Med anledning av händelserna i Tunisien och Egypten har jag skrivit en debattartikel som publicerades på Newsmill idag:
De tunisiska och egyptiska folken reser sig mot förtryckande diktaturer. Men deras strävan efter frihet och demokrati mottas inte med ohämmad entusiasm av USA eller inom EU som annars ständigt hävdar att de står upp för dessa värden. Hyckleriet i Europas och USA:s mellanösternpolitik gör sig ännu en gång.
Medan denna text formuleras skriver miljoner tunisier och egyptier historia. Efter decennier av förtryck har dessa folk trotsat sin fruktan för samvetslösa diktatorer och gett sig ut på gatorna för att ta tillbaka sin frihet. Men medan dessa frihetstörstande folk ropat efter demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter har de amerikanska och europeiska politiker som gång på gång understrukit USA:s och Europas kamp för just dessa värden talat om ”stabilitet”.
”Stabilitet” var ett ord som exempelvis Hillary Clinton och Barak Obama återkom till gång på gång i förra veckan, samtidigt som de beskrev Egypten som en viktig allierad. Någon som hörde demokrati nämnas i deras uttalanden? Tony Blair ville i söndags inte uttala sig om Mubaraks framtid men underströk behovet av ”stabil” förändring. Det är löjeväckande att höra amerikanska och europeiska politiker upprepa att vi varken kan eller bör ”ingripa” eller ”föregå utvecklingen” i Egypten när de får frågan om Mubarak bör avgå. Det är just behovet av och viljan att ingripa som präglat ”västvärldens” mellanösternpolitik sedan tiden före kolonialismen.
Tisdagens massdemonstrationer har inte bara tvingat fram eftergifter från Mubarak som meddelat att han inte ämnar ställa upp för omval i september. Jordaniens kung Abdullah ombildade i natt sin regering i ett försök att förekomma istället för att förekommas. Senaste nytt är att Yemens president inte ämnar ställa upp för omval. Förändringens vindar blåser över Mellanöstern. Massorna i Egypten har också tvingat svenska, europeiska och amerikanska uttalanden att bli mer rakryggade under det senaste dygnet. Barak Obama talade sent igår kväll om att det bör ske en ”välordnad övergång” till demokrati och att det bör ske ”förändring nu”. I sitt berömda tal i Kairo våren 2009 lovade Obama att USA skulle ge stöd till demokrati och mänskliga rättigheter över allt. Var var Obama i fredags?
Det finns många exempel på USA och Europas dubbelmoral de senaste veckorna. Det var tyvärr inget skämt när Frankrikes utrikesminister Michèle Alliot-Marie några dagar innan Ben Ali flydde Tunisien föreslog att Frankrike skulle ”dela med sig av sin välkända kunskap om polis- och säkerhetsinsatser till Tunisien för att reglera de störande elementen”. Tro inte att uttalandet var en vettlös tunga som slant – tvärt om representerar det ganska väl många franska regeringars syn på behovet av ”stabilitet” i regionen. Om Frankrike fullföljt Alliot-Maries linje hade det sannerligen inte varit första gången som landet aktivt medverkat till att rycka undan mattan för demokratiska krafter och processer i Mellanöstern.
Alla är jämlika – men vissa är mer jämlika än andra, konstaterar Orwells grisar. På samma sätt är alla diktaturer i våra företrädares ögon lika illegitima - men de i Irak, Iran och Syrien betydligt mer så än de i Egypten, Jordanien och Saudiarabien. Hade den folkliga revolten vi ser i Kairo ägt rum på Damaskus gator hade tongångarna varit totalt annorlunda. Som medlem i ”ondskans axelmakter” utgör den ”stabilitet” som Bashar Assads regim erbjuder ett tydligt hot mot amerikanska och europeiska intressen. Den bör därför störtas. Jordanien och Saudiarabien är dock viktiga allierade i regionen och dessa regimer mottar liksom Mubarak - och fram till helt nyligen Ben Ali - massivt ekonomiskt, militärt och politiskt stöd från ”väst”. Från dig och mig.
Samtidigt som våra politiska ledare uppvisar tydliga brister när det gäller att ge stöd till demokratiska krafter i en demokratitörstande region, lyser kritiska analyser av svensk, europeisk och amerikansk mellanösternpolitik med sin frånvaro i svensk media. Historien erbjuder ett veritabelt smörgåsbord av händelser som kastar skugga över EU:s och USA:s uttalade arbete för demokrati och mänskliga rättigheter i regionen. Marocko, Algeriet, Iran, Tunisien, Egypten, Irak, Israel/Palestina, Saudiarabien och så vidare… Som vanligt finns många av svaren på varför nutiden ser ut som den gör i en titt på historien. Men vikten av självkritik och att göra upp med sin historia tycks inte gälla ”västvärlden” i förhållande till Mellanöstern.
Hosni Mubarak har ingen som helst legitimitet som Egyptens president. Det borde därför vara en självklarhet att Sverige, Europa och USA ställde sig bakom de egyptiska demonstranternas krav om Mubaraks omedelbara avgång samt att nyval hålls så snart det är möjligt. Vad EU och USA borde göra nu är att intensivt analysera på vilket sätt man kan stödja den demokratiska utvecklingen i Tunisien, Egypten och andra delar av arabvärlden. Det vi bevittnar i Tunisien och Egypten är utan tvekan historiskt, men ingen kan överblicka utgången. Om revolutionen i Egypten lyckas fälla Mubarak väntar en mycket instabil tid. Det är upp till det tunisiska och egyptiska folken att avgöra sin framtid. Men om de ber om vår hjälp bör den vara omedelbar. En av de största utmaningarna kommer att ligga i att bygga upp väl fungerande samhällsinstitutioner som är nödvändiga för ett demokratiskt styrelseskick. Där finns mycket kunskap att bidra med. Men EU och USA bör också förbereda massiva ekonomiska stödpaket som kan sätta fart på ekonomierna och bidra till att länderna får en positiv start på sin stapplande väg mot demokrati. Ekonomiskt stöd blir ett viktigt medel för att uppnå – stabilitet.
