Baalbek ligger i Bekaadalen i nordöstra Libanon. Staden är förutom sitt fantastiska romerska tempel känt för att tillsammans med Beiruts södra förorter utgöra Hizballahs huvudfäste. När jag för första gången kom till Baalbek i december 2005 fick jag bo hos en familj som jag träffade på bussen på vägen dit. Det går ofta till så i den här delen av världen, man får verkligen anstränga om man inte vill bli hembjuden på te, middag eller till och med övernattning hos folk. Ingen i familjen, förutom pappan som sällan var hemma, pratade engelska och på den tiden kunde jag knappt 50 ord på arabiska. Jag hängde mest med mor, son (19) och dotter (23) och fast vi knappt kunde prata med varandra hade jag tre fantastiska dagar tillsammans med dem. De var otroligt varma och vänliga och tog hand om mig som vore jag en del av familjen.
När jag nu, fyra år senare, kom tillbaka till Baalbek ville jag såklart leta upp familjen för att få tacka så mycket för senast och se hur de mådde. Men jag hade inget telefonnummer med mig, ingen adress och jag hade glömt deras namn. Allt jag kom ihåg var att de hette Dansdash. Baalbek är ingen jättestad men där bor gott och väl 100 000 människor. Jag kom ihåg hur deras gata såg ut och att de bodde hyfsat centralt så jag begav mig ner på stan för att försöka hitta kvarteret där de bodde. Hette inte sonen i familjen Wassim?
Efter en halvtimme kändes det som om jag var ganska nära. Men jag kunde inte minnas säkert. Jag gick gata upp och gata ner men utan resultat. Jag tog in på en liten sidogata när jag fick syn på ett vackert fruktträd jag ville fota. Så jag tog några bilder och gick vidare. Efter tio meter kom en stor och rejält tjock libanes i min egen ålder fram till mig. Han var upprörd.
Det är förbjudet att fota här, ge mig filmen, sa han. Jag protesterade.
Ge mig filmen! sa han.
Jag såg på honom. Han var stor. Arg. Och han hade en rätt puckad uppsyn. Jag vägrade, förklarade att jag bara tagit en bild på ett fruktträd och att han skulle lugna ner sig.
Ge mig filmen! svarade han och försökte ta kameran som jag höll i min hand. Det var ganska tomt på gatan, men i ögonvrån såg jag hur folk stack ut sina huvuden från butikerna intill. En bil stannade. Folk glodde. Jag höll bort kameran så han inte kunde nå den och upplyste honom om att det inte fanns någon film eftersom det var en digitalkamera.
Ge mig kameran! svarade han då. Det är förbjudet att fotografera här! Jag fortsatte protestera. Visade bilderna jag tagit. Förklarade. Han grep efter kameran, jag höll bort den på nytt. Han krävde att jag skulle radera minneskortet men jag vägrade eftersom det var fullt med bilder. Hizballah som tror jag spionerar eller någon småkriminell droghandlare? frågade jag mig själv. Säkert något mitt emellan. Nån hizballah-wannabe som spelar allan.
Ge mig kameran! Han började bli fysisk. När jag vägrade ännu en gång tog tjockisen tag i min arm och började leda bort mig.
Kom med här! sa han upprört. Jag gjorde lite lätt motstånd men insåg att jag inte hade en chans. Hans tag om armen var fast och min kroppstyngd vägde lätt i sammanhanget. Han drog mig med sig i ett par meter. Vi verkade vara på väg in i en port. Nu började jag bli orolig på allvar.
Då kommer det plötsligt upp en kille till oss. Han frågar tjockisen vad som står på. Jag förstår inte vad de säger men jag hajar att den nyanlände är på min sida. Jag kan inte se hur han ser ut för vi står bredvid varandra och han har kapuschong. Men jag lutar mig fram att titta efter. Jag har svårt att tro vad jag ser, svårt att förstå vad som sker.
Wassim?! utrbrister jag. Han tittar på mig. Ser mig i ögonen. Visst fan är det han. Det är Wassim. Wassim Dandash! Den enda i hela stan som jag känner. Det tar några sekunder. Kommer du ihåg mig? frågar jag. Så ler han.
Johans!
Det är ju dig jag letar efter! utbrister jag. Det är ju därför jag är här! fortsätter jag och slår ut med armarna, hoppas tjockisen ska förstå. Vi kramar om varandra.
Hur är läget? undrar jag. Hur mår din mamma? Din pappa? Och syrran?
Dom mår bra, säger Wassim. Tjockisen har släppt taget om min arm. Wassim säger några ord, höjer rösten ett snäpp och förklarar att jag ju bara ville ta en bild. Att han ska dra. Men det är vi som drar. Tjockisen står kvar när vi går nedför gatan.
Det blev ett kärt återseende med familjen Dandash. Det visade sig att de flyttat till en helt annan del av staden och Wassim berättade att han inte varit tillbaka i sina gamla kvarter på ett halvår. Denna morgon hade en kompis övertalat honom att hänga med och gå ett ärende. Wassim hade först inte känt igen mig, bara sett att det var en utlänning i trubbel. Och eftersom han gillar utlänningar gick han dit för att se vad som stod på.
Hade jag inte tagit den där bilden och tjockisen lackat ur och ställt till en scen och Wassim inte passerat under de 90 sekunder som allting inträffade hade jag aldrig hittat Dandash igen. Jag undrar vad som hänt om han inte kommit förbi...
Väl hemma hos familjen Dandash visade det sig att Wassims syster Lena gift sig och precis flyttat till USA. Men storebrorsan hade kommit tillbaka från Sverige där han bott i flera år och det var första gången vi sågs. Vi åt lunch allihopa och jag hängde hemma hos dem i sju timmar innan jag under envisa protester från familjen ansåg att jag var tvungen att åka tillbaka till Damaskus igen. Pappa Dandash, Dansdash Dansdash, följde mig i hällregnet ner till den väntande bussen mot Chtaura och Damaskus. På vägen hem kunde jag inte sluta tänka på hur osannolikt allting var. Hur vansinnigt flyt jag haft. Egentligen borde jag nog bli religiös tänkte jag, kanske shia. Men det får bli en annan dag.
Hizballah-wannabe
Settlerwatch
Ett drygt halvår har passerat sedan jag publicerade någon text på najahund. Under denna tid har jag arbetat med ett projekt som är kopplat till mina tidigare erfarenheter i Hebron. Onsdagen den 12 augusti, då Genèvekonventionen fyllde 60 år, publicerade organisationen Settlerwatch, som jag varit med att grunda, en hemsida. Settlerwatch är en partipolitiskt och religiöst obunden ideell förening. Organisationens syfte är att sprida information om israeliska bosättningar och internationell humanitär rätt samt skapa opinion för ett omedelbart stopp för all utvidgning av israeliska bosättningar på ockuperat palestinskt territorium. Huvudverksamheten består av hemsidan som fylls med information om bosättningarna samt korta sammanfattningar av de mest centrala rapporter som skrivits om dem av orgaisationer som OCHA och de israeliska människorättsorganisationerna B'Tselem och Yesh Din.
Debbatartikel i SvD Brännpunkt
Samma dag som Settlerwatch blev officiellt på internet publicerade vi tillsammans med Kristna Fredsrörelsen en debattartikel i Svenska Dagbladet. I artikeln uppmärksammar vi Genèvekonventionens jubileum samt kritiserar det internationella samfundet för att förhålla sig alltför passivt inför Israels uppenbara brott mot krigets lagar. EU:s sporadiska Israelkritik klingar falsk när man samtidigt förhandlar fram fördelaktiga handelsavtal med landet. Förhållningssättet urholkar enligt oss förtroendet för Genèvekonventionen.
Israeliska bosättarexpert på besök i Sverige
Under vecka 35, det vill säga 24-28 augusti, har Settlerwatch tillsammans med Kristna Fredrörelsen bjudit in representanter från de israleiska organisationerna Peace Now och B'Tselem för att delta vid en rad olika möten och och seminarier som behandlar de israeliska bosättningarna och den internationella rätten. Från Peace Now kommer Noa Galili, fältarbetande bosättarexpert som arbetar i organisationens Settlement Watch Team vilka under snart 20 år undersökt och rapporterat om de israeliska bosättingarna. B'Tselem representeras av Eyal Hareuveni, också han fältarbetande bosättarexpert.
Utöver möten på Riksdagen, UD och med de politiska ungdomsförbunden arrangeras två stora seminarier dit allmänheten är välkomna. Seminarierna äger rum i ABF-huset på Sveavägen 41 i Stockholm och arrangeras i samarbete med Global Utmaning, Olof Palmes Internationella Centrum, ABF samt Kristna Fredsrörelsen.
Seminarium onsdag 26/8 klockan 15-18: Utöver våra israeliska gäster Noa Galili, Peace Now och Eyal Hareuveni, B'Tselem, medverkar bland andra Hans Corell, tidigare chef för FNs rättssekretariat och rättschef på svenska UD. Efter presentationer om de israeliska bosättningarna samt den internationella rätten följer ett paneldiskussion innan publiken släpps in att delta i samtalet. Vill du komma? Skicka en anmälan till seminarium26augusti@
Seminarium torsdag 27/8 klockan 18-20: Utöver våra israeliska gäster Noa Galili, Peace Now och Eyal Hareuveni, B'Tselem, kommer en folkrättsexpert att presentera den internationella rätten. Information om fler medverkande kommer inom kort. Vill du komma på kvällsseminariet? Skicka en anmälan till info@settlerwatch.com
Läs mer på www.settlerwacth.com
Välbesökt föredrag på ABF
Detta diagram väckte mycket förvåning och upprördhet. Hur kan omvärlden ha tillåtit Israel att mer än fördubbla antalet bosättare de senaste 15 åren? undrade många. Lägg märke till att diagramet inte räknar in de israeler som lever på ockuperat område i Östra Jerusalem. Totalt lever idag ca 470.000 israeliska bosättare på ockuperat territorium. Siffrorna är hämtade från, UNOCHA, Peace Now samt Haaretz och bygger på den israeliska statistiska centralbyråns data.
Omkring 75 personer kom till ABF på Sveavägen för att lyssna till mina erfarenheter och berättelser från Hebron, Västbanken och Israel/Palestina. Jag lade mycket fokus på att redogöra för israels bosättningspolitik och många uttryckte efteråt stor förvåning och avsky inför det faktum att nästan en halv miljon israeler nu lever på ockuperat område. Det internationella samfundet fick mycket kritik från mig och flera åhörare för den passivitet som visats gentemot israel i denna fråga. Många var övrens om att Sverige, EU, FN och inte minst USA har ett stort ansvar i att Israel under de senaste 15 åren mer än fördubblat antalet bosättare. Att detta tillåtits ske under den tid som fredförhandlingarna varit som mest intensiva är inget annat än en stor skam. Det palestinska styret fick sig också en ordentlig känga under diskussionen.
Med tanke på att Israel-Palestina konflikten är en av de mest välbevakade i världen är det minst sagt märkligt att så få känner till hur omfattande den israeliska bosättarrörelsen är.
Hebron, bosättarna och Gaza - välkommen på föredrag
Lever hoppet om en fredlig lösning på konflikten? Hänger kriget på Gazasamman med situationen på Västbanken, israeliska bosättningar och
ett passivt internationellt samfund? Väkommen till ABF Sveavägen den 27/1
och Alby bibliotek den 28/1 för föredrag och diskussion. På bilden: Graffiti i Betlehem.
Tisdagen den 27/1 har jag blivit inbjuden av ABF och (s)-2000 för att tala om mina erferenheter som internationell observatör i Israel/Palestina. Sommaren 2008 arbetade jag för fred och folkrätt som ekumenisk följeslagare i Hebron på Västbanken, bland annat tillsammans med israeliska och palestinska fredsorganisationer.
Välkommen på ett föredrag och bildvisning om den segregerade staden Hebron där israeliska bosättare lever mitt ibland den palestinska befolkningen. Hur hänger kriget på Gaza samman med situationen på Västbanken? Vad får den israeliska bosättningspolitiken för konsekvenser för palestinierna och hoppet om en fredlig lösning på konflikten? Jag kommer även berätta om israeliska freds- och människorättsorganisationers fruktsamma arbete innan jag via en utflykt till den israeliska staden Sderot lämnar ordet fritt för era åsikter, tankar och reflektioner om Gaza, Hebron och Israel/Palestina-konflikten.
ABF, Sveavägen, tisdag 27/1 klockan 18:30
eller
Alby bibliotek, Albyvägen 6c, T-bana Alby, onsdag 28/1 klockan 17:30
Välkommen!
"Lyckad" utrymning av bosättning i Hebron ledde till pogromer
I det låga huset i mitten av bilden bor familjen Abou Hosni. Två av männen i familjen sköts i torsdags ned av beväpnade bosättare från den israeliska bosättingen Qiryat Arba som syns omgärdad av en mur strax bakom huset. Foto: Jean-Marie Pellaux
-Ahlan was sahlan! Ahlan wa sahlan, ya Mohannad!
Jag minns det som var det igår. Kvinnornas varma röster när vi kom gående uppför grusgången. Det söta kaneldoftande teet. Den lilla femåriga flickan som trodde jag var en turkisk såpastjärna. Hennes besvikna ögon när mamman förklarade att jag inte var Mohannad från TV. Pojkarnas leenden när min schweiziske kollega Jean-Marie, som de kallade Jamal, frågade om vi skulle spela fotboll.
Vi brukade hälsa på en gång i veckan. Vi satt och småpratade med kvinnorna i skuggan, männen var oftast på sina arbeten. Nyfikna barn tittade på. Abou Hosni är en stor familj och jag lärde mig aldrig deras namn. Vi frågade om bosättarna och kvinnorna hade oftast någon ny historia att berätta. Om bosättare som kastat sten på deras hus eller jagat barnen på väg hem från skolan.
-Vi vill inte att barnen går för långt från huset, berättade de, rädda för att bosättare skulle få tag i dem. De suckade och slog ut med armarna.
-Vad är det för liv? undrade de.
En av kvinnorna berättade om sin bror i Gaza hon inte träffat på tio år och som hon försökte hålla kontakten med via telefon.
- De har det väldigt svårt där borta, sa hon. Alltid är det någon jävel som har det värre, tänkte jag.
När teet var uppdrucket brukade vi spela fotboll med pojkarna på en någorlunda plan yta framför huset. Jag och Jamal var Europa, pojkarna Palestina. Dammet yrde och solen gassade. 33 grader i skuggan. Först till tio. Fler pojkar anslöt och Palestina vann som vanligt. Vi gjorde high five, tömde vattenflaskan med giriga klunkar och sa att vi snart skulle komma tillbaka.
Jag minns det som var det igår, men det var det inte. Igår såg jag istället på en film hur en israelisk bosättare sköt ner två av männen i familjen med pistol. Barnen sprang för sina liv, kvinnorna likaså. Jag hörde deras skrik när bosättarna misshandlade en äldre släkting. Jag såg beväpnade bosättare tillhörande deras egen säkerhetstjänst skydda förövarna med sina M16. Inte långt därifrån fanns hundratals israeliska poliser och militärer som inte ingrep. Händelserna filmades av Jamal, en familjens grannar, med den videokamera han fått av den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem genom projektet Shooting Back som jag skrivit om tidigare.
Våldsamheterna inträffade i torsdags och var en ”hämnd” för att israelisk polis och militär tidigare under dagen tvångsförflyttat ett par bosättarfamiljer från en bosättning några hundra meter bort. De omkring 200 bosättare som barrikaderat sig i huset blev överraskade och hann inte göra mycket motstånd. 600 poliser deltog i aktionen som beskrivs som lyckad. En polis fick syra i ögonen, annars var det relativt lugnt. På en balkong hittades bland annat potatisar med spikar och kemikalier som aldrig hann användas när polisen stormade.
Några hundra meter därifrån löpte bosättarna amok. Avi Issacharoff, journalist på Haaretz blev vittne till en av otaliga attacker som utfördes mot palestinier. Issacharoff skriver att han och andra journalister såg rök från ett hus, omgärdat av flera dussin bosättare. När de kom nära såg de hur en man brutalt misshandlades, omringad av bosättare. Huset intill var i lågor:
“The cries rain down, much like the hail of stones the masked men hurled at the Abu Sa'afan family in the house. A few seconds tick by before a group of journalists, long accustomed to witnessing these difficult moments, decide not to stand on the sidelines. They break into the home and save the lives of the people inside. The brain requires a minute or two to digest what is taking place. Women and children crying bitterly, their faces giving off an expression of horror, sensing their imminent deaths, begging the journalists to save their lives. Stones land on the roof of the home, the windows and the doors. Flames engulf the southern entrance to the home. The front yard is littered with stones thrown by the masked men. The windows are shattered and the children are frightened. All around, as if they were watching a rock concert, are hundreds of Jewish witnesses, observing the events with great interest, even offering suggestions to the Jewish wayward youth as to the most effective way to harm the family. And the police are not to be seen. Nor is the army.”
Issacharoff konstaterar:
“An innocent Palestinian family, numbering close to 20 people. All of
them women and children, save for three men. Surrounding them are a few dozen masked Jews seeking to lynch them. A pogrom. This isn't a play on words or a double meaning. It is a pogrom in the worst sense of the word.”
Runt omkring i Hebron och på andra ställen av Västbanken utfördes andra våldsdåd, vilket bland annat Jerusalem Post rapporterade om. Moskeér klottrades ner, olivlundar förstördes, hus sattes i brand. Den palestinske guvernören i Nablus varnade att han skulle uppmana sitt folk att slå tillbaka attackerna om inte den israeliska ordningsmakten fullföljde sina plikter och skyddade den palestinska civilbefolkningen. Det rapporterades också om en del palestinsk stenkastning.
Utrymningen var lyckad, sa försvarsminister Ehud Barak och menade att statens kapacitet att upprätthålla lag och ordning samt sin auktoritet över medborgarna bevisats. Premiärminister Ehud Olmert var av samma åsikt.
Polis och militär lyckades överraska bosättarna och genomföra utrymningen inom loppet av en halvtimme utan värre incidenter. Att man sedan totalt tappade kontrollen över israeliska bosättare och högerextremister över hela Västbanken var inte lika allvarligt. Jag har full förståelse för att den israeliska regeringen drog en lättnadens suck över att konfrontationen mellan säkerhetsstyrkorna och bosättarna inte blev lika allvarliga som befarat. Men de scener som utspelade sig i Hebron i torsdags var inget annat än en stor skam och att använda ordet ”lyckat” känns i sammanhanget som ett dåligt skämt.
Några hundra meter från den utrymda bosättningen pågick, med bland annat premiärminister Ehud Olmerts språkbruk, regelrätta pogromer. När Haaretz-journalisten Issacharoff bad tre soldater att ingripa sa de att de ensamma hade ansvar för hela området, och någon radio att ringa efter förstärkning med hade de inte. Därigenom kunde våldet fortsätta. Jag har varit med om liknande saker i Hebron själv. Soldater som tittar på när bosättare trakasserar sina palestinska grannar. Israeliska fredsaktivister som blir omhändertagna när bosättarna kastar ägg, stenar och slår efter dem. Hela områden som spärras av för palestinier på grund av att bosättare beter sig illa.
Den ”lyckade” utrymningen av en av Hebrons bosättningar bevisade ännu en gång att den israeliska polisen och militären liksom - och framför allt - den israeliska regeringen inte är intresserade av att fullgöra sina plikter mot israelisk och internationell lag och skydda den palestinska civilbefolkningen. Återigen bevisades att de israeliska folkvalda ser mellan fingrarna med brott som begås av israeliska civila på Västbanken. Det var ett politiskt och militärt beslut att inte ha tillräckligt med soldater och poliser för att upprätthålla ordningen i Hebron. Alla visste att våldet skulle bli mycket grovt, och storskaligt. Den israeliske vice premiärministern Haim Ramon erkände nyligen att palestinier och israeler som begår brott behandlas olika. Det är den bistra sanningen att den israeliska säkerhetsapparaten inte hade sparat på några resurser om offer och förövare hade varit de omvända (vilket inte är helt ovanligt). Då hade tanks rullat nedför Hebrons gator och soldater skjutit skarpt.
Risken för palestinska hämndaktioner är överhängande och konflikten riskerar nu att trappas upp ytterligare som resultat av israels släpphänta agerande.
Kravaller i Hebron - bosättarnas våld skakar Israel i grunden
I slutet av november beslutade israels Högsta domstol att en av Hebrons bosättningar skall utrymmas. Beslutet har lett till en upptrappning av bosättarvåldet och kravaller i Hebron. President Shimon Peres menar att attackerna är ett hot mot demokratin. Israels säkerhetspolis har nyligen varnat för att utrymningar av bosättningar kan leda till inbördeskrig.
Bakgrunden till oroligheterna i Hebron är ett beslut från israels högsta domstol om evakuering av en bosättning i staden. Bosättningen, som ironiskt nog kallas House of Peace av bosättarna, etablerades i början av 2007. Bosättarna hävdar att de köpt huset av en palestinier vilken i sin tur menar att han ändrade sig innan köpet gick igenom. Oavsett vilket bör bosättningen klassas som illegal enligt israelisk lag eftersom den saknar sanktionering från regeringen. I väntan på avgörandet vem som äger huset har Högsta domstolen alltså beslutat om evakuering. Efter domstolens beslut varnade bosättare för att de skulle motsätta sig en evakuering av huset med större kraft än någonsin tidigare.
Stämningen i Hebron har varit orolig hela hösten. I slutet av oktober utfördes en tvångsevakuering av en illegal bosättning i utkanten av Hebron vilket ledde till våldsamma sammanstötningar mellan bosättare och israelisk militär. Bosättarna uppmanade till våld mot militären och sabotage av såväl palestinsk som ordningsmaktens egendom. En bosättare lär ha ropat att soldaterna förtjänade att slaktas och dödas vilket, tillsammans med upploppen, fick bland annat premiärminister Ehud Olmert att reagera starkt.
Hebron-bosättarna tycks vara välorganiserade och får en hel del stöd från supportrar runt om i Israel och bland andra bosättare på Västbanken. Flera religiösa och högerextrema politiker har gett bosättarna sitt stöd och Nissim Zeev, Knesset-ledamot tillhörande det ultra-ortodoxa partiet Shas som nyligen deltog i regeringskoalitionen har till och med flyttat in i huset. Bosättarna har officiellt uppmanat allmänheten att rapportera om de har någon information om en kommande evakuering: ”var uppmärksam på misstänkt rörelse på vägarna. Be dina söner och grannar i armén att vara alerta” skriver man bland annat. Religiösa skolor har uppmanat sina elever att åka till Hebron istället för att gå i skolan.
I måndags kväll spreds ett rykte om att evakueringen skulle genomföras, vilket fick upp emot tusen anhängare till Hebron-bosättarna att strömma till staden. På flera ställen upprättades vägspärrar i syfte att försvåra arméns framkomst. Någon evakuering genomfördes aldrig men våldsamma sammanstötningar uppstod mellan bosättare och palestinier under tisdagen. Enligt den israeliska armén deltog hundratals bosättare i våldsamheterna vilka även sades vara de som startat oroligheterna. Militären satte in tårgas och ljudgranater i sitt försök att dämpa våldsamheterna.
Våldsattacker utförda av israeliska bosättare har ökat dramatiskt under 2008. Vanligtvis är det palestinier som faller offer för våldet men allt fler attacker utförs mot israelisk polis och militär liksom israeliska fredsaktivister. I slutet av sommaren anklagade den israeliska polisen och militären varandra för att stillasittande titta på när våldshandlingar begås. EU fördömde i oktober de israeliska bosättarnas brutala våldshandlingar och manade den israeliska regeringen att, i enlighet med internationell rätt, ta till alla nödvändiga metoder för att få stopp på det. Såväl den israeliska ordningsmakten som landets folkvalda har länge förhållit sig passiva till bosättarnas våld.
Men efter bombattentatet mot den israeliska professorn Ze’ev Sternhell, engagerad i den israeliska fredsrörelsen Peace Now, i slutet av september tycks attityden till bosättarnas våld förändrats. Vikten av att upprätthålla lag och ordning för att garantera Israel som rättsstat och demokrati hörs allt oftare från det israeliska ledarskiktet i fråga om problemet med bosättarnas våld.
- Vi kan inte acceptera försök av små radikala grupper att underminera statens auktoritet över dess medborgare, sa försvarsminister Ehud Barak idag rapporterar Haaretz.
President Ehud Olmert sade i ett uttalande att bosättarnas attacker mot palestinier och ordningsmakt i Hebron är ett hot mot demokratin.
I början av november varnade den israeliska säkerhetspolisen Shin Bet för att regeringsbeslut om utrymning av fler bosättningar kan leda till en storskalig och våldsam konflikt med bosättare. Shin Bet tror att extrema grupper är beredda att ta till vapen och varnar för fler politiska mord. President Shimon Peres lär nyligen ha sagt att utrymningar av bosättningar kan leda till inbördeskrig.
Om en utrymning trots allt genomförs kommer stormningen av huset leda till svåra sammanstötningar mellan säkerhetsstyrkor och bosättarna. Många lär skadas, bland dem sannolikt kvinnor och barn. Hämndaktioner kommer garanterat att utföras av högerextremister mot såväl den israeliska ordningsmakten som palestinier. Av egen erfarenhet vet jag att bosättarvåldet dagligen drabbar palestinier i Hebron. Risken för palestinska hämndaktioner ökar naturligtvis på grund av oroligheterna kring den omdiskuterade bosättningen, vilket är ytterligare en komplikation.
Israeliska freds- och människorättsorganisationer har under många år uppmanat den israeliska regeringen att ta itu med illegala bosättningar och bosättarnas våld. Det står nu klart att denna ovilja och handfallenhet har utmynnat i en relativt stor grupp israeler som inte drar sig för att ta lagen i egna händer i syfte att uppnå sina politiska mål. Kampen mot dessa krafter har knappt inletts men skakar redan Israel i grunden. I detta skede bör omvärlden visa sitt stöd för israels regering genom att understryka vikten av att landet tar itu med bosättarnas våld och börjar leva upp till de avtal om utrymningar och frysningar av bosättningar som ingåtts. Ytterligare kompromisser med internationell rätt och folkrätt kan inte tolereras.
Gazas Freud till Sverige - missa inte!
Den palestinske psykologen Ayed al Hamdany besöker Sverigenär dokumentärfilmen Unge Freud i Gaza har Sverige-premiär.
Söndagen den 9 november kl. 15 visar Psykologer tittar på film i samarbete med Folkets Bio, dokumentärfilmen Unge Freud i Gaza. Filmarna PeÅ Holmquist och Suzanne Khardian har följt Ayed al Hamdany, en 28-årig palestinsk psykolog i flyktinglägret Jabaliya i Gaza. Med kameran får vi följa Ayed under två års tid när han gör hembesök i flyktinglägret med portföljen svängande i handen. Ayed ger terapi till unga Inas med självmordstankar, till Maysa med traumatiska upplevelser, till Hanan som lever i yttersta fattigdom, till Abed som varit självmordschaufför och till några stympade företrädare för Hamas. Ayed är en djupt engagerad psykolog som varvar avslappningsövningar med familjesamtal. Han försöker skapa ett liv bättre liv under svåra omständigheter för sina patienter samtidigt som hans familj tycker att han borde gifta sig. Det är en komisk och tragisk film från ett Gaza långt bortom den vanliga medierapporteringen.
Psykologer tittar på film är en filmklubb som drivs av min bror Jonas Mosskin. Efter varje filmvisning följer ett samtal mellan en inbjuden gäst, Jonas själv och publiken. Ett mycket lyckat koncept och biosalongen på Kulturhuset är fullsatt vid varje tillfälle. Nu på söndag gör filmklubben alltså påhälsning hos Folkets Bio.
Filmen börjar kl. 15.00 och är 1h 30 min. Mot alla odds har 28-årige Ayed al Hamrany sluppit ut från Gaza och kommer finnas på plats för att diskutera filmen och hur det är att arbeta som psykolog på Gazaremsan. Närvarande vid samtalet med publiken är också Anna Gerge leg. psykoterapeut och PeÅ Holmqvist som har gjort filmen.
Biljetterna kostar 100 kr och bokas via Zita, Birger Jarlsgatan 37, 08-23 20 20, eller på nätet.
Missa inte!
För mer info och frågor: www.mosskin.se, www.psykfilm.com, psykfilm@gmail.com