En fredag. Jag kom till Shatila strax efter tolv, jag och Omar hade planerat att leka spokboll och devil sticks med ungarna och kanske lata dem anvanda de nya datorerna. Men i ungomscentret var forberedelserna redan igang for kvallens iftar, som kvallsmalet under ramadan heter. Det lagades mat och dukades for 60 personer och det fanns inga barn att underhalla. Efter att ha hjalpt till att skura golvet gick jag over till 23-ariga Ayman som har en liten butik med palestinasouvenirer intill centret, han brukar hjalpa mig med spraket ibland. Ayman satt som vanligt och degade utanfor butiken och snackade med forbipasserande, i knat hade han en flagga. Nar jag kom narmare sag jag en gron symbol tryckt pa det gula tyget. Det var en Hizballahflagga.

Ayman berattade att Hizballah varje ar haller en stor manifestation dar Sheik Hassan Nasrallah talar till folkmassorna. Manifestationen ager rum den sista fredagen under ramadan. Jag blev ivrig och stallde en massa fragor. Han berattade att de skulle borja om 20 minuter och holl till i en forort soder om Beirut, inte langt fran Chatila. Han kunde inte lamna butiken och protesterade nar jag ville sticka dit sjalv. Men jag hade redan bestamt mig. "De har sakerhetsvakter over allt, var forsiktig" sa han medan han skrev ner namnet pa fororten. Vi tog i hand och jag stack ivag for att hitta en service, en billig taxi.

En kvart senare slog jag igen bildorren bakom mig. Vagen var sparrad och framfor mig stod ett tjugotal svartkladda vakter. Ur en hogtalare strommade arabisk musik. Jag gick fram till avsparrningen och en man men stora svarta kangor och oronsnacka bad att fa titta i vaskan. "No cameras" sa han och plockade fram min kamera. I taxin pa vagen dit hade jag glatt mig at att jag antligen lart mig att alltid ta med mig kameran. Vakten, som pratade bra engelska, sag min besvikelse och sa "sorry mister, you're not allowed to take photos". Nar det blev klart for honom att jag bodde down town och inte kande nagon i grannskapet sa han at mig att ga over gatan och lamna den till agaren av en kladbutik. "Can I trust him?" fragade jag, ovillig att lamna kameran ifran mig. "Don't worry, tell him that we sent you". Jag misstankte att butiksagaren inte skulle tappa bort kameran om hizballahvakterna bett honom halla reda pa den, men papperslappen med "Johanao" sag lite ynklig ut sa jag fragade om ingen obehorig trots allt kunde raka fa med sig kameran. Han sag forolampad ut och sa "don't worry, I'll keep it for you".

Tillbaka vid avsparrningen. "Welcome mister" och jag var inne. Det ar inte varje dag man gar pa Hizballah-rally och det kandes spannande. Jag foljde folkstrommen langs den breda gatan, 300 meter bort gjorde den en krok. Var tjugonde meter stod svartkladda vakter. Runt omrking mig gick stolta pappor med sonerna pa axlarna. Kvinnor i slojor, barn med hizballahflaggor, pensionarer och hela familjer var pavag at samma hall. Stamningen var uppsluppen och barnen viftade med sina flaggor. En ung man delade ut reklamlappar for barnklader. Det kandes nastan som att vara pa vag till soderstadion en varm sommardag. Bortsett fran att de gronvita flaggorna och klubbmarket med kransen var utbytta mot gula flaggor med hizballahs grona symbol, en utsrackt arm som haller en kalasjinkov. Och att nagra barn var ikladda militarklader och holl ett leksaksvapen i handen istallet for bajens matchstall och en varmkorv.

Dar gatan svangde blev jag visiterad pa nytt. Nar jag kom runt kroken sag jag de forsta hizballahsoldaterna uppstallda. De stod pa led i gupper om 100 ikladda vita kangor, sandfargade uniformer, svart livrem, vita handskar och vinroda baskrar med hizballahmarke. Gatan, bred som sveavagen, maste ha varit tva-tre kilometer lang. Det var fullt med folk och jag kunde inte fa nagot grepp om var manifestationen slutade eller var sjalva karnan var. Ur hogtalarna som var uppsatta hordes en stark rost. Det var Sheik Hassan Nasrallah, omattligt popular bland shiiter, som talade. Jag fortsatte framat men efter 500 meter var vagen pa nytt sparrad. Bakom kravallstaketen var ett utrymme enbart for kvinnor och barn och langre bort sag jag att man byggt laktare langs med trottoarerna. Det var stopp. For mycket folk fick jag veta.

I mitten av gatan stod led efter led av hizballahsoldater. De skulle tydligen ha en militaruppvisning och liksom under prideparaden i Stockholm stod massor av manniskor langs med gatan for att titta pa. En del av soldaterna hade sandfargade uniformer, andra grona och ytterligare nagra kamouflagefargade. Alla var obevapnade, manga holl hizballahvimplar i handerna.

Manniskor tittade pa mig dar jag gick fram och tillbaka for att forsoka hitta ett bra stalle att sta pa. Jag ville komma upp i husen sa jag kunde se hur langt bort leden av manniskor och soldater fortsatte. Men i trappuppgangrna stod sakerhetsfolk. "Sorry, mister". Jag var i Beiruts sodra fororter och jag verkade vara den enda turisten som hittat dit. Inga japaner. Inga amerikaner. Inga feta galassatande barn. En del blev nyfikna pa vem jag var och kom fram och pratade, alla var trevliga. De undrade vem jag var, vad jag gjorde dar och om jag var journalist. "Welcome!" horde jag manga ganger. "If you have any problem, we're your brothers" sa tva man som ville beratta hur bra Hizballah ar, vilket stort stod de har och att Nasrallah inte bara talar till shiiter utan aven till de kristna i Sverige och USA. "We have nothing against americans, really, but we hate their politics".

Nasrallah hade talat klart. Soldaterna gjorde sig klara for sin marsch och ur hogtalarna strommade pampig marschmusik. Jag gick bort for att forsoka hitta en bra plats men det var tjockt med folk. Jag hade varit pa plats i knappt tva timmar och jag hade haft lang tid att betrakta soldaterna. Det var tydligt att huvudsyftet var att visa for sig sjalva och omvarlden att Hizballah ar starkt. En FN-resolution forsoker fa Libanon att avvapna Hizballah och det ar viktigt for organisationen att visa musklerna infor ogonen pa Sharon, Bush och Annan. Det har blivit tydligt for mig vilket enormt stod Hizballah och Nasrallah har i Libanon, men efter att ha tittat pa "soldaterna" ar jag fullstandigt overtygad om att 95% av dem var helt vanliga manniskor. Studenter, slaktare, lastbilschaufforer, murare och fiskare hade kallats och blivit tilldelade uniformer. Det var Hizballahangangare men inga soldater. Hizballahs militara verksamhet ar liten och hemlig men skulle kunna samla en stark gerilla om det behovdes. Det var mycket spel for galleriet nar marschen slutligen kom igang. Leden var krokiga och ojamna och det sprang omkring man i uniformer for att forsoka ratta till dem. Jag log for mig sjalv tankte pa Trangsvikens Big Band, ungdomsorkestern jag spelade saxofon i under hogstadiet. Jag sag framfor mig hur vi ovade vid Storsjon och hur orkesterledaren Walter slet sitt graa har nar han forsokte fa oss att ga i raka led. I borjan ovade vi utan instrument. Efter ett tag blev vi battre och under fortsa maj gick vi i sossarnas tag och spelade "arbetets soner". Jag tror det lat fordjavligt men vara led var ganska raka.

Tillbaka i Beirut. Disciplinen i hizballahleden var samre an hos undomsorkestern fran Trangsviken. En del gick och pratade, andra gick i otakt. ytterligare nagra halsade pa vanner i publiken. De yngsta soldaterna var runt 15 ar. Det ar svart att uppskatta antalet soldater, men jag sag kanske 1500-2000 passera. I tidningen idag star det att 4000-5000 soldater deltog i marschen, vilket mycket val kan stamma. Tiotusentals manniskor hade kommit for att titta pa och visa Hizballah och Nasrallah sitt stod.

Nagra vakter kom fram for att titta i min vaska och jag passade pa att fraga varfor jag inte fick fotografera, jag hade sett nagra andra gora det. "Vem har sagt att du inte far fotografera?" fragade vakterna och nar jag berattade om hur jag blivit tvungen att lamna in kameran skakade de pa huvudet och sa fel, fel, fel. Det har var forsta aret det var tillatet att fotografera. De foljde med mig den knappa kilometern bort och hamtade kameran. Marschen var nastan slut nar vi kom tillbaka. "Varsagod, fotografera hur mycket du vill" sa de och jag tackade for hjalpen. Jag trangde mig fram bland manniskorna och borjade ta nagra bilder. En vakt fick syn pa mig och sa at mig att stoppa undan kameran. Jag gjorde som han sa men det var inte tillrackligt. Snart stod hans chef framfor mig med basker och oronsnacka. "Give me the camera". Jag forsokte forklara att jag fatt andra vakters tillatelse att fotografera men han var otrevlig och fullstandigt ointresserad av att lyssna pa mig. "Give me the camera. GIVE ME THE CAMERA". Sa jag gav honom surt kameran. Nyfikna samlades runt oss. Fler vakter kom fram och jag forsokte pa nytt forklara att jag fatt tillatelse att fotografera. I ett par minuter stod vaktchefen och forsokte lista ut hur kameran fungerade, men eftersom menyn ar pa svenska gick det inte sa bra. "Can I help you?" sa jag spydigt. Jag fick visa bilderna jag tagit och han sa at mig att stanna kvar dar jag var och gick ivag. Jag protesterade. Jag var irriterad och borjade bli forbannad. Men jag insag att jag stod i en forort soder om Beirut omgiven av Hizballahvakter och att det inte var lage att stalla till en scen. Sa jag vantade snallt i tio minuter medan jag forklarade for nyfikna vad som var problemet. Till slut kom en vakt tillbaka med kameran och bad mig vanligt att radera bilderna. Jag drog historien en gang till. "I'm sorry mister, but you have to erase them. Otherwise we have to take the camera. I'm sorry". Sa jag raderade bilderna. Klockan var fem, showen slut och jag gick for att hitta en taxi tillbaka till Shatila. Jag var sur och min protest blev att jag plockade fram vatten och nagra kakor ur vaskan. Av respekt for ramadan hade jag inte druckit fastan solen brande. Nu slackte jag torsten och at nagra kakor. Dar fick dom allt.

I Shatila var maten framme pa borden. Vi at soppa, brod, hummus, sallad, kyckling, ris och pommes frites. Efter middagen fick vi frukt och nagra ungdomar dansade folkdans. Jag kom hem vid nio pa kvallen. Det hade varit en lang dag och jag var trott sa jag kakade och gick och lade mig. Fran Rue Monot hordes discomusiken fran barerna och gatan var full av bilar och manniskor. Basen fran bilstereorna fick vaggen att skaka men jag somnade direkt.

Mera Mehlis. I fredags blev Mehlisrapporten officiell och som väntat anklagas syriska och libanesiska toppolitiker och militärer för inblandning i mordet. Till och med Libanons sittande president Emile Lahoud nämns bland de misstänkta. Idag läste jag klart rapporten och trots att den inte innehåller några direkta bevis på vilka som planerade eller utförde attentatet så verkar det ytterst troligt att Syrien ligger bakom. Ett möjligt scenario är att Syrien förde bort en viss Ahmad Abu Adass och tvingade denne att under vapenhot på video ta på sig attentatet. Under tiden lurade de en irakisk man att utföra mordet på Hariri och 22 andra. Irakiern ska enligt ett vittnesmål ha trott att mannen han offrade sitt liv för att döda var den irakiske premiarministern som vid tillfället för attentatet var på besök i Libanon. Man uppskattar att omkring 1000kg sprängmedel användes för att spränga irakiern, Hariri och de andra i luften.

Detta är som sagt en möjligt scenario, rapporten ger underlag för att attentatet gick till på detta sätt men man kan än så länge bara spekulera i vilka som ligger bakom och vem som utförde attentatet. Men blotta misstanken om att Libanons president och syriska toppolitiker är inblandade ar hårresande. Om det ovan nämnda scenariot med irakierna skulle stämma -kan man tänka sig något kallblodigare och sjukare?

I fredagskväll gick jag ner till Martyrernas torg där människor prisade Mehlis arbete och demonstrerade mot Syrien och Lahoud. Man viftade med flaggor och skandera slagord. Libanons premiarminister Foad Siniora dök upp två minuter omgiven av ett stort säkerhetspådrag och försvann i en svart BMW. Ett tag kändes det som om det var lika många journalister som demonstranter och om media i Sverige gett sken av att det var en stor demonstration kan jag meddela att högst 1000 personer närvarade.

Det ska bli intressant att följa utvecklingen i den här såpan. På tisdag sammanträder FN:s säkerhetsråd och kanske lyckas USA utnyttja situationen och tvinga på världen ännu mer krig och konflikter. Bashar Assad måste känna sig väldigt trängd och Syrien riskerar att bli helt isolerat då grannländerna inte tycks uppskatta landets eventuella inblandning i mordet. Personligen är jag mest orolig för att relationen mellan Libanon och Syrien försämras så mycket att det inte går att korsa gränsen om jag skulle vilja det.

Mehlisrapporten. När jag gick till bageriet imorse för att köpa mig lite vita skumgummibröd stod det en pansarbil och fem soldater i en av korsningarna. Militären är en del av vardagen i Beirut, det står några militärpoliser här och några militärpoliser där. Men de senaste dagarna har det skett en upptrappning av antalet soldater och militärfordon, detta på grund av att Detlev Mehlis I natt lämnar over den FN-utredning han lett angående mordet på Libanons förre premiärminister Rafik Hariri i februari. Alla talar om Mehlisrapporten och vad som kommer hända när den blir officiell den 25:e oktober. Igår lämnades den över till Kofi Annan och FN: s säkerhetsråd och inatt lämnas den alltså över till Libanons politiska toppskikt.

Man hoppas att rapporten visar vem eller vilka som låg bakom mordet och anledningen till att läget i Libanon är så spänt är att mycket talar för att Syrien är inblandat. Man är rädd för vad som händer om det visar sig att Syriens diktator Bashir Assad eller några av hans närmaste man är inblandade, relationen till Syrien är redan dalig. USA här de senaste månaderna skärpt tonen mot Damaskus och som ni kanske känner till sa står ju Syrien inte med på den lista som inte existerar over länder som USA är beredda att invadera...

Det här florerat rykten om utegångsförbud imorgon kväll och att skolorna ska stängas men det här dementerats av regeringen. Tydligen här FN gett en stor del av sin personal en veckas semester och många är osäkra på vad som kommer att handa den närmaste tiden. Men jag ska inte göra en hona av en fjäder, människors liv flyter på som vanligt och man märker ingen skillnad på stan mot hur det var tidigare. Det är lite fler militärer runt FN-byggnaden och parlamentet men annars är det ganska lugnt. Det är svårt att spekulera i vad som kommer att handa men jag känner mig inte det minsta orolig. Det ska bli spännande att följa utvecklingen och det är väldigt intressant att vara på plats nu när Libanon enligt många genomgår en stor förändring.

Ur dagboken, söndag kväll. "Jag sitter på takterassen jag precis hittade och blickar ut över ett nedsläckt Beirut. Klockan sju öppnades himlens portar och det första regnet sedan jag kom hit vräkte ner. En kvart senare gick strömmen och Beirut blev svart. Nere på gatan brummar en generator som förser baren på hörnet och några grannar med el. I en del fönster lyser det, men de flesta husen är nedsläckta. Var tionde sekund lyses himlen upp av blixtar och hustaken blänker till. Då och då mullrar åskan. Det är otroligt mäktigt. Nej det här går inte längre, vinden piskar och regnet tilltar ännu mer. Det regnar så mycket att sikten är dålig och fast jag sitter under tak blir jag blöt. Jag får gå ner.

Jag kom precis hem från en promenad. Jag tog på mig regnkläder och gick ner på gatan. Vatten överallt. I de muslimska kvarteren intill där jag bor var det i princip helt nedsläckt. Hela gator var svarta, men det var mycket folk i rörelse. Barnen var uppspelta och sprang omkring, överallt hördes röster. Då och då lystes gatan upp av blixten eller ljuset fran en scooter och man såg silhuetter av människor på trottoarerna. Här och där stod en dörr öppen och därinne satt människor runt tända ljus. Det var en väldigt speciell stämning och det var härligt att vandra omkring på de mörka gatorna i regnet.

Kriget slog ut all infrastruktur och strömavbrott är tydligen vanliga. I trettio år har beirutborna levt med dem så vi är nog de enda som inte har mer än ett staerinljus hemma. Tydligen kan vi ansluta oss till generatorn om vi vill, det kostar 15$ i månaden. Jag har sett fram emot min första natt i mitt nya rum, vädret och strömavbrottet gör det otroligt mysigt. Tyvärr kom strömmen just tillbaka, men den kanske hinner försvinna igen."

Strömmen hann försvinna igen. Tyvärr han den komma tillbaka också innan jag somnade. Imorse vaknade jag för första gången i mitt nya rum. Jag ställde mig i fonstret och tittade ut över Medelhavet. Det är fortfarande väldigt tufft ibland men i mitt nya hem med havsutsikt har jag åtminstone en fast punkt. Det känns bra.

Kusten. Nu nar boendet antligen ar fixat kan jag slappna av och borja se mig omkring i omgivningarna. Jag besokte Byblos och Tripoli sista dagen Isabelle och Sophie var kvar men igar gjorde jag min forsta egna utflykt. Pa morgonen tog jag bussen de knappa fem milen soderut till Sidon, eller Saida som det heter har. Libanon ar kontrasternas land och det galler inte bara religion, politik och landskap utan aven prissattningen. En del saker ar dyrare an i Sverige, en del saker ar lika dyra, annat ar billigare och en del ar tokbilligt. Bussresan till Saida kostade fyra kronor.

Saida ar en gammal hamnstad, over tva tusen ar gammal. Jag promenerade omkring ett par timmar och eftersom jag alskar utsikter sa tog jag mig upp pa ett litet berg som ligger intill staden. Valdigt vackert. Pa toppen fann jag en militarstation med luftvarnskanoner, ett par tanks, jeepar och lastbilar. Jag kan tanka mig att det funnits militarposteringar dar uppe lika lange som Saida funnits, utsikten over staden och havet maste varit strategiskt valdigt viktig for fenicier, romare, araber, mamluker, ottomaner, fransoser och alla andra som erovrat staden. Det ar forbjudet att fotografera militara mal i det har landet men jag tog nagra smygbilder som jag ska kranga till den syriska sakerhetspolisen.

Saida ar en mysig liten stad som man snabbt lar kanna. Majoriteten av innevanarna ar muslimer vilket gor att staden liksom Tripoli har en helt annan atmosfar an Beirut. I den gamla souken (marknaden) trangs frukthandlare, svarvare, skomakare, fiskare, tyghandlare och juvelerare. Hos slaktarna hanger stora upplflakta djurkroppar pa kedjor och den som vill kan kopa en farskalle till middag. Ibland hanger haligheterna utanfor pa gatan och sprider en sotsliskig doft av dott kott.

Vad som slar en nar man aker langs med kusten ar att det ar fult. Jag hade vantat mig ett vackert landskap och pitoreska stader. Nar jag akte de nio milen norrut till Tripoli hade jag svart att avgora nar Beirut tog slut, hela kusten ar utbyggd. Husen ar nybyggda och arkitekturen smaklos. Bensinmackar och enorma reklamskyltar for Dunkin Donuts och cigaretter gor sitt basta for att forfula det hela annu mer. Jag misstanker att kriget ar anledningen till att det ser ut som det gor, alla fina gamla hus maste ha forstorts. Bebyggelsen liknar den i Agadir, staden som mer eller mindre utplanades av en jordbavning och byggdes upp med betong utan minsta spar av finess eller planlosning.

Nar man aker langs med kusten har man medelhavet pa ena sidan och berg pa den andra. Jag har inte hunnit utforska bergen annu men jag tror att det ar valdigt vackert och finns mycket att se inat landet.

Antligen. Med hart slit och lite tur har jag antligen hittat nagonstans att bo. Det ska bli fantastiskt skont att fa ett eget rum och ett kok. Ni anar inte hur trott jag ar pa den libanesiska maten, i tre veckor har jag atit brod, sandviches, kyckling i brod, kebab i brod, brod med sesamfron, falafel i brod, sma libanesiska pizzor, brod brod och annu mera brod. Morgon, middag, kvall. Beirut ar en dyr stad och jag har inte haft rad att ata tre riktiga mal mat ute varje dag. Langt ifran. Det finns ett gang fina restauranger som sakert serverar underbar mat men det ar over min budget. Och oftast serverar de mezes, smaratter, till vilka det medfoljer brod i atminstone tre fall av fem. Ramadan gor inte matsituationen lattare, att hitta nagot annat an frukt och chips i Shatila under Ramadan verkar vara lika latt som att hitta en libanes som inte kor mot rott.

Jag har bott i ett litet rum med fem sangar i 20 dagar och har fatt nog av hostel-livet. Det finns bara ett badrum med dush och toa dar jag bott vilket ocksa varit lite pafrestande. Men mest pafrestande ar alla backpackers som kommer och gar. De flesta ar jattetrevliga men jag har varit och ar fullstandigt ointresserad av dem. Jag har haft fullt fokus pa att sortera alla intryck, hitta nagot mer permanent boende och forsoka komma till ro och har inte haft energi over till att kallprata med dem. Fran och med imorgon blir det inget mer "where are you from?" "how long are you staying?" "oh, really?" "I'm from and I've been to patati patata".

Imorgon formiddag tar jag ryggan och rullar resvaskan fem hundra meter till mitt nya hem. Lagenheten ligger hogst upp pa fjarde vaningen i ett fint hus i ett mysigt kvarter. I lagenheten bor franska Delphine, som laser samma arabiskakurs som jag, tillsammans med sin pojkvan. Lagenheten bestar av tva sovrum, ett stort vardagsrum, ett stort kok, badrum och tva balkonger. Mitt rum ligger pa hornet och ar jattefint, tror jag har fyra fonster. Jag betalar bara 135$ i manaden, runt 1100 kronor vilket ar ett valdigt bra pris for att vara Beirut.

Rummet, priset, laget, allt verkar vara precis det jag sokt. Ett litet minus ar att omradet ar kristet och nationalistiskt, men man kan inte fa allt.

Imorgon ar forsta dagen pa resten av den har resan.

Shatila. Igarkvall ringde jag Abu Mujahed som driver ungdomscentret i Shatila, det varldsberomda palestinska flyktinglagret dar kristna falangister begick massakrer 1982. Ytterst ansvarig for flyktingarnas sakerhet var en viss Ariel Sharon.

Imorse hamtade Abu Mujahed upp mig med bil och korde mig till lagret. Behover jag passet med mig? fragade jag. Jag vet inte vad ni vet om Shatila. Men jag visste valdigt lite. Att se Shatila for fortsa gangen var ungefar som att se Christiania forsta gangen. Jag hade hort talas om stallet och hade darfor bildat mig en uppfattning om det. Jag trodde att Christiania var ett betongkvarter, lite ruffigt och nerganget. I hornen hange lite tveksamma individer som dealade knark. Manniskorna som bodde dar var socialister och anarkister. Nar jag sag pusher street, husen, traden, vattnet, parkerna och manniskorna i det ljusa, grona, luftiga, avslappnade Christiana blev jag overraskad. Liksom jag blev av knarkforsaljningen som inte skottes av skummisar i morka gatuhorn utan av skummisar med prydliga korvstand ogenerat uppstallda pa en bred gata. Fast med korven utbytt mot haschkakor och marijuana.

Jag hade inte legat hemma och grubblat over hur det sag ut i Christiania. Och jag har inte legat hemma och grubblat over hur det ser ut i Shatila. Men omedvetet skapar man sig en bild av hur det ser ur, man forsoker hitta ett satt att forhalla sig till nagot man hort talas om men aldrig sett. Jag trodde att Shatila var ett palestinskt flyktinglager som lag lite avskilt, omgivet av en mur, tre meter hog kanske. Det fanns mycket militarer runt omkring och aven en del inuti lagret. Jag trodde att man bara kunde komma in och ut ur lagret vid nagra sarskilda passager och att jag kunde behova pass for att komma in. Val inne i lagret var bebyggelsen lag, manga manniskor bodde i kakstader. En och annan Hamas eller Jihad-anhangare gick omkring och sag farlig ut.

Jag hade fel. Valdigt fel. Jag har varit i Shatila i fem timmar och inte sett mer en nagra gator. Men det verkar inte vara som jag trodde. Shatila ligger tre kilometer fran down town Beirut. Det hor inte till innerstaden men ar vad man skulle kunna kalla en forort. Bebyggelsen i Beirut ar tat och inte som i Stockolm att manga fororter ar skilda fran varandra av skogar, vattendrag, motorvagar, berg och annat. Har hanger allting ihop och man marker inte att man befinner sig intill ett palestinskt flyktinglager. Ett kvarter in fran den stora vagen som leder till flygplatsen ligger Shatila. Man marker snabbt att manniskorna som bor har ar fattiga. Det syns pa fasaderna, bilarna, kladerna, smusten och skrapet. Betonghusen ar hoga, tranga och fula. Fran varje balkong och fonster hanger klader pa tork. Jag sag inte en enda militar eller jihadkrigare. Manniskor kan komma och ga som de vill, vilket inte innebar att de hyser en massa medborgerliga rattigheter. Det palestinska ungdomscentret drivs till stor del av svenska pengar. Barnen, ett par hundra tror jag, far ga i skola och har tillgang till ett bibliotek men jag har inte stenkoll pa all verksamhet. Jag vet inte vad jag kan gora for de palestinska barnen men eventuellt kommer jag pa nagot sett delta i undervisningen pa torsdagar och den fritidsliknande verksamheten pa fredagar. Men ingenting ar klart annu.

I biblioteket traffade jag Mona, Arba och Omar som arbetar pa centret, de verkar alla valdigt schyssta. Men jag traffade aven Dima och hennes kompis som jag glomt namnet pa. Dima ar fjorton ar och gar det sista aret pa skolan i ungdomscentret. Forra aret var hon i Goteborg pa en veckas utbyte med en svensk skola. Hon raknade stolt till tio, sa "jag alskar dig" och "du ar en asna" och log med hela ansiktet. Vi smapratade lite innan hon sprang och hamtade en tunn bok och visade mig. Den hette "Dima fran Shatila i Libanon" och handlar om en elvaarig tjej som lever i ett palestinskt flyktinglager. Skriven pa lattlast svenska. Den handlar om Dima, som nu ar fjorton ar och gar sista aret pa centret.

Jag har ingen aning om hur det ar att leva i Shatila. Jag har ingen aning om hur det ar att vaxa upp i den miljon, eller hur det kanns att se sina barn vaxa upp dar. Jag har insett att det ar valdigt lite jag vet. Om det har landet, om manniskorna och deras liv. Sa fort man tror att man vet nagot ar man farligt ute. Det ar sa skont att se varlden i svart och vitt, allting blir sa mycket enklare da. Men jag kommer aldrig forsta hur det ar att leva i en kristen by dar frukthandlaren, och taxichaufforen for femton ar sedan lag och skot upp mot den muslimska grannbyn tva kilometer bort. Det har lilla landet rymmer med sin flertusenariga historia sa mycket att det ar ogripbart. Haromdagen bladdrade jag i en bok med bilder fran Beirut tagna 1991. Kanslan ar ganska lik den jag fick nar jag sag koncentrationslagren i Majdanek och Auschwitz. Jag ser men kan inte forsta. Men jag iaktar, lar mig saker och far perspektiv. Resa handlar valdigt mycket om perspektiv tycker jag.