Shooting Back

Dia'a med videokameran hans familj fått av den israeliska människorättsorganisationen B'tselem.

-Passa bollen, jag är fri!
Ahmed, 10 år, spelar fotboll med sin storebror Dia'a på den torra jordplätten framför huset. De bor tillsammans med ytterligare fyra syskon, mamma Soha och pappa Abdel-Karim i ett vackert stenhus på en liten platå längs med en brant sluttning i Hebrons gamla stad. Här och där växer olivträd och i familjens trädgård blommar vallmo. Utsikten är magnifik.

Dia'a slår en perfekt boll, men när Ahmed ska passa tillbaka studsar den till på det ojämna underlaget och träffen blir sned.
-Din åsna! suckar Dia'a högt och vänder om för att gå och hämta bollen ur ett snår.
Ahmed tittar missnöjt på gympaskon, som om det var skons fel. Han ser efter Dia'a, varje steg rör upp ett litet dammoln från marken.

Ljudet av några röster får honom att sno runt, men det redan för sent när Ahmed upptäcker vad som händer bakom ryggen på honom. Där står sju killar i 20-års åldern, några med stenar i händerna. Det är israeliska bosättare. Vart kom de ifrån? Ahmed tittar förskräckt på dom. Hjärnan ropar –spring! Men kroppen lyder inte. Han står som fastfrusen i marken. Stenarna träffar nästan exakt samtidigt. Den första slår upp ett jack i huvudet, den andra gör ett fult sår strax ovanför vänster öga. Ahmed skriker till och faller omkull. Paniken sprider sig men han är snabbt uppe på fötter igen. Äntligen rör sig benen. Bort. Fort!

Men det är för sent, igen. En av killarna hinner fram och får tag i Ahmeds tröja. Snart är de alla omkring honom. Dia'a, som hört lillebrors rop, ser på håll hur Ahmed skrikande släpas ett par meter mot sluttningen. Nedanför finns ett litet stenröse. Ya ommi! Ommi! Mamma! Mamma! gråter Ahmed. En av killarna tittar bort mot Dia'a och börjar gå mot honom. Dia'a vänder om och springer. Han hör inte hur killarna skrattar. Han ser inte hur de knuffar Ahmed utför branten. Han springer.

Jag var inte där. Men jag kan se det framför mig. Ahmeds mamma och pappa hörde sin sons skrik men hann inte ut i tid. De fann honom nedanför huset, blodig, med sår i huvudet och handleden bruten. Det är två år sedan nu, men minnena är oförglömliga. Abdel-Karim berättar hur han bar sin son över fälten för att få tag i en taxi till sjukhuset, det är förbjudet för palestinier att köra bil i stora delar av den gamla staden. Såren har läkt, men Ahmeds handled är fortfarande inte riktigt bra.

Ahmeds mamma Soha håller en bild på sin son strax efter att han kommit hem från sjukhuset.

Ahmeds familj, Hadaad, flyttade till huset 2001 av ekonomiska skäl. Trots storleken och det fantastiska läget bor de väldigt billigt. Anledningen är grannarna i den israeliska bosättningen Tel Rumeida ett par hundra meter bort. Bosättarna i Hebrons gamla stad anses tillhöra de mest aggressiva och religiöst motiverade och är ökända i Israel. Våldet och trakasserierna har varit så allvarligt att flera israeliska och internationella organisationer sedan en tid är aktiva i området. Efter fem dagar i Hebron har jag redan hört, och sett, tillräckligt.

Familjen Hadaad gjorde en polisanmälan men som i så många andra fall ledde den ingen vart. Utan bild på gärningsmannen var fallet kört. Känslan av rättslöshet var närmast total bland många palestinier i Hebron när den israeliska människorättsorganisationen B’tselem lanserade projektet ”Shooting Back" i januari 2007. Genom att distribuera videokameror till palestinier som lever i särskilda konfliktområden intill bosättningar, militärbaser, etc, kan deras levnadsförhållanden under ockupationen dokumenteras och uppmärksammas inför den israeliska och internationella allmänheten. Målet är att exponera brott mot mänskliga rättigheter och söka upprättelse för de som drabbas. Över 100 kameror har delats ut runt om på ockuperat område, varav ca 30 i Hebron. Materialet som filmats har visats i medier världen över och väckt upprörda känslor, inte minst i Israel.

En av Btselems kameror finns numera i familjen Hadaads ägo. Den har kommit till användning ca 20 gånger sedan de fick den för ett år sedan.
- Det känns mycket bättre nu, säger Abdel-Karim. Bosättarna vet om att vi filmar om de gör något. Det tycker de inte om.
Dia'a går och hämtar kameran, i den lilla displayen ser jag hur en stor grupp bosättare går förbi huset. Kanske 40 stycken. Det är en blandad skara, mest män men även kvinnor och barn. Det är januari i år och marken är täckt av snö. Snart bombarderas Hadaads hus med snöbollar. Några bosättare pekar och skrattar. En ung kille har en automatkarbin över axeln. Det pågår i fem minuter. Jag försöker föreställa mig hur det måste vara att befinna sig där inne, med dessa människor omkring sig.

B’tselems kameror har inte kunnat få slut på bosättarnas våld och trakasserier, men det tycks ha minskat något. Bosättarna har blivit lite försiktigare sedan de vet att deras offer skjuter tillbaka, med videokameran som vapen. Flera tycks vilja undvika att hamna på kvällsnyheterna eller till och med i domstol. Men det finns också de som försöker angripa den som filmar för att förstöra kameran. Shooting Back-projektet har lett till en ökad medvetenhet om bosättarnas våld och ockupationens konsekvenser. Bosättarvåld och trakasserier, samt rädslan för detta, är tyvärr fortfarande vardag för många palestinier i gamla Hebron. Men B’tselems projekt är ett exempel på hur israeler och palestinier arbetar tillsammans för att åstadkomma förändringar, och försvara mänskliga rättigheter.