När du får oväntat besök

Tamaam, 57 år, fördes medvetslös till sjukhus efter att ha blivit attackerad av maskerade bosättare beväpnade med klubbor. Hon bröt höger arm och käkbenet i attacken.

Klockan var strax efter fyra i söndags. Imran och hans fru Rabiha vallade fåren tillsammans med moster Tamaam och hennes man Khalil ett par hundra meter från tälten som utgör deras lilla by, intill Susiya. Fåren betade bakom ett litet krön, utom synhåll från tälten. Det blåste en stilla bris när plötsligt två unga israeliska bosättare kom farande på en traktor, fyra andra följde tätt bakom på cyklar. De var alla maskerade och beväpnade med träklubbor. Allt gick väldigt fort.

När bosättarna lämnar platsen ligger 57-åriga Tamaam medvetslös på marken efter att ha fått ta emot flera sparkar och slag mot huvud, ansikte och överkropp. Höger arm är bruten och käkbenet knäckt. Khalil, i samma ålder, har ett fult jack i skallen och blöder ymnigt. Imran och Rabiha har klarat sig undan bättre men fick båda ta emot slag mot huvud och rygg.

Jag önskar jag kunde skriva att det var en engångsföreteelse. Något unikt. Det är det inte.

Så sent som i april blev Imran attackerad av bosättare. Av naturliga skäl är familjen rädda för nya attacker och tillsammans med internationella och israeliska organisationer kommer vi öka vår närvaro i området. Jag och två kollegor sov över hos familjen natten till idag, faktum är att natten mot fredag är den enda som familjen tillbringar utan internationell närvaro denna vecka. På förmiddagen idag kom tre medlemmar av den israeliska människorättsorganisationen Yesh Din förbi. Yesh Din arbetar sedan 2005 bland annat med att kartlägga hur lagen appliceras på israeliska civila när de begår brott på ockuperat område. De samlar vittnesmål, fotograferar brottsplatser, dokumenterar händelser och hjälper palestinier i deras kontakt med myndigheter. De följer även upp polisutredningar och bidrar med rättshjälp till drabbade.

Vi fick möjlighet att på nära håll följa Yesh Dins viktiga arbete när den palestinske fältarbetaren Mohannad intervjuade vittnen och de två israeliska volontärarbetarna Eli och Nadaf fotograferade av polisanmälan, födelsedokument och dylikt.
Imran, med keps, visar sin polisanmälan för Mohannad från Yesh Din i tältet där jag tillbringade natten till torsdag. Eli och Nadaf antecknar.

I Yesh Dins rapport "A Semblence of Law - Law Enforcement upon Israeli Civilians in the West Bank" som presenterades i juni 2006 kom organisationen bland annat fram till följande:

• alla statliga rapporter, liksom de som utförts av människorättsorganisationer, om våld från israeliska civila på ockuperat område har kommit fram till att den israeliska staten underlåter att ta sitt ansvar att skydda den palestinska civilbefolkningen på ockuperat område mot kriminalitet utförd av israeliska civila
• sådana attacker har blivit allt vanligare och sker numera på daglig basis
• av de 299 polisutredningar som slutfördes angående denna brottstyp under 2005, lades 90% ner utan att åtal väckts
  
• 5% av anmälningarna tappades bort och blev därmed aldrig utredda
• 100% av alla utredningar som handlade om angrepp på privat egendom lades ner utan att åtal väckts
• polisanmälningarna skrevs oftast på hebreiska trots att vittnesmålet gavs på arabiska
• i många fall togs inga vittnesmål från nyckelpersoner
• det existerade knappt någon form av vittneskonfrontation med misstänkta
• inte i någon polisutredning som Yesh Din undersökte kontrollerades uppgivet alibi för den misstänkte innan utredningen lades ner
  

Under 2005 tog olika människorättsorganisationer emot minst 522 rapporter om brott utförda av israeliska civila mot palestinsk civilbefolkning. I två fall dödades fem palestinier och i 89 fall om minst en palestinier till skada. Av egen erfarenhet kan jag tillägga att många brott som begås av israeliska civila på ockuperat område aldrig anmäls. Så gott som dagligen hör jag om nya och gamla attacker utförda av bosättare i Hebron, varav ytterst få rapporterats till den israeliska polisen eller någon människorättsorganisation.

Bosättarattack i Susiya

I söndags attackerades några bybor just utanför sina hem i Susiya av sex maskerade bosättare beväpnade med klubbor. En 57-årig kvinna fördes medvetslös till sjukhus i Israel med svåra ansikts- och ögonskador. Två män fick vård i Hebron. Enligt byborna kom de sex bosättarna från bosättningen Susya strax intill, rapporterar Haaretz.

I texten Susiya nedan berättade jag om familjen Abu Jihad och deras kamp för att få leva vidare på sin mark. Familjen som attackerades i söndags har en liknande historia och kommer från samma by, den som de tvingades lämna 1986 efter att området förklarats vara israelisk nationalpark. Jag drack te och åt vattenmelon hemma hos den familj som nu attackerats så sent som i lördags, ett dygn innan attacken. Den arabisk-judiska organisationen Ta'ayush har varit i kontakt med familjen och berättar att de är väldigt rädda, på gränsen till paniskt. De känner sig helt försvarslösa och fruktar att bosättarna ska komma tillbaka. Och tyvärr är det är långt ifrån första gången människorna i Susiya drabbas av bosättarnas våld. För att visa vårt stöd kommer vi tillsammans med andra organisationer öka den internationella närvaron i trakten. Jag och mina kollegor kommer tillbringa natten mellan onsdag-torsdag liksom lördag-söndag hos familjen och följa med herdarna ut på bete.

Susiya

Ett av tälten som numera är familjen Abu Jihads hem i byn Susiya.
I bakgrunden den israeliska bosättningen med samma namn.

Nassir hämtar oss på fårmarknaden i Yatta. Förut tog det fem minuter att köra vägen till hans by Susiya, men den är stängd av israeliska militären sedan andra Intifadans utbrott år 2000. Nu skramlar vi ut på den karga stäppen i Nassirs sjusitsiga gamla Peugeot.
- Car very strong, but eat much benzine, säger Nassir medan han kryssar fram mellan stenarna på vad som bitvis liknar en grusväg. Det är en osannolik färd rakt ut i ingenstans. Vi åker förbi några tält, i närheten betar får. Det är tidig skymning och otroligt vackert.

En halvtimme senare kommer vi upp på en fin asfalterad väg, nr 317. Palestinier som vill köra på vägen måste ansöka om särskilt tillstånd, något som sällan ges till privatbilister.(1) Efter 20 sekunder svänger Nassir av vägen och kör ut på slätten igen. 300 meter senare stannar han bilen vid en grupp tält. Framme. Här bor familjen Abu Jihad bestående av ett femtontal personer tillsammans med getter, får, kaniner, höns och hundar som skäller natten lång. Djuren är deras levebröd.

Landskapet består av låga, böljande åsar. Det är torrt och stenigt, bortsett från en lite grönare dalgång där flera av familjens olivträd växer. Ett trettiotal av dem har blivit kapade av bosättare som lever strax intill, berättar de. Den lilla byn är inte mer än tio tält byggda av pålar, presenningar och annat bråte. Men det har inte alltid varit så.

Familjen Abu-Jihad köpte mark i trakten 1948 efter att ha flytt från vad som idag är Israel. De slog sig ner och bodde i grottor liksom runt hundra andra familjer. Tillsammans utgjorde de byn Susiya. 1985 förklarades marken vara nationalpark av den israeliska regeringen efter att man funnit rester av en gammal synagoga där. Året därpå tvingades alla lämna området.(2) Idag ligger en israelisk utpost i nationalparken. Utposter är ofta avknoppningar från redan existerande bosättningar. Enligt internationell rätt är alla bosättningar illegala, det som särskiljer utposterna är att de även strider mot israelisk lag.

Vad som hände sedan är mycket kortfattat följande:(3)
• 1986 flyttar familjen Abu-Jihad till andra grottor på familjens mark en knapp kilometer bort och fortsätter med sin djurhållning.
• Under slutet av 80-talet kommer allt fler israeliska bosättare till trakten, och med dessa en del våld.
• 1991 väcks familjen mitt i natten av militären och körs utan tillhörigheter tillsammans med många andra familjer till ett fält 15 km bort. 20 familjer, inklusive Abu-Jihad, återvänder dagen därpå.
• Den israeliska militären ”river” grottorna familjen lever i genom att demolera taken. Abu Jihad rensar dock ur de inrasade stenblocken, bygger ett tak av plåt och flyttar in igen.
• 1997 tvångsförflyttas de ännu en gång av militären, men återvänder.
• 2001, just efter att en bosättare i området dödas av palestinier, anklagades familjen Abu Jihad och andra palestinska familjer i trakten vara ett ”säkerhetshot”. Militären ”river” återigen grottorna familjen Abu-Jihad lever i samt deras brunn, enligt vittnesmål och dokumentation deltog bosättare i handlingarna. Hundratals olivträd förstörs.
• Den israeliska organisationen Ta’ayush erbjuder rättslig hjälp och den israeliska högsta domstolen fastslår genast att militärens tvångsförflyttning av palestinierna är illegal och att de har rätt att återvända till sin mark. Röda Korset tillhandahåller tält.
• Trots detta tvångsförflyttas de återigen av militären, för andra gången 2001, men 13 familjer återvänder. Högsta domstolen hävdar ännu en gång deras rätt till marken.

En av grottorna som den israeliska militären rivit.

Sju år har gått sedan Högsta domstolens beslut men familjen Abu Jihad hotas ändå bli tvungna att lämna sin mark. Detta eftersom deras tält och baracker, liksom de redan demolerade grottorna, saknar tillstånd. Susiya ligger i vad som kallas ”Område C” och som utgör cirka 60% av Västbanken. På "Område C" har Israel fullt säkerhetsansvar och står för i princip all civil myndighetsutövning. Beslutet om Abu Jihad får bebygga sin mark ligger nu hos den Israeliska Civila Administrationen. Den israeliska fredsorganisationen Peace Now har presenterat statistik som visar att cirka 94% av alla palestinska ansökningar avslås, de senaste sju åren har endast 91 bygglov utfärdats till palestinier. Sannolikheten att familjen Abu Jihad skulle bli den 92:a lyckliga är därmed inte särskilt stor. Värt att nämna är de drygt 18,000 bo-enheter som israeliska bosättare byggde inom "Område C" under samma period.

Som om inte detta var nog har mycket av familjens betesmark hamnat inom den intilliggande israeliska bosättningens ”security buffer zone”, inklusive 14 av familjens 22 brunnar.(4) Ett torrt år som detta, då mer är 50 procent av den förväntade nederbörden uteblivit, får det förödande konsekvenser då betet inte räcker till. Kostnaden för vatten och djurfoder är enorma för en familj som Abu Jihad. Vi följeslagare i Hebron besöker Abu Jihad en gång i veckan för att stödja familjen i sin kamp för att få leva vidare på sin mark. Frågan är om de får sin ansökan om byggnadslov godkänd eller om de tvingas göra som många andra familjer i trakten redan gjort – lämna sin jord och flytta till den palestinsk-kontrollerade staden Yatta. Någonstans måste de ju bo.

Källor:
1. The humanitarian impact on palestinians of Israeli settlements and other infrastructure on the West Bank, UN-OCHA, juli 2007
2. Susiya Village – Fifth Demolition Looming, 30/6 2007, Christian Peacemaker Teams
3. Yehuda Shaul, Breaking the Silence tour i South Hebron Hills, 27/5 2008
4. Yehuda Shaul, Breaking the Silence tour i South Hebron Hills, 27/5 2008

Teori vs. Praxis

I texten ”Fotboll i Spökstaden” nedan berättade jag om hur israeliska bosättare kastade sten på oss när vi spelade fotboll med palestinska barn i Hebron. När vi senare under kvällen gjorde en polisanmälan vägrades vi dels en engelsk version av anmälan, dels en kopia av den hebreiska. Den israeliska mäniskorätsorganisationen Yesh Din skriver i sin rapport "A Semblance of Law: Law Enforcement upon Israeli Civilians in the West Bank" att den israeliska polisen enligt order är skyldiga att, om möjligt, anteckna vittnesmål på det språk som vittnet talar. I de fall polisen inte förstår vittnets språk finns möjlighet att tillkalla en översättare. Eftersom vår polisman talade engelska hade vi alltså rätt att få en skriftlig engelsk version av vår anmälan.

Den polisanmälan vi gjorde kan mycket väl innehålla felaktigheter, men det är inget som drabbar oss personligen. Värre är det för de palestinier som vänder sig till polisen för att göra anmälan. Yesh Din konstaterar i samma rapport att de allra flesta anmälningar som görs av palestinier skrivs på hebreiska. Detta innebär att många palestinier inte kan kontrollera om deras berättelse blivit korrekt dokumenterad - vilket kan få ödesdigra konsekvenser för utredningen och deras rättssäkerhet.

Fotboll i Spökstaden

Det går på mindre än en sekund. Precis innan Ahmed ska ta emot bollen hukar han sig och snurrar runt. En kille i motståndarlaget gör likadant. Jag förstår inte. Så hörs plötsligt ett ”KLÅNG!”
-Hijjar! Hijjar! Ropar någon och äntligen fattar jag vad som händer. Armarna åker reflexmässigt upp för att skydda huvudet när jag gör som alla andra – springer för att söka skydd längs med husväggarna.

Jag och Jean-Marie har kommit till en bakgata i den gamla Souken (marknaden) för att spela fotboll med några palestinska 10-11 åringar. På grund av den israeliska militärens olika restriktioner och interventioner har 42% av husen och lägenheterna i området övergivits och knappt 80% (ca1,800) av alla de butiker som tidigare utgjorde Hebrons kommersiella centrum stängts (källa B'tselem). Därav namnet ”Ghost Town”.

En av gränderna i den gamla Souken som ligger i "Spökstaden".

Ljudet av sten mot asfalt blandas med det från stenar som träffar ett metallstängsel. 15 meter bort, bakom stängslet, taggtråd och en mur av betongblock ligger Shuhada Street. Jag kan inte se vem eller vilka som kastar men eftersom denna del av Shuhada Street är förbjuden för palestinier att beträda måste det vara bosättare.

Jag känner ilskan komma och pulsen stiga. Det är så fult gjort, så fegt. Med tanke på stenarnas storlek, dessutom riktigt farligt. Men jag kommer av mig i min upphetsning när jag tittar på pojkarna jag spelat med. De sitter på huk längs med husväggarna och ser helt lugna ut. De har något tomt, uttråkat i blicken. Som om de väntade på bussen. Jag inser att de är vana, att de bara väntar på att de ska ta slut. Så matchen kan fortsätta. Flera av dem skulle såklart vilja kasta tillbaka, men det vet att priset man får betala för att tillfälligt tappa fattningen kan vara väldigt, väldigt högt. Det tar 30 sekunder, sedan är det över. Gatan blir tyst. Vi väntar ett litet tag till innan vi försiktigt går ut på planen igen. Spelet kan fortsätta.

Småkillarna jagar omkring på planen men jag kan inte slappna av, är fortfarande uppjagad av vad som hänt. Skärrad. Då och då rycker jag till och duckar snabbt innan jag inser att det var en svala och ingen sten jag såg i ögonvrån. 40 minuter senare visar det sig att min försiktighet varit befogad: Mer sten. Mer händer för huvudet. Mer väntan. Den här gången ringer vi polisen.
- Är det palestinier som kastar?
- Stenarna kastas från Shuhada Street, alltså måste det bosättare.
- Är det palestinier?
- Nej, israeler. Bosättare!
- Är det judar eller araber som kastar?
- Det är judar. B o s ä t t a r e !
Polisen lovade att skicka en bil, men det kom aldrig någon. Det vet jag för att en vän till oss bevakade Shuhada Street från en takterrass efter den andra attacken. För att varna oss om fler stenar var på väg. Hon ropade till soldaten i militärposteringen på taket mitt emot, men han hade inte sett något. Soldaten lovade att kontakta polisen han också. Inte långt från stället där stenarna kastats ifrån ligger en chekpoint som skall förhindra palestinier från tillträde till Shuhada Street. Soldaten där måste ha sett vad som skett men antagligen brydde han sig inte. Och om han gjorde det kunde han ändå inte göra mer än att ringa polisen han heller, det är inte juridiskt möjligt i Israel att militären ingriper mot bosättarvåld – det är polisens uppgift.

Fotbollsplanen från ovan. Längst upp Shuhada Street, varifrån stenarna kastades.

Veckan efter denna händelse var vi tillbaka för att spela mer fotboll. Och scenariot upprepade sig. Denna gång ringde vi polisen redan efter den första attacken, med liknande dialog som ovan. Efter den andra attacken sa de att vi var tvungna att göra en polisanmälan, någon bil skulle de inte skicka. Så vi gick till närmsta polisstation. När de förstod vårt ärende fick vi en utskällning och anklagades för att störa den allmänna ordningen. Plötsligt befann vi oss i en ”closed military zone”. Något de måste ha glömt upplysa oss om när vi passerade checkpointen strax innan polisstationen. Polisen lovade att köra oss till en annan station för att göra anmälan och sa att vi skulle bli arresterade om vi visade oss i området mer under kvällen.

Det var inget älskvärt bemötande på nästa polisstation heller. Efter lite väntan fick vi dock slutligen göra vår anmälan. När det var klart fick jag ett papper på hebreiska framför mig.
- Sign here, sa polismannen och pekade på pappret.
Jag förklarade att jag inte kunde skriva på något jag inte förstod innehållet av och bad om en engelsk kopia. Omöjligt. Ny förklaring. Så ryckte han till sig pappret och skrev något själv istället.
- What are you doing? undrade jag.
- I’m writing that you refuse to sign it.
Mer förklaringar. Till slut skrev jag på det, efter att först ha reserverat mig för att jag inte förstod innehållet. Dags att gå.
- Kan jag få en kopia av anmälan? undrade jag.
- Omöjligt.
- Hur då omöjligt?
- Omöjligt. Vi gör inte så. Det behövs inte.
- Men om min anmälan försvinner? försökte jag.
- Försvinner? Det gör den inte. Den finns ju här! Och i datorn!
Jag tillade att en kopia av sin egen polisanmälan var en självklarhet i de flesta länder. Inte i Israel, fick jag veta.

Perspektiv

Killen med hatt och gitarr är där. Den vackra kvinnan med långt lockigt hår, vid kjol och handväska med broderad hampaplanta på också. Det är dreadlocks, hundar och pösiga naturfärgade bomullsbyxor med snörning. Det är alternativt.

Ett hundratal människor har samlats i kvällssolen vid en av Tel Avivs många pirar. Medelhavets lugna vågor slår in mot stranden, men bruset drunknar i det rytmiska dunkandet på ett tjugotal bongotrummor. Ett läderbrunt homosexuellt par i 60-års åldern med likadana avklippta jeansshorts rör sig i otakt med musiken. Några dansar Capoeira, andra blåser såpbubblor. Det jongleras med bollar, käglor, stavar, devil sticks och någon slags tygpåsar jag aldrig sett förut. En kille med bar överkropp och tovigt hår har med sin vita häst. För sju år sedan hade jag känt mig som en i gänget. Nu sätter jag mig på en klippa och betraktar skådespelet. Kontrasten till Hebron är ofattbar.

Jag har min första lediga dag på en månad och inser nu vikten av att komma bort ett tag. Få tillbaka energin, få perspektiv. De första dagarna i Hebron var jag chockad över situationen, men människan vänjer sig snabbt. Den sista tiden har jag har frågat mig själv hur människorna i Hebron kan leva sina vanliga liv vidare. Trots checkpoints, avstängda gator och bosättare. När jag sitter på stranden i Tel Aviv inser jag att frågeställningen är inkorrekt. Hebron är abnormt, sjukt. Det går inte leva ett vanligt liv där. Men det går att överleva.

Det allra sorgligaste med Hebron är barnen. Man ser dom i gränderna, på marknaden, på väg hem från skolan. Ingen leker. Det hörs inga förtjusta skrik när någon blir hittad i kurragömma, det hoppas inga hopprep och springs inte i kapp. Om vi spelar fotboll vill pojkarna gärna vara med men när vi går slutar de spela och fortsätter göra det de brukar: ingenting.

Jag vandrar vidare. Strandpromenaden är full av familjer som grillar, umgås och har trevligt. Två unga killar i solbrillor glider fram i en bil och spelar euro-disco på högsta volym. Himlen är full av drakar, barnen har glass runt munnen. Det känns befriande. Jag hade glömt bort hur det kan vara. Hur det är på de flesta platser, även där det är mindre välställt än i Tel Aviv.

Kalla fakta

Pågår det en tyst förflyttning av palestinier från vissa områden på Västbanken? Den frågan ställer sig den israeliska fredsorganisationen Peace Now efter att ha undersökt hur den Israeliska Civila Administrationen behandlat byggnadslov under perioden från år 2000 till september år 2007. Siffrorna är chockerande.

Inom område C (se förklaring nedan), som utgör ca 60% av vad som i framtiden är tänkt att utgöra en palestinsk stat, är det den Civila israeliska administrationen som behandlar ansökningar om bygglov. Idag bor ca 77,000 palestinier och 500,000 bosättare inom område C. Ytterligare drygt 150,000 palestinier berörs av svårigheterna att få byggnadslov då de bor i städer och byar som delvis ligger inom område C. Uppgifterna som presenteras av Peace Now kommer från det israeliska försvarsministeriet:

Antal palestinska ansökningar om bygglov: 1,624
Antal godkända ansökningar av dessa: 91

Detta ger att ca 94% av alla palestinska ansökningar får avslag. Bland dessa inkluderas utbyggnader av hus på egen mark och infrastruktursatsningar såsom upprustning av vägar och anslutning till el- och vattenledningsnät. Intressant i sammanhanget är att israeliska bosättare under samma period byggde inte mindre än 18,472 bo-enheter inom samma område (enligt internationell rätt är all transfer av ockupationsmaktens civilbefolkning till ockuperat område förbjuden).

Palestinierna som lever i område C står i princip inför tre val: antingen att bygga illegalt och riskera demolering eller lämna sina hem för att flytta till område A eller B där palestinska myndigheter administrerar byggnadstillstånden. Det sista alternativet är att försöka leva vidare utan utbyggnad när familjen växer, i många fall utan möjlighet till rinnande vatten och el.

Svårigheten att få bygglov leder till att många människor bygger utan tillstånd, dock med stor risk för demolering. Den Civila israeliska administrationen utfärdade under samma sju-årsperiod följande rivningsbeslut mot illegala byggnationer:
4,993 rivningsbeslut mot palestinier. Av dessa hade 1,663 dvs. 33% verkställts när undersökningen avslutades. Under samma period utfärdades 2,900 rivningsbeslut mot israeliska bosättare varav 199, dvs. ca 7%, genomfördes. Siffrorna ger att för varje byggnadslov utfärdat till palestinier inom område C får 55 andra byggnader beslut om rivning.

På grund av svårigheterna att få byggnadslov väljer många palestinier att inte göra någon ansökan. Trots det överhängande rivningshotet bygger palestinierna efter de behov som finns, rapporterar UN-OCHA, FN:s kontor för samordning av humanitär hjälp, i en ny rapport.


Förklaring av område A, B och C

I Osloavtalen, som förhandlades fram av Israel och PLO under åren 1994 och 1995 delades det ockuperade palestinska territoriet in i tre områden med olika mycket palestinskt inflytande:
• I område A, ca 17% av Västbanken, svarar den palestinska myndigheten för alla civila och polisiära funktioner, Israel kontrollerar dock in- och utfart.
• Område B, ca 24% av Västbanken, har den palestinska myndihgeten ansvar för civil administration, liksom den allmänna ordningen. Israel har huvudsakligt säkerhetsansvar.
• I område C, som utgör ca 59% av Västbanken, har den palestinska myndigheten begränsad maktbefogenhet över utbildning och välfärd. I princip all annan civil myndighetsutövning sker av Israel, som också har det fulla ansvaret för säkerheten. Alla bosättningar på Västbanken ligger i område C.


Tanken var att områdena B och C efter hand skulle transformeras till område A, men osloprocessen bröt samman.