar i jackor och mossa.

3 mil bort ligger karnanlaggningen som hela varlden talar om men ingenting kanns mer franvarande an Putin och Bush. Ja, bortsett fran namnet da. Bushehr ar utan tvekan forst ut om USA far for sig att bomba Iran, fast tanken pa nattliga flyganfall kanns overklig nar man sitter och dasar i solen.

Mohsen har tagit ledigt fran jobbet och visat oss runt i stadens gamla kvarter. Det ar an fin hamnstad med palmer och sma grander - skont att varva ner fran kaoset i Teheran. Vi traffade Mohsen pa bussen fran Shiraz och blev bjudna att bo hos honom och hans tva kompisar vilket vi glatt accepterade. Vi fick ett eget rum i deras trea och blev bjudna pa en sen middag nar Meisam och Massoud kom hem fran jobbet. De ar alla i var alder och jobbar med programering och webdesign, ar valdigt vanliga och vi har mycket kul tillsammans.

Det har blivit dags att rora pa sig. Mohsen ska en svang forbi sitt jobb, Gustav och jag ska ta oss en titt pa basaren. Kanske kopa lite notter, satta oss pa en bank och titta pa solnedgangen? Det ar svart att inte ma bra.

2007-12-11T17:13:00.000+02:00

Tunnelbana i Teheran. Det var forra tisdagen, min andra dag i Iran och Teheran dar trafikkaoset ar totalt och det ar forenat med livsfara att korsa nagon av de storre gatorna. Jag var nyfiken pa att de hur Teherans tunnelbana sag ut och bestamde mig for att provaka lite.

Nagra trappsteg ledde mig in i metrostationen Imam Khomeini Square, navet i tunnelbanenatet dar tva av de tre linjerna korsar varandra. Jag hade last att tunnelbanan var nybyggd men forvanades anda av det luftiga rummet, de valpolerade stenblocken som utgor vaggarna och inte minst de moderna sparrarna - i princip identiska med Stockholms senaste modell. Remsor ar 1900-tal, har koper man en biljett som galler for tva resor for 2000 rial (1,50 kr) och matar sjalv in den i sparren. Pendlarna haller sina jackor och planbocker mot nagra sensorer sa att dorrarna oppnas. Heter det smart card pa svenska?

Dags for forsta turen. Jag hittar stationen jag valt att aka till pa en karta och tar rulltrappan ned. En folkmassa kommer runt hornet och borjar ta sig uppat. Spontanaka, visst, men av ren reflex borjar jag springa. Ett tag pa perrongen? Maste. Hinna. Med. Jag kommer runt hornet och ser taget tio meter bort, tar ut stegen och hoppar in. Det ar mycket folk men inte packat, jag tranger mig forbi kvinnan narmast dorren och kliver in i gangen samtidigt som dorrarna stangs. Jag hann!

Nagot ar fel. Jag kanner det pa en gang. Men vad? Nagon sager nagot, det later argt. Om mig? Det dar fnissandet? Jag ser mig forvirrat omkring. Mycket svart. Nu aker vi.

Det gar tva sekunder, kanslan av att nagonting inte stammer ar total, men jag fattar inte. Stamningen ar sa konstig. Vad ar det som ar fel? Vad? VAD?!

Ah! Ojda. Ojoj... Jag ser mig omkring igen, alla tittar pa mig. Manga ar svartkladda, andra har vasterlandska klader och smink. Alla bar sjal. For det ar bara kvinnor i den har vagnen. Och jag. Helvete! Jag laste ju nagot om det har, men taget kom och jag sprang och... Shit! Jag tittar fran horn till horn, en liten pojke som haller sin mamma i handen ser pa mig med stora ogon. Det ar nastan helt tyst i vagnen. Den arga rosten tillhor en aldre kvinna, fnissandet nagra unga tjejer. Det viskas, tisslas och tasslas. Jag rodnar. Det ar omojligt att halla leendet tilbaka, jag sanker blicken skakar pa huvudet och skrattar for mig sjalv. Ensam man i en tunnelbanevagn avsedd endast for kvinnor. I Iran. Kan man vara mer mal place?

Jag gar genom gangen och staller mig sa nara dorrparet det gar och tittar intensivt ut genom fonstret. Som om det fanns nagot att se...

Vi aker i en evighet. Som vasterlanning kanner jag mig trygg men jag undrar vad straffet for det jag gor nu skulle vara for en iransk man? Om det ens finns nagot, den har situationen ar val helt otankbar. Jag kan inte sluta le som ett fan och skakar pa huvudet igen. Det har finns ju inte! Det ar sa absurt. Minen jag gjorde nar jag antligen forstod maste ha varit obetalbar, hakan som aker ner och ogonen som sparras upp... Nu har de nagot att beratta om dar hemma, mina medresenarer.

Aldrig har tiden gatt sa langsamt som nu. Vi aker i tva evigheter till. Antligen hors en rost i hogtalarna - vi maste snart vara framme vid nasta station. Jag slanger en snabb blick over axeln och fortsatter sedan mitt stirrande genom fonstret. Bara en massa sten, men sa antligen en perrong. Vi stannar. Dorrarna oppnas och jag tranger mig igenom de forvanade kvinnor som knuffas utanfor. Vilka miner! Pa vag in i nasta vagn laser jag den tjocka svarta texten pa den forra: "Women only".

2006-07-24T23:34:00.001+03:00

Beirut brinner. Det är 13 dagar sedan kriget började men trots det frågar jag mig varje morgon när jag vaknar om jag inte bara haft en mardröm. Kan det verkligen vara sant att Libanon återigen bombas tillbaka till stenåldern? När jag slår upp tidningen förstår jag att det är sant. När jag tänker på vad som sker i Libanon blir jag vansinnigt arg och ledsen, det är så otroligt deprimerande att se bilderna från Beirut eller höra talas om de 750.000 människor som just nu är på flykt i Libanon. Detta land som just kravlat sig upp på knä och med darrande ben försökte resa sig. När man sedan hör Condolezza Rice säga att "ett omedelbart eld upphör är inte rätt väg att lösa konflikten" är det svårt behärska sig.

Efter att jag suttit i två timmar i lördags kväll och försökt formulera någon form av analytisk text men gett upp så läste jag lite i Ryszard Kapuscinskis "Ebenholts". På den andra sidan jag läste den kvällen, mitt i ett kapitel om Liberia, skrev Kapuscinski några rader som jag läste om flera gånger. Det som står där på bokens 216:e sida är ganska exakt vad jag har att säga till Olmert, Nasrallah, Rice och Bush:

"Historien är ofta en produkt av tanklöshet. Den är ett barn av människans dumhet, en frukt av förmörkat sinne, av idioti och vanvett. Och då görs historien av människor som inte vet vad de gör, och inte bara det: som inte vill veta, som förkastar en sådan möjlighet med vämjelse och vrede. Man kan se hur de strävar mot sin egen utplåning, hur de gillrar fällor åt sig själva, hur de drar åt snaran, hur de idogt och gång på gång kontrollerar om dessa fällor och snaror är starka, om de ska hålla och vara effektiva."

2006-03-03T16:15:00.000+02:00

Jag tror jag hade tankt skriva en lang avslutning. Sammanfatta for mig sjalv vad jag har gjort och inte gjort, om det blev som jag tankt mig eller inte. Om det kanns bra att aka hem eller inte.

For det forsta hinner jag inte det. Jag befinner mig i Beirut sedan i tisdags kvall och har fullt upp med att traffa vanner och springa arenden. For det andra tror jag det ar ganska svart att sammanfatta fem manader och likt en akademisk uppsats forsoka komma till en slutsats. Framfor allt eftersom jag inte hade nagra speciella forvantningar eller mal nar jag lamnade Sverige i september. Jag visste inte riktigt vad jag ville gora eller hur lange jag ville vara borta, jag visste bara att jag ville aka till Beirut och Libanon. Jag minns att jag ville komma bort fran trygga rutiner och se och uppleva nya saker och om det nu var ett av malen sa kan man nog saga att jag lyckades med det.

Vad jag ar saker pa ar att det kanns bra att aka hem. Det ska bli jatteroligt och skont att traffa alla jag tycker sa mycket om, ata griskott och cykla. Drygt fem manader i Libanon, Syrien och Jordanien blev det och jag tar med mig manga jobbiga, fina, roliga och trakiga minnen hem till Sverige. Och jag lamnar ett par vanner som jag hoppas fa traffa snart igen.

2006-02-28T14:43:00.000+02:00

Dags att dra. Nar jag kom till Syrien och Damaskus sista dagarna i september forra aret blev jag blixtforalskad i landet och staden. Nar jag gick pa gatorna sag jag fruktstand, hantverkare och vackra hus. Forsaljare ropade och karror drogs. Staden myllrade. Jag sag pa folkvimlet, bilarna och hastkarrorna och horde boneutropet fran Umayyadmosken och det kandes som om jag andades mellanostern. Det var fantastiskt.

Jag minns kanslan men hittar den allt mer sallan. Nar jag tittar mig omrking nu ser jag en massa manniskor som star och hanger. Gatorna av fulla av man som glor. Dricker te, roker och glor. Jag ser bilar och bussar som sprutar svart rok, tutar frenetiskt och inte lamnar foretrade for nagon. Det spelar ingen roll om det ar en liten pojke med skolvaskan pa ryggen eller en gammal gumma som vill ga over gatan, man kor hellre over dem an bromsar in. Om jag gar in i en affar for att kopiera femtio sidor sa far jag ett inshallah, om gud vill, till svar nar jag fragar om det ar klart dagen darpa. Och nar jag kommer for att hamta papperen ar de antingen felkopierade eller inte klara. Om jag gar in i en annan affar, vilken som helst, och fragar efter nagot som inte finns sa far jag bukra till svar. Imorgon. Eller annu hellre burka inshallah. Syrierna maste synda nagot otroligt for nio ganger av tio vill inte gud att det ska bli klart i tid eller att varan ska komma in.

Mycket av det jag fascinerades av i borjan har blivit vardag och jag kanner mig klar med vad det nu ar jag ville gora. Reslusten och nyfikenheten har langsamt forbytts till trotthet och hemlangtan. Det ar dags att dra.

2006-02-26T22:50:00.000+02:00

Jaaa! Tre Kronor och OS-studion med alla valbekanta journalister tog mig langt bort fran Syrien. Under semifinalen blev det dock lite val mycket Sverige nar plotsligt Ingvar Oldsbergs fula nuna syntes i rutan och det skulle stallas nagon idiotisk sportfraga pa lespande goteborgska.

Det var lite markligt att sitta ensam i Damaskus och titta pa finalen som visades pa SVT Europa. Jag drog for gardinerna for att forsoka fa upp lite stamning och lyckades ganska bra men jag fick aldrig den riktiga kanslan trots att arrangorerna tacksamt nog lagt matchen mellan tva boneutrop. Matchkvaliteten var val sadar men det kanns ju ganska bra att fa piska Finland i en OS-final. Lagom till prisutdelningen ekade "Allahu akbar, Allahu akbar" mellan husen och for en gangs skull kunde jag halla med.

2006-02-24T20:46:00.000+02:00

Slapp fangarna loss det ar var! Efter att ha sovit med langkalsonger och gatt runt med halsduken virad tatt runt halsen i en manad kom sa antligen det jag vantat pa. Varen. Den kom over en natt, plotsligt i sondags var det femton istallet for fem grader och solen varmde. Sedan dess har himlen varit bla och jag kanner hur kroppen borjar vakna till liv igen.

Jag var trott och sliten nar jag kom till Syrien. Luffarlivet i Jordanien sog pa krafterna och jag hade inte mycket energi kvar. Hade jag inte kant ett sadant sug efter att ge arabiskan en chans sa hade jag akt hem. Jag har haft tre timmar lektion om dagen men annars har jag inte astadkommit sa mycket. Nyfikenheten har varit ersatt med trotthet och tempot har varit lagt.

De senaste tio dagarna har jag tagit mig for lite mer och jag borjar komma i gammal god form. Den har veckan har jag hangt en hel del i Umayyadmosken, mitt favoritstalle i Damaskus. Mosken som byggdes i borjan av 700-talet ar med sina tre minareter en av de allra kandaste arabiska konstruktionerna och en av de viktigaste moskeerna. Platsen dar Umayyadmosken ligger har varit religios helgedom sedan ca 3000 ar tillbaka och dar har statt saval romerska tempel som en kyrka. Moskeomradet ar ca 7000 m2 stort, varav tva tredjedelar utgors av en enorm stenlagd gard som omges av hoga murar. Arkitekturen ar vacker och mosaiken otrolig. Det som ar kvar av den. Trots brander, jordbavning och mongolsk plundring har Umayyadmoskens prakt overlevt till vara dagar.

Men vackra och stora byggnader finns pa manga stallen i varlden. Det som gor Umayyadmosken speciell for mig ar kobinationen av flertusenarig historia, pelare, minareter, boneutrop och mosaik tillsammans med lekande barn och stora familjer som har picknick. Ibland kommer det en busslast shiamuslimska iranier som gar rakt over borgarden for att grata vid Imam Husseins kvarlevor som sags finnas dar. Hussein ar Muhammeds barnbarn och dodades i Karbala, Irak. Atmosfaren ute pa borggarden, som jag kallar den, ar fin och valdigt speciell. Blandingen av religion och vardagsliv och parkhang i Tantolunden tilltalar mig. Jag kanner mig valkommen och hemma pa ett satt som jag inte gor pa nagon annan religios plats. I Umayyadmosken finns en plats for mig ocksa, dar jag kan lasa, fundera och bara vara.

Min favoritsysselsattning ar att titta pa folk. Framfor allt barnen som leker kurragomma, kull eller bara springer omkring. Igar nar jag lag i t-shirt i solen och filosoferade fick jag plotsligt syn pa en pojke med rullskridskor. Rullskridskor!
Jag foljde honom med blicken i flera minuter, det sag sa harligt ut nar han for fram bland duvor, smabarn och svartkladda kvinnor med murar och minareter i bakgrunden.

Rullskridskor ar inte nagot jag brukar foknippa med moskeer. Men med domkyrkor. Det var i Uppsala for nastan exakt tretton ar sedan, i mars 1993. Jag var tio ar och halsade pa min storebror som fyllde 25. Jag hade fatt ett par begagnade rullskridskor av min pappas kompis nagon vinter tidigare men kunde sallan aka eftersom den enda asfalterade vagen pa Rodon, storvagen, var for farlig. Darfor tog jag med mig rullskridskorna till Uppsala. Vad jag inte visste var att staden mest bestod av kullerstenar och jag blev saklart besviken over att inte kunna aka. Min storebror brukade alltid hitta pa en massa roliga saker och ville val att jag skulle fa aka pa riktigt slatt och fint underlag. Jag vet inte. Men plotsligt befann jag mig inne i Uppsala domkyrka. Jag stortade fram mellan kandelabrarna fran den ena sidan till den andra medan brorsan tog tid. Inte en gang, utan manga ganger. Jag minns att vi var dar pa dagen och att det nastan bara var vi inne i domkyrkan. Det later ganska knappt nar jag tanker pa det och det ar bra konstigt att ingen sa till oss. Och hur iden att ta med sin sin lillebror for att aka rullskridskor i domkyrkan foddes ar ocksa en gata.

I Umayyadmosken ar barns lek fin och inte smutsig. Jag tror det ar darfor jag tycker sa mycket om den. Jag skulle inte bli forvanad av att se nagon flyga drake eller kasta frisbee dar. Fran mars till oktober brukar familjer komma dit och ha stora maltider. De har med sig gasbrannare, grillar och kokar te. Pa Umayyadmoskens borggard verkar allt vara okej och om det nu finns en gud sa tror jag att Umayyadmosken ar hans favoritplats. Ocksa.

2006-02-24T16:29:00.000+02:00

Sara. Rami ar fran Tjeckien, jag ar fran Sverige. Vi bor tillsammans med en tysk i Zahira, Damaskus. Rami och jag tycker om ishockey. Det ar fa saker som araber bryr sig mindre om an vinter-OS och nar saval tysk som slovensk och italiensk tv for sjunde dagen i rad valde att visa konstakning och skridsko istallet for ishockeyn i onsdags och den svenska radion dessutom inte gick att fa in sa fick vi nog och lamnade in parabolen pa service for att oppna fler kanaler.

Igar kvall nar jag och Joakim kom hem sent knappte jag pa tv:n. Jag kom pa att jag sett SVT Europa pa kabeltv-menyn forut och forsokt fa in den men utan att lyckas. Nu nar tv:n varit pa service gjorde jag ett nytt forsok. Jag letade upp SVT Europa i menyn och trycjte pa "OK". Rutan blev svart. Ett par sekunder senare kom plotsligt bilden. En utvecklingsstord tjej stod inne pa ICA och plockade ner ett paket waffers i kundkorgen. Kan det bli mer Sverige an sa? Kan man komma langre fran Bashar Assads Syrien an sa?

Vi sag sista halvan av Saras varld, en dukomentar om en 30-arig utvecklingsstord tjej och hennes vardag. Vi sag hennes kamp for ett sjalvstandigt liv och hur hennes foraldrar och syster stottade henne. Vi sag hur hon akte pa solsemester med andra utvecklingsstorda tjejer och killar och vi sag hur hon och hennes kompis Bäcken blev sminkade av Bäckens lillasyster innan de gick pa dans.

Sedan jag lamnade Sverige har jag knappt sett en enda utvecklingsstord person. Jag minns tre tydligt, en man i Shatila, en lite flicka i Tyre och en flicka pa bussen i Damaskus. Kanske har jag sett nagra fler, men det ar inte manga. Jag har funderat over vart alla utvecklingsstorda haller hus och jag misstanker att de halls i hemmen. Kanske ar de en skam for familjen?

Oavsett vilket sa blev jag rord, stolt och lycklig over att se vilket enormt stod Sara fick hemifran och hur hon och Bäcken gick och kopte smink. Det ar nar sadana som Sara ges mojlighet att leva och utvecklas efter sina forutsattningar som man kan tala om ett civiliserat och bra samhalle. For mig ar Saras kamp en bekraftelse pa hur ett valfardssamhalle bor fungera. Om det innebar att fler utvecklingsstorda ges ratt till ett vardigt liv sa betalar jag stolt och glatt varldens hogsta skatt. Det ar mycket som kan bli battre i Sverige, men nar man befinner mig i Syrien blir det tydligt hur langt fore de dlesta lander vi ar.

Jag onskar att alla fick samma stod och mojligheter som Sara. Jag onskar att jag hade en kopia av Saras varld dubbad till arabiska som jag kunde visa for syrierna. Jag skulle vilja riva ner varenda affisch och banderoll med Hafez och Bashar Assad och ersatta dem med tv-apparater som sande Saras varld. Dygnet runt.

Om en halvtimme borjar semifinalen mellan Sverige och Tjeckien och jag kommer kunna se matchen pa SVT. Men det kanns inte lika viktigt langre. Jag hoppas Sara traffar nagon bra kille -det ar hon vard.

2006-02-22T20:43:00.000+02:00

Markligt. En journalist med daligt omdome och markligt resonemang fran ett litet kallt land langt uppe i norr bestaller nagra teckningar pa en man som levde for 1400 ar sedan. En tecknare med formodat tveksamma varderingar associerar mannen som levde for 1400 ar sedan med krutlukt, blod och fortvivlan. Nagra manniskor med langa skagg blir arga nar de ser bilden pa mannen som levde for 1400 ar sedan och som det tycker sa mycket om. En politiker i samma lilla land langt uppe i norr vars existens mer an 99% av jordens befolkning inte ar medveten om bestammer sig for att han inte har tid att traffa langskaggen. Langskaggen bestammer sig for att aka till nagra kompisar som bor hundratals mil ifran journalisten med daligt omdome, den tvivelaktige tecknaren och den upptagne politikern for att visa dem bilden pa mannen som levde for 1400 ar sedan och som de tycker sa mycket om. Tiden gar. Nagra fullmanar senare blir plotligt nagra manniskor, som bor hundratals mil fran det lilla kalla landet i norr som ingen visste fanns, jattearga och sarade av att mannen som levde for 1400 ar sedan hamnat pa en pappersbit som den omdomeslosa journalisten salt pa gator och torg till manniskorna i det lilla kalla landet i norr. Sedan kom syndafloden. Manniskor fran alla lander, fran alla kulturer och religioner hade en asikt om vad som var fel, om det fanns nagot fel och om vems felet var att det eventuellt uppkommit ett fel ur nagot som kanske inte var fel. Alla pratade i munnen pa varandra och det gallde att skrika hogt och knuffas hart for att bli hord.

Laget var aldrig sarskilt allvarligt i Syrien. Det som har framstallts som civilisationernas krig ar inget annat an ett luftslott. Alla syrier kanner till karikatyrerna och manga manniskor blev arga och sarade men inte valdsamma.
I Damaskus har dock regimen satt upp stora affischer pa offentliga platser som uppmanar manniskor att bojkotta danska varor. Jag kan forsta att manniskor blev upprorda nar de sag karikatyrerna av Muhammed eller de valdsamma protesterna mot karikatyrerna pa TV. Men vad som overgar mitt forstand ar att de senaste bilderna fran Irak dar brittiska soldater brutalt misshandlar irakiska ungdomar passerar obemarkt forbi. Liksom de vedervardiga bilderna fran tortyren som de amerikanska och brittiska trupperna i Irak statt for. Samt blotta existensen av guantanamofangelset dar en del fangar levt under vidriga forhallanden i over fyra ar utan att stallas infor ratta eller tillatas kontakt med omvarlden.

Syrierna verkar inte bry sig. Svenskarna verkar inte bry sig. Knappt nagon verkar bry sig. Och egentligen ar det val inte sa konstigt, vi vet ju redan om vad som pagar, det ar inga nyheter. De ar inte bara de standigt rokande muslimska mannen som jag tycker ar en skock dumma idisslande far som silar mygg och svaljer smasten -det galler tyvarr de flesta manniskorna pa den har planeten. Reaktionen pa karikatyrerna och icke-reaktionen pa de senaste bilderna fran Irak ar marklig. Minst sagt.

2006-02-09T19:18:00.000+02:00

Lever hoppet? For forsta gangen i mitt liv bor jag med en kabel-tv som erbjuder hundratals kanaler. I min ovana att hantera tv-kontoller lyckades jag av en slump fa tvn att stalla om till radio och snart satt jag och lyssnade pa kvart i fem-ekot pa P1. Jag tycker BBC World har en bristfallig nyhetsrapportering sa jag var glad over att kunna lyssna till Studio ett. Det var en marklig kansla att plotsligt hora valkanda svenska roster i min laganhet i Damaskus och efter fyra och en halv manad i mellanostern kandes det riktigt hemtrevligt att ligga och lyssna pa Gunnar Hokmark. Da har det gatt ganska langt.

Men jag skulle snart forbanna mitt fipplande med tv-kontrollen. Dagen darpa slog jag pa radion igen for att lyssna pa nyheterna, men jag var lite for tidigt ute och fick hora slutet pa Ring P1. Jag hade inte hunnit lyssna i mer an en minut innan ornskoldsvikaren som ringt in sa att "alla muslimer ar inte terrorister, men alla terrorister ar muslimer". Den svenska muslimen som fick ordet efterat gjorde heller inget sarskilt intelligent intryck och jag kande ett starkt behov av att slanga ut tvn fran balkongen. I Syrien, dar yttrandefrihet och formaga att ta egen stallning i olika fragor langt ifran ar nagot som premieras, kan jag forsta att manga manniskor satter likhetstecken mellan danskar och fornedrande av profeten Muhammed eller Jyllandsposten och Danmarks ambassad. Da tycker jag det ar mycket allvarligare nar svenskar med det oppna samhalle som vi anser oss leva i gar omkring och tror att alla terrorister ar muslimer. Tyvarr ar mannen fran O-vik langt ifran ensam och det ar vetskapen om detta som far mig att tappa all ork, att kanna att vi gar en mork framtid till motes. Sannolikt sker ornskoldsvikarens anda kontakt med islam och mellanostern via media och han ar enligt min mening ytterligare ett bevis pa vilken otroligt viktig roll media har att spela nar det galler att skildra annat an vald och terror i sina rapporter fran muslimska lander.

Jag blev inte mycket gladare av att lyssna pa Ekot idag. En reporter berattade fran Kairo om judehatet i Egypten och de karikatyrer av judar som vanligen forekommer i egyptiska tidningar. Judarnas utsatta situation i Egypten ar naturligtvis allvarlig och den rasistiska propagandan som florerar i mellanostern gentemot judar skall naturligtvis lyftas fram i ljuset. Men man ska inte blanda ihop tva skilda saker. Egyptiska judekarikatyrer har inget som helst samband med de Muhammedkarikatyrer som Jyllandsposten publicerade. Judehat i mellanostern rattfardigar inte fordomar om islam i Europa. Den diskussion som nu fors angaende yttrandefrihet och respekt for andra manniskor i Europa ska inte blandas ihop med hur debattlaget ar i en diktatur som Egypten. Det ger ett valdigt markligt perspektiv pa debatten.

Jyllandspostens karikatyrer har fatt oanade, ovantade och ooverskadliga foljder. Konflikten ar langt ifran over men i Damaskus marks inte mycket av oroligheterna. Jag gar runt och ar glad over att inte vara dansk. Inte bara for att det skulle kanns mindre tryggt utan for att den har historien for en lang tid framover har gjort mellanostern till en ganska mycket mindre trevlig plats for danska medborgare. Det kommer tack vare medias exponering av konflikten och olika krafters satt att utnyttja den att ta lang tid for manniskor har nere att glomma och ga vidare. Igar fann jag en skylt pa Souken i gamla Damaskus med texten "In respect of out Prophet Muhammed danish buyers are not welcome in our stores". Jag har som sagt bara sett en enda sadan skylt men det ar uppenbart att danskar inte star hogt i kurs i Syrien. Sett ur ett hogst egoistiskt perspektiv hade jag, om jag varit dansk, sorjt over att under framtida resor i regionen riskera att motas av sura miner och kommentarer istallet for med leenden och "welcome to my country". Kanske lyckas Sverigedemokraterna dra in Sverige och svenskarna djupare i den har konflikten, men vi kommer knappast att komma i narheten av att vara lika illa omtyckta som danskar.

Under tiden som jag glads at att inte vara dansk ska jag forsoka ta mig ur min personliga kris genom att intala mig sjalv att Ring P1 ar ett pris vart att betala for den svenska yttrandefriheten.

2006-02-04T21:12:00.000+02:00

Kanada. Kanske ar jag naiv, kanske inte. Men nar jag slog pa tvn i eftermiddags borjade jag undra over det dar jag skrev om mujahediner fran Pakistan till Marocko. Folk verkar ha tappat konceptet helt. Haromdagen skojade jag om i ett mejl till en kompis att jag gick omkring i burka for att det var for farligt att visa sig utomhus. Det kanske inte ar en sa dum ide...

Min tjeckiske rumskompis ville sticka ner och kolla vad som hander nere vid ambassaderna och jag skulle valdigt garna hanga pa, nyfiken som jag ar. Men det har ar nog en sadan gang det ar bast att tygla sig och stanna hemma. Det ar manga osakra uppgifter om vad som egentligen hander i Damaskus ikvall men jag har sett tv-bilderna fran den dansk-svensk-chilenska ambassadbyggnaden och det sag ganska galet ut. Pa eftermiddagen nar jag kom hem fran dagens lektion mottes jag av en minilastbil med 10-15 killar i islams grona farger som ropade alahu akbar. Alla danskar och norrman har blivit ombedda att lamna landet omgaende, far avvakta och se vad UD sager. Men det skulle kannas javligt fanigt att sticka harifran nu, tror risken att det skulle handa nagot ar ytterst liten. Jag har inte varit inne i centrum idag men bortsett fran den dar lastbilen och en lite demonstration utanfor en moske igar har jag inte markt nagonting ovanligt. Kvarteren dar jag bor ar lika lugna som vanligt. Det kanske ar lage att ta pa mig nagon av de palestisna- eller hizballahateraljer jag inhandlat och om nagon fragar ar jag kanadensare fran Calgary.

Det verkar som om vi europeer har underskattat muhammeds symboliska varde och den laddade politiska stamningen i mellanostern. Min larare, palestinsk kommunist, ar inte sa upprord men kan inte forsta hur man kan komma pa tanken att publicera karikatyrerna. En kompis fran Shatila mejlade ikvall och berattade att folk i lagret ar vansinniga och att utlanningar inte ar valkomna langre. Igar hindrades en svensk delegation fran att ga in i lagret av en uppretad folkmassa trots att de var eskorterade av Abu Mujahed som var lagerledare under 80-talets inbordeskrig och i vanliga fall gor mer eller mindre som han vill i Shatila.

Min kompis skrev att han trots att han inte ar religios var fly forbannad over karikatyrerna. Det ar det har som jag tycker ar det verkligt intressanta. Att de sekulara ocksa kanner sig krankta och ar arga. Min analys ar att det inte handlar om Muhammed i forsta hand, utan om att araber och muslimer sedan lang tid tillbaka kanner sig otroligt orattvist behandlade av vastvarlden dar "kriget mot terrorismen", palestinakonflikten och Irakkriget ar de mest aktuella faktorerna till detta. Mina sekulara vanner tycks se muhammedkarikatyrerna som ytterligare ett bevis pa vastvarldens forakt infor den muslimska varlden. Jag har full forstaelse for att de misstror och ar besvikna pa europeer och amerikaner, det har de all anledning att vara. Men det kanns helt overdrivet och onodigt att reagera som folk gor nu, jag tycker de fokuserar pa helt fel saker. Det som sker nu ar inget annat an forjavligt och har har muslimska ledare och politiker ett stort ansvar. Regimen i Syrien ar vana att ta till hardhandskarna och tvekar inte att bekampa kurdiska eller socialistiska grupper och demonstrationer med de mest valdsamma metoder. Om Bashar ville skulle ingen ens komma pa en kilometers avstand fran ambassaderna.

Det ar dags att ga hem och plugga. Ska bli intressant att se vad som hander de narmaste dagarna. Valdigt intressant.

2006-02-03T18:15:00.000+02:00

Vattenglaset. Om jag inte hade haft kabeltv eller tillgang til internet hade jag inte haft en aning om den uppstandelse som nagra skamtteckningar i en dansk tidning publicerade i september vallat. Men trots att jag anser historien vara fruktansvart overdriven och pa manga satt ointressant har jag foljt den med ett oga oppet. Jag kan meddela att livet som skandinav, eller arab for den delen, i Syrien tuffar pa som vanligt om nu media lyckats mala upp det som att det star en stor arme av blodtorstiga mujahediner fran Pakistan till Marocko som branner danska flaggor och skjuter kalasjnikovs. Medelmuhammed dricker kaffe och roker cigaretter som vanligt, ungarna gar till skolan, solen gar upp pa morgonen och ner pa kvallen.

For mig rader det ingen tvekan om att den uppkomna konflikten till stor del ar politisk. Men religion ar ju politik. Jag har fatt andrahandsuppgifter om att Syrien tagit hem sin ambassador fran Danmark, vilket ar ett exempel pa detta. Bashar Assad kunde inte bry sig mindre om bilderna pa Muhammed, men tar tillfallet i akt att profitera pa den uppkomna situationen och tjana billiga poang hos sitt folk. Alaqsabrigaderna som omringade EU-byggnaden pa Vastbanken ar i grunden en sekular rorelse, men efter Fatahs daliga valresultat tar de chansen att avreagera sig lite. Samtidigt ar det forst nar en ekonomisk bojkott hotar skandinavisk export som fragan blir viktig pa hemmaplan, laste om en svensk arlabonde som var oroad och kritiserade den danska regeringen. Som om han hade brytt sig om han inte varit orolig for sitt eget skinn. Pengarna talar.

Jag ar for yttrandefrihet och tryckfrihet. Av princip ar jag for ratten att publicera bilderna pa muhammed, precis som jag ar for ratten att gora ett konstverk som framstaller Jesus och larjungarna som homosexuella oavsett vad varldens alla pavar, kardinaler och kristna tycker. Men man kan helt klart diskutera val av tidpunkt, medmansklig respekt med mera. Le Soir publicerade bilderna tillsammans med en text som lod nagonting i stil med att "ja, vi har ratt att publicera bilderna". Visst, men det betyder inte att man behover gora det. Nar man ser pa nyheterna far man en kansla av att varldens journalister med alla tillgangliga medel forsoker
fa Huntingtons teori om "The Clash of Civilizations" att uppfyllas. I morse sande BBC live fran en marknad pa Vastbanken dar en dansk flagga lag pa marken. De forbipasserande torkade skorna pa flaggan. Bilderna visades i flera minuter utan kommentar. Oerhort krankande och provocerande, danskar och icke-muslimer blir sakert forbannade. Men tank om det bara fanns en flagga? En enda flagga pa hela vastbanken. Vad ar nyhetsvardet i att visa den? Media bidrar till att forstarka manniskors hat. Genom att visa en liten militant grupp i Saudiarabien pa tv kommer plotsligt indonesiska muslimer pa att de ocksa ar forbannade. Man ska inte tysta ner eller tiga ihjal nagot som verkligen hant men bevakningen maste vara nyanserad.

De flesta araber och muslimer lever i diktaturer dar stat och media sitter i samma bat. Det ar inte sa konstigt om en saudiarabisk taxichauffor kraver en ursakt fran Danmarks regering och drottning. Men nar hogt utbildade politiska och religiosa ledare kraver ursakter fran andra an de ansvariga utgivarna blir jag trott. Som nar hizballahs Sheikh Hassan Nasrallah enligt uppgift sa att om det inte kom en ursakt snart sa kunde vad som helst handa, att det finns manga som ar beredda att forsvara Profeten. Nasrallah ar otroligt intelligent och palast och vet exakt hur det ligger till, men han valjer den latta vagen -att skrika och gapa och elda pa. Patetiskt.

Det finns tva intressanta diskussioner som bor foras. Den forsta handlar om yttrandefrihet i forhallande till respekt for andra manniskor tillsammans med diskussionen om det ar skillnad pa folk och folk. Den fors i viss man nu, men kanns inte sa intelligent. Bortsett fran om det ar forbjudet att avbilda Profeten, vad bor man tanka pa innan men publicerar nagot valdigt kansligt? Och ar det nagon skillnad mellan en karikatyr av en kapitalistisk jude med stor nasa och Muhammed med bombbalte? I sa fall vilken? Var ska man dra gransen? Vad ar osmakligt, olagligt, roligt eller bara dumt?

Den andra diskussionen handlar om hur araber och islam framstalls i vastvarlden. Den diskussionen tycker jag ar valdigt viktig och intressant. Om jag forstatt saken ratt sa valde Jyllandsposten att publicera bilderna for att de ansag att media bedriver en sjalvcensur gentemot islam. Det har jag valdigt svart att se och skulle garna vilja hora deras och likatankades argument. Jag upplever det som att media formedlar en valdigt skev bild av islam, araber och mellanostern. Hur manga artiklar och nyhetsinslag handlar om krig, vald, terror, diktatur, kvinnofortryck och religios fanatism och hur manga handlar om nagot annat?
Sjalvklart har ett sjalvmordsdad i Jerusalem eller Bagdad ett nyhetsvarde. Liksom Irans karnkrafts- och eventuella karnvapenambitioner. Men nar sag du senast ett reportage om hur det ar att vara bonde i Bekaadalen eller fiskare i Saida? Nar intervjuades Fahed som tjanar en syrisk lira (ca 50 ore) per sko han nitar ihop (han hinner med ca 40 i timmen) om hans framtidsdrommar? Vem fragade Enaam hur det kandes nar McDonalds i Beirut nekade henne jobb for att hon var palestinier? Vem skildrar nagot av hur vardagen ser ut i mellanostern? Vad kan det fa for langsiktiga konsekvenser om man hela tiden valjer att visa valdet och fundamentalismen istallet for att fraga hur det ar att vara ung och kar i Jordanien? Jag tror att en stor del av muslimernas kraftiga reaktion bottnar i den forargelse manga kanner for hur de beskrivs i vastvarlden. Jag vet inte hur manga manniskor som velat visa mig att de inte ar terrorister under de har drygt fyra manaderna. Samtidigt verkar manga muslimska ledare vilja cementera de fordomar som redan finns om islam.

Enligt min mening ar den har historien en orkan i ett vattenglas. Jag ser garna att manniskor, varlden over, kammar till sig och borjar diskutera de verkligt intressanta fragorna. Som om hur det gar for Kicki Danielsson med hennes alkoholmissbruk eller vem som har storst brost eller knullat med flest i Paradise Hotel. Varfor far vi inte hora nagonting om det? Dar kan vi verkligen diskutera sjalvcensur.

2006-01-30T14:33:00.000+02:00

Lllääättttttmmmjjjööölllkkk. Sedan en vecka tillbaka ar jag pa plats i Damaskus och jag har en tretimmarslektion i arabiska varje dag. Jag borjar fa koll pa alfabetet och ovar pa att lasa korta texter. Det ar svart och kraver enorm koncentration att omvandla alla strack och prickar till ljud, hjarnan kanns som en degklump efter bara nagra minuter. Huvudet ar fullt av nagot smetigt, kladdigt, konstigt varje gang jag gar hem fran min larare Mazen och da onskar jag inget hellre an att fa dra nagra bars och ta tunnelbanan till Soderstadion for att skrika mig tillbaka till apstadiet. For att rensa skallen och lata hjarncellerna vila lite.

De svarta tecknen lyser mot mig fran det vita pappret och jag far anstranga mig till det yttersta for att kunna forma ljud till vad jag ser. Det ar en fantastisk konst egentligen, att lasa. Otroligt att vi pa nagon tiondel kan transformera nagra krumelurer till tal. Processen jag ar inne i nu, och sakerligen kommer att befinna mig i ett tag framover paminner mig om en tid for ganska exakt 17 ar sedan. Jag var nyss fyllda sex ar och satt vid koksbordet pa Rodon. Framfor mig hade jag en blavit pappersforpackning innehallande mjolk. Lattmjolk. Av nagon anledning, lat oss saga ett barns nyfikenhet, satt jag och stirrade pa forpackningen. Jag visste att det fanns lattmjolk i den. Det stod nagonting pa mjolkpaketet med stora svarta bokstaver. Jag borjade fran vanster. Lllll, äääää, ttttt, ttttt, mmmmm, jjjjj, ööööö, lllll, kkkkk. Lllääättttttmmmjjjööölllkkk. Lättmjölk!
Det hande inte plotsligt en dag, utan kom langsamt smygande. Omedvetet till en borjan aven om beteendet saklart uppmunrades av mamma och pappa. Langsamt larde jag mig lasa.

Det tar mig flera minuter att lasa tre meningar pa arabiska och felen jag gor ar manga. Men jag langsamt lite battre, lar mig av mina otaliga misstag. Det lilla liggande upp-och-nervanda c:et med en prick under blir oftast ett b-ljud, aven om det slinker ut ett n-ljud ibland. Det ar jobbigt, frustrerande och roligt pa samma gang. Och ibland far jag den dar speciella kicken jag kan fa av att lara mig nagot nytt, satta en svar ekvation eller forsta ett oregelbundet franskt verb. Det ar en underbar kansla och jag vet att jag har manga sadana kickar framfor mig om jag klarar av att vara motiverad och fokuserad. Vara talmodig och disciplinerad. Det ar den storsta utmaningen.

2006-01-27T18:24:00.000+02:00

Hamas. Jag lar knappast vara den enda som forvanades over den palestinska valresultatet. 76 av 132 platser i parlamentat ar inget annat an en total seger for Hamas. Det genomkorrumperade Fatah fick inte mer an drygt halften sa manga mandat. Jag tycker det ar uppenbart att det palestinska folket har visat sitt missnoje med hur Fatah och PLO, med Yassir Arafat i spetsen fram tills for ett ar sedan, har styrt. Liksom det ar en tydlig protest mot Israel, USAs och vasteuoropas forda politik i palestinafragan. Nar man hor Bush, Blair, Annan och israeliska politiker uttala sig om Hamas fundamentalism och namna avvapning som ett av flera krav for att ens fora en dialog med Hamas, dvs det palestinska folket, sa tycker jag man bor ha en del saker i atanke.

Till exempel fick Hamas i borjan, under 80-talet, stod av Israel i syfte att forsvaga Arafat och PLO och splittra det palestinska motstandet. Pa liknande satt som talibanerna fick stod i Afghanistan av USA.
Det var forst efter att Israel i borjan av 90-talet utvisade over 200 hamasanhangare till Libanon, dar de kom i kontakt med Hizballah, som Hamas borjade anvanda sig av sjalvmordattentat. Hizballah som till stor del bildades och formades av Israels invasion av Libanon 1982 som inte avslutades forran maj 2000.
Israel, konstant uppbackat av USA, har vagrat gora nagra storre eftergifter i fredssamtalen och fortsatt med sin aggressiva ockupationspolitik. Det byggs fortfarande nya bosattningar och de fortsatt daliga forhallandena i de palestinska omradena paverkar manniskor att bli mer radikala.
I det israeliska parlamentet finns minst lika radikala och "fundamentalistiska" partier representerade, vilka ibland har en avgorande stallning nar Knesset ska fatta beslut i olika fragor. Det ar ovanligt att man hor omvarlden reagera lika starkt mot dessa grupper som mot Hamas.

Som vanligt talas det om att satta hart mot hart. Man diskuterar huruvida man ska stalla in ekonomiskt bistand, vagra fora dialog, etc. Bush sa igar att det var uteslutet att fora en dialog med Hamas och Kofi Annan menade att det var omojligt att forena demokrati med vapen och kravde att Hamas avvapnar sig. Plotsligt sag jag grisarna i Orwells "Animal farm" framfor mig. Politiskt star jag valdigt langt fran Hamas. Men jag kan forsta att manga palestinier ar trotta pa Fatahs korrupta politik som inte lett till nagonting och omvarldens ovilja att satta press pa Israel att gora eftergifter. Det ar egentligen inte konstigt att Hamas blivit sa starka. Jag delar inte uppfattningen att valresultatet visar pa att palestinierna inte ar villiga att fora dialog for att fa fred. Hamas och Islamic Jihad var valdigt svaga strax efter att Osloprocessen inleddes vilket tyder pa att palestinierna ar trotta pa krig och konflikter och vill leva i fred och sakerhet. Daremot ser jag resultatet som en stark protest mot att fredsforhandlingarna inte latt till nagra resultat, vilket bada sidor har skuld i.

Jag tror att omvarlden gor ett stort misstag om de avvisar Hamas som religiosa fundamentalister man inte kan fora en dialog med. De har blivit valda i demokratiska val och om man vagrar tala med dem sa har man omyndigforklarat ett helt folk. De som tror att 60% av palestinierna plotsligt blivit muslimska fundamentalister begar att stort misstag. Jag har stott pa manga sekulara palestinier, kommunister och socialister, som glads at Hamas framgangar. Man ar helt enkelt javligt trotta pa dagens situation och vill fa en forandring. Fatah och den palestinska vanstern har fatt manga chanser, nu ar man beredda pa att ge Hamas en chans.

Jag tor att Hamas ar overraskade och inte vill leda palestinierna ensamma, det ar mycket lattare att vara i opposition an att ta ansvar for den politik som fors. Nu ar det upp till Hamas att visa for sina anhangare att de klarar av att styra, vilket ar langt ifran sjalvklart. Hamas loper en stor risk att tappa fortroende och det ganska snabbt. Hizballah har inom loppet av 20 ar genomgatt en radikal forandring och ar nu representerade i den libanesiska regeringen, kanske kan nagot liknande ske inom Hamas? I borjan var ett av Hizballahs huvudmal att infora sharia, islamisk lag, i Libanon. Motstandet mot detta var enormt bland saval sunnimuslimer som shiamuslimer och Hizballah har blivit tvugna att anpassa sig for att inte forlora stod. Jag tycker man bor vanta med fordommanden och istallet lysna pa vad Hams har att komma med.

Det pagar ett krig mot terrorismen och det ar latt att stampla grupper for att vara terrorister. Da skalar man bort allt manskligt och skapar nagot smutsigt som man kan och bor bekampa med alla mojliga medel. Det ligger i manga landers intresse att fora ett sadant krig mot terrorismen. USA, England, Kina, Ryssland, Israel, Egypten, Jordanien, Algeriet och Indien ar nagra av dem som kan dra nytta av kriget mot terrorismen for att legitimera minst sagt tveksamma handlingar. De lander och regimer som valjer att inte befatta sig med och/eller infor sanktioner mot Hamas gor sig skyldig till en tyvarr mycket vanlig dubbelmoral. Hur ar det med regimen i Egypten till exempel? Ar det ratt att stodja en diktatur som forhindrar demokratiska val som sannolikt skulle leda till stora framgangar for islamister? Var det ratt att salja vapen for miljarder till kung Hassan i Marocko som anvandes for ockupationen av Vastsahara och dessutom drog pa marockanera en enorm statsskuld? Hur var det med Nelson Mandela och ANC? Om jag inte minns fel var Sverige ett av fa lander som stodde ANC som av bland andra USA ansags vara terrorister? Vart ska man dra gransen for vilka man kan och inte kan prata med? Vad ar ratt och vad ar fel? Jag avslutar min utlaggning med nagra rader fran Svenska Akademien som jag hoppas att Persson, Chiraq, Berlusconi, Putin och alla andra politiker lyssnar pa innan de tanker en tanke till.

okunskap, nar man inte riktigt vet ar det sa skont att ta till lite
okunskap, kan forvandlas till fakta om man bara vill ja
okunskap, en iskall fasad nar man ar ensam och radd

okunskap, oj
vill nan vanda den till kunskap star jag klar och beredd
okunskapen styr i vara institutioner
forsvaras med kraft, befaster positioner
okunskap har aldrig nagra nya visioner
okunskap tar plats i alla texter och skrifter
radsla och hat som vara starkaste drifter
bland alla droger och gifter

okunskap nar man inte riktigt vet ar det sa skont att ta till lite
okunskap
kan forvandlas till fakta om man bara vill ja

beslutet ska tas, den som avgor det ar du
om vi vill borja framtiden nu
inget ar for svart, ingenting ar tabu
om vi vill borja framtiden nu

2006-01-23T12:41:00.000+02:00

Mot Damaskus. Efter ett kort stopp i Amman kom jag till Damaskus i fredags och i lordags fortsatte jag till Beirut dar jag ar nu. Det kandes lite grann som att komma hem, jag gillar staden valdigt mycket och trivs bra har.

Jag har lart mig valdigt lite arabiska pa de fyra manader jag varit borta och jag har inte haft mer an sammanlagt 40 timmar lararledd undervisning. Till stor del beror min daliga arabiska pa att kursutbudet ar torftigt och dyrt. Den arabiska som undervisas pa universiteten i Beirut och Damaskus liksom pa universiteten over hela varlden ar inte densamma som den arabiska som talas pa gatan. Det gar mer eller mindre inte att studera "vanlig" talad arabiska. Men jag har fatt tag i en larare i Damaskus som kan ge mig den undervisning jag vill ha och darfor sticker jag dit ikvall. Det ska bli kul att komma igang och aven om det inte ror sig om mer an fem intensiva veckor sa hoppas jag att jag kan snappa upp en hel del. Det ska ocksa bli kul att lara kanna Damaskus, de forsta intrycken ar enbart positiva. PLanen var att aka hem i borjan av februari men nu blir jag kvar ett tag till. Jag vet inte nar nasta chans att lara sig arabiska kommer sa det kanns helt ratt gora en satsning nu. Det borjar bli dags att packa ihop och aka vidare. Mot Damaskus!

2006-01-19T23:19:00.000+02:00

Gammal sten. Joakim dok upp till slut och morgonen darpa tog vi bussen till Petra. Petra ar den varldsberomda "rosa staden" som hoggs in i bergen i sydvastra Jordanien for drygt 2000 ar sedan. Vi tillbringade en heldag inne i Petra. Det ar pa manga vis ett fantastiskt stalle. Det ar svart att forsta hur man for sa lange sedan kunde hugga ut sa perfekta pelare och detaljer i bergsvaggarna. Det storsta templet ar nastan 50 meter hogt. Men mest fragade jag mig varfor? Kanske ar jag for okunnig for att forsta hur otroligt Petra egentligen ar. Kanske ar jag helt enkelt inte sa intresserad av historiska monument och arkeologi. Jag gick runt i Petra med daligt samvete, det kandes som om jag inte tyckte att det var tillrackligt haftigt och imponerande. Jag uppskattade utsikten fran en av bergstopparna mer an det 40 meter hoga templet som var uthugget dar. Antagligen blir Petra intressantare om man ar palast eller har en guide. Men jag hade anda vantat mig lite mer, enligt alla reseskildringar och guidebocker ska Petra vara sa fantastiskt. Det har nog blivit lite val mycket gammal sten pa sitone...

Efter Petra blev det Wadi Rum igen. Vi tog en heldag pa dromedarer i oknen och eftersom vi ville rida och inte bli omkringledda som hjon av en gaende guide sa betalade vi for en dromedar till. Sa vi kunde rida pa riktigt. Det var larckert att gunga fram tva meter over marken mitt ute i oknen. Det ar haftiga djur, dromedarer. Langa seniga ben och stora kroppar. Halsen ar val runt 1,3 meter lang och huvudet liknar en algs, fast storre. Pa slutet bad vi att fa prova pa att oka farten lite och jaklar vad svart det var att halla sig kvar. Det ser sa latt ut men skumpar pa ganska bra. Vi fick middag i ett talt mitt ute i ingenstans men valde att sova ute under stjarnorna vilket var ratt underbart faktiskt. Har aldrig sett sa mycket stjarnor. Lag lange pa rygg och stirrade rakt ut i rymden, sag sakert tio stjarnfall. Pa morgonen var det frost pa tacket.

Jag var lite krasslig innan natten i oknen och nu sitter jag forkyld i Amman. Jag kanner mig ganska sliten. Imorgon bar det av till Damaskus igen och sedan... ja... Det borde bli klart imorgon vad som hander sedan.

2006-01-14T17:21:00.000+02:00

En tysk, en portugis och en president.
Det var hosten 2002. Kristofer, jag och Andreas (alias "portugisen") skulle alla resa bort och vi skulle inte ses pa ett drygt halvar. Vi bestamde oss for att hitta pa nagot kul innan alla stack ivag. Ingen av oss hade varit i Helsingfors sa vi bestamde oss for att sticka dit en helg och kolla laget. Men det var snabba ryck som gallde for Kristofer skulle snart aka. Vi bestamde en helg och jag bokade hytter och borjade leta boende i Helsingfors. Tre dagar innan avresan pratade jag med Andreas pa telefon.
"Va? Ar det den har helgen, jag trodde det var nasta!"

Jag har glomt varfor men han kunde inte aka. Vi bestamde oss for att dra helgen darpa istallet och jag bokade om hytterna. Ett par dagar innan baten skulle ga ringer Kristofer.
"Ohum, eeh, jag kan inte aka i helgen, hade glomt bort att syrran ska gifta sig".

Det finns bara en manniska som skulle kunna glomma sin systers brollop, och det ar Kristofer -killen som knappt vet vilket datum julafton ar. Efter att ha forbannat Kristofer for hans inkompetens och gud for de vanner han gett mig var det bara att skjuta upp resan en vecka till, till den sista lediga helgen. Trodde jag. Plotsligt hade Andreas andrat sig, han vagrade aka till Helsingfors. Vi forstod aldrig varfor och arligt talat vet jag inte om han forstod det heller, men ingen overtalningskampanj i varlden kunde fa honom att aka med till Finland. Vad som plotsligt gjort Helsingfors sa forfarligt blev aldrig klarlagt.

Det sag ut som om det inte skulle bli nagon helgtripp tills vi nagra dagar senare kom pa att ingen av oss egentligen varit i Goteborg heller.
"Fan vi sticker dit istallet!"

Ett par dagar senare, en fredag kvall i mitten av oktober, kom vi till Goteborg. Det var full snostorm nar vi pulsade genom snon over Drottningtorget for att ta sparvagnen till vandrarhemmet. Andreas led mest for han hade ingen jacka med sig, han hade inte tankt pa att det kan vara kallt i Sverige i oktober. Vi hade en kanonhelg i Goteborg, jag minns inte vad vi gjorde pa dagarna men att vi festade pa Sticky Fingers forsta kvallen och Nefertiti den andra. Alla goteborgare var tevliga, till och med krogvakterna. Kanske var det nagon gang under lordagskvallen nar vi drack paronkonjak pa Nefertiti som ett fro om att det kunde vara trevligt att flytta till framsidan borjade gro.

Vi skulle alla borja lasa pa universitet hosten darpa och langsamt borjade planen om att flytta till Goteborg, plugga och bo ihop att ta form. Vi bestamde att soka kurser i bade Stockholm och Goteborg for att ha lite alternativ.

Varen kom och det blev dags att anmala sig till universitetet. Jag satt pa ett bibliotek i Aix-en-Provence och skulle valja kurser. Ett par veckor tidigare hade USA, med president Bush i spetsen, invaderat Irak. Jag insag att jag trots att jag ansag mig ha lite koll egentligen inte visste nagonting om mellanostern. Jag fastnade for en kurs pa Goteborgs universitet som hette Mellanosternkunskap och anmalde mig till den.

Under sommaren visade det sig att Andreas tankte banga Goteborg men Kristofer var fortfarande pa och sa kom det sig att vi flyttade in i en tva i Bergsjon. En manad senare var det bokmassa. Andreas och Henrik var nere och halsade pa den helgen och vi bestamde oss for att ga dit. Men lordagskvallen blev blot och jag inledde sondagen hangandes over toaletten. Jag hade fatt en av mina beromda baksmallor och tillbringade eftermiddagen i forsterstallning i sangen. Runt fyratiden borjade livet atervanda och jag krop ner till sparvagnen. Lite senare motte jag upp Andreas, Henrik och Kristofer pa bokmassan. Nar jag gick omkring och tittade pa bocker fastnade jag for en bok med titeln "Med livet som vapen" som handlar om sjalvmordsbombare och ar skriven av den tyske journalisten Christoph Reuter. Jag stod med den i ena handen och en bok om den brittiska sakerhetspolisen i den andra. Killen i montern gav mig ett schysst pris sa jag kopte bada. Nar jag laste Reuters bok stotte jag for forsta gangen pa allvar pa Hizballah, den beromda terroristgruppen fran Libanon. Jag blev sapass intresserad att jag senare kom att skriva min B-uppsats i mellanosternkunskap om Hizballah. Det var under arbetet med den uppsatsen jag borjade intressera mig for Libanon.

Det ena ledde till det andra. Hade Andreas inte vagrat Helsingfors hade jag knappast flyttat till Goteborg med Kristofer. Hade inte Bush invaderat Irak hade jag antagligen inte studerat mellanosternkunskap. Hade jag inte last mellanosternkunskap i Goteborg hade jag knappast snubblat over Christoph Reuters bok. Hade jag inte last "Med livet som vapen" hade jag med stor sakerhet inte skrivit uppsats om Hizballah. Hade jag inte skrivit uppsats om Hizballah ar det tveksamt om jag intresserat mig for Libanon. Och hade jag inte varit intresserad av Libanon hade jag nog inte akt dit. I alla fall inte nu och jag hade sakerligen inte stannat sa lange.
Jag hade knappast traffat Joakim i Shatila och jag hade inte suttit smasur pa ett internetcafe i Akaba och undrat varfor han inte dygt upp pa motesplasten for fyra timmar sedan.

Jag vet ju inte vad som hade hant om Andreas inte tjurat med Helsingfors eller om Bush hade latit Saddam vara. Och naturligtvis finns det manga anledningar till varfor jag ar dar jag ar just nu. Men det ar intressant hur man paverkas av tillfalligheter och hur sadant som tycks vara sma val i livet kan fa stora konsekvenser. Eftersom Joakim inte kommit eller givit nagot livstecken ifran sig och jag ar urless pa Akaba vet jag inte vad jag ska gora nu. Antagligen vantar jag ett tag till, men inte hur lange som helst. Kanske fortsatter jag resan sjalv ett tag till. Fragan ar vart och vad det kan leda till i framtiden?

2006-01-13T12:26:00.000+02:00

Allting har ett slut. Det blev jag pamind om sent igar kvall nar min telefon, min kara mobil, lade av for gott. Vart jag an har kommit, och vem jag an har mott sa har jag blivit trakasserad for min telefon. Saval i Stockholm som i Shatila. Till och med min familj och mina narmaste vanner har kastat glapord efter mig. Alla har svikit mig. Vad omvarlden aldrig forstod var att deras mobbing bara forde mig och mobilen narmare varandra. Vi blev ett kart par som stod upp for varandra. Blodsbroder. Jag tejpade, limmade och lagade. Och mobilen fungerade alltid. Det kanske inte var sa estetiskt vackert men i en ytlig varld bevisade vi att det ar insidan som raknas.

Men nu ar det alltsa slut. Igar kvall drabbades mobilen av displayblodning. Nar jag skulle titta efter vad klockan var sag jag en stor svart flack pa skarmen. Varken hjartmassage eller konstgjord andning hjalpte. Det ar med stor sorg och saknad jag vandrar vidare i varlden. Ensam. Men stark.

2006-01-12T22:12:00.000+02:00

Klimatforandring. Den 28:e december pulsade jag med Jonas och Elsa genom flera decimeter tjock sno pa knappt 2000 meters hojd i Cedarreservatet i Choufbergen, Libanon. For tre dagar sedan, den nionde, var jag nere pa 18 meters djup och tittade pa sjogurkor, trumpetfiskar och andra markliga varelser i Akabaviken, Jordanien. Dagen darpa vandrade jag i oknen i Wadi Rum.

Lawrence av Arabien ar delvis inspelad i Wadi Rum for den som minns branta rodbruna klippor, upp till 300 meter hoga, som skjuter upp ur sanden. Vinden och sanden har gjort markliga spar och urgropningar i bergssidorna vilket gor att det ser valdigt dramatiskt ut. I tva dagar vandrade jag omkring i det vackra landskapet. Det finns nagra sanddyner men marken ar mestadels slat och stapplik och bestar av grus och sand. Jag sov i ett talt pa det statliga resthouse som finns i byn Rum. Jag hade hort att natten i oknen kan vara kall, men att jag skulle frysa i understall, strumpor, mossa, sovsack och tva filtar hade jag inte raknat med. Aven om det ar vinter och sovsacken tunn. Forsta natten regnade det och jag gladdes over att personalen overtalat mig att inte sova pa taket, under stjarnhimlen. Manen los sa klart att man hade kunnat vandra hela natten och anda orientera sig bra mellan bergen.

Okenlandskapet paminde mig om den svenska fjallvarlden. Enda stora skillnaden var att snon var sand. Man fick samma kansla av att har bestammer naturen, du kan vistas dar men inte pa dina vilkor. Du maste anpassa dig for att overleva. Forsta dagen, efter fyra timmars vandring, sag jag tva sma vita blommor med gula standare som stack upp ur sanden, 2-3 centimeter hoga. De vaxte dar mitt i ett hav av sand, grus och sten. Otroligt! Avsaknaden av sanddyner gor att framkomligheten med jeep var bra och ganska ofta kunde man se turister pa jeepsafari. Som skotrar i Are. Pa vag hem i skymningen motte jag en jeep som korde fast i sanden. Jag stod och tittade pa medan foraren gasade och pa sa satt tvingade hjulen djupare och djupare ned i sanden. Jag bler overtygad om att de var stadsbor nar en av passagerarna gick och satte sig pa motorhuven medan foraren gasade. For att fa faste? Dumma 08:or. Jag har varit med om att fastna i sno tillrackligt manga ganger for att veta att det inte ar en bra taktik.

Eftersom jag gillar utsikter var jag tvungen att forsoka klattra upp pa ett av de branta bergen. Men jag fick ge upp 40 meter fran toppen, det var lite for farligt att klattra upp sjalv. Ingen visste ju var jag var och jag hade varit tillrackligt vaghalsig som tagit mig sa langt. Jag satte mig pa en klippa och at min matsack medan jag njot av utsikten. Nagra korpar flog hogt ovanfor mig och kraxade, det ekade kusligt mellan bergen. Verkligen inget mysigt ljud. Bergens formation gor ekot valdigt starkt, varfor man pa langt hall kunde hora boneutropen fran mosken i Rum.
Nar jag klattrat ner fran klippan och slog pa telefonen pep det till. Forvanad over att jag hade tackning laste jag meddelandet. Mitt i den jordanska oknen fick jag det glada beskedet att jag hade blivit farbror igen. Otto hade fotts. Harligt, valkommen till familjen Otto! Vi ses snart.

Nu ar jag tillbaka i Akaba, denna ocharmiga och trakiga stad vid Akabaviken. Det ar Eid, hogtid, och staden ar full med semesterfirande jordanier. Liksom hotellen, vilket tvingar mig att sova pa taket for mostsvarande 55 kronor. Priserna i Jordanien ar valdigt markliga, ibland ar det dyrt och ibland tokbilligt. Till priset av en natt pa ett smutsigt och snuskigt hotells tak kan man kopa 35 falafel. Jag hade hoppats pa att gora tva dyk imorgon men det var for fa anmalda sa jag far noja mig med snorkling i ett korallrev. Joakim kommer snart tillbaka fran Egypten och sedan drar vi norrut igen.

2006-01-06T20:11:00.000+02:00

Hur fan gick det här till? Klockan var halv fyra på natten och jag tittade ut genom bilfönstret. Joakim och Rami sov. Vägen var bred och vi mötte sällan någon bil. Månen lös klart och himlen var full av stjärnor, på långt håll lös ljusen från en stad vi passerade. Jag som brukar kunna sova var som helst kunde inte somna, sätena i den moderna bilen var fruktansvärt obekväma, "som en kyrkbänk" tyckte Joakim. Jag undrade vad jag höll på med. Jag satt i en taxi mellan Amman och Akaba, Jordaniens viktigaste hamnstad i Akabaviken, Röda havet. Vi skulle komma fram runt fem på morgonen och sova ett par timmar innan vi tog båten till Egypten. Joakim och Rami hade bestämt sedan länge att de skulle åka dit och när jag träffade Joakim i Beirut runt nyår frågade han om jag inte ville följa med. Även om det lät kul så blev jag inte exalterad av tanken att korsa Siani, uppleva kaoset i Kairo och se pyramider. Av alla länder i Libanons närhet är Egypten det land, bortsett från Cypern, jag för tillfället är minst intresserad av. Syrien och Jordanien lockar mig mycket mer. Liksom östra Turkiet och Saudiarabien. Men jag hängde på, jag sa att jag kanske skulle hoppa av i Amman men innerst inne trodde jag nog att jag skulle följa med hela vägen. Det som störde mig lite var den begränsade tiden, Joakim och Rami skulle inte vara i Egypten mer an 6-7 dagar. Jag ville inte stressa, det kändes onödigt. Då kändes det bättre att se Jordanien mer ordentligt. Jag vill ge Egypten och Israel/Palestina mer tid, inte leka japan och känna att det ar en massa saker jag inte hinner göra eller se. De känns som den typen av länder man vill komma väl förberedd och påläst till. Egypten var en annan resa, inte den här. Det var det jag kom på när jag satt där i taxin.

Jag har ingen guidebok och hade lämnat mitt arabiska lexikon hemma. Vad skulle jag göra själv i Akaba? Skulle jag åka tillbaka norrut eller till öknen i öster? Vad skulle jag göra där? Joakim ville gärna se Jordanien på väg tillbaka från Egypten, jag tänkte att det kanske vore bättre att åka till Egypten i alla fall. Så kunde vi se Jordanien sedan. Inget av alternativen kändes perfekt. Men allt löste sig när vi tog in på ett hotell vid femtiden imorse och jag såg en plansch på vaggen. Fast jag inte bestämde mig helt forrän vi kom till hamnen vid halv elva så visste jag genast vad jag helst ville göra.

Joakim och Rami kom nyligen till Egypten. Antagligen har de just hittat en taxi och är på väg genom Sinai mot Kairo. Jag sitter i Akaba, om jag sticker ut huvudet från internetcafeet kan jag se Eilat i Israel och på andra sidan viken Egypten. 20 km österut ligger Saudiarabien. Jag ar trött men glad. Jag har bestämt mig för att uppfylla en dröm, de närmaste fyra dagarna ska jag ägna åt att ta dykcertifikat. Det känns skitbra att göra det i Akaba. Jag vet inte vad det är men jag tycker det ar ett tufft namn. Smaka på ordet. Akaba. Staden Lawrence av Arabien stormade tillsammans med arabiska stammar och befriade från ottomanerna för snart 90 år sedan. Första intrycken av staden är att den inte är speciellt mysig eller vacker, men skitsamma.

Jag fick ett ganska bra pris och ser verkligen fram emot att lära mig dyka. Men jag är skraj också, fan det är ju läskigt med djupt vatten. Tuber och skit. Det blir tidigt i säng ikväll för att vara i toppform imorgon bitti. Jag har inte hittat den perfekta lösningen, för den finns inte. Jag tror inte jag kommer ångra att jag stack från Beirut eller att jag stannade i Akaba. Jag hade inte ångrat mig om jag åkt till Egypten, det hade blivit bra det också. Men just nu känns det bra att räkna timmarna tills klockan blir nio imorgon bitti. I Akaba.

2006-01-05T17:14:00.000+02:00

Damascus. Det är härligt att vara tillbaka, jag gillar verkligen den här staden. Jag kom hit sent igår kväll och sov en natt hos min vapendragare Joakim som jag träffade för första gången i Shatila för en och en halv månad sedan. Jag har skjutit upp de flesta besluten och vet fortfarande inte vad jag ska hitta på men som det ser ut nu så åker jag söderut om en timme tillsammans med Joakim och hans tjeckiske polare Rami. Frågan är hur långt jag åker med dem och vad jag hittar på om jag inte gör det? Jordanien nästa!

2006-01-04T12:09:00.000+02:00

Den perfekta losningen. Jag har blivit sjuk. Jag har forsokt komma pa om jag atit nagot olampligt eller om jag blivit smittad pa annat satt. Jag tror det hande i samma veva som jag blev tvungen att flytta ut fran Rue Monot i slutet av november och jag var tvungen att fatta beslut som var beroende av saker jag inte visste nagot om. Det ar en mental sjukdom som jag kallar den perfekta losningen. Vanliga symptom: Ambivalens som leder till apati. Valet mellan tva eller flera goda ting blir omojligt att gora da det inte gar att veta vilket som leder till total lycka.

Nar jag tanker efter sa tror jag det kom over mig i varas nar jag forsokte planera den perfekta sommaren. Det blev en valdigt bra sommar, tack vare att planeringen sprack. For det ar sa jag fungerar, jag vill inte planera -da kanner jag mig last. Jag vill kanna frihet och kunna hoppa pa vilken buss, bat eller cykel som helst och gora det jag kanner for i stunden. Darfor lider jag nu extra mycket av denna mystiska sjukdom och onskar inget hellre an att jag vaknade ur feberyran och fattade ett beslut med vetskap om att det inte finns nagon perfekt losning och med vissheten om att jag valdigt sallan angrar nagot beslut jag fattar.

Men nu ar jag sjuk och vandas over vad jag ska ta mig till. Vilken ar den perfekta losningen? Jag tycker trivs valdigt bra i Beirut men kanner mig fardig med det jag gjort har. Jag kommer att aka tillbaka hit, det rader det ingen tvekan om. Bast att utnyttja tiden jag har och se mig omkring lite. At vilket hall ska jag aka? Orkar jag resa ensam? Klarar jag av att resa med andra nu nar jag ar sa van att bara tanka pa mina egna behov? Hur lange ska jag vara borta? Dagens I-landsproblem.

Jag kanner mig som nar jag var sex-sju ar och gick till Brunkulla, ett cafe i Ostersund, med mamma pappa och Jonas. Jag kunde sta och titta pa alla kakor och bakelser i oandlighet, det gjorde ont i hela kroppen for jag visste att jag var tvungen att valja bort nastan allt. Wienerbrod, mandelsnitt, graddbakelser... Oftast valde jag kokosbollen, det var det sakra kortet bland allt det goda. Det finns alltid plats for en kokosboll. Pa samma satt slutar det nastan alltid med att jag koper 88:an.

Klockan ar halv ett nu. Det ena alternativet kraver att jag befinner mig i Damascus imorgon bitti. Jag har en lagenhet att saga upp och stada ur, tva vaskor att packa och lite annat smafix att styra upp. Det borjar bli dags att bestamma sig nu. Libanon ar omgivet av Medelhavet och Syrien, oavsett vad jag gor sa kommer jag passera Damascus, det kanske ar lika bra att sticka dit ikvall aven om det blir stressigt och jag inte har nagra rena klader? Eller?

Om det fanns en kokosboll skulle jag valja den.

2006-01-03T13:58:00.000+02:00

02.48 -Ur dagboken natten till tisdag "Det ar markligt hur fort det forandras. I nastan exakt tre manader var jag ensam. Det var upp till mig om det skulle handa nagot. Jag hade ingen att diskutera svara beslut med, ingen att ty mig till. Oftast ingen att dela upplevelser med. Det var jag, jag, jag. Jag hade valt att ha det sa.

I samma sekund som Jonas och Elsa svangde runt hornet och blev synliga i gangen for ankommande resenarer pa Beiruts flygplats tog ensamheten slut. Jag blev vi. Vi var tillsammans i femton dagar. Vi gjorde en valdig massa saker tillsammans. Vi upplevde och slappade, pratade och garvade. Och vi at fantastiska frukostar.

Alldeles nyss tog det slut. Vi stoppade vaskorna i bakluckan och tog farval. Chaufforen startade motorn och bilen for ivag nedfor en tom Rue Damas. Jag stod och sag efter den, langt borta svangde tva roda ljus av vagen. Jag var ensam igen.

Imorgon, eller kanske i overmorgon, ska jag fatta ett par beslut som ror min narmaste framtid. Jag ar nyfiken pa vad jag kommer bestamma mig for att gora, det ska bli valdigt intressant att se. Men nu ska jag sova."

2005-12-31T16:12:00.000+02:00

Antligen! Efter drygt tre manader i Beirut med omnejd var det slutligen dags att inventera stadens omtalade nattliv. Vi borjade framat midnatt pa en bar i Gemayzel som enligt manga ar ett av de hippare kvarteren. Mitt forsta vandrarhem lag i dessa kvarter intill Martyrernas torg i ostra Beirut. Nasta stopp var Crocodile pa Rue Monot, kand for sitt nattliv. Crocodile ar en marklig liten bar som ligger i bottenvaningen av huset jag bodde i med det franka paret. Det kandes bra att dricka sprit och lyssna pa dunkadunka dar, jag hoppas det hordes anda upp till femte vaningen. Vi hann med ett glas pa baren Che innan vi gick tillbaka till Monot dar vi hamnade pa en eurodisco-club. Klockan hade hunnit bli tre men kvallen kandes fortfarande ung. Vi gick uppfor Monot, min gamla vag till skolan, ett par hundra meter och hamnade utanfor Crystal. Jag hade gatt forbi stallet manga ganger och forstatt att det maste vara en stor nattklubb.

Det var mycket folk i rorelse och efter att ha trangt oss lite i kon var vi snart inne. Det var stort. Det var uppklatt och stylat. Det var hog techno. Vi hade inte varit dar i mer an tio minuter innan musiken tonades ner och en speciell fanfar spelades. Nagon av de mer valstallda gasterna ville sola sig i glansen av sina ofortjanta dollarbuntar och hade bestallt in en femliters champagneflaska som bars in av tva servitorer. En speakerrost talade om namnet pa den som gjort bestallningen for alla intresserade och stora tomtebloss gjorde det omojligt att undvika att se var flaskan var pa vag. En minut senare satte dj:n pa mer unz-unz och festen kunde fortsatta, publiken glomde snart champagnen och dess 1500 dollar fattigare agare. Vi rojde loss och hade jakligt kul trots att saval musiken som klientelet egentligen var ganska ointressant. En halvtimme senare var det dags igen. Musiken ersattes av fanfaren. Nagons namn lastes upp, en ny champagneflaska bars in. Musiken slogs pa, de grona neonljusen blinkade och festen kunde fortsatta. Ett par champagneflaskor senare var klockan halv sex. Festen holl pa att do. Latt berusade och med kraftigt ringande oron avslutade vi en valdigt lyckad kvall med en taxi hem.

2005-12-18T23:31:00.000+02:00

Det ar sondag den 18/12 2005. Det maste betyda att det ar fjarde advent i Sverige? I Libanon kanns julen avlagsen trots tomten i rondellen i Sour och att en bil utsmyckad som en slade dragen av renar akte forbi pa gatan nar jag stod pa balkongen. Pa flaket, sladen, stod fyra vinkande tomtar och ur hogtalarna strommade julmusik. Det sag fruktansvart fanigt ut.

Forra sondagen gick jag pa beirutderby. Tva av Libanons basta lag, sunnimuslimska Ansar och shiamuslimska Nejmeh mottes i en prestigefylld match pa Camille Chamoun-stadion med plats for 57.000 askadare. Jag visste inte om att matchen spelades forran jag morsade pa Ayman i Shatila som sag den pa tv. Nar jag fick klart for mig att matchen pagick tio minuters gangvag darifran bestamde jag mig genast for att sticka dit och se andra halvlek. Salah hangde pa.

Utanfor stadion stod ett tiotal militarjeepar och tanks parkerade. Det kan ga ganska vilt till efter matcherna. Biljetten kostade 25 kronor och andra halvlek hade just borjat. Den stora stadion kandes ode, inte mer an tio-tolv tusen askadare var pa plats. Det tog inte manga minuter innan jag forstod varfor, kvaliteten pa spelet var fruktansvart dalig. Jag har aldrig sett svensk division 3-fotboll men jag tror att saval Ansar som Nejmeh skulle fa kriga for att hanga kvar i trean.

Det var inte svart att valja vilket lag jag skulle heja pa. Jag satt bland de rodvita nejmehfansen, i kurvan pa andra sidan satt ett par tusen ansarfans. Gronvita. Ansar lag under och forsokte fa till en kvittering. Trots att anfallsspelet var fantasilost och att passninngarna oftast slogs tva meter bakom medspelaren lyckades man skapa nagra farliga lagen. Ett 20-meters skott satt knallhart i ribban och strax darpa tvingades Nejmeh-malvakten till en reflexraddning efter en nick fran nara hall. Nejmeh anfoll med en, i basta fall tva spelare. Det mesta av spelet bestod av felpass pa mittplanen och sen var det slut. 1-0 tll Nejmeh. Bortset fran ett par hejaramsor var det inget vidare drag pa laktaren. Trots att det var libanesisk hogriskmatch var det lugnt pa arenan. Ett par meter fran dar jag satt hangde fem soldater pa varsin M-16 och kollade slott pa matchen, ett tjugotal andra militarer fanns runt omkring pa var laktare. Nar spelarna gick av planen kom det in ett gang soldater istallet. Det slog mig att Svenska Fotbollsforbundet borde ta ett snack med de sakerhetsansvariga pa Libanons Fotbollsforbund nu nar aik ar tillbaka i allsvenskan. Sa vi som gar pa fotboll for att titta pa fotboll slipper vanta 45 minuter pa att polisen ska rensa upp laktarna for att aik slappt in ett mal. Lite libanesiskt sakerhetstankande pa Rasundas norra laktare skulle nog ha en lugnanade effekt.

Efter matchen blev det lite stenkastning utanfor arenan, men ingenting allvarligt. Liksom stockholmsderbyna gang pa gang bevisar att idrott inte forbrodrar sa bevisade beirutderbyt att idrott och politik hor ihop. Nar jag vandrade hemat horde jag de sunnitiska ansarfansen, som under matchen haft en jatteflagga med Hariris nuna, nagra kvarter bort sjungandes "sug min kuk, Naserallah, sug min kuk Naserallah".

2005-12-15T16:11:00.000+02:00

Palestina. Min arabiskakurs tog slut for en och en halv vecka sedan. Jag har inte lart mig speciellt mycket, tyvarr. Om fem dagar far jag besok fran Sverige och tiden fram till dess forsoker jag fylla sa gott det gar, jag borjar kanna mig lite fardig med Libanon for den har gangen. Nu sitter jag i Sour, eller Tyre som det heter i vast. Sour ar en vacker liten hamnstad i sodra Libanon som har varit ar ca 4000 ar gammal. Befolknigen ar huvudsakligen shiamuslimer och langs vagarna in mot staden ser man affischer och flaggor for saval Hizballah som Amal.

Jag befinner mig nu drygt tva mil fran Palestina, Israel, Det Heliga Landet eller vad du behagar kalla det. Jag tror jag kallar det Palestina. Innan jag kom till Libanon hade jag inte tvekat att saga Israel men jag har blivit paverkad av mina vanner i Shatila och kartorna har nere som fornekar Israels existens. For exakt 17 dagar sedan sag jag Palestina for forsta gangen.

Det var en mandag och jag lamnade Beirut tillsammans med min brittiske van Omar, hans tjej Sarah och hennes mamma och syster fran Wales i deras hyrbil. Efter ett kort stopp i Saida fortsatte vi soderut, passerade Sour och akte genom bananodlingarna mot gransen. En soldat vid en checkpoint beordrade oss att vanda om men jag overtalade sallskapet att strunta i vad han sa, -alla andra fick ju passera. Det gick bra. Vi motte fler och fler FN-jeepar och det pirrade i kroppen. Tanken att fa se landet som vacker sa mycket kanslor, som jag sett sa manga ganger pa tv, gjorde mig uppspelt. Vi akte forbi en FN-barrack och kom snart till Naqoura, det sista samhallet innan gransen. Pa hoger sida av huvudgatan lag en stor FN-bas, manga hundra meter lang vaktad av franska och nigerianska UNIFIL-soldater som FN-trupperna i Libanon heter. Pa den vanstra sidan lag frisorsalonger, cafeer, barer och musikaffarer. "Welcome UN" och andra skyltar pa engelska hangde utanfor manga av butikerna och cafeerna. Det slog mig hur mycket FN-trupper maste paverka alla lander och samhallen de kommer till. Inte bara pa grund av sitt uppdrag utan for att de ar manniskor som lever och konsumerar. Soldaterna ar i ett frammande land langt ifran sina vanner och familjer och nar de inte ar i tjanst galler det att fodriva tiden sa gott det gar. Pa sa satt har det blommat upp internetcafeer, barer, musikaffarer och restauranger som serverar afrikansk mat i Nabatiye. Det ar sakert likadant over allt dar FN har uppdrag. Vi akte forbi en till stor del forstord liten byggnad nar jag bad Omar att stanna bilen. "What's up?" undrade han. Jag var tvungen att ta en bild for pa fasaden av den nedgagna byggnaden kunde man fortfarande lasa "Lambada Club" och restaurangmenyn som stod skriven med stora bla bokstaver brevid det som varit entren: Pytt i panna, pannkakor, kottbullar... Sverige har tydligen ocksa haft trupper i Libanon.

Plotsligt sag jag det med mina egna ogon. Det lag dar framfor mig i soldiset. Palestina. Jag hade hort sa mycket om det att jag nastan hade vantat mig att gud hade hangt en stor skylt i himlen ovanfor Det Heliga Landet sa att man tydligt skulle ha klart for sig var man befann sig. Det hade han inte (eller hon for den delen). Det fanns inget tydligt tecken pa att Libanon tog slut och Palestina borjade. Det var overkligt samtidigt som det kandes lite som att "jaha, var det inte mer an sa har?". Nar man ser jorden som vacker sa mycket kanslor ar det svart att forsta varfor. Det ar samma gras, stenar och buskar pa den palestinska/israeliska sidan som pa den libanesiska. Men de libanesiska buskarna ar tydligen inte lika fina?

"Look!" Omar pekade upp i himlen. Nagra faglar slog med vingarna och vips var de inne i Palestina. Vi sag pa varandra, men sa ingenting. Vi tankte bada samma sak. Faglarna hade just gjort det som ingen manniska kan gora pa den har platsen och som hundratusentals palestinier inte kan gora fran nagon plats pa jorden. Korsa den Israeliska gransen. Faglarna verkade helt ointresserade av detta faktum, deras nonchalans var nastan stotande. Det kandes som om de trotsade naturlagarna men jag insag att de bara brot mot manniskans lagar. De sket i vad Sharon, Arafat, Nasrallah, Bush, Rabbin, Yassin eller nagon annan gammal gubbe tycker och gjorde som de foll dem in. For dem var kullen pa andra sidan taggtradsstanglset som vilken annan kulle som helst. Det kandes hoppfullt.

Vi akte en bit langs med gransen. Vagen var kantad av bilder pa martyrer som stupat i kampen mot den israeliska ockupationsmakten. Pa andra sidan sag vi nagra israeiliska samhallen och stader. Gransen tycktes ligga ode pa bada sidor, men formodligen var vi under uppsikt fran saval israelisk miltar som Hizballah. Jag undrade om jag skulle bli skjuten av israeliska soldater om jag plotsligt skulle fa for mig att springa mot stangslet. "Nej" sa Omar. "Du skulle sprangas i bitar, det ligger minor under varje liten grastuva har". Jag tittade pa det vildvuxna graset som, liksom faglarna tidigare hade gjort, liksom trotsade naturlagarna. Graset kunde vaxa dar men jag kunde inte ga dit.

Bara nagra dagar tidigare hade en israelisk paraglider, en civil, forts av vinden over pa den libanesiska sidan. Han landade mitt pa ett minfalt och orsakade haftig skottlossning mellan Hizballah och israelisk militar nar de raddade honom over till Israel. Vi undrade hur nagon kunde komma pa tanken att flyga paraglide vid den libanesisk-israeliska gransen. Hur dum far man bli?

Men kanske ar var det vi som var dumma. Kanske hade israelen en vecka tidigare sett samma faglar som jag och Omar sag flyga over gransen och tankt att kan de sa kan jag. Kanske borde nyheten om israelens mod och trots kablas ut over hela varlden och bli kant i varje hem. Kanske skulle hans handling kunna fa tva krigstrotta folk att fatta varandras hander sjunga en svensk visa:

I natt jag drömde något som
jag aldrig drömt förut,
jag drömde det var fred på jord
och alla krig var slut.

Jag drömde om en jätte sal,
där statsmän satt på rad,
så skrev dom på ett konvolut
och reste sig och sa:

Det finns inga soldater mer,
det finns inga gevär,
och ingen känner längre till
det ordet militär.

På gatorna gick folk omkring
och drog från krog till krog,
och alla drack varandra till
och dansade och log.

I natt jag drömde något som
jag aldrig drömt förut,
jag drömde det var fred på jord
och alla krig var slut.

Kanske skulle det inte vara en drom.

2005-12-12T17:42:00.000+02:00

Radd? Jag tog en taxi in till centrum vid tvatiden idag. Nar vi passerade Martyrernas torg sag jag avsparrningar, poliser och ett par hundra demonstranter. Jag undrade vad det var som pagick men taxin akte vidare och jag tankte inte mer pa det. Jag gjorde nagra arenden och sag ett par militarjeepar och en del soldater. Det slog mig att det var nastan en manad sedan jag sag sa mycket militarer och poliser. Jag har vant mig vid militarens narvaro och ryckte pa axlarna. Nu sitter jag pa ett internetcafe i Hamra och slosurfar. Jag gick in pa DNs hemsida for att se vad som hant i Sverige pa sistone och vad ser jag? "Antisyrisk politiker dodad i bilbomd i Beirut". Plotsligt inser jag varfor det var demonstranter pa Martyrernas torg och varfor det aker omkring militarjeepar i Beirut. Annu en politiker eller journalist vars asikter var obekvama for nagon. Here we go again...

Det maste ha hant imorse. Kanske lag jag fortfarande och sov en kilometer darifran, i samma kristna ost-Beirut, nar Gebran Tueni och tre andra sprangdes i bitar. Jag vet ingenting om Gebran Tueni, och jag vet inte mer om vad som hant an vad jag last pa DNs hemsida, hoppas bli lite klokare nar jag koper tidningen imorgon.

Jag vet inte hur manga attentat eller hur manga manniskor som dodats och skadats i olika bombdad efter att Rafik Hariri mordades i februari i ar. Men det ar manga, over tio olika attentat. Mordet pa Tueni spar ytterligare pa bilden av Beirut som en galen stad, Libanon som ett sjukt land och Mellanostern som en farlig plats. Jag har lange tankt skriva och beratta om hur trygg och saker jag kanner mig har nere och efter morgonens attentat och kanns det extra viktigt att ge en annan bild av Libanon.

Det rader ingen tvekan om att Libanon har stora politiska problem att overvinna. Laget ar fortfarande spant efter inbordeskriget och konflikterna svara och djupa mellan landets olika politiska och religiosa grupper. Det forekommer mycket vald och hot mot politiker och journalister. Men som turist kanner jag mig fullstandigt saker. Jag har rest mycket, framst i Europa, och jag har aldrig kant mig sa trygg som jag gor i Libanon. Inte i Spanien, inte i Frankrike. Inte i Lettland och inte i Belgien. Faktum ar att jag efter tva och en halv manad i Beirut inte hittat en enda gata eller ett enda kvarter jag skulle tveka att besoka oavset tid pa dygnet. Shatila, Achrafiye, Basta, Gemayzel och Hamra. Jag kanner mig lugn och trygg over allt. Sedan jag blev stor nog att resa utan foraldrar har jag alltid haft extra koll pa planbocker och ryggsackar nar jag reser. Framfor allt om jag vistas i en folkmassa. Jag borjar undra om det finns en enda ficktjuv eller en enda personranare i Libanon. Jag har aldrig hort talas om nagon som blivit ranad eller bestulen. Det tog ett par veckor innan jag vagade slappna av och nu tvekar jag aldrig att lamna klader och vaska pa min plats om jag ar ensam pa cafe och behover sla en drill. "Taxi! Taxi" eller "Welcome to my country" ar det mest hotfulla jag hort nar jag vandrat hem genom natten. Inte en enda gang har jag kant mig hotad, radd eller osaker. De varsta jag rakat ut for ar en nargangen bog och ett par taxichaufforer som forsokt lura mig pa pengar.

En kvall strax innan jag akte till Libanon gick jag till Fasching i Stockholm. Pa vagen dit nar jag och mina vanner var pa vag upp fran t-centralens tunnelbana var vi, inom loppet av tio sekunder, nara att bli hamna i slagsmal tva ganger. Vi lat oss inte provoceras och lyckades undvika handgemang. Bombrisken ar hogre i Beirut och jag har lart mig att man for att undvika glassplitter inte ska ha sangen under fonstret, men fragan ar om jag inte kanner mig lika trygg i Beirut som jag gor i Stockholm. Jag tror det. Lifta i Libanon later kanske galet, men jag har gjort det nagra ganger och kanner mig lika saker som nar jag gor det i Sverige.

For ett par veckor sedan stallde tva olika svenska grupper in sina resor till Beirut och bokade av sina rum pa vandrarhemmet i Shatila. Nar jag fick hora att anledningen var attentaten mot nagra lyxhotell i Jordaniens huvudstad Amman nagra veckor tidigare visste jag inte om jag skulle skratta eller grata, sa jag gjorde bada delarna. Jag skrattade tills tararna rann. Jag satt pa en soffa i Shatila och kunde inte forsta hur nagon inte skulle vaga aka till Libanon av radlsa for terrordad. Attentaten i Amman marktes inte av mer har an i Sverige. Formodligen mycket mindre.

2005-12-01T18:09:00.000+02:00

Rue Damas 88, Beirut, Libanon. Jag sov en natt i mitt nya hem i tisdags kvall, men officiellt flyttar jag in imorgon. Man kan utan att overdriva pasta att halva lagenheten skulle vara mer ar tillrackligt stor for mig. Eftersom jag inte har med mig mer an en resvaska och en liten ryggsack med grejor har jag lite svart att skapa en hemtrevlig kansla i mer an ett av de fem rummen. Lyckligtvis hyr jag den moblerad och for att vara inredd av libaneser ar det ganska smakfullt. Jag vet inte vilket av de tre sovrummen jag ska valja men tankte att om jag sover en natt i varje sa blir det lattare att valja sedan. De tva sovrummen som vatter at oster har balkong mot en lugn och ganska ful bakgard. Det tredje sovrummet som vatter at vaster har fonster mot Rue Damas, en lite stokig men fin gata. Balkongen loper forbi vardagsrummet anda bort till salongen och eftersom det ger en kansla av frihet att kunna valja om jag vill ga till salongen inomhusvagen eller utomhusvagen sa tror jag att jag kommer valja det tredje sovrummet. Men jag ska ge alla rum en arlig chans.

Nar jag valt sovrum sa tankte jag uppratta ett kontor i ett av de anda rummen dar jag ostort kan skriva och studera. Det sista sovrummet far bli gastrum. I vardagsrummet, dar det finns soffa och tv kan, jag vardagsslappa och kanske lasa tidningen. I salongen kan jag ata sondagsmiddag och ha bjudningar runt det stora bordet i exklusivt tra. Den stora fragan ar om jag ska ata frukost pa en balkong, lunch pa den andra och middag pa den tredje eller om jag ska valja fran gang till gang? Jag tror jag skjuter det beslutet pa framtiden. Liksom den kristna bourgeoisien i Beirut borde jag kanske, med tankte pa mitt boende, anstalla en kvinna fran Sri Lanka for 100$ i manaden att skota tvattning, stadning och matlagning. Men eftersom jag tycker det ar sa vansinnigt motbjudande att mitt huvud haller pa att sprangas i bitar varje gang jag ser en overklassfru ga framfor kundvagnen och peka pa varor som hennes "maid" ska plocka pa sig sa skurar jag med gladje golv i timtal.

Det var en schizofren kansla att vandra fran rum till rum, packa upp vaskan och sova ensam i denna enorma lagenhet som jag gjorde i tisdags. Anledningen till att jag valde den har lagenheten var att alternativen var som sunkiga studentrum fran attiotalet och dessutom nastan lika dyra. Lagenheten, eller vaningen, ar valdigt fin och jag tankte att vafaan, jag har inte sa lang tid kvar i Beirut sa varfor inte unna sig nagot utover det vanliga? Det ar vart att punga upp 100$ extra for att bo bra den sista tiden. Dessutom tror jag pa att lana av sin framtid och ge till sin nutid. Ta fran de rika och ge till de fattiga. Det kanns som ett vinnande koncept.

Det fungerade ganska bra i Shatila men jag ville ha nagonting eget, framfor allt som jag far finbesok fran Sverige om knappt tre veckor. Det kanns underbart att kunna erbjuda Jonas och Elsa en paradvaning nar de kommer ner. Jag har inte hunnit se sa mycket av kvarteren runt omkring men det verkar vara en mysig del av Beirut. Husen ar gamla och laga och jag gillar atmosfaren pa Rue Damas, det ska bli roligt att lara kanna en ny stadsdel. Ett stort plus ar det fina bageriet 50 meter fran min port dar man kan inhandla brod och bakverk dygnet runt. Jag ser fram mot en harlig tid i Beirut nar jag kommer tillbaka fran Baalbek imorgon. Eller om det blir pa sondag.

2005-11-24T09:00:00.000+02:00

Hem. Det kan vara ett stort hus pa landet, en lagenhet i stan eller ett landstalle i skargarden. Men det kan ocksa vara en udde, en skog, en sjo, ett fjall, ett cafe, en gata eller ett land. Det ar valdigt individuellt och forandras med tiden. Under kortare perioder kan man ha sitt hem i en ryggsack pa ryggen och satta upp det dar man vill. Jag tror att alla manniskor behover ett hem, nagonstans dar man kan kanna sig trygg. I harmoni. Jag tror att man kan ha flera hem. Ett hem ar nagonting valdigt personligt, oftast ett stalle eller en plats dar man har upplevt och vill uppleva saker. Dar man vill leva korta eller langa stunder. Man kan vara borta lange fran sitt hem utan att sakna det, men vissheten om att man kan aka dit en dag skapar en trygghetskansla. Det ger saker en mening. En del manniskor saknar ett hem. Det kan vara uppbrant, bortspolat eller ockuperat av frammande manniskor. Eller sa har de aldrig funnit nagot.

Nar jag kom till Beirut var mitt framsta mal att hitta ett hem. Ett tillfalligt sadant, men anda ett hem. Dar skulle jag sova om natterna och tillbringa delar av dagarna. Jag skulle kanna mig ledsen och glad dar. Jag skulle lasa och fundera. Jag skulle ata frukost och bjuda vanner pa middag. Det kandes viktigt for mig att ha ett hem, en trygg bas bland allt det nya. Efter tre dryga veckor pa vandrarhem fann jag ett fint rum, med havsutsikt. Det kandes lovande. Jag borjade gora utflykter for att upptacka landet och det kandes bra att ha ett hem att komma tillbaka till och bara vara pa. Men ganska snart fick jag oroskanslor, nagon sa att jag inte fick bjuda hem vanner. Nagon hade asikter om vilka som fick vara i mitt hem och inte. Nagon hade valdigt manga asikter. Nagon sa att jag maste lamna mitt hem och aldrig komma tillbaka. Det var jobbigt. Det ar jobbigt.

Att hitta tak over huvudet ar sallan ett problem, men hem kan vara valdigt svara att hitta. Framfor allt om tiden ar knapp och man inte kanner till omgivningen sarskilt bra. Mitt storsta problem ar att utan hem saknar jag en fast punkt och utan en sadan kanner jag mig vilsen och borjar tvivla. Just nu ar jag inte redo att stoppa ner mitt hem i en ryggsack och ta det med mig dit jag kommer. Rummet med havsutsikten var mitt hem i fyra veckor. Situationen blev ohallbar den femte veckan och de sista dagarna har det inte kants som mitt hem langre. Nar jag insag det kande jag mig tvungen att omedelbart packa ner de spillror som fanns kvar och flytta det nagon annanstans. Det tog en timme. En kvart senare borjade jag packa upp det i Shatila.

Det ar oklart hur lange jag kommer bo i Shatila. Kanske i tre dagar, kanske i tre veckor. Knappast i tre manader. Det finns en stor risk att Shatila blir en plats dar jag bor men inget hem. Mitt forsta hem var i ett stort hus i Jamtland. Jag lekte kurragomma bland vinbarsbuskar och fran fonstret sag man Storsjon, Oviksfjallen och langt borta i vaster Areskutan. Femton ar ar femton ar och den platsen kommer alltid att kannas som ett hem. Det palestinska flyktinglagret Shatila utanfor Beirut ar nog sa langt bort fran mitt forsta hem man kan komma. Det ar nog en av anledningarna till att jag kommer fa det svart att kanna mig hemma har. En annan ar den korta tiden jag sannolikt kommer tillbringa har. Att manniskor tittar pa mig och undrar vad jag gor har bidrar ytterligare till att det ar svart att kanna sig hemma. Jag tvivlar pa att Shatila naginsin kommer kunna bli mer an en plats jag bor pa. Det ar synd, for just nu jag kanner ett behov av ett hem.

2005-11-19T04:45:00.000+02:00

Allt kan handa. Bollen ar rund. Vi tar en match i taget. Sportklyschorna ar manga och trottsamma. Men jag kanske borde visa dem mer respekt med tanke pa hur snabbt saker och ting kan forandras. Nar jag gick ut imorse hade jag ett hem i Beirut, nu har jag det inte langre. Det franska paret jag bor med, bodde med, ar trevliga men det har varit stelt och anstrangt den senaste tiden. Framfor allt sedan jag vanligt fragade om jag kunde bjuda hem kompisar pa middag och fick jag veta att jag inte under nagra omstandigheter fick ta hem vanner. Jag tror att problemet ar att de inte ar vana att bo med andra och blev chockade over att andra manniskor ocksa lagar mat, gar pa toaletten och uppskattar en dush da och da. Det kandes perfekt i borjan men har langsamt blivit samre och samre. Det kandes trakigt pa slutet men eftersom jag bara skulle bo dar en manad till sa var det bara att bita ihop. Men for en timme sedan blev jag ombedd att flytta. Jag behover inte flytta ut ikvall men snarast mojligt och i borjan av nasta vecka hoppas jag att jag hittat nagot annat. Jag vill komma bort darifran sa fort som mojligt, det ar ingen hojdare att bo kvar under de har omstandigheterna. Fuck you motherfuckers.

Problemet ar att jag inte har sa manga alternativ, det enda jag kan komma pa ar det nyoppnade vandrarhemmet som ungdomscentret i Shatila driver. Kontrasten mellan Beiruts kandaste clubgata Rue Monot i det hardcorekristna, nationalistiska, valmaende Achrafieh och Shatila ar enorm. Det ar inte sa manga sydostasiatiska kvinnor som ar ute och rastar husfruns knahund i Shatila. Och jag har inte sett nagon Cabriolet som spelar euorotrance i bilstereon sa att husvaggarna vibrerar dar heller. Men det ar kanske darfor som jag skulle kanna mig mer hemma i Shatila. Det kanns inte optimalt att bo dar men jag tror det skulle kunna bli ganska bra. Jag kanske ska gora som forra Muf-ledaren Tove Lifvendahl som flyttade till Rosengard i fem veckor och skrev en bok om sina upplevelser. En manad i Shatila borde ju vara mer an nog for att verkligen kanna pa hur det ar att leva i ett palestinskt flyktinglager, eller hur Tove?

2005-11-16T21:40:00.000+02:00

Jag ar en kass, jag ar en kass, politiker.
"What do you think about the situation in Palestine?"
Jag satt hemma hos en palestisnk familj i Shatila och at middag. Artonariga Enaam tittade pa mig med sina morka ogon, hon vantade nyfiket pa mitt svar.
"Fan ocksa" tankte jag. Jag hade blivit overrumplad av fragan fast jag borde insett att den skulle komma. "Vad ska jag saga? Jag vet ju inte ens vad jag tycker?" Jag hade kant Enaam i en timme, familjen i tjugo minuter. Att ens namna staten Israel vid namn medan jag mumsade deras mat i deras kok skulle kunna vara att kora kniven i hjartat pa dem. Jag fick inte vanta for lange med svaret.
"Well..." borjade jag och forsokte att inte se besvarad ut. "It's a complicated story". Familjen satt tyst och tittade pa mig. Jag forsokte slingra mig genom att saga att jag vet for lite om konflikten for att uttala mig men att jag ar emot Sharons politik och att palestiniernas situation ar svar. Det var ett urvattnat och daligt svar. Jag var missnojd, men familjen nickade och fragade inte mer om den saken.

Innan jag kom till Libanon trodde jag att jag var rapp i kaften och duktig pa att argumentera. Nagon sa att jag borde bli politiker. I sa fall har jag en del att jobba pa.

Konflikten mellan kristna och muslimer i Libanon ar djup och komplicerad. Men inbordeskriget var inte bara ett religiost krig, kristna slogs mot kristna och muslimer mot muslimer. De olika miliserna utforde hemska dad mot varandra for att strax darpa slass sida vid sida mot en gemensam fiende. Libaneserna ar djupt religiosa och det kanns som om det ligger kyrkor och moskeer i varje kvarter. Jag ar inte kristen och jag tror inte pa gud. Om nagon fragar om jag ar religios svarar jag sjalvklart nej. Jag vill inte forknippas med kyrkan eller kristendomen. Enligt min logik med korstagen, George Bush och falangisternas valdsdad mot muslimerna i bakhuvudet borde det vara battre att inte vara relgios an att vara kristen i en libanesisk muslims ogon. Mitt resonemang har inte stort stod i Libanon. De kristna ar ett av Bokens folk. Islam, judendom och kristendom ar trots allt tre narstaende religioner. I mellanostern har kristna och judar under historien behandlats relativt val och ofta tillatits att skota sig sjalva. Fram till Israels bildande 1948 hade judarna det till exempel betydligt battre i mellanostern an i Europa.

Jag visade prov pa dalig kulturkannedom och politikerkansla under en taxiresa i mitten av oktober. Det var under ramadan. Min taxichauffor hade stort svart skagg och en vit mossa pa huvudet. Han var kladd i en vit dress och sandaler. Det var over trettio grader varmt och jag var pa vag till busstationen for att ta mig vidare till Saida. Min chauffor laste en kort bon. Han vande sig mot mig och sa nagot pa arabiska. Jag forstod att han undrade om jag fastade. "La", nej, sa jag. "Christian?" sa han och pekade pa mig. "La" sa jag. Jag pekade upp i himlen. Han tittade ut genom vindrutan. Sedan pekade jag pa mitt huvud. Till sist strackte jag fram handen med pekfingret utstrackt och viftade fram och tillbaka. I samma ogonblick kom jag pa mig sjalv. Dar satt jag i en taxi i Beirut tillsammans med en uppenbarligen djupt religios muslim och fornekade guds existens. Hur dum far man bli? Min chauffor gjorde stora ogon. Han sag forskrackt pa mig och mumlade nagot pa arabiska. Bortsett fran ytterligare en kort bon blev det inget mera sagt under den resan.

Jag far ofta fragan om vilken religion jag tillhor. Jag vill inte utge mig for att vara nagot jag inte ar och har trots taxiresan fortfarande svart att kalla mig kristen. Ibland gor jag det anda for att slippa jobbiga situationer. Ibland forsoker jag slingra mig. Som nar jag var pa hizballarallyt och ett par shiamuslimer nyfiket fragade vem jag var, vad jag gjorde dar och om jag var kristen. De ville visa mig olika kyrkor i Beirut sa jag kunde praktisera min religion. Jag hade lart mig att det inte var sa smart att forneka guds existens och tankte att ett samre tillfalle att gora det an tio meter fran en grupp om hundra hizballahsoldater, omringad av nyfikna shiamuslimer och under Sheik Hassan Nassrallahs tal pa "Jerusalem Day" som strommade ur hogtalarna intill ar svart att hitta. Lyckligtvis lyckades jag leda in samtalet pa nagonting annat. Varje gang jag far fragan om vilken religion jag tillhor blir jag stalld och mitt svar ar ingen sjalvklarhet. En sann politiker hade aldrig tvekat.

I Sverige kallas Islam ofta intollerant. Hittills har alla muslimer jag talat med visat stor nyfikenhet, oppenhet och tollerans infor vastvarlden och kristendomen. De kallar amerikanerna sina vanner. "Vi ar alla broder" har jag hort flera ganger. Att hora det fran hizballahanhangare ar intressant och jag undrar hur manga texasbor som kanner likadant for sina "broder" i Beirut. Jag har traffat flera kristna i Libanon som sagt att de inte gillar muslimer, att de ar bakatstravande, att de inte gor annat an att skaffa barn och till och med att de inte gar att leva med. Det ar harda ord fran anhangare av den annars sa tolleranta kristendomen.

2005-11-11T22:00:00.000+02:00

Erik. Jag minns det som om det var igår. Det var en grå och kall dag i mitten av juni, asfalten var blöt så det måste ha regnat. Jag var arton år och hade just tagit studenten. Vi satt längst bak i bussen. Jag var intryckt vid den vänstra fönsterrutan, Erik vid den högra. Mellan oss stog en kravallpolis. Vi halsade och började prata men fick snart veta att det var strängt förbjudet. Vi utbytte menande blickar och skakade vara huvuden.

Genom fönstret såg jag hundratals poliser med hjälmar och skoldar. Jag såg hundförare och ridande poliser. Ljudet fran helikoptern som kretsade ovanför oss blandades med hundskall. Det var en lördag i mitten av juni 2001 och vår buss stod på Järntorget i Göteborg. Det var förbjudet att tala i mobiltelefon men jag övertalade polisen att få ringa Jonas som blivit visiterad före mig och inte sett att jag blivit gripen och bortförd av två poliser. Jag och Erik hade befunnit oss på fel plats vid fel tillfälle. Den officiella anledningen till att polisen omringade hela Järntorget var att man hade säkra uppgifter på att en beväpnad tysk terrorist befann sig där. När vi såg poliserna komma emot oss försökte vi ta oss ifrån Järntorget men insåg snart att vi var inringade. Alla försök att prata sig ut var lönlösa. Poliserna var stressade och otrevliga och hade order om att inte slappa ut någon. Vi var radda for brak och ville komma bort därifrån sa fort som mojligt. Runt 500 personer som samlats på Järntorget for att demonstrera mot vald och det hade räckt med en enda kastad flaska sa hade vi blivit slagna sonder och samman. 18 timmar tidigare hade en svensk demonstrant skjutits av polis for första gången på 70 år.

Stamningen var hetsk. Polisen gjorde ringen allt mindre och snart var hela gruppen trängd mot en vägg där det ligger ett kebabhak. Vi beordrades att sitta ner. Tiden gick. Efter en timme eller två fick vi veta att man blev frislappt om man gick med på att identifieras och visiteras. Det kändes förnedrande, Elsa och Iris ville inte. Jag och Jonas litade inte på att alla i folkmassan skulle hålla sig lugna och ville komma därifrån. Sa vi ställde oss i kon for att komma ut. Vi visste inte att när identifiering och visitering var genomförd blev man tillsagd att gå till höger eller vänster. Höger betydde häkte, vänster frihet. Jonas stod före mig och gick at vänster. Jag fick gå at höger.

Kanske var det mitt förbrytaransikte som gjorde polisen misstänksam och fick honom att fatta beslut om häktning. Kanske var det mitt lilla plakat med texten "sluta slåss" och "det gör ont". Kanske var det min tyska brytning. Hur som helst satt jag där i en buss på vag till en nerlagd militarforlaggning tillfalligt omgjord till häkte. Och brevid mig satt Erik med sin märkliga frisyr, rakad hjässa och har på sidorna.

Det hade börjat skymma när vi kom fram. Polisen hade av allt att domma hittat många tyska terrorister for det var en lang väntan på att fa bli visiterad på nytt. Tva poliser höll fast mig medan en tredje tömde fickorna. Jag var trott, arg och frustrerad och när de tappade kamera och mobil i betonggolvet blev jag förbannad, försökte komma loss och sa några val valda ord. Men det hade jag inte mycket for. De två poliserna förde mig vidare, nästa station var fotografering. Jag var förbannad och försökte göra en ful min men misslyckades totalt. När jag blev frislappt senare på natten fick jag bilden som bevis på att jag inte lagrats i något register. Det kändes lagom övertygande. På bilden står jag med ett brett leende och ser ut att vara på strålande humor.

Jag blev förd till ett bås med galler som vaggar och tak. Där inne satt redan runt 20-25 stycken. Lokalen var enorm och jag har ingen aning om hur många bås det fanns, men det var ett antal. En kille var upprörd och sa att han varit på vag till jobbet när polisen slog till, han var redan två timmar försenad. Efter en halvtimme blev han släppt. Det fanns inte mycket annat att göra an att vänta sa jag satt tyst for mig själv och tittade på poliserna som gick fram och tillbaka på andra sidan gallret. Jag kände mig som en apa på zoo. Den känslan förstärktes av att det med jämna mellanrum började skakas galler och göras apljud i ett bås en bit bort. Larmet spred sig och snart skrek vi alla, oväsendet var enormt tack vare den fina akustiken i förläggningen. Tiden gick langsamt. Framåt småtimmarna blev det min tur att foras till ett kontor, skriva på ett papper och få tillbaka mina saker. Jag kontrollerade att inget var trasigt och gjorde mig klar att gå. "Glöm inte plakatet" sa en kvinnlig polis. Jag svarade någonting i stil med att de hade större användning for det an jag, öppnade dörren och gick ut.

Jag träffade Erik av en slump någon månad efter bussresan till häktet. Och jag såg honom i tunnelbanan förra hösten, fast jag halsade aldrig. Idag träffade jag honom i Shatila. I Libanon! Han stod där med rakad hjässa och halvmeterslånga mörka dreds på sidorna. Jag gick fram och halsade och förklarade vem jag var, och det var först da jag fick veta hans namn. Erik är ute och turnerar med Clowner utan gränser, i eftermiddags flog de vidare till Jordanien. Jag missade tyvärr deras förestallning i Shatila i måndags, jag har hört talas om dem och det hade varit väldigt roligt att se dem i aktion. Det grämer mig mycket att jag missade det.

Frågan är inte om, utan var jag träffar Erik nästa gång. På en fjälltopp i Gäddede? På en restaurang i Kingston? På BB?

2005-11-06T07:10:00.000+02:00

Ur dagboken fredag kväll. "Jag sitter på Al-Faysal El-Bakhar i Tripoli. Det här är nog första gången i mitt liv som jag går ensam till en seriös restaurang. Det känns lite konstigt. Det är inte så mycket folk vilket är märkligt med tanke på att ramadan tog slut igår. Men jag är kanske tidigt ute, klockan är bara halv nio. Ett par bord bort sitter elva man, de flesta med stora svarta skägg och sådana där vita mossor som jag aldrig lär mig namnet på. Tripoli har en helt annan atmosfär än Beirut, till stor del beroende på att stadens befolkning till 90% består av muslimer. Jag sitter vid fönstret och tittar på bilarna som åker förbi. Det blåser och regnar.

Klockan ringde halv sex. En timme senare mötte jag upp Ayman och de andra utanför Shatila. Varje är efter ramadan åker ett gäng ungdomar från lagret till en sjö nära Tripoli för att festa och umgås. Jag blev bjuden att följa med och så kom det sig att jag satt i en buss på vag norrut med femtio palestinska ungdomar som spelade trumma, dansade och sjöng. Det började ösregna precis innan vi kom fram men det fanns en uteplats med tak där det dukades fram högtalare, mixerbord och generator. Habibi, habibi, habi-i-i-i-bi. Festen var igång. En busslast med andra ungdomar slöt upp, ringdans varvades med discodans.

När jag satte mig på en bank med ryggen mot bergen och den konstgjorda sjön och tittade på alla glada, dansande, ungdomar kom jag på varför det kändes surrealistiskt: Inte en droppe alkohol. Ingen som ens tänkte tanken att knacka en öl eller shotta tequila. Jag tittade på klockan, hon var tio over elva. På morgonen.
Jag är relativt säker på att jag aldrig kommer att få uppleva något liknande i Sverige. Det känns lite fattigt. Det sitter i den svenska ryggmärgen att man måste kroka för att festa, en tragisk del av vårt kulturarv. Ärligt talat, det är ju hemskt att vi inte kan umgås och slappa loss på ett dansgolv utan att dricka alkohol.

När palestinierna åkte via Byblos hem till Beirut så tackade jag för mig och hoppade av i Tripoli. Det kanns som en värdig debut att äta lamm, hummus, och fatouch (libanesisk sallad) på Al-Faysal El-Bakhar i Tripoli och nu sitter jag mätt och belåten insvept i röken från vattenpiporna. Det har kommit lite fler gäster nu men är långt ifrån fullt."

2005-11-06T06:27:00.000+02:00

Kriget lever. Forra helgen ringde Said och fragade om jag ville folja med till hans drusiska hemby i Choufbergen soder om Beirut. Det ville jag. Tio minuter soder om Beirut vande vi medelhavet ryggen, vagen slingrade sig uppfor sluttningen och vi passerade den ena drusiska byn efter den andra medan vi kom allt hogre upp. En kvart senare var vi framme.

Said visade marken han fatt av sin far, dar han ska bygga hus om ett par ar. Tomten ligger runt 900 meter over havet i sluttningen ned mot en gronskande dal omgiven av skogsbekladda berg. Dar vaxer vindruvor, oliver och fikon.
Middagen stod pa bordet nar vi kom hem till Saids foraldrar. Vi at taboule, hummus, brod och friterad fisk doppad i sesamsas. Valdigt gott. Deras vackra hus ligger i utkanten av byn och fran balkongen ser man den gronskande dalgangen. Man ser grannbyn en kilometer bort och i horisonten laga berg. Luften ar klar och frisk, det ar fridfullt och vackert. En idyll.

Men tva kulhal i fonsterluckan avslojar bluffen. Grannbyn ar maronitisk. For fjorton ar sedan lag huset pa fronten mellan drusisk och maronitisk milis, lappningar och lagningar av vaggar och tak ger en vink om husets valdsamma historia. Garaget saknar fortfarande tak efter att en granat slagit ner dar. Said berattade att familjen flyttade hem till hans farmor som bor mer centralt i byn, det var for farligt att bo kvar. I husets undervaning bor Saids nygifta storebror med sin fru. Vi blev nedbjudna pa ett glas vin och jag fick se ett fotografi pa Saids bror under kriget. Han satt pa huk och tittade in i kameran, i handerna holl han nagon form av granatgevar. Nar bilden togs var han fjorton ar.

Vi fortsatte hem till Saids van Amir. Han tog emot oss i sina foraldrars hus, dar han bor. Vi drack vin och rokte vattenpipa och nyfiken som jag ar fragade jag nagot om kriget. Amir forsvann och kom snart tillbaka med utrustningen han hade i specialstyrkan han ingatt i. Amir ville att jag skulle ta pa mig grejerna sa vi kunde ta lite schyssta bilder. Strax darpa poserade jag med en kalasjnikov i handerna, i baltet hange en bajonett, en kniv, patroner och handgranater. Nar freden slots 1991 kan inte Amir varit mer an tjugo ar. Da hade han blivit sarad nio ganger.

Jag har aldrig hallit i ett automatvapen forut. Handgranaten kandes tung och kall i min hand. Jag var exalterad samtidigt som det det kandes otroligt sorgligt. Det kandes sjukt att halla i den kalasjnikov Amir anvant under kriget bara dryga kilometern fran byn som han tomt magasin efter magasin mot. For mig var det som pa lek, det gar inte att forsta hur det ar att vaxa upp under ett brinnande inbordeskrig. For Amir, Said och de andra barnen var det ingen lek. Skottsalvor och explosioner var vardagsmat. Nar Said var sjutton skordade han frukt at en bonde, han och kompisen lade stenar runt minorna for att inte trampa pa dem.

Det ar alltid roligt att fa folja med hem till folk. Said ar valdigt vettig och trevlig. Det var en lyckad utflykt och jag fick se manga fina saker. Men som sa manga ganger forut kom jag hem med ett snurrande huvud. Det gick upp for mig att kriget fortfarande lever. I allas medvetenden. Libaneserna ar krigstrotta och freden kanns trygg, men de litar inte pa vanandra. Amir ar langt ifran den enda som har kvar sin kalasjnikov i garderoben. Nar man star pa balkongen hemma hos Saids foraldrar forstar man battre hur otroligt komplicerad situationen i Libanon ar. Tank dig sjalv att ta bussen till jobbet med milisman som bombade ditt hus och dodade din basta van.

Det kan vara bra att tanka pa att alla milisgrupper har vapen undangomda nar FN i enlighet med resolution 1559 kraver att Hizballah och diverse palestinska gerillagrupper i Libanon ska avvapnas. Situationen ar komplex och det kanns naivt att tro att Hizballah och palestinierna ska lamna ifran sig sina vapen nar alla andra ar bevapnade till tanderna.

2005-11-03T06:38:00.000+02:00

Kara aftonblad. Jag gjorde misstaget att ga in pa er hemsida idag. Det var dumt, for jag var pa bra humor och som vanligt nar jag laser er tidning blev jag trott, arg och ledsen.

Ni uppmanar mig att bara det vita bandet for att visa att jag ar emot vald mot kvinnor. Ni sager att nu far det vara nog och tar krafttag mot kvinnovaldet.

Kara aftonblad. Ni ar tyvarr inte, vilket ni bevisar gang pa gang, en del avlosningen. Ni ar en del av problemet. Er tidning ar fylld med icke-nyheter, stereotypa konsroller och sjuka kroppsideal. Som en av Sveriges storsta tidnigar har ni en otrolig makt att satta agendan och paverka debatten. Istallet for att gora nagot vettigt och pa allvar diskutera hur det kommer sig att halften av sveriges befolkning diskrimineras pa sina arbetsplatser, i sina hem och pa aftonbladet valjer ni att beratta om de forsta bilderna pa Mikael Persbrandt och hans tjej eller en tysk kannibal som atit upp sin fru. Det ar snaskigt, lattlast och sensationellt. Nar ni far kritik brukar ni svara att ni skriver om det folk vill lasa. Det ar logn och forbannad dikt. Det ni skriver laser folk. Da och da kommer ni pa er sjalva. Ni inser vilken patetisk smorja ni producerar och vill gora nagot viktigt.

"Ta avstand fran fotbollsvaldet -bar bandet" skrev ni och uppmanade era lasare att kopa ett gummiarmband med texten "alska fotboll". Av en ren slump var bandet rosa, samma farg som er sportbilaga. Ni fick massor av spelare att ta pa sig bandet och snart gick tiotusentals manniskor och gjorde reklam for er tidning samtidigt som ni fick good-will. Skicklig marknadsforing, men inte sarskilt adelt.

Era gummiband betyder ingenting. Tva daligt skrivna artiklar och en intervju med fotbollsforbundet som sagar att "ah, det ar sa hemskt" forandrar ingenting. Liksom hjalpgalorna pa tv agnar ni ett verkligt problem fem minuters uppmarksamhet sa att ni och era lasare, liksom tv-tittarna, kan sla er for brostet och kanna att ni gjort en insats. Sedan atergar allt till det normala. Liksom tv-galorna bidrar till att varldens orattvisor kan fortsatta att negligeras sa bidrar er kampanj mot fotbollsvaldet till att det kan fortsatta att harska pa arenorna. Nar fotbollsfans forsoker storma planen eller kastar foremal pa domaren sa anser varken ni eller den intervjuade forbundsordforanden att det ar sjalvklart att matchen avbryts.

Den har gangen latsas ni ta tag i problemet med vald mot kvinnor. Ni vill att jag klickar och lovar att "aldrig utöva, acceptera eller blunda för mäns våld mot kvinnor". Det ar jattefint. Men hur kommer det sig egentligen att man slar sina flickvanner och fruar? Hur kommer det sig att vi lever i lasta konsroller? Ni kan ju borja med ett reportage fran en leksaksaffar.

Ni uppmanar mig att satta pa mig det vita bandet. Jag uppmanar er att stoppa tryckpressarna. Det ar sannolikt det basta ni kan gora for Sveriges kvinnor.

2005-10-29T23:27:00.000+02:00

En fredag. Jag kom till Shatila strax efter tolv, jag och Omar hade planerat att leka spokboll och devil sticks med ungarna och kanske lata dem anvanda de nya datorerna. Men i ungomscentret var forberedelserna redan igang for kvallens iftar, som kvallsmalet under ramadan heter. Det lagades mat och dukades for 60 personer och det fanns inga barn att underhalla. Efter att ha hjalpt till att skura golvet gick jag over till 23-ariga Ayman som har en liten butik med palestinasouvenirer intill centret, han brukar hjalpa mig med spraket ibland. Ayman satt som vanligt och degade utanfor butiken och snackade med forbipasserande, i knat hade han en flagga. Nar jag kom narmare sag jag en gron symbol tryckt pa det gula tyget. Det var en Hizballahflagga.

Ayman berattade att Hizballah varje ar haller en stor manifestation dar Sheik Hassan Nasrallah talar till folkmassorna. Manifestationen ager rum den sista fredagen under ramadan. Jag blev ivrig och stallde en massa fragor. Han berattade att de skulle borja om 20 minuter och holl till i en forort soder om Beirut, inte langt fran Chatila. Han kunde inte lamna butiken och protesterade nar jag ville sticka dit sjalv. Men jag hade redan bestamt mig. "De har sakerhetsvakter over allt, var forsiktig" sa han medan han skrev ner namnet pa fororten. Vi tog i hand och jag stack ivag for att hitta en service, en billig taxi.

En kvart senare slog jag igen bildorren bakom mig. Vagen var sparrad och framfor mig stod ett tjugotal svartkladda vakter. Ur en hogtalare strommade arabisk musik. Jag gick fram till avsparrningen och en man men stora svarta kangor och oronsnacka bad att fa titta i vaskan. "No cameras" sa han och plockade fram min kamera. I taxin pa vagen dit hade jag glatt mig at att jag antligen lart mig att alltid ta med mig kameran. Vakten, som pratade bra engelska, sag min besvikelse och sa "sorry mister, you're not allowed to take photos". Nar det blev klart for honom att jag bodde down town och inte kande nagon i grannskapet sa han at mig att ga over gatan och lamna den till agaren av en kladbutik. "Can I trust him?" fragade jag, ovillig att lamna kameran ifran mig. "Don't worry, tell him that we sent you". Jag misstankte att butiksagaren inte skulle tappa bort kameran om hizballahvakterna bett honom halla reda pa den, men papperslappen med "Johanao" sag lite ynklig ut sa jag fragade om ingen obehorig trots allt kunde raka fa med sig kameran. Han sag forolampad ut och sa "don't worry, I'll keep it for you".

Tillbaka vid avsparrningen. "Welcome mister" och jag var inne. Det ar inte varje dag man gar pa Hizballah-rally och det kandes spannande. Jag foljde folkstrommen langs den breda gatan, 300 meter bort gjorde den en krok. Var tjugonde meter stod svartkladda vakter. Runt omrking mig gick stolta pappor med sonerna pa axlarna. Kvinnor i slojor, barn med hizballahflaggor, pensionarer och hela familjer var pavag at samma hall. Stamningen var uppsluppen och barnen viftade med sina flaggor. En ung man delade ut reklamlappar for barnklader. Det kandes nastan som att vara pa vag till soderstadion en varm sommardag. Bortsett fran att de gronvita flaggorna och klubbmarket med kransen var utbytta mot gula flaggor med hizballahs grona symbol, en utsrackt arm som haller en kalasjinkov. Och att nagra barn var ikladda militarklader och holl ett leksaksvapen i handen istallet for bajens matchstall och en varmkorv.

Dar gatan svangde blev jag visiterad pa nytt. Nar jag kom runt kroken sag jag de forsta hizballahsoldaterna uppstallda. De stod pa led i gupper om 100 ikladda vita kangor, sandfargade uniformer, svart livrem, vita handskar och vinroda baskrar med hizballahmarke. Gatan, bred som sveavagen, maste ha varit tva-tre kilometer lang. Det var fullt med folk och jag kunde inte fa nagot grepp om var manifestationen slutade eller var sjalva karnan var. Ur hogtalarna som var uppsatta hordes en stark rost. Det var Sheik Hassan Nasrallah, omattligt popular bland shiiter, som talade. Jag fortsatte framat men efter 500 meter var vagen pa nytt sparrad. Bakom kravallstaketen var ett utrymme enbart for kvinnor och barn och langre bort sag jag att man byggt laktare langs med trottoarerna. Det var stopp. For mycket folk fick jag veta.

I mitten av gatan stod led efter led av hizballahsoldater. De skulle tydligen ha en militaruppvisning och liksom under prideparaden i Stockholm stod massor av manniskor langs med gatan for att titta pa. En del av soldaterna hade sandfargade uniformer, andra grona och ytterligare nagra kamouflagefargade. Alla var obevapnade, manga holl hizballahvimplar i handerna.

Manniskor tittade pa mig dar jag gick fram och tillbaka for att forsoka hitta ett bra stalle att sta pa. Jag ville komma upp i husen sa jag kunde se hur langt bort leden av manniskor och soldater fortsatte. Men i trappuppgangrna stod sakerhetsfolk. "Sorry, mister". Jag var i Beiruts sodra fororter och jag verkade vara den enda turisten som hittat dit. Inga japaner. Inga amerikaner. Inga feta galassatande barn. En del blev nyfikna pa vem jag var och kom fram och pratade, alla var trevliga. De undrade vem jag var, vad jag gjorde dar och om jag var journalist. "Welcome!" horde jag manga ganger. "If you have any problem, we're your brothers" sa tva man som ville beratta hur bra Hizballah ar, vilket stort stod de har och att Nasrallah inte bara talar till shiiter utan aven till de kristna i Sverige och USA. "We have nothing against americans, really, but we hate their politics".

Nasrallah hade talat klart. Soldaterna gjorde sig klara for sin marsch och ur hogtalarna strommade pampig marschmusik. Jag gick bort for att forsoka hitta en bra plats men det var tjockt med folk. Jag hade varit pa plats i knappt tva timmar och jag hade haft lang tid att betrakta soldaterna. Det var tydligt att huvudsyftet var att visa for sig sjalva och omvarlden att Hizballah ar starkt. En FN-resolution forsoker fa Libanon att avvapna Hizballah och det ar viktigt for organisationen att visa musklerna infor ogonen pa Sharon, Bush och Annan. Det har blivit tydligt for mig vilket enormt stod Hizballah och Nasrallah har i Libanon, men efter att ha tittat pa "soldaterna" ar jag fullstandigt overtygad om att 95% av dem var helt vanliga manniskor. Studenter, slaktare, lastbilschaufforer, murare och fiskare hade kallats och blivit tilldelade uniformer. Det var Hizballahangangare men inga soldater. Hizballahs militara verksamhet ar liten och hemlig men skulle kunna samla en stark gerilla om det behovdes. Det var mycket spel for galleriet nar marschen slutligen kom igang. Leden var krokiga och ojamna och det sprang omkring man i uniformer for att forsoka ratta till dem. Jag log for mig sjalv tankte pa Trangsvikens Big Band, ungdomsorkestern jag spelade saxofon i under hogstadiet. Jag sag framfor mig hur vi ovade vid Storsjon och hur orkesterledaren Walter slet sitt graa har nar han forsokte fa oss att ga i raka led. I borjan ovade vi utan instrument. Efter ett tag blev vi battre och under fortsa maj gick vi i sossarnas tag och spelade "arbetets soner". Jag tror det lat fordjavligt men vara led var ganska raka.

Tillbaka i Beirut. Disciplinen i hizballahleden var samre an hos undomsorkestern fran Trangsviken. En del gick och pratade, andra gick i otakt. ytterligare nagra halsade pa vanner i publiken. De yngsta soldaterna var runt 15 ar. Det ar svart att uppskatta antalet soldater, men jag sag kanske 1500-2000 passera. I tidningen idag star det att 4000-5000 soldater deltog i marschen, vilket mycket val kan stamma. Tiotusentals manniskor hade kommit for att titta pa och visa Hizballah och Nasrallah sitt stod.

Nagra vakter kom fram for att titta i min vaska och jag passade pa att fraga varfor jag inte fick fotografera, jag hade sett nagra andra gora det. "Vem har sagt att du inte far fotografera?" fragade vakterna och nar jag berattade om hur jag blivit tvungen att lamna in kameran skakade de pa huvudet och sa fel, fel, fel. Det har var forsta aret det var tillatet att fotografera. De foljde med mig den knappa kilometern bort och hamtade kameran. Marschen var nastan slut nar vi kom tillbaka. "Varsagod, fotografera hur mycket du vill" sa de och jag tackade for hjalpen. Jag trangde mig fram bland manniskorna och borjade ta nagra bilder. En vakt fick syn pa mig och sa at mig att stoppa undan kameran. Jag gjorde som han sa men det var inte tillrackligt. Snart stod hans chef framfor mig med basker och oronsnacka. "Give me the camera". Jag forsokte forklara att jag fatt andra vakters tillatelse att fotografera men han var otrevlig och fullstandigt ointresserad av att lyssna pa mig. "Give me the camera. GIVE ME THE CAMERA". Sa jag gav honom surt kameran. Nyfikna samlades runt oss. Fler vakter kom fram och jag forsokte pa nytt forklara att jag fatt tillatelse att fotografera. I ett par minuter stod vaktchefen och forsokte lista ut hur kameran fungerade, men eftersom menyn ar pa svenska gick det inte sa bra. "Can I help you?" sa jag spydigt. Jag fick visa bilderna jag tagit och han sa at mig att stanna kvar dar jag var och gick ivag. Jag protesterade. Jag var irriterad och borjade bli forbannad. Men jag insag att jag stod i en forort soder om Beirut omgiven av Hizballahvakter och att det inte var lage att stalla till en scen. Sa jag vantade snallt i tio minuter medan jag forklarade for nyfikna vad som var problemet. Till slut kom en vakt tillbaka med kameran och bad mig vanligt att radera bilderna. Jag drog historien en gang till. "I'm sorry mister, but you have to erase them. Otherwise we have to take the camera. I'm sorry". Sa jag raderade bilderna. Klockan var fem, showen slut och jag gick for att hitta en taxi tillbaka till Shatila. Jag var sur och min protest blev att jag plockade fram vatten och nagra kakor ur vaskan. Av respekt for ramadan hade jag inte druckit fastan solen brande. Nu slackte jag torsten och at nagra kakor. Dar fick dom allt.

I Shatila var maten framme pa borden. Vi at soppa, brod, hummus, sallad, kyckling, ris och pommes frites. Efter middagen fick vi frukt och nagra ungdomar dansade folkdans. Jag kom hem vid nio pa kvallen. Det hade varit en lang dag och jag var trott sa jag kakade och gick och lade mig. Fran Rue Monot hordes discomusiken fran barerna och gatan var full av bilar och manniskor. Basen fran bilstereorna fick vaggen att skaka men jag somnade direkt.

2005-10-24T03:04:00.000+02:00

Mera Mehlis. I fredags blev Mehlisrapporten officiell och som väntat anklagas syriska och libanesiska toppolitiker och militärer för inblandning i mordet. Till och med Libanons sittande president Emile Lahoud nämns bland de misstänkta. Idag läste jag klart rapporten och trots att den inte innehåller några direkta bevis på vilka som planerade eller utförde attentatet så verkar det ytterst troligt att Syrien ligger bakom. Ett möjligt scenario är att Syrien förde bort en viss Ahmad Abu Adass och tvingade denne att under vapenhot på video ta på sig attentatet. Under tiden lurade de en irakisk man att utföra mordet på Hariri och 22 andra. Irakiern ska enligt ett vittnesmål ha trott att mannen han offrade sitt liv för att döda var den irakiske premiarministern som vid tillfället för attentatet var på besök i Libanon. Man uppskattar att omkring 1000kg sprängmedel användes för att spränga irakiern, Hariri och de andra i luften.

Detta är som sagt en möjligt scenario, rapporten ger underlag för att attentatet gick till på detta sätt men man kan än så länge bara spekulera i vilka som ligger bakom och vem som utförde attentatet. Men blotta misstanken om att Libanons president och syriska toppolitiker är inblandade ar hårresande. Om det ovan nämnda scenariot med irakierna skulle stämma -kan man tänka sig något kallblodigare och sjukare?

I fredagskväll gick jag ner till Martyrernas torg där människor prisade Mehlis arbete och demonstrerade mot Syrien och Lahoud. Man viftade med flaggor och skandera slagord. Libanons premiarminister Foad Siniora dök upp två minuter omgiven av ett stort säkerhetspådrag och försvann i en svart BMW. Ett tag kändes det som om det var lika många journalister som demonstranter och om media i Sverige gett sken av att det var en stor demonstration kan jag meddela att högst 1000 personer närvarade.

Det ska bli intressant att följa utvecklingen i den här såpan. På tisdag sammanträder FN:s säkerhetsråd och kanske lyckas USA utnyttja situationen och tvinga på världen ännu mer krig och konflikter. Bashar Assad måste känna sig väldigt trängd och Syrien riskerar att bli helt isolerat då grannländerna inte tycks uppskatta landets eventuella inblandning i mordet. Personligen är jag mest orolig för att relationen mellan Libanon och Syrien försämras så mycket att det inte går att korsa gränsen om jag skulle vilja det.

2005-10-21T03:00:00.000+02:00

Mehlisrapporten. När jag gick till bageriet imorse för att köpa mig lite vita skumgummibröd stod det en pansarbil och fem soldater i en av korsningarna. Militären är en del av vardagen i Beirut, det står några militärpoliser här och några militärpoliser där. Men de senaste dagarna har det skett en upptrappning av antalet soldater och militärfordon, detta på grund av att Detlev Mehlis I natt lämnar over den FN-utredning han lett angående mordet på Libanons förre premiärminister Rafik Hariri i februari. Alla talar om Mehlisrapporten och vad som kommer hända när den blir officiell den 25:e oktober. Igår lämnades den över till Kofi Annan och FN: s säkerhetsråd och inatt lämnas den alltså över till Libanons politiska toppskikt.

Man hoppas att rapporten visar vem eller vilka som låg bakom mordet och anledningen till att läget i Libanon är så spänt är att mycket talar för att Syrien är inblandat. Man är rädd för vad som händer om det visar sig att Syriens diktator Bashir Assad eller några av hans närmaste man är inblandade, relationen till Syrien är redan dalig. USA här de senaste månaderna skärpt tonen mot Damaskus och som ni kanske känner till sa står ju Syrien inte med på den lista som inte existerar over länder som USA är beredda att invadera...

Det här florerat rykten om utegångsförbud imorgon kväll och att skolorna ska stängas men det här dementerats av regeringen. Tydligen här FN gett en stor del av sin personal en veckas semester och många är osäkra på vad som kommer att handa den närmaste tiden. Men jag ska inte göra en hona av en fjäder, människors liv flyter på som vanligt och man märker ingen skillnad på stan mot hur det var tidigare. Det är lite fler militärer runt FN-byggnaden och parlamentet men annars är det ganska lugnt. Det är svårt att spekulera i vad som kommer att handa men jag känner mig inte det minsta orolig. Det ska bli spännande att följa utvecklingen och det är väldigt intressant att vara på plats nu när Libanon enligt många genomgår en stor förändring.

2005-10-17T23:05:00.000+02:00

Ur dagboken, söndag kväll. "Jag sitter på takterassen jag precis hittade och blickar ut över ett nedsläckt Beirut. Klockan sju öppnades himlens portar och det första regnet sedan jag kom hit vräkte ner. En kvart senare gick strömmen och Beirut blev svart. Nere på gatan brummar en generator som förser baren på hörnet och några grannar med el. I en del fönster lyser det, men de flesta husen är nedsläckta. Var tionde sekund lyses himlen upp av blixtar och hustaken blänker till. Då och då mullrar åskan. Det är otroligt mäktigt. Nej det här går inte längre, vinden piskar och regnet tilltar ännu mer. Det regnar så mycket att sikten är dålig och fast jag sitter under tak blir jag blöt. Jag får gå ner.

Jag kom precis hem från en promenad. Jag tog på mig regnkläder och gick ner på gatan. Vatten överallt. I de muslimska kvarteren intill där jag bor var det i princip helt nedsläckt. Hela gator var svarta, men det var mycket folk i rörelse. Barnen var uppspelta och sprang omkring, överallt hördes röster. Då och då lystes gatan upp av blixten eller ljuset fran en scooter och man såg silhuetter av människor på trottoarerna. Här och där stod en dörr öppen och därinne satt människor runt tända ljus. Det var en väldigt speciell stämning och det var härligt att vandra omkring på de mörka gatorna i regnet.

Kriget slog ut all infrastruktur och strömavbrott är tydligen vanliga. I trettio år har beirutborna levt med dem så vi är nog de enda som inte har mer än ett staerinljus hemma. Tydligen kan vi ansluta oss till generatorn om vi vill, det kostar 15$ i månaden. Jag har sett fram emot min första natt i mitt nya rum, vädret och strömavbrottet gör det otroligt mysigt. Tyvärr kom strömmen just tillbaka, men den kanske hinner försvinna igen."

Strömmen hann försvinna igen. Tyvärr han den komma tillbaka också innan jag somnade. Imorse vaknade jag för första gången i mitt nya rum. Jag ställde mig i fonstret och tittade ut över Medelhavet. Det är fortfarande väldigt tufft ibland men i mitt nya hem med havsutsikt har jag åtminstone en fast punkt. Det känns bra.

2005-10-16T11:02:00.000+02:00

Kusten. Nu nar boendet antligen ar fixat kan jag slappna av och borja se mig omkring i omgivningarna. Jag besokte Byblos och Tripoli sista dagen Isabelle och Sophie var kvar men igar gjorde jag min forsta egna utflykt. Pa morgonen tog jag bussen de knappa fem milen soderut till Sidon, eller Saida som det heter har. Libanon ar kontrasternas land och det galler inte bara religion, politik och landskap utan aven prissattningen. En del saker ar dyrare an i Sverige, en del saker ar lika dyra, annat ar billigare och en del ar tokbilligt. Bussresan till Saida kostade fyra kronor.

Saida ar en gammal hamnstad, over tva tusen ar gammal. Jag promenerade omkring ett par timmar och eftersom jag alskar utsikter sa tog jag mig upp pa ett litet berg som ligger intill staden. Valdigt vackert. Pa toppen fann jag en militarstation med luftvarnskanoner, ett par tanks, jeepar och lastbilar. Jag kan tanka mig att det funnits militarposteringar dar uppe lika lange som Saida funnits, utsikten over staden och havet maste varit strategiskt valdigt viktig for fenicier, romare, araber, mamluker, ottomaner, fransoser och alla andra som erovrat staden. Det ar forbjudet att fotografera militara mal i det har landet men jag tog nagra smygbilder som jag ska kranga till den syriska sakerhetspolisen.

Saida ar en mysig liten stad som man snabbt lar kanna. Majoriteten av innevanarna ar muslimer vilket gor att staden liksom Tripoli har en helt annan atmosfar an Beirut. I den gamla souken (marknaden) trangs frukthandlare, svarvare, skomakare, fiskare, tyghandlare och juvelerare. Hos slaktarna hanger stora upplflakta djurkroppar pa kedjor och den som vill kan kopa en farskalle till middag. Ibland hanger haligheterna utanfor pa gatan och sprider en sotsliskig doft av dott kott.

Vad som slar en nar man aker langs med kusten ar att det ar fult. Jag hade vantat mig ett vackert landskap och pitoreska stader. Nar jag akte de nio milen norrut till Tripoli hade jag svart att avgora nar Beirut tog slut, hela kusten ar utbyggd. Husen ar nybyggda och arkitekturen smaklos. Bensinmackar och enorma reklamskyltar for Dunkin Donuts och cigaretter gor sitt basta for att forfula det hela annu mer. Jag misstanker att kriget ar anledningen till att det ser ut som det gor, alla fina gamla hus maste ha forstorts. Bebyggelsen liknar den i Agadir, staden som mer eller mindre utplanades av en jordbavning och byggdes upp med betong utan minsta spar av finess eller planlosning.

Nar man aker langs med kusten har man medelhavet pa ena sidan och berg pa den andra. Jag har inte hunnit utforska bergen annu men jag tror att det ar valdigt vackert och finns mycket att se inat landet.

2005-10-16T06:53:00.000+02:00

Antligen. Med hart slit och lite tur har jag antligen hittat nagonstans att bo. Det ska bli fantastiskt skont att fa ett eget rum och ett kok. Ni anar inte hur trott jag ar pa den libanesiska maten, i tre veckor har jag atit brod, sandviches, kyckling i brod, kebab i brod, brod med sesamfron, falafel i brod, sma libanesiska pizzor, brod brod och annu mera brod. Morgon, middag, kvall. Beirut ar en dyr stad och jag har inte haft rad att ata tre riktiga mal mat ute varje dag. Langt ifran. Det finns ett gang fina restauranger som sakert serverar underbar mat men det ar over min budget. Och oftast serverar de mezes, smaratter, till vilka det medfoljer brod i atminstone tre fall av fem. Ramadan gor inte matsituationen lattare, att hitta nagot annat an frukt och chips i Shatila under Ramadan verkar vara lika latt som att hitta en libanes som inte kor mot rott.

Jag har bott i ett litet rum med fem sangar i 20 dagar och har fatt nog av hostel-livet. Det finns bara ett badrum med dush och toa dar jag bott vilket ocksa varit lite pafrestande. Men mest pafrestande ar alla backpackers som kommer och gar. De flesta ar jattetrevliga men jag har varit och ar fullstandigt ointresserad av dem. Jag har haft fullt fokus pa att sortera alla intryck, hitta nagot mer permanent boende och forsoka komma till ro och har inte haft energi over till att kallprata med dem. Fran och med imorgon blir det inget mer "where are you from?" "how long are you staying?" "oh, really?" "I'm from and I've been to patati patata".

Imorgon formiddag tar jag ryggan och rullar resvaskan fem hundra meter till mitt nya hem. Lagenheten ligger hogst upp pa fjarde vaningen i ett fint hus i ett mysigt kvarter. I lagenheten bor franska Delphine, som laser samma arabiskakurs som jag, tillsammans med sin pojkvan. Lagenheten bestar av tva sovrum, ett stort vardagsrum, ett stort kok, badrum och tva balkonger. Mitt rum ligger pa hornet och ar jattefint, tror jag har fyra fonster. Jag betalar bara 135$ i manaden, runt 1100 kronor vilket ar ett valdigt bra pris for att vara Beirut.

Rummet, priset, laget, allt verkar vara precis det jag sokt. Ett litet minus ar att omradet ar kristet och nationalistiskt, men man kan inte fa allt.

Imorgon ar forsta dagen pa resten av den har resan.

2005-10-12T07:02:00.000+02:00

Shatila. Igarkvall ringde jag Abu Mujahed som driver ungdomscentret i Shatila, det varldsberomda palestinska flyktinglagret dar kristna falangister begick massakrer 1982. Ytterst ansvarig for flyktingarnas sakerhet var en viss Ariel Sharon.

Imorse hamtade Abu Mujahed upp mig med bil och korde mig till lagret. Behover jag passet med mig? fragade jag. Jag vet inte vad ni vet om Shatila. Men jag visste valdigt lite. Att se Shatila for fortsa gangen var ungefar som att se Christiania forsta gangen. Jag hade hort talas om stallet och hade darfor bildat mig en uppfattning om det. Jag trodde att Christiania var ett betongkvarter, lite ruffigt och nerganget. I hornen hange lite tveksamma individer som dealade knark. Manniskorna som bodde dar var socialister och anarkister. Nar jag sag pusher street, husen, traden, vattnet, parkerna och manniskorna i det ljusa, grona, luftiga, avslappnade Christiana blev jag overraskad. Liksom jag blev av knarkforsaljningen som inte skottes av skummisar i morka gatuhorn utan av skummisar med prydliga korvstand ogenerat uppstallda pa en bred gata. Fast med korven utbytt mot haschkakor och marijuana.

Jag hade inte legat hemma och grubblat over hur det sag ut i Christiania. Och jag har inte legat hemma och grubblat over hur det ser ut i Shatila. Men omedvetet skapar man sig en bild av hur det ser ur, man forsoker hitta ett satt att forhalla sig till nagot man hort talas om men aldrig sett. Jag trodde att Shatila var ett palestinskt flyktinglager som lag lite avskilt, omgivet av en mur, tre meter hog kanske. Det fanns mycket militarer runt omkring och aven en del inuti lagret. Jag trodde att man bara kunde komma in och ut ur lagret vid nagra sarskilda passager och att jag kunde behova pass for att komma in. Val inne i lagret var bebyggelsen lag, manga manniskor bodde i kakstader. En och annan Hamas eller Jihad-anhangare gick omkring och sag farlig ut.

Jag hade fel. Valdigt fel. Jag har varit i Shatila i fem timmar och inte sett mer en nagra gator. Men det verkar inte vara som jag trodde. Shatila ligger tre kilometer fran down town Beirut. Det hor inte till innerstaden men ar vad man skulle kunna kalla en forort. Bebyggelsen i Beirut ar tat och inte som i Stockolm att manga fororter ar skilda fran varandra av skogar, vattendrag, motorvagar, berg och annat. Har hanger allting ihop och man marker inte att man befinner sig intill ett palestinskt flyktinglager. Ett kvarter in fran den stora vagen som leder till flygplatsen ligger Shatila. Man marker snabbt att manniskorna som bor har ar fattiga. Det syns pa fasaderna, bilarna, kladerna, smusten och skrapet. Betonghusen ar hoga, tranga och fula. Fran varje balkong och fonster hanger klader pa tork. Jag sag inte en enda militar eller jihadkrigare. Manniskor kan komma och ga som de vill, vilket inte innebar att de hyser en massa medborgerliga rattigheter. Det palestinska ungdomscentret drivs till stor del av svenska pengar. Barnen, ett par hundra tror jag, far ga i skola och har tillgang till ett bibliotek men jag har inte stenkoll pa all verksamhet. Jag vet inte vad jag kan gora for de palestinska barnen men eventuellt kommer jag pa nagot sett delta i undervisningen pa torsdagar och den fritidsliknande verksamheten pa fredagar. Men ingenting ar klart annu.

I biblioteket traffade jag Mona, Arba och Omar som arbetar pa centret, de verkar alla valdigt schyssta. Men jag traffade aven Dima och hennes kompis som jag glomt namnet pa. Dima ar fjorton ar och gar det sista aret pa skolan i ungdomscentret. Forra aret var hon i Goteborg pa en veckas utbyte med en svensk skola. Hon raknade stolt till tio, sa "jag alskar dig" och "du ar en asna" och log med hela ansiktet. Vi smapratade lite innan hon sprang och hamtade en tunn bok och visade mig. Den hette "Dima fran Shatila i Libanon" och handlar om en elvaarig tjej som lever i ett palestinskt flyktinglager. Skriven pa lattlast svenska. Den handlar om Dima, som nu ar fjorton ar och gar sista aret pa centret.

Jag har ingen aning om hur det ar att leva i Shatila. Jag har ingen aning om hur det ar att vaxa upp i den miljon, eller hur det kanns att se sina barn vaxa upp dar. Jag har insett att det ar valdigt lite jag vet. Om det har landet, om manniskorna och deras liv. Sa fort man tror att man vet nagot ar man farligt ute. Det ar sa skont att se varlden i svart och vitt, allting blir sa mycket enklare da. Men jag kommer aldrig forsta hur det ar att leva i en kristen by dar frukthandlaren, och taxichaufforen for femton ar sedan lag och skot upp mot den muslimska grannbyn tva kilometer bort. Det har lilla landet rymmer med sin flertusenariga historia sa mycket att det ar ogripbart. Haromdagen bladdrade jag i en bok med bilder fran Beirut tagna 1991. Kanslan ar ganska lik den jag fick nar jag sag koncentrationslagren i Majdanek och Auschwitz. Jag ser men kan inte forsta. Men jag iaktar, lar mig saker och far perspektiv. Resa handlar valdigt mycket om perspektiv tycker jag.

2005-10-10T08:20:00.000+02:00

Ramadan. Ta hand om det sjalsliga. Be. At inte, drick inte, rok inte pa hela dagen. Prick halv sju borjar en enminuts bon pa tvn. 60 sekunder senare, 18:31, ar dagens fasta over. I de muslimska kvarteren ligger gatorna ode vid den har tiden. Alla ar hemma hos sig eller goda vanner och ater, dricker och umgas. Senare pa kvallen ar det fullt med liv pa gatorna, man traffas, roker vattenpipa och tittar pa folk.

Kvart i sju parkerade jag och Ali scootern utanfor hans hus och gick in. Pa golvet i vardagsrummet halvlag Alis svarta mamma och syster och mumsade kyckling, brod och sallad. Jag blev bjuden att sla mig ner men eftersom jag nyss atit en falafel at jag bara lite sallad. Det var spannande att fa komma till en vanlig muslimsk familj i en av Beiruts fororter och se hur de firar Ramadan. Och jag angrar att jag inte bad om att fa ta en bild.

2005-10-10T07:57:00.000+02:00

Ur dagboken. Ramarna, eller vad man nu ska kalla det, for den har resan ar ratt losa. Det var sa jag ville ha det och det ar sa det ar. Alla mina saker ar nerpackade i kartonger och undanstallda. Kinnekullekollektivet ar upplost. Jag tog med mig det nodvandigaste och kopte en enkel biljett till Beirut. Boende, skola och allt annat skulle jag ordna pa plats.

Jag slappte taget om allt som kandes tryggt. Det kandes som om jag trampade vatten i Stockholm, jag behovde forandringar. Jag behovde utmaningar. Testa mig sjalv. Se nya saker och traffa nya manniskor. Jag har kant en valdig lattnad over att jag lyckades lamna all trygghet, alla rutiner, allt jag redan sett och gjort.

Jag har bestamt mig for att inte bestamma nagonting. Inte fatta nagra langsiktiga beslut. Jag vet inte hur lange jag blir kvar i Beirut eller vad jag ska med arabiskan till. Jag vet inte var, vad eller om jag ska plugga till varen. Jag vet inte sa mycket. Det kanns som om jag har kastat mig ut i ett stort svart hal. Ibland tar vinden tag i mig, kastar mig at olika hall. Hander griper efter mig. Ibland later jag mig fangas och dras med. Ibland inte. Jag tror att det ar ett valdigt bra satt att resa pa. Jag satter mig sjalv i situationer som gor att jag plotsligt befinner mig pa ett drusiskt brollop eller aker bakpa Alis scooter genom det kvallsmorka, ljumma Beirut.

Men den har formen av resande, levande, verkar sakna ett mellanlage. Antingen ar himlen bla och klar eller mork och hotfull. Jag ar helt ensam eller omgiven av vanner. Det ar en kanslomassig berg -och dalbana som bade fascinerar och forskracker. Idag vaknade jag med olustkanslor och tvivel i kroppen. Jag var ledsen for att Isabelle och Sophie akt hem till Paris och lamnat mig ensam kvar. Men det var ju ensam jag ville vara? Tva timmar senare lekte livet, jag hade unnat mig en schysst frukost och ett dyrt intrade pa en av de privata stranderna down town, lekte med mina devil sticks och snackade med folk. Blev uppbjuden till femtioariga Nadjas hus och sjuka mamma i bergen ovanfor Beirut. Aker nog dit under veckan. Sedan traffade jag Ali och vi akte runt och kollade pa rum att hyra. Ali ar snall men lite for mycket. Jag forstar inte vad han vill mig eller om han vill mig nagot. Kanske vill han ta sig till Sverige, kanske inte. Det ar lite jobbigt. Sedan at jag middag med tva backpackers jag inte hade nagon lust att umgas med.

Nu sitter jag pa ett vasterlandskt internetcafe och kanner mig forvirrad.

2005-10-07T03:39:00.000+03:00

Libanon-Johannes 2-4. Jag har nu spelat mina forsta matcher i back gammon, eller tauli som det heter har. Sommarens hardtraning pa kollo har gett resultat och efter att ha traningsspelat mot Frankrike pa neutral plan i Damascus och vunnit med 4-0 kande jag mig trygg i mitt spel. Libanon representerades den har gangen av tva broder, 20 och 24 ar gamla. De bjod hart motstand men trots hemmaplan rackte de inte riktigt till.

2005-10-05T22:01:00.000+03:00

Ali och jag ar vanner. Det sa han till mig och da ar det sa. Vi traffades for ett par timmar sedan, klockan var runt atta och morkret hade fallit over Beirut. Jag gick bort till ett cafe nagra kvarter fran mitt hostel for att fraga om var jag kan hitta ett rum eller en lagenhet att hyra. Dagarna gar och jag har bytt taktik. Pa hornet dar Cafe de Pallet ligger ar en militar med automatvapen stationerad och oftast hanger nagon av cafeets personal utanfor pa gatan.

Nar jag kom dit satt Alis chef pa en stol utanfor och rokte. Hans mage ar enorm. Vi borjade prata och jag slog mig ner pa trottoaren. Nagra ur personalen blev nyfikna och ville hjalpa mig. Jag bjods pa en sot, sliskig saft som smakade parfym medan de forsokte komma pa var jag kan hitta nagonstans att bo.

Mest engagerad var Ali. Han tog mig till ett hotell intill dar hans polare jobbar. Men aven om han prutade ner priset var det for dyrt och inte heller vad jag soker. Vi gick tillbaka till Cafe de Pallet. Val dar kom Ali pa att en van till honom sakert kunde hjalpa mig och snart satt jag bakpa hans scooter pa vag till nagon. Nagon visade sig pa ratt langt fran centrum. Pa vagen dit sa Ali: On est des amis, och tog min hand. Vi ar vanner. Javisst sa jag. Klart vi ar. Jag log for mig sjalv, satte handerna pa pakethallaren och lutade mig tillbaka. Vi akte tranga grander och breda gator. Ibland korde vi pa samma sida som den motande trafiken. Det ar inget konstigt med det.

Nagon var inte hemma. Sa Ali svangde forbi ett konditori for att kopa mig nagot gott. Ramadan borjade idag och eftersom vi nu befann oss i en av de muslimska fororterna var det fullt med folk pa gatorna. Ali, som kommer fran Elfenbenskusten, men har en tysk kvinna och tva barn i Munchen, visade sig bo intill sa vi fortsatte hem till honom for att halsa pa hans familj. Innan vi kom fran stotte vi pa tva av Alis kusiner. Hemma hos Ali var det tomt pa folk. Han bjod pa en sorts marrangtarta och jag fick se bilder hans barn och ovriga familj.

Snart var vi pa vag igen. Jag befann mig i ett annat Beirut an jag gor nu nar jag skriver. Ramadan marker man inte mycket av i det kristna Beirut dar jag bor. I Alis Beirut firade alla Ramadan pa gatorna som var pyntade med elslingor och banderoller. Jag sag vagskyltar med texten Sabra och Shatila. Pa lyktstolparna hangde stora bilder av olika man. Jag fragade Ali vilka de var men var saker pa svaret. Det var bilder av martyrer som stupat i kriget med Israel. Fem minuter senare sag jag en stor bild av Rafiq och Saad Hariri. Vi var i utkanten av innerstaden och snart tillbaka pa Cafe de Pallet.

Jag har fortfarande inte hittat ett rum eller en lagenhet att hyra. Men jag har antligen fatt se ett Beirut som jag visste fanns men annu inte hittat. Spontant maste jag saga att Alis Beirut intresserar mig mer an kvarteran jag bor i nu. Men det intressantaste med den har staden ar alla kontrasster. Inte en forort eller stadsdel, utan helheten. Imorgon ar Ali ledig mellan fyra och sex. Da vill han aka mer scooter och visa mig saker. Jag vill garna att han visar mig runt dar han bor. Om det inte blir i imorgon sa blir det en annan gang. For Ali och jag ar vanner.

2005-10-02T04:32:00.000+03:00

Firas. Sa heter mannen som tog over efter sudanesiske Abdu och visade oss vagen sista biten till hotellet i torsdags. Firas ar runt 40 och arbetar som fransklarare och oversattare har i Damascus. Igar kvall bjod han oss att folja med till hans grannes brollop. Vi tackade givetvis ja och en timme senare befann vi oss pa ett drusiskt brollop med allt vad det innebar av ringdanser, livemusik, kitch och nio-vanings brollopstarta. Brollopet borjade i torsdags och pagar i tre dagar. Vi stannade i fyra timmar och jag dansade ringdans tva ganger. Inte helt latt, men haftigt att fa vara med. Brudparet kom en timme efter oss och satte sig pa en tron utsmyckad med blommor i alla mojliga farger. De lamnade bara sin tron vid tva tillfallen,
for en kort dans och for att med sabel skara den enorma brollopstartan. Den sag ut precis som i alla sagor och tecknade filmer med tva sma figurer forestallande bruparet hogst upp pa den nionde graddbekladda vaningen. Bruden var vacker och kladd som en prinsessa men log nastan aldrig. Vi tyckte synd om henne, hon satt mest som en prydnad bredvid brudgummen och sag inte ut att trivas. Kanske var hon nervos och tyckte det var jobbigt att bli exponerad som hon blev? Kanske var det hennes och brudgummens fader som beslutat om giftermalet och hon inte ville nagat hellre att fly genom natten pa ett arabiskt fullblod med en ung svensk?

Tyvarr dog mitt kamerabatteri men det ar ingen kvall jag glommer i forsta taget.

Idag tog Firas och hans van Matouz oss till Sednayya, en vacker stad uppe bland bergen en halvtimme med minibuss fran Damascus. Vi at frukost dar och fortsatte sedan upp till en syrisk-ortodox kyrka hogst upp pa toppen av ett berg. Utsikten over det vackra stapplandskapet var enorm. Det ar fem dagar sedan jag landade pa Beirut International Airport och jag far nypa mig i armen for att forsta att jag inte drommer.