Det är först när du passerar checkpoint 56 för att komma in i den gamla staden du anar att Hebron är annorlunda än något du sett tidigare. Där pågår en parallell värld som är svår att ta till sig även när man befinner sig mitt i den. I den gamla staden lever ett par hundra av israels mest extrema bosättare sida vid sida med den palestinska civilbefolkningen. Husen intill bosättningarna har galler för fönster och balkonger, dörrarna är av tjock plåt eller metall. Anledningen är upprepade trakasserier från bosättare, såsom stenkastning och försök att bryta sig in i byggnaderna.
En av våra huvuduppgifter som ekumeniska följeslagare i Hebron kommer vara att följa de palestinska eleverna till Cordobaskolan som ligger just intill flera bosättningar. Det är tyvärr inte ovanligt att barnen utsätts för såväl psykiskt som fysiskt våld på väg till och från skolan, något som skildrades i dokumentären ”Välkommen till Hebron” som visades på SVT i februari. Klicka här om du vill se ett youtube-klipp från filmen.
Mitt team fick uppleva hur spänt läget är i Hebron redan under vår första dag där. Shuhada Street, i den gamla staden, var tidigare Hebrons viktigaste gata fylld av människor, bussar och försäljare. Idag är den något helt annat. En stor del av gatan är avstängd för palestinier och får bara användas av israeler och turister. Där finns flera checkpoints och massor av övergivna hus. När vi kom till Shuhada Street var det lördag eftermiddag och Sabbath, judarnas vilodag. Gatan, som annars är ganska folktom, var därför fylld av bosättare. Vi hann inte längre än 60-70 meter innan en pojke sprang fram och började knuffa på Katarina i mitt team samtidigt som han skrek att vi inte fick gå på gatan. Det var något om nazister också. Därefter började han knuffa mig och försökte knäa mig i magen. Slutligen slog han mig i ansiktet.
10-11 år. Ensam mot sex vuxna. Någonting är fel när ett barn beter sig så. Någonting är åt helvete fel.
Dels är det hatet och fruktan pojken uppfostrats med. Dels är det den israeliska polisen och militärens passiva medgivande av den här typen av våldsamma handlingar utförda av bosättare. Pojken visste att vi inget kunde göra mer än att skynda därifrån. Att, trots det, ensam ge sig på sex vuxna ger en vink om hur illa läget är i Hebron.
Vi bestämde oss för att lämna platsen snarast möjligt, det var definitivt inte säkert att stanna kvar. När chocken lagt sig och jag fått lite distans till vad som skedde känns det oerhört sorgligt. Vilket öde att växa upp i ett samhälle som bosättarnas Hebron. Vilket öde att vara barn där. Oavsett om du är född israel eller palestinier.
Välkommen till Hebron
Mot det heliga landet
I eftermiddag flyger jag tillsammans med sju andra svenskar för att arbeta som ekumenisk följeslagare i Israel och Palestina.
Jag kommer att vara en del av det internationella programmet EAPPI (Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel) som syftar till att dämpa våldet och främja respekten för folkrätten. Närvaron är ett uttryck för praktisk solidaritet för utsatta grupper – så väl palestinier som israeler. Programmet arbetar för att få ett slut på den israeliska ockupationen och få till stånd en rättvis fred baserad på internationell rätt och relevanta FN-resolutioner. Sveriges Kristna Råd står som huvudman för den svenska delen av programmet som finansieras av Sida.
Under de tre månader jag är borta kommer mina huvuduppgifter vara att:
• vidga handlingsutrymmet för palestinier och israeler som arbetar för en fredlig lösning och för de mänskliga rättigheterna
• ge moraliskt stöd och hopp åt de krafter som verkar för en fredlig lösning
• att samla och sprida information och kunskap om vad som sker i området
Jag känner mig lyckligt lottad som får arbeta med dessa frågor i Israel och Palestina. En av de saker jag ser mest fram emot är att möta, lyssna till och lära av de människor som har konflikten som sin vardag. Även om det många gånger kommer att kännas jobbigt och tufft är det verkligen ett privilegium att få följa palestinska barn till skolan, övervaka checkpoints, besöka kibbutzer, möta israeliska människorättsorganisationer och få representera de värden programmet står för. Resan kan börja!
Ovantat soundtrack.
"Vill ni ha vin?" Det ar Mehdi som fragar. Pa vaggen bakom honom hanger Imam Alis jesu-liknande portratt. Ali, profeten Muhammeds kusin, mordades ar 661 och ar en av shiamuslimernas heligaste man. Trots att var bild av Iran modifierats en hel del sedan vi kom hit kanns fragan otankbar.
"Vin? Tack men te blir jattebra."
"Ar det sakert? Det finns vin om ni vill ha?"
"Vi ar sakra, tack sa mycket."
Mehdi har runda kinder och ser ut att vara i 35-ars aldern. Han har bott 15 ar i Holland och pratar bra engelska. Mehdis fru ar gravid med parets forsta barn och svarfar sitter i hornet bredvid mig. I det lilla kvadratiska rummet sitter aven en ung pojke och nagon kompis till Mehdis svarfar, de bada ar sakert mycket yngre an vad de ser ut. Sist men inte minst har vi 25-arige Ahmed, ursprungligen fran Qatar. Det var han som gick forbi oss pa gatan och bjod hem oss till Mehdi och dom andra.
"Dricker ni vin?" fragar vi efter ett litet tag. Det har maste redas ut.
"Javisst! Sjalvklart! Det gor alla" sager de och flinar. "Fast arrak ar nog mest populart".
Vi garvar. Det har har dom inte sagt nagot om pa nyheterna. Klart att det hander lite grejer bakom den putsade fasaden, men anda.
"Alla dricker. Inte offentligt, men i hemmen - absolut. Ja kanske inte mullorna da.. Eller jo, dom ocksa! Folk tllverkar vin och sprit hemma, det ar latt att fa tag i alkohol pa pa den svarta marknaden".
Vi skakar pa huvudet och skrattar igen. De flinar tillbaka.
Svarfar ler brett och visar sina tva tander. Vid hans fotter brinner en gasolbrannare och bredvis star en plastburk med en slang i, det ser ut som en hemmagjord vattenpipa. Svarfar lagger tva tomteblossliknande metallstanger over elden. Han plockar med plastburken och en av stangerna som borjat gloda, satter till slut slangen i munnen. Nar han andas ut sveps vi in i en tjock sliskig rok.
"Opium" sager Mehdi och nickar at gubbens hall. Det kanns i huvudet att han inte ljuger.
Opium ar enligt vara vardar valdigt vanligt i Iran. Det finns hur mycket som helst menar de, 5 kronor gramet far man ge. Haschet ligger pa 1500 kronor kilot. Afghanistan ar nara...
"Vad handser om man blir pakommen med alkohol?"
"Not good." Piskrapp, 50-70 stycken om man har otur.
"Och opium da?"
"1000 kronor i boter"
"Sa regimen tycker det ar varre om ni dricker arrak an roker opium?! Det ar ju stort!"
"Det star inget i Koranen om Opium" sager de och skrattar. Vi skrattar ocksa. Fan vad sjukt.
Opiumet gar runt och det ar dags att dra. Ahmed, som nojt sig med tobak, foljer med oss for att kopa saffran. Vi tackar for gastfriheten och gar ut. Skont med frisk luft.
Ahmed vill kora oss till en bra affar sa vi hoppar in i hans bil. Utsidan ar inte sa markvardig men bilen ar utrustad med dvd-spelare och en liten tv-skarm som Ahmed faller ner fran dar det i vanliga fall sitter ett solskydd. Vackra, lattkladda libanesiskor med silikontuttar sjunger arabisk popmusik medan vi aker genom staden. Det visar sig att han vill ta en tur och visa oss runt i Shiraz.
"Mehdi ar schysst, men opium gor folk dumma i huvudet" sager Ahmed. Vi haller med.
Pa vag in i en rondell slar han plotsligt igen tv-skarmen.
"Police" sager Ahmed och pekar snett farmfor bilen. Tre sekunder senare faller han ner skarmen igen.
Intressant land det har. Internationellt formedlas en bild av Iran, nationellt en annan. Verkligheten ar blandad men langt ifran schablonbilden. Manga vi traffat har kritiserat regimen oppet, de flesta verkar leva ett liv privat - och ett helt annat offentligt. Man tanjer pa granserna hela tiden, skjuter sjalen sa langt bak pa huvudet som mojligt och gommer parabolen pa taket. Men sedlighetspolisen gor fortfarande nedslag i iraniernas vardag...
Det ringer konstant pa Ahmeds telefon. "Bara tjejer" sager han och ler. Ahmed talar ingen engelska sa konversationen sker med min knaggliga arabiska. Vi ska till Persepolis dagen darpa och Ahmed ar ledig sa han vill absolut kora oss. Det visar sig att han har en 6-arig son och jag foreslar att han ska ta honom med sig.
"Kanske det" sager Ahmed.
"Lever du ihop med pojkens mamma?"
"Ja det gor jag. Vi hem till mig och ater middag med dem sedan, ok?"
"Ok, jattetrevligt."
Ahmed kor oss upp pa ett litet berg. Morkret har fallit och utsikten over miljonstaden Shiraz ar magnifik. Pa himlen lyser en tunn manskara klart. Pa vagen ner sager Ahmed att vi ska hamta upp hans flickvan.
"Sag ingenting till henne om min son och fru, ok?"
"Nej visst, sjalvklart inte."
Vad ar det for lirare vi aker runt med egentligen? Ska han vara otrogen mot sin fru och dessutom med oss i baksatet? Och sedan ska vi hem och traffa hans familj?
Vi plockar upp en sot iranska, 24 ar gammal. Jag satter mig bak med Gustav, pa forsta parkett. Ahmed satter pa europeisk popmusik pa hog volym, kanner igen det men kan inte placera den. Vi stannar och Ahmed skickar ivag tjejen for att kopa glass. Det ar da det hander. Det ar da var resa far sitt soundtrack.
Det flesta resor har ett soundtrack. Ibland upptacker man det inte foran man kommit hem, men man har lagrat en massa minnen kring vissa latar man lyssnat pa. Ibland valjer man det aktivt sjalv. Andra ganger ar det musik andra spelar i en viss situation som blir resans soundtrack. Som nu.
Plotsligt dundrar Ace of Base's "Happy nation" ur hogtalarna. Bilderna fran dagen ar farska i minnet: Vin, opium, piskslag, Imam Ali, tv-skarmen med halvnakna tjejer som slas igen, vakterna som hindrade oss fran att besoka en helig plats for att vi var kristna... Ahmed slar pa taklampan som borjar blinka frenetiskt. Blatt, gront, lila och blatt igen. "Disco" sager han och ler. Jag tittar pa Gustav, vi garvar och sjunger med i refrangen.
Happy nation, living in a happy nation...
Ahmeds flickvan sticker in fyra stora strutar genom fonstret mitt i kvallens andra Ace of Bace-hit: C'est la vie
Love is a lyer, but I'm a tryer
give it another go
you have another, yes I know
I have seen her
I know who she is
does she kiss you the way
I used to kiss you?
I bet she wonders
who I am
C'est la vie, c'est la vie, c'est la vie
on the road tonight...
Sa sjukt. Varenda lat verkar skriven enkom for denna kvall i Shiraz 2007. Jag och Gustav rojer i baksatet och mumsar glass mellan skratten. Ahmed och flickvannen lever i en egen bubbla dar fram.
Glassen ar slut, dags att aka en vanda. Ahmed cruisar fram pa gatorna och sweet-talkar sin flickvan. Ace of Base sjunger vidare:
We live in a free world
I whistle down the wind
carry on smiling
and the world will smile with you
Vi kor till en markligt upplyst park dar det star nagon gammal stenport fran 800-talet och Ahmed skickar ut oss for att fota. Pa hall ser vi hur det borjar hanglas i framsatet och konstaterar att det ar en sjuk sjuk kvall. Ahmed vinkar at oss att det ar dags att aka sa vi hoppar in i bilen.
"Fan det har kanner jag igen" sager jag. "Ar det inte All that she wants is another baby?"
"Jo det ar det" svarar Gustav.
It is a night for passion
but he morning means goodbye
beware of what is flashing
in (her) his eyes
(s)he's going to get you
All that (s)he wants is another baby
(s)he's gone tomorrow...
Men det ar inte slut an, nasta spar ar Lucky Love. Gud har verkligen humor. Lyckligt ovetandes om fru och son skrattar flickvannen at Ahmeds skamt. Det ar bara att hoppas att hon ocksa spelar fult. I baksatet skakar vi pa huvudet och garvar, vad annat kan man gora? Det har ar verkligen ironi pa hog niva.
Ahmed stannar. Flickvannen stuger ur och vi sager hej da.
"Hur lange har ni traffat varandra" undrar jag.
"Tva manader. Hon foljer med til Persepolis imorgon."
"Vad trevligt. Har du traffat hennes foraldrar?"
"Ja. Nu aker vi hem och ater middag."
Pa vagen hem till Ahmeds fru och sonlevererar Ace of Base kvallens sista lat for deras del, Don't walk away:
If you wanna leave
I won't beg you to stay
and if you gotta go, darling
maybe it's better that way...
Ahmed satter pa Desperados, en blodig action, medan frun lagar mat och sonen spelar dataspel precis intill. Det ar ingen kul stamning dar hemma, kanske vet Ahmeds fru vad han sysslar med, men vad kan hon gora? Vi har haft en skev men anda jakligt kul kvall. Nu kanns det bara tragiskt. Det ar ett valbargat hem med langt ifran karleksfullt. Man far en kansla av att det blir mycket tid framfor datorn for lillkillen. Vi ater med kebab med Ahmeds son, farn tv:n hors automateld pa hog volym. Frun har knappt visat sig.
EFter maten viker Gustav en pappersgroda till Ahmeds son som blir jatteglad. Dags att aka hem. I hallen undrar Ahmeds fru om maten smakat bra.
"Delicious" svarar vi. "Thank you very much."
"You have a very cute son" sager Gustav.
"He is devil boy" svarar hon. Vi ler besvarat.
Pa vagen hem fragar Ahmed "Do you want fuck?"
"No" svarar jag kort. Sedan ar det tyst tlls vi kommer fram till hotellet. Vi har fatt nog av Ahmed for lange sedan och undrar vad han ar for en sopa egentligen. Hallick? Langare? Allmant skum eller bara ett arsle?
Ahmed dok aldrig upp morgonen darpa for att kora oss till Persepolis, vilket gladde oss mycket. Opium och otrohet i Iran, det blev ett lite annorlunda luciafirande i ar. Dessutom, osannolikt nog, perfekt tonsatt av Ace of Base.
C'est la vie, c'est la vie, c'est la vie on the road tonight
Mr Jafari. Det knackar pa dorren. Jag plockar snabbt bort en talrik och gar for att oppna, Gustav ar strax bakom.
"Welcome Mr Jafari, please come in!"
Framfor oss star en valrakad glasogonprydd man med beige byxor och den ljusa skjortan instoppad i baltet. I handen han portfolj. Han stirrar hapet pa oss.
"Please, Mr Jafari, come in. We prepared the dinner for you, there is spaghetti, tomato sauce and some salad too" sager jag och pekar inat vardagsrummet dar maten star uppdukad pa golvet.
"It's so good to see you, Mr Jafari" sager vi och racker fram vara hander. Mr Jafari haller krampaktigt i portfoljen. Han mumlar nagot pa persiska, halsar tveksamt och forsoker se vad som finns bakom oss men dar finns bara glas och talrikar for tre personer samt kastrullerna som ryker.
"Very nice to meet you, Mr Jafari" sager vi och tar ett steg at sidan. "My name is Johannes and this is my friend Gustav". Jag visar med handen att han ska kliva in. Mr Jafari ser chockad ut. Han tvekar en sekund, tar sedan nagra steg in i rummet och ser genast mot det oppna koket, men dar finns ingen. Blicken far tillbaka till vardagsrummet och fastnar till slut pa oss. Han rynkar pa ogonbrynen och forsoker forsta. Mr Jafari ser pa oss som om vi vore tva ufon. Han ar sa forvirrad att han inte hor fnisset fran koket.
"Please Mr Jafari, have a seat" sager jag och pekar valkomnande mot maten.
Da, i en explosion av rop och skratt, flyger Mohsen, Massoud och hans lillebror Muhammed fram fran koket. Meisam oppnar badrumsdorren och vacklar ut med handen for magen i ett hysteriskt skrattanfall. Mr Jafari har tappat all uppfattning om tid och rum och star med portfoljen i handen mitt pa vardagsrumsgolvet. Vi andra tjuter av skratt. Massoud slar sig for knana och borjar hoppa upp och ner samtidigt som han klappar sig pa pannan i nagot som liknar ett skrattanfall som taget ut Loranga, Masarin och Dartanjang. Dom knuffar Mr Jafari i sidan och slar honom med handflatan pa axeln. Det lyser i ogonen, gang pa gang brister de ut i nya skrattsalvor.
Mr Jafari stannade i 2-3 timmar men hamtade sig aldrig riktigt fran chocken. Det visade sig att han inte varit pa besok pa tva manader och forst ringt pa hos en granne. Nar han till slut kom ratt oppnade tva totalt okanda svenskar dorren och pratade som om de vantade hans besok. Fast han inte talar ett ord engelska var det uppenbart att de dessutom tankte bjuda honom pa middag. Till slut slog synapserna knut pa varandra. Massoud gick runt med ett nojt flin hela kvallen, det var han som kande Mr Jafari bast och som bett oss att oppna dorren. Jag tror han sov valdigt gott den natten.
Det ar eftermiddag i fiskehamnen i Bushehr. Vi sitter bakom en pir i la for vinden fran persiska viken. Fiskarna rensar naten fran dagens fangst men har tagit en kort paus for att ata applen, deras roster blandas med kluckandet fran vagorna och masarnas skrik. I overmorgon ar det lucia men i solen ar det riktigt varmt, vi sitter i t-shirt och och uppkavlade jeans. Fiskarna jobbar i jackor och mossa.
3 mil bort ligger karnanlaggningen som hela varlden talar om men ingenting kanns mer franvarande an Putin och Bush. Ja, bortsett fran namnet da. Bushehr ar utan tvekan forst ut om USA far for sig att bomba Iran, fast tanken pa nattliga flyganfall kanns overklig nar man sitter och dasar i solen.
Mohsen har tagit ledigt fran jobbet och visat oss runt i stadens gamla kvarter. Det ar an fin hamnstad med palmer och sma grander - skont att varva ner fran kaoset i Teheran. Vi traffade Mohsen pa bussen fran Shiraz och blev bjudna att bo hos honom och hans tva kompisar vilket vi glatt accepterade. Vi fick ett eget rum i deras trea och blev bjudna pa en sen middag nar Meisam och Massoud kom hem fran jobbet. De ar alla i var alder och jobbar med programering och webdesign, ar valdigt vanliga och vi har mycket kul tillsammans.
Det har blivit dags att rora pa sig. Mohsen ska en svang forbi sitt jobb, Gustav och jag ska ta oss en titt pa basaren. Kanske kopa lite notter, satta oss pa en bank och titta pa solnedgangen? Det ar svart att inte ma bra.
Tunnelbana i Teheran. Det var forra tisdagen, min andra dag i Iran och Teheran dar trafikkaoset ar totalt och det ar forenat med livsfara att korsa nagon av de storre gatorna. Jag var nyfiken pa att de hur Teherans tunnelbana sag ut och bestamde mig for att provaka lite.
Nagra trappsteg ledde mig in i metrostationen Imam Khomeini Square, navet i tunnelbanenatet dar tva av de tre linjerna korsar varandra. Jag hade last att tunnelbanan var nybyggd men forvanades anda av det luftiga rummet, de valpolerade stenblocken som utgor vaggarna och inte minst de moderna sparrarna - i princip identiska med Stockholms senaste modell. Remsor ar 1900-tal, har koper man en biljett som galler for tva resor for 2000 rial (1,50 kr) och matar sjalv in den i sparren. Pendlarna haller sina jackor och planbocker mot nagra sensorer sa att dorrarna oppnas. Heter det smart card pa svenska?
Dags for forsta turen. Jag hittar stationen jag valt att aka till pa en karta och tar rulltrappan ned. En folkmassa kommer runt hornet och borjar ta sig uppat. Spontanaka, visst, men av ren reflex borjar jag springa. Ett tag pa perrongen? Maste. Hinna. Med. Jag kommer runt hornet och ser taget tio meter bort, tar ut stegen och hoppar in. Det ar mycket folk men inte packat, jag tranger mig forbi kvinnan narmast dorren och kliver in i gangen samtidigt som dorrarna stangs. Jag hann!
Nagot ar fel. Jag kanner det pa en gang. Men vad? Nagon sager nagot, det later argt. Om mig? Det dar fnissandet? Jag ser mig forvirrat omkring. Mycket svart. Nu aker vi.
Det gar tva sekunder, kanslan av att nagonting inte stammer ar total, men jag fattar inte. Stamningen ar sa konstig. Vad ar det som ar fel? Vad? VAD?!
Ah! Ojda. Ojoj... Jag ser mig omkring igen, alla tittar pa mig. Manga ar svartkladda, andra har vasterlandska klader och smink. Alla bar sjal. For det ar bara kvinnor i den har vagnen. Och jag. Helvete! Jag laste ju nagot om det har, men taget kom och jag sprang och... Shit! Jag tittar fran horn till horn, en liten pojke som haller sin mamma i handen ser pa mig med stora ogon. Det ar nastan helt tyst i vagnen. Den arga rosten tillhor en aldre kvinna, fnissandet nagra unga tjejer. Det viskas, tisslas och tasslas. Jag rodnar. Det ar omojligt att halla leendet tilbaka, jag sanker blicken skakar pa huvudet och skrattar for mig sjalv. Ensam man i en tunnelbanevagn avsedd endast for kvinnor. I Iran. Kan man vara mer mal place?
Jag gar genom gangen och staller mig sa nara dorrparet det gar och tittar intensivt ut genom fonstret. Som om det fanns nagot att se...
Vi aker i en evighet. Som vasterlanning kanner jag mig trygg men jag undrar vad straffet for det jag gor nu skulle vara for en iransk man? Om det ens finns nagot, den har situationen ar val helt otankbar. Jag kan inte sluta le som ett fan och skakar pa huvudet igen. Det har finns ju inte! Det ar sa absurt. Minen jag gjorde nar jag antligen forstod maste ha varit obetalbar, hakan som aker ner och ogonen som sparras upp... Nu har de nagot att beratta om dar hemma, mina medresenarer.
Aldrig har tiden gatt sa langsamt som nu. Vi aker i tva evigheter till. Antligen hors en rost i hogtalarna - vi maste snart vara framme vid nasta station. Jag slanger en snabb blick over axeln och fortsatter sedan mitt stirrande genom fonstret. Bara en massa sten, men sa antligen en perrong. Vi stannar. Dorrarna oppnas och jag tranger mig igenom de forvanade kvinnor som knuffas utanfor. Vilka miner! Pa vag in i nasta vagn laser jag den tjocka svarta texten pa den forra: "Women only".
Beirut brinner. Det är 13 dagar sedan kriget började men trots det frågar jag mig varje morgon när jag vaknar om jag inte bara haft en mardröm. Kan det verkligen vara sant att Libanon återigen bombas tillbaka till stenåldern? När jag slår upp tidningen förstår jag att det är sant. När jag tänker på vad som sker i Libanon blir jag vansinnigt arg och ledsen, det är så otroligt deprimerande att se bilderna från Beirut eller höra talas om de 750.000 människor som just nu är på flykt i Libanon. Detta land som just kravlat sig upp på knä och med darrande ben försökte resa sig. När man sedan hör Condolezza Rice säga att "ett omedelbart eld upphör är inte rätt väg att lösa konflikten" är det svårt behärska sig.
Efter att jag suttit i två timmar i lördags kväll och försökt formulera någon form av analytisk text men gett upp så läste jag lite i Ryszard Kapuscinskis "Ebenholts". På den andra sidan jag läste den kvällen, mitt i ett kapitel om Liberia, skrev Kapuscinski några rader som jag läste om flera gånger. Det som står där på bokens 216:e sida är ganska exakt vad jag har att säga till Olmert, Nasrallah, Rice och Bush:
"Historien är ofta en produkt av tanklöshet. Den är ett barn av människans dumhet, en frukt av förmörkat sinne, av idioti och vanvett. Och då görs historien av människor som inte vet vad de gör, och inte bara det: som inte vill veta, som förkastar en sådan möjlighet med vämjelse och vrede. Man kan se hur de strävar mot sin egen utplåning, hur de gillrar fällor åt sig själva, hur de drar åt snaran, hur de idogt och gång på gång kontrollerar om dessa fällor och snaror är starka, om de ska hålla och vara effektiva."
