En tysk, en portugis och en president.
Det var hosten 2002. Kristofer, jag och Andreas (alias "portugisen") skulle alla resa bort och vi skulle inte ses pa ett drygt halvar. Vi bestamde oss for att hitta pa nagot kul innan alla stack ivag. Ingen av oss hade varit i Helsingfors sa vi bestamde oss for att sticka dit en helg och kolla laget. Men det var snabba ryck som gallde for Kristofer skulle snart aka. Vi bestamde en helg och jag bokade hytter och borjade leta boende i Helsingfors. Tre dagar innan avresan pratade jag med Andreas pa telefon.
"Va? Ar det den har helgen, jag trodde det var nasta!"

Jag har glomt varfor men han kunde inte aka. Vi bestamde oss for att dra helgen darpa istallet och jag bokade om hytterna. Ett par dagar innan baten skulle ga ringer Kristofer.
"Ohum, eeh, jag kan inte aka i helgen, hade glomt bort att syrran ska gifta sig".

Det finns bara en manniska som skulle kunna glomma sin systers brollop, och det ar Kristofer -killen som knappt vet vilket datum julafton ar. Efter att ha forbannat Kristofer for hans inkompetens och gud for de vanner han gett mig var det bara att skjuta upp resan en vecka till, till den sista lediga helgen. Trodde jag. Plotsligt hade Andreas andrat sig, han vagrade aka till Helsingfors. Vi forstod aldrig varfor och arligt talat vet jag inte om han forstod det heller, men ingen overtalningskampanj i varlden kunde fa honom att aka med till Finland. Vad som plotsligt gjort Helsingfors sa forfarligt blev aldrig klarlagt.


Det sag ut som om det inte skulle bli nagon helgtripp tills vi nagra dagar senare kom pa att ingen av oss egentligen varit i Goteborg heller.
"Fan vi sticker dit istallet!"

Ett par dagar senare, en fredag kvall i mitten av oktober, kom vi till Goteborg. Det var full snostorm nar vi pulsade genom snon over Drottningtorget for att ta sparvagnen till vandrarhemmet. Andreas led mest for han hade ingen jacka med sig, han hade inte tankt pa att det kan vara kallt i Sverige i oktober. Vi hade en kanonhelg i Goteborg, jag minns inte vad vi gjorde pa dagarna men att vi festade pa Sticky Fingers forsta kvallen och Nefertiti den andra. Alla goteborgare var tevliga, till och med krogvakterna. Kanske var det nagon gang under lordagskvallen nar vi drack paronkonjak pa Nefertiti som ett fro om att det kunde vara trevligt att flytta till framsidan borjade gro.

Vi skulle alla borja lasa pa universitet hosten darpa och langsamt borjade planen om att flytta till Goteborg, plugga och bo ihop att ta form. Vi bestamde att soka kurser i bade Stockholm och Goteborg for att ha lite alternativ.

Varen kom och det blev dags att anmala sig till universitetet. Jag satt pa ett bibliotek i Aix-en-Provence och skulle valja kurser. Ett par veckor tidigare hade USA, med president Bush i spetsen, invaderat Irak. Jag insag att jag trots att jag ansag mig ha lite koll egentligen inte visste nagonting om mellanostern. Jag fastnade for en kurs pa Goteborgs universitet som hette Mellanosternkunskap och anmalde mig till den.

Under sommaren visade det sig att Andreas tankte banga Goteborg men Kristofer var fortfarande pa och sa kom det sig att vi flyttade in i en tva i Bergsjon. En manad senare var det bokmassa. Andreas och Henrik var nere och halsade pa den helgen och vi bestamde oss for att ga dit. Men lordagskvallen blev blot och jag inledde sondagen hangandes over toaletten. Jag hade fatt en av mina beromda baksmallor och tillbringade eftermiddagen i forsterstallning i sangen. Runt fyratiden borjade livet atervanda och jag krop ner till sparvagnen. Lite senare motte jag upp Andreas, Henrik och Kristofer pa bokmassan. Nar jag gick omkring och tittade pa bocker fastnade jag for en bok med titeln "Med livet som vapen" som handlar om sjalvmordsbombare och ar skriven av den tyske journalisten Christoph Reuter. Jag stod med den i ena handen och en bok om den brittiska sakerhetspolisen i den andra. Killen i montern gav mig ett schysst pris sa jag kopte bada. Nar jag laste Reuters bok stotte jag for forsta gangen pa allvar pa Hizballah, den beromda terroristgruppen fran Libanon. Jag blev sapass intresserad att jag senare kom att skriva min B-uppsats i mellanosternkunskap om Hizballah. Det var under arbetet med den uppsatsen jag borjade intressera mig for Libanon.

Det ena ledde till det andra. Hade Andreas inte vagrat Helsingfors hade jag knappast flyttat till Goteborg med Kristofer. Hade inte Bush invaderat Irak hade jag antagligen inte studerat mellanosternkunskap. Hade jag inte last mellanosternkunskap i Goteborg hade jag knappast snubblat over Christoph Reuters bok. Hade jag inte last "Med livet som vapen" hade jag med stor sakerhet inte skrivit uppsats om Hizballah. Hade jag inte skrivit uppsats om Hizballah ar det tveksamt om jag intresserat mig for Libanon. Och hade jag inte varit intresserad av Libanon hade jag nog inte akt dit. I alla fall inte nu och jag hade sakerligen inte stannat sa lange.
Jag hade knappast traffat Joakim i Shatila och jag hade inte suttit smasur pa ett internetcafe i Akaba och undrat varfor han inte dygt upp pa motesplasten for fyra timmar sedan.

Jag vet ju inte vad som hade hant om Andreas inte tjurat med Helsingfors eller om Bush hade latit Saddam vara. Och naturligtvis finns det manga anledningar till varfor jag ar dar jag ar just nu. Men det ar intressant hur man paverkas av tillfalligheter och hur sadant som tycks vara sma val i livet kan fa stora konsekvenser. Eftersom Joakim inte kommit eller givit nagot livstecken ifran sig och jag ar urless pa Akaba vet jag inte vad jag ska gora nu. Antagligen vantar jag ett tag till, men inte hur lange som helst. Kanske fortsatter jag resan sjalv ett tag till. Fragan ar vart och vad det kan leda till i framtiden?

Allting har ett slut. Det blev jag pamind om sent igar kvall nar min telefon, min kara mobil, lade av for gott. Vart jag an har kommit, och vem jag an har mott sa har jag blivit trakasserad for min telefon. Saval i Stockholm som i Shatila. Till och med min familj och mina narmaste vanner har kastat glapord efter mig. Alla har svikit mig. Vad omvarlden aldrig forstod var att deras mobbing bara forde mig och mobilen narmare varandra. Vi blev ett kart par som stod upp for varandra. Blodsbroder. Jag tejpade, limmade och lagade. Och mobilen fungerade alltid. Det kanske inte var sa estetiskt vackert men i en ytlig varld bevisade vi att det ar insidan som raknas.

Men nu ar det alltsa slut. Igar kvall drabbades mobilen av displayblodning. Nar jag skulle titta efter vad klockan var sag jag en stor svart flack pa skarmen. Varken hjartmassage eller konstgjord andning hjalpte. Det ar med stor sorg och saknad jag vandrar vidare i varlden. Ensam. Men stark.

Klimatforandring. Den 28:e december pulsade jag med Jonas och Elsa genom flera decimeter tjock sno pa knappt 2000 meters hojd i Cedarreservatet i Choufbergen, Libanon. For tre dagar sedan, den nionde, var jag nere pa 18 meters djup och tittade pa sjogurkor, trumpetfiskar och andra markliga varelser i Akabaviken, Jordanien. Dagen darpa vandrade jag i oknen i Wadi Rum.

Lawrence av Arabien ar delvis inspelad i Wadi Rum for den som minns branta rodbruna klippor, upp till 300 meter hoga, som skjuter upp ur sanden. Vinden och sanden har gjort markliga spar och urgropningar i bergssidorna vilket gor att det ser valdigt dramatiskt ut. I tva dagar vandrade jag omkring i det vackra landskapet. Det finns nagra sanddyner men marken ar mestadels slat och stapplik och bestar av grus och sand. Jag sov i ett talt pa det statliga resthouse som finns i byn Rum. Jag hade hort att natten i oknen kan vara kall, men att jag skulle frysa i understall, strumpor, mossa, sovsack och tva filtar hade jag inte raknat med. Aven om det ar vinter och sovsacken tunn. Forsta natten regnade det och jag gladdes over att personalen overtalat mig att inte sova pa taket, under stjarnhimlen. Manen los sa klart att man hade kunnat vandra hela natten och anda orientera sig bra mellan bergen.

Okenlandskapet paminde mig om den svenska fjallvarlden. Enda stora skillnaden var att snon var sand. Man fick samma kansla av att har bestammer naturen, du kan vistas dar men inte pa dina vilkor. Du maste anpassa dig for att overleva. Forsta dagen, efter fyra timmars vandring, sag jag tva sma vita blommor med gula standare som stack upp ur sanden, 2-3 centimeter hoga. De vaxte dar mitt i ett hav av sand, grus och sten. Otroligt! Avsaknaden av sanddyner gor att framkomligheten med jeep var bra och ganska ofta kunde man se turister pa jeepsafari. Som skotrar i Are. Pa vag hem i skymningen motte jag en jeep som korde fast i sanden. Jag stod och tittade pa medan foraren gasade och pa sa satt tvingade hjulen djupare och djupare ned i sanden. Jag bler overtygad om att de var stadsbor nar en av passagerarna gick och satte sig pa motorhuven medan foraren gasade. For att fa faste? Dumma 08:or. Jag har varit med om att fastna i sno tillrackligt manga ganger for att veta att det inte ar en bra taktik.

Eftersom jag gillar utsikter var jag tvungen att forsoka klattra upp pa ett av de branta bergen. Men jag fick ge upp 40 meter fran toppen, det var lite for farligt att klattra upp sjalv. Ingen visste ju var jag var och jag hade varit tillrackligt vaghalsig som tagit mig sa langt. Jag satte mig pa en klippa och at min matsack medan jag njot av utsikten. Nagra korpar flog hogt ovanfor mig och kraxade, det ekade kusligt mellan bergen. Verkligen inget mysigt ljud. Bergens formation gor ekot valdigt starkt, varfor man pa langt hall kunde hora boneutropen fran mosken i Rum.
Nar jag klattrat ner fran klippan och slog pa telefonen pep det till. Forvanad over att jag hade tackning laste jag meddelandet. Mitt i den jordanska oknen fick jag det glada beskedet att jag hade blivit farbror igen. Otto hade fotts. Harligt, valkommen till familjen Otto! Vi ses snart.

Nu ar jag tillbaka i Akaba, denna ocharmiga och trakiga stad vid Akabaviken. Det ar Eid, hogtid, och staden ar full med semesterfirande jordanier. Liksom hotellen, vilket tvingar mig att sova pa taket for mostsvarande 55 kronor. Priserna i Jordanien ar valdigt markliga, ibland ar det dyrt och ibland tokbilligt. Till priset av en natt pa ett smutsigt och snuskigt hotells tak kan man kopa 35 falafel. Jag hade hoppats pa att gora tva dyk imorgon men det var for fa anmalda sa jag far noja mig med snorkling i ett korallrev. Joakim kommer snart tillbaka fran Egypten och sedan drar vi norrut igen.

Hur fan gick det här till? Klockan var halv fyra på natten och jag tittade ut genom bilfönstret. Joakim och Rami sov. Vägen var bred och vi mötte sällan någon bil. Månen lös klart och himlen var full av stjärnor, på långt håll lös ljusen från en stad vi passerade. Jag som brukar kunna sova var som helst kunde inte somna, sätena i den moderna bilen var fruktansvärt obekväma, "som en kyrkbänk" tyckte Joakim. Jag undrade vad jag höll på med. Jag satt i en taxi mellan Amman och Akaba, Jordaniens viktigaste hamnstad i Akabaviken, Röda havet. Vi skulle komma fram runt fem på morgonen och sova ett par timmar innan vi tog båten till Egypten. Joakim och Rami hade bestämt sedan länge att de skulle åka dit och när jag träffade Joakim i Beirut runt nyår frågade han om jag inte ville följa med. Även om det lät kul så blev jag inte exalterad av tanken att korsa Siani, uppleva kaoset i Kairo och se pyramider. Av alla länder i Libanons närhet är Egypten det land, bortsett från Cypern, jag för tillfället är minst intresserad av. Syrien och Jordanien lockar mig mycket mer. Liksom östra Turkiet och Saudiarabien. Men jag hängde på, jag sa att jag kanske skulle hoppa av i Amman men innerst inne trodde jag nog att jag skulle följa med hela vägen. Det som störde mig lite var den begränsade tiden, Joakim och Rami skulle inte vara i Egypten mer an 6-7 dagar. Jag ville inte stressa, det kändes onödigt. Då kändes det bättre att se Jordanien mer ordentligt. Jag vill ge Egypten och Israel/Palestina mer tid, inte leka japan och känna att det ar en massa saker jag inte hinner göra eller se. De känns som den typen av länder man vill komma väl förberedd och påläst till. Egypten var en annan resa, inte den här. Det var det jag kom på när jag satt där i taxin.

Jag har ingen guidebok och hade lämnat mitt arabiska lexikon hemma. Vad skulle jag göra själv i Akaba? Skulle jag åka tillbaka norrut eller till öknen i öster? Vad skulle jag göra där? Joakim ville gärna se Jordanien på väg tillbaka från Egypten, jag tänkte att det kanske vore bättre att åka till Egypten i alla fall. Så kunde vi se Jordanien sedan. Inget av alternativen kändes perfekt. Men allt löste sig när vi tog in på ett hotell vid femtiden imorse och jag såg en plansch på vaggen. Fast jag inte bestämde mig helt forrän vi kom till hamnen vid halv elva så visste jag genast vad jag helst ville göra.

Joakim och Rami kom nyligen till Egypten. Antagligen har de just hittat en taxi och är på väg genom Sinai mot Kairo. Jag sitter i Akaba, om jag sticker ut huvudet från internetcafeet kan jag se Eilat i Israel och på andra sidan viken Egypten. 20 km österut ligger Saudiarabien. Jag ar trött men glad. Jag har bestämt mig för att uppfylla en dröm, de närmaste fyra dagarna ska jag ägna åt att ta dykcertifikat. Det känns skitbra att göra det i Akaba. Jag vet inte vad det är men jag tycker det ar ett tufft namn. Smaka på ordet. Akaba. Staden Lawrence av Arabien stormade tillsammans med arabiska stammar och befriade från ottomanerna för snart 90 år sedan. Första intrycken av staden är att den inte är speciellt mysig eller vacker, men skitsamma.

Jag fick ett ganska bra pris och ser verkligen fram emot att lära mig dyka. Men jag är skraj också, fan det är ju läskigt med djupt vatten. Tuber och skit. Det blir tidigt i säng ikväll för att vara i toppform imorgon bitti. Jag har inte hittat den perfekta lösningen, för den finns inte. Jag tror inte jag kommer ångra att jag stack från Beirut eller att jag stannade i Akaba. Jag hade inte ångrat mig om jag åkt till Egypten, det hade blivit bra det också. Men just nu känns det bra att räkna timmarna tills klockan blir nio imorgon bitti. I Akaba.

Damascus. Det är härligt att vara tillbaka, jag gillar verkligen den här staden. Jag kom hit sent igår kväll och sov en natt hos min vapendragare Joakim som jag träffade för första gången i Shatila för en och en halv månad sedan. Jag har skjutit upp de flesta besluten och vet fortfarande inte vad jag ska hitta på men som det ser ut nu så åker jag söderut om en timme tillsammans med Joakim och hans tjeckiske polare Rami. Frågan är hur långt jag åker med dem och vad jag hittar på om jag inte gör det? Jordanien nästa!

Den perfekta losningen. Jag har blivit sjuk. Jag har forsokt komma pa om jag atit nagot olampligt eller om jag blivit smittad pa annat satt. Jag tror det hande i samma veva som jag blev tvungen att flytta ut fran Rue Monot i slutet av november och jag var tvungen att fatta beslut som var beroende av saker jag inte visste nagot om. Det ar en mental sjukdom som jag kallar den perfekta losningen. Vanliga symptom: Ambivalens som leder till apati. Valet mellan tva eller flera goda ting blir omojligt att gora da det inte gar att veta vilket som leder till total lycka.

Nar jag tanker efter sa tror jag det kom over mig i varas nar jag forsokte planera den perfekta sommaren. Det blev en valdigt bra sommar, tack vare att planeringen sprack. For det ar sa jag fungerar, jag vill inte planera -da kanner jag mig last. Jag vill kanna frihet och kunna hoppa pa vilken buss, bat eller cykel som helst och gora det jag kanner for i stunden. Darfor lider jag nu extra mycket av denna mystiska sjukdom och onskar inget hellre an att jag vaknade ur feberyran och fattade ett beslut med vetskap om att det inte finns nagon perfekt losning och med vissheten om att jag valdigt sallan angrar nagot beslut jag fattar.

Men nu ar jag sjuk och vandas over vad jag ska ta mig till. Vilken ar den perfekta losningen? Jag tycker trivs valdigt bra i Beirut men kanner mig fardig med det jag gjort har. Jag kommer att aka tillbaka hit, det rader det ingen tvekan om. Bast att utnyttja tiden jag har och se mig omkring lite. At vilket hall ska jag aka? Orkar jag resa ensam? Klarar jag av att resa med andra nu nar jag ar sa van att bara tanka pa mina egna behov? Hur lange ska jag vara borta? Dagens I-landsproblem.

Jag kanner mig som nar jag var sex-sju ar och gick till Brunkulla, ett cafe i Ostersund, med mamma pappa och Jonas. Jag kunde sta och titta pa alla kakor och bakelser i oandlighet, det gjorde ont i hela kroppen for jag visste att jag var tvungen att valja bort nastan allt. Wienerbrod, mandelsnitt, graddbakelser... Oftast valde jag kokosbollen, det var det sakra kortet bland allt det goda. Det finns alltid plats for en kokosboll. Pa samma satt slutar det nastan alltid med att jag koper 88:an.

Klockan ar halv ett nu. Det ena alternativet kraver att jag befinner mig i Damascus imorgon bitti. Jag har en lagenhet att saga upp och stada ur, tva vaskor att packa och lite annat smafix att styra upp. Det borjar bli dags att bestamma sig nu. Libanon ar omgivet av Medelhavet och Syrien, oavsett vad jag gor sa kommer jag passera Damascus, det kanske ar lika bra att sticka dit ikvall aven om det blir stressigt och jag inte har nagra rena klader? Eller?

Om det fanns en kokosboll skulle jag valja den.

02.48 -Ur dagboken natten till tisdag "Det ar markligt hur fort det forandras. I nastan exakt tre manader var jag ensam. Det var upp till mig om det skulle handa nagot. Jag hade ingen att diskutera svara beslut med, ingen att ty mig till. Oftast ingen att dela upplevelser med. Det var jag, jag, jag. Jag hade valt att ha det sa.

I samma sekund som Jonas och Elsa svangde runt hornet och blev synliga i gangen for ankommande resenarer pa Beiruts flygplats tog ensamheten slut. Jag blev vi. Vi var tillsammans i femton dagar. Vi gjorde en valdig massa saker tillsammans. Vi upplevde och slappade, pratade och garvade. Och vi at fantastiska frukostar.

Alldeles nyss tog det slut. Vi stoppade vaskorna i bakluckan och tog farval. Chaufforen startade motorn och bilen for ivag nedfor en tom Rue Damas. Jag stod och sag efter den, langt borta svangde tva roda ljus av vagen. Jag var ensam igen.

Imorgon, eller kanske i overmorgon, ska jag fatta ett par beslut som ror min narmaste framtid. Jag ar nyfiken pa vad jag kommer bestamma mig for att gora, det ska bli valdigt intressant att se. Men nu ska jag sova."