Fotboll i Spökstaden

Det går på mindre än en sekund. Precis innan Ahmed ska ta emot bollen hukar han sig och snurrar runt. En kille i motståndarlaget gör likadant. Jag förstår inte. Så hörs plötsligt ett ”KLÅNG!”
-Hijjar! Hijjar! Ropar någon och äntligen fattar jag vad som händer. Armarna åker reflexmässigt upp för att skydda huvudet när jag gör som alla andra – springer för att söka skydd längs med husväggarna.

Jag och Jean-Marie har kommit till en bakgata i den gamla Souken (marknaden) för att spela fotboll med några palestinska 10-11 åringar. På grund av den israeliska militärens olika restriktioner och interventioner har 42% av husen och lägenheterna i området övergivits och knappt 80% (ca1,800) av alla de butiker som tidigare utgjorde Hebrons kommersiella centrum stängts (källa B'tselem). Därav namnet ”Ghost Town”.

En av gränderna i den gamla Souken som ligger i "Spökstaden".

Ljudet av sten mot asfalt blandas med det från stenar som träffar ett metallstängsel. 15 meter bort, bakom stängslet, taggtråd och en mur av betongblock ligger Shuhada Street. Jag kan inte se vem eller vilka som kastar men eftersom denna del av Shuhada Street är förbjuden för palestinier att beträda måste det vara bosättare.

Jag känner ilskan komma och pulsen stiga. Det är så fult gjort, så fegt. Med tanke på stenarnas storlek, dessutom riktigt farligt. Men jag kommer av mig i min upphetsning när jag tittar på pojkarna jag spelat med. De sitter på huk längs med husväggarna och ser helt lugna ut. De har något tomt, uttråkat i blicken. Som om de väntade på bussen. Jag inser att de är vana, att de bara väntar på att de ska ta slut. Så matchen kan fortsätta. Flera av dem skulle såklart vilja kasta tillbaka, men det vet att priset man får betala för att tillfälligt tappa fattningen kan vara väldigt, väldigt högt. Det tar 30 sekunder, sedan är det över. Gatan blir tyst. Vi väntar ett litet tag till innan vi försiktigt går ut på planen igen. Spelet kan fortsätta.

Småkillarna jagar omkring på planen men jag kan inte slappna av, är fortfarande uppjagad av vad som hänt. Skärrad. Då och då rycker jag till och duckar snabbt innan jag inser att det var en svala och ingen sten jag såg i ögonvrån. 40 minuter senare visar det sig att min försiktighet varit befogad: Mer sten. Mer händer för huvudet. Mer väntan. Den här gången ringer vi polisen.
- Är det palestinier som kastar?
- Stenarna kastas från Shuhada Street, alltså måste det bosättare.
- Är det palestinier?
- Nej, israeler. Bosättare!
- Är det judar eller araber som kastar?
- Det är judar. B o s ä t t a r e !
Polisen lovade att skicka en bil, men det kom aldrig någon. Det vet jag för att en vän till oss bevakade Shuhada Street från en takterrass efter den andra attacken. För att varna oss om fler stenar var på väg. Hon ropade till soldaten i militärposteringen på taket mitt emot, men han hade inte sett något. Soldaten lovade att kontakta polisen han också. Inte långt från stället där stenarna kastats ifrån ligger en chekpoint som skall förhindra palestinier från tillträde till Shuhada Street. Soldaten där måste ha sett vad som skett men antagligen brydde han sig inte. Och om han gjorde det kunde han ändå inte göra mer än att ringa polisen han heller, det är inte juridiskt möjligt i Israel att militären ingriper mot bosättarvåld – det är polisens uppgift.

Fotbollsplanen från ovan. Längst upp Shuhada Street, varifrån stenarna kastades.

Veckan efter denna händelse var vi tillbaka för att spela mer fotboll. Och scenariot upprepade sig. Denna gång ringde vi polisen redan efter den första attacken, med liknande dialog som ovan. Efter den andra attacken sa de att vi var tvungna att göra en polisanmälan, någon bil skulle de inte skicka. Så vi gick till närmsta polisstation. När de förstod vårt ärende fick vi en utskällning och anklagades för att störa den allmänna ordningen. Plötsligt befann vi oss i en ”closed military zone”. Något de måste ha glömt upplysa oss om när vi passerade checkpointen strax innan polisstationen. Polisen lovade att köra oss till en annan station för att göra anmälan och sa att vi skulle bli arresterade om vi visade oss i området mer under kvällen.

Det var inget älskvärt bemötande på nästa polisstation heller. Efter lite väntan fick vi dock slutligen göra vår anmälan. När det var klart fick jag ett papper på hebreiska framför mig.
- Sign here, sa polismannen och pekade på pappret.
Jag förklarade att jag inte kunde skriva på något jag inte förstod innehållet av och bad om en engelsk kopia. Omöjligt. Ny förklaring. Så ryckte han till sig pappret och skrev något själv istället.
- What are you doing? undrade jag.
- I’m writing that you refuse to sign it.
Mer förklaringar. Till slut skrev jag på det, efter att först ha reserverat mig för att jag inte förstod innehållet. Dags att gå.
- Kan jag få en kopia av anmälan? undrade jag.
- Omöjligt.
- Hur då omöjligt?
- Omöjligt. Vi gör inte så. Det behövs inte.
- Men om min anmälan försvinner? försökte jag.
- Försvinner? Det gör den inte. Den finns ju här! Och i datorn!
Jag tillade att en kopia av sin egen polisanmälan var en självklarhet i de flesta länder. Inte i Israel, fick jag veta.