Beirut brinner. Det är 13 dagar sedan kriget började men trots det frågar jag mig varje morgon när jag vaknar om jag inte bara haft en mardröm. Kan det verkligen vara sant att Libanon återigen bombas tillbaka till stenåldern? När jag slår upp tidningen förstår jag att det är sant. När jag tänker på vad som sker i Libanon blir jag vansinnigt arg och ledsen, det är så otroligt deprimerande att se bilderna från Beirut eller höra talas om de 750.000 människor som just nu är på flykt i Libanon. Detta land som just kravlat sig upp på knä och med darrande ben försökte resa sig. När man sedan hör Condolezza Rice säga att "ett omedelbart eld upphör är inte rätt väg att lösa konflikten" är det svårt behärska sig.


Efter att jag suttit i två timmar i lördags kväll och försökt formulera någon form av analytisk text men gett upp så läste jag lite i Ryszard Kapuscinskis "Ebenholts". På den andra sidan jag läste den kvällen, mitt i ett kapitel om Liberia, skrev Kapuscinski några rader som jag läste om flera gånger. Det som står där på bokens 216:e sida är ganska exakt vad jag har att säga till Olmert, Nasrallah, Rice och Bush:

"Historien är ofta en produkt av tanklöshet. Den är ett barn av människans dumhet, en frukt av förmörkat sinne, av idioti och vanvett. Och då görs historien av människor som inte vet vad de gör, och inte bara det: som inte vill veta, som förkastar en sådan möjlighet med vämjelse och vrede. Man kan se hur de strävar mot sin egen utplåning, hur de gillrar fällor åt sig själva, hur de drar åt snaran, hur de idogt och gång på gång kontrollerar om dessa fällor och snaror är starka, om de ska hålla och vara effektiva."

Jag tror jag hade tankt skriva en lang avslutning. Sammanfatta for mig sjalv vad jag har gjort och inte gjort, om det blev som jag tankt mig eller inte. Om det kanns bra att aka hem eller inte.

For det forsta hinner jag inte det. Jag befinner mig i Beirut sedan i tisdags kvall och har fullt upp med att traffa vanner och springa arenden. For det andra tror jag det ar ganska svart att sammanfatta fem manader och likt en akademisk uppsats forsoka komma till en slutsats. Framfor allt eftersom jag inte hade nagra speciella forvantningar eller mal nar jag lamnade Sverige i september. Jag visste inte riktigt vad jag ville gora eller hur lange jag ville vara borta, jag visste bara att jag ville aka till Beirut och Libanon. Jag minns att jag ville komma bort fran trygga rutiner och se och uppleva nya saker och om det nu var ett av malen sa kan man nog saga att jag lyckades med det.

Vad jag ar saker pa ar att det kanns bra att aka hem. Det ska bli jatteroligt och skont att traffa alla jag tycker sa mycket om, ata griskott och cykla. Drygt fem manader i Libanon, Syrien och Jordanien blev det och jag tar med mig manga jobbiga, fina, roliga och trakiga minnen hem till Sverige. Och jag lamnar ett par vanner som jag hoppas fa traffa snart igen.

Dags att dra. Nar jag kom till Syrien och Damaskus sista dagarna i september forra aret blev jag blixtforalskad i landet och staden. Nar jag gick pa gatorna sag jag fruktstand, hantverkare och vackra hus. Forsaljare ropade och karror drogs. Staden myllrade. Jag sag pa folkvimlet, bilarna och hastkarrorna och horde boneutropet fran Umayyadmosken och det kandes som om jag andades mellanostern. Det var fantastiskt.

Jag minns kanslan men hittar den allt mer sallan. Nar jag tittar mig omrking nu ser jag en massa manniskor som star och hanger. Gatorna av fulla av man som glor. Dricker te, roker och glor. Jag ser bilar och bussar som sprutar svart rok, tutar frenetiskt och inte lamnar foretrade for nagon. Det spelar ingen roll om det ar en liten pojke med skolvaskan pa ryggen eller en gammal gumma som vill ga over gatan, man kor hellre over dem an bromsar in. Om jag gar in i en affar for att kopiera femtio sidor sa far jag ett inshallah, om gud vill, till svar nar jag fragar om det ar klart dagen darpa. Och nar jag kommer for att hamta papperen ar de antingen felkopierade eller inte klara. Om jag gar in i en annan affar, vilken som helst, och fragar efter nagot som inte finns sa far jag bukra till svar. Imorgon. Eller annu hellre burka inshallah. Syrierna maste synda nagot otroligt for nio ganger av tio vill inte gud att det ska bli klart i tid eller att varan ska komma in.

Mycket av det jag fascinerades av i borjan har blivit vardag och jag kanner mig klar med vad det nu ar jag ville gora. Reslusten och nyfikenheten har langsamt forbytts till trotthet och hemlangtan. Det ar dags att dra.

Jaaa! Tre Kronor och OS-studion med alla valbekanta journalister tog mig langt bort fran Syrien. Under semifinalen blev det dock lite val mycket Sverige nar plotsligt Ingvar Oldsbergs fula nuna syntes i rutan och det skulle stallas nagon idiotisk sportfraga pa lespande goteborgska.

Det var lite markligt att sitta ensam i Damaskus och titta pa finalen som visades pa SVT Europa. Jag drog for gardinerna for att forsoka fa upp lite stamning och lyckades ganska bra men jag fick aldrig den riktiga kanslan trots att arrangorerna tacksamt nog lagt matchen mellan tva boneutrop. Matchkvaliteten var val sadar men det kanns ju ganska bra att fa piska Finland i en OS-final. Lagom till prisutdelningen ekade "Allahu akbar, Allahu akbar" mellan husen och for en gangs skull kunde jag halla med.

Slapp fangarna loss det ar var! Efter att ha sovit med langkalsonger och gatt runt med halsduken virad tatt runt halsen i en manad kom sa antligen det jag vantat pa. Varen. Den kom over en natt, plotsligt i sondags var det femton istallet for fem grader och solen varmde. Sedan dess har himlen varit bla och jag kanner hur kroppen borjar vakna till liv igen.

Jag var trott och sliten nar jag kom till Syrien. Luffarlivet i Jordanien sog pa krafterna och jag hade inte mycket energi kvar. Hade jag inte kant ett sadant sug efter att ge arabiskan en chans sa hade jag akt hem. Jag har haft tre timmar lektion om dagen men annars har jag inte astadkommit sa mycket. Nyfikenheten har varit ersatt med trotthet och tempot har varit lagt.

De senaste tio dagarna har jag tagit mig for lite mer och jag borjar komma i gammal god form. Den har veckan har jag hangt en hel del i Umayyadmosken, mitt favoritstalle i Damaskus. Mosken som byggdes i borjan av 700-talet ar med sina tre minareter en av de allra kandaste arabiska konstruktionerna och en av de viktigaste moskeerna. Platsen dar Umayyadmosken ligger har varit religios helgedom sedan ca 3000 ar tillbaka och dar har statt saval romerska tempel som en kyrka. Moskeomradet ar ca 7000 m2 stort, varav tva tredjedelar utgors av en enorm stenlagd gard som omges av hoga murar. Arkitekturen ar vacker och mosaiken otrolig. Det som ar kvar av den. Trots brander, jordbavning och mongolsk plundring har Umayyadmoskens prakt overlevt till vara dagar.

Men vackra och stora byggnader finns pa manga stallen i varlden. Det som gor Umayyadmosken speciell for mig ar kobinationen av flertusenarig historia, pelare, minareter, boneutrop och mosaik tillsammans med lekande barn och stora familjer som har picknick. Ibland kommer det en busslast shiamuslimska iranier som gar rakt over borgarden for att grata vid Imam Husseins kvarlevor som sags finnas dar. Hussein ar Muhammeds barnbarn och dodades i Karbala, Irak. Atmosfaren ute pa borggarden, som jag kallar den, ar fin och valdigt speciell. Blandingen av religion och vardagsliv och parkhang i Tantolunden tilltalar mig. Jag kanner mig valkommen och hemma pa ett satt som jag inte gor pa nagon annan religios plats. I Umayyadmosken finns en plats for mig ocksa, dar jag kan lasa, fundera och bara vara.

Min favoritsysselsattning ar att titta pa folk. Framfor allt barnen som leker kurragomma, kull eller bara springer omkring. Igar nar jag lag i t-shirt i solen och filosoferade fick jag plotsligt syn pa en pojke med rullskridskor. Rullskridskor!
Jag foljde honom med blicken i flera minuter, det sag sa harligt ut nar han for fram bland duvor, smabarn och svartkladda kvinnor med murar och minareter i bakgrunden.

Rullskridskor ar inte nagot jag brukar foknippa med moskeer. Men med domkyrkor. Det var i Uppsala for nastan exakt tretton ar sedan, i mars 1993. Jag var tio ar och halsade pa min storebror som fyllde 25. Jag hade fatt ett par begagnade rullskridskor av min pappas kompis nagon vinter tidigare men kunde sallan aka eftersom den enda asfalterade vagen pa Rodon, storvagen, var for farlig. Darfor tog jag med mig rullskridskorna till Uppsala. Vad jag inte visste var att staden mest bestod av kullerstenar och jag blev saklart besviken over att inte kunna aka. Min storebror brukade alltid hitta pa en massa roliga saker och ville val att jag skulle fa aka pa riktigt slatt och fint underlag. Jag vet inte. Men plotsligt befann jag mig inne i Uppsala domkyrka. Jag stortade fram mellan kandelabrarna fran den ena sidan till den andra medan brorsan tog tid. Inte en gang, utan manga ganger. Jag minns att vi var dar pa dagen och att det nastan bara var vi inne i domkyrkan. Det later ganska knappt nar jag tanker pa det och det ar bra konstigt att ingen sa till oss. Och hur iden att ta med sin sin lillebror for att aka rullskridskor i domkyrkan foddes ar ocksa en gata.

I Umayyadmosken ar barns lek fin och inte smutsig. Jag tror det ar darfor jag tycker sa mycket om den. Jag skulle inte bli forvanad av att se nagon flyga drake eller kasta frisbee dar. Fran mars till oktober brukar familjer komma dit och ha stora maltider. De har med sig gasbrannare, grillar och kokar te. Pa Umayyadmoskens borggard verkar allt vara okej och om det nu finns en gud sa tror jag att Umayyadmosken ar hans favoritplats. Ocksa.

Sara. Rami ar fran Tjeckien, jag ar fran Sverige. Vi bor tillsammans med en tysk i Zahira, Damaskus. Rami och jag tycker om ishockey. Det ar fa saker som araber bryr sig mindre om an vinter-OS och nar saval tysk som slovensk och italiensk tv for sjunde dagen i rad valde att visa konstakning och skridsko istallet for ishockeyn i onsdags och den svenska radion dessutom inte gick att fa in sa fick vi nog och lamnade in parabolen pa service for att oppna fler kanaler.

Igar kvall nar jag och Joakim kom hem sent knappte jag pa tv:n. Jag kom pa att jag sett SVT Europa pa kabeltv-menyn forut och forsokt fa in den men utan att lyckas. Nu nar tv:n varit pa service gjorde jag ett nytt forsok. Jag letade upp SVT Europa i menyn och trycjte pa "OK". Rutan blev svart. Ett par sekunder senare kom plotsligt bilden. En utvecklingsstord tjej stod inne pa ICA och plockade ner ett paket waffers i kundkorgen. Kan det bli mer Sverige an sa? Kan man komma langre fran Bashar Assads Syrien an sa?

Vi sag sista halvan av Saras varld, en dukomentar om en 30-arig utvecklingsstord tjej och hennes vardag. Vi sag hennes kamp for ett sjalvstandigt liv och hur hennes foraldrar och syster stottade henne. Vi sag hur hon akte pa solsemester med andra utvecklingsstorda tjejer och killar och vi sag hur hon och hennes kompis Bäcken blev sminkade av Bäckens lillasyster innan de gick pa dans.

Sedan jag lamnade Sverige har jag knappt sett en enda utvecklingsstord person. Jag minns tre tydligt, en man i Shatila, en lite flicka i Tyre och en flicka pa bussen i Damaskus. Kanske har jag sett nagra fler, men det ar inte manga. Jag har funderat over vart alla utvecklingsstorda haller hus och jag misstanker att de halls i hemmen. Kanske ar de en skam for familjen?

Oavsett vilket sa blev jag rord, stolt och lycklig over att se vilket enormt stod Sara fick hemifran och hur hon och Bäcken gick och kopte smink. Det ar nar sadana som Sara ges mojlighet att leva och utvecklas efter sina forutsattningar som man kan tala om ett civiliserat och bra samhalle. For mig ar Saras kamp en bekraftelse pa hur ett valfardssamhalle bor fungera. Om det innebar att fler utvecklingsstorda ges ratt till ett vardigt liv sa betalar jag stolt och glatt varldens hogsta skatt. Det ar mycket som kan bli battre i Sverige, men nar man befinner mig i Syrien blir det tydligt hur langt fore de dlesta lander vi ar.

Jag onskar att alla fick samma stod och mojligheter som Sara. Jag onskar att jag hade en kopia av Saras varld dubbad till arabiska som jag kunde visa for syrierna. Jag skulle vilja riva ner varenda affisch och banderoll med Hafez och Bashar Assad och ersatta dem med tv-apparater som sande Saras varld. Dygnet runt.

Om en halvtimme borjar semifinalen mellan Sverige och Tjeckien och jag kommer kunna se matchen pa SVT. Men det kanns inte lika viktigt langre. Jag hoppas Sara traffar nagon bra kille -det ar hon vard.

Markligt. En journalist med daligt omdome och markligt resonemang fran ett litet kallt land langt uppe i norr bestaller nagra teckningar pa en man som levde for 1400 ar sedan. En tecknare med formodat tveksamma varderingar associerar mannen som levde for 1400 ar sedan med krutlukt, blod och fortvivlan. Nagra manniskor med langa skagg blir arga nar de ser bilden pa mannen som levde for 1400 ar sedan och som det tycker sa mycket om. En politiker i samma lilla land langt uppe i norr vars existens mer an 99% av jordens befolkning inte ar medveten om bestammer sig for att han inte har tid att traffa langskaggen. Langskaggen bestammer sig for att aka till nagra kompisar som bor hundratals mil ifran journalisten med daligt omdome, den tvivelaktige tecknaren och den upptagne politikern for att visa dem bilden pa mannen som levde for 1400 ar sedan och som de tycker sa mycket om. Tiden gar. Nagra fullmanar senare blir plotligt nagra manniskor, som bor hundratals mil fran det lilla kalla landet i norr som ingen visste fanns, jattearga och sarade av att mannen som levde for 1400 ar sedan hamnat pa en pappersbit som den omdomeslosa journalisten salt pa gator och torg till manniskorna i det lilla kalla landet i norr. Sedan kom syndafloden. Manniskor fran alla lander, fran alla kulturer och religioner hade en asikt om vad som var fel, om det fanns nagot fel och om vems felet var att det eventuellt uppkommit ett fel ur nagot som kanske inte var fel. Alla pratade i munnen pa varandra och det gallde att skrika hogt och knuffas hart for att bli hord.

Laget var aldrig sarskilt allvarligt i Syrien. Det som har framstallts som civilisationernas krig ar inget annat an ett luftslott. Alla syrier kanner till karikatyrerna och manga manniskor blev arga och sarade men inte valdsamma.
I Damaskus har dock regimen satt upp stora affischer pa offentliga platser som uppmanar manniskor att bojkotta danska varor. Jag kan forsta att manniskor blev upprorda nar de sag karikatyrerna av Muhammed eller de valdsamma protesterna mot karikatyrerna pa TV. Men vad som overgar mitt forstand ar att de senaste bilderna fran Irak dar brittiska soldater brutalt misshandlar irakiska ungdomar passerar obemarkt forbi. Liksom de vedervardiga bilderna fran tortyren som de amerikanska och brittiska trupperna i Irak statt for. Samt blotta existensen av guantanamofangelset dar en del fangar levt under vidriga forhallanden i over fyra ar utan att stallas infor ratta eller tillatas kontakt med omvarlden.

Syrierna verkar inte bry sig. Svenskarna verkar inte bry sig. Knappt nagon verkar bry sig. Och egentligen ar det val inte sa konstigt, vi vet ju redan om vad som pagar, det ar inga nyheter. De ar inte bara de standigt rokande muslimska mannen som jag tycker ar en skock dumma idisslande far som silar mygg och svaljer smasten -det galler tyvarr de flesta manniskorna pa den har planeten. Reaktionen pa karikatyrerna och icke-reaktionen pa de senaste bilderna fran Irak ar marklig. Minst sagt.