Hizballah-wannabe

Baalbek ligger i Bekaadalen i nordöstra Libanon. Staden är förutom sitt fantastiska romerska tempel känt för att tillsammans med Beiruts södra förorter utgöra Hizballahs huvudfäste. När jag för första gången kom till Baalbek i december 2005 fick jag bo hos en familj som jag träffade på bussen på vägen dit. Det går ofta till så i den här delen av världen, man får verkligen anstränga om man inte vill bli hembjuden på te, middag eller till och med övernattning hos folk. Ingen i familjen, förutom pappan som sällan var hemma, pratade engelska och på den tiden kunde jag knappt 50 ord på arabiska. Jag hängde mest med mor, son (19) och dotter (23) och fast vi knappt kunde prata med varandra hade jag tre fantastiska dagar tillsammans med dem. De var otroligt varma och vänliga och tog hand om mig som vore jag en del av familjen.

När jag nu, fyra år senare, kom tillbaka till Baalbek ville jag såklart leta upp familjen för att få tacka så mycket för senast och se hur de mådde. Men jag hade inget telefonnummer med mig, ingen adress och jag hade glömt deras namn. Allt jag kom ihåg var att de hette Dansdash. Baalbek är ingen jättestad men där bor gott och väl 100 000 människor. Jag kom ihåg hur deras gata såg ut och att de bodde hyfsat centralt så jag begav mig ner på stan för att försöka hitta kvarteret där de bodde. Hette inte sonen i familjen Wassim?

Efter en halvtimme kändes det som om jag var ganska nära. Men jag kunde inte minnas säkert. Jag gick gata upp och gata ner men utan resultat. Jag tog in på en liten sidogata när jag fick syn på ett vackert fruktträd jag ville fota. Så jag tog några bilder och gick vidare. Efter tio meter kom en stor och rejält tjock libanes i min egen ålder fram till mig. Han var upprörd.
Det är förbjudet att fota här, ge mig filmen, sa han. Jag protesterade.
Ge mig filmen! sa han.
Jag såg på honom. Han var stor. Arg. Och han hade en rätt puckad uppsyn. Jag vägrade, förklarade att jag bara tagit en bild på ett fruktträd och att han skulle lugna ner sig.
Ge mig filmen! svarade han och försökte ta kameran som jag höll i min hand. Det var ganska tomt på gatan, men i ögonvrån såg jag hur folk stack ut sina huvuden från butikerna intill. En bil stannade. Folk glodde. Jag höll bort kameran så han inte kunde nå den och upplyste honom om att det inte fanns någon film eftersom det var en digitalkamera.
Ge mig kameran! svarade han då. Det är förbjudet att fotografera här! Jag fortsatte protestera. Visade bilderna jag tagit. Förklarade. Han grep efter kameran, jag höll bort den på nytt. Han krävde att jag skulle radera minneskortet men jag vägrade eftersom det var fullt med bilder. Hizballah som tror jag spionerar eller någon småkriminell droghandlare? frågade jag mig själv. Säkert något mitt emellan. Nån hizballah-wannabe som spelar allan.

Ge mig kameran! Han började bli fysisk. När jag vägrade ännu en gång tog tjockisen tag i min arm och började leda bort mig.
Kom med här! sa han upprört. Jag gjorde lite lätt motstånd men insåg att jag inte hade en chans. Hans tag om armen var fast och min kroppstyngd vägde lätt i sammanhanget. Han drog mig med sig i ett par meter. Vi verkade vara på väg in i en port. Nu började jag bli orolig på allvar.

Då kommer det plötsligt upp en kille till oss. Han frågar tjockisen vad som står på. Jag förstår inte vad de säger men jag hajar att den nyanlände är på min sida. Jag kan inte se hur han ser ut för vi står bredvid varandra och han har kapuschong. Men jag lutar mig fram att titta efter. Jag har svårt att tro vad jag ser, svårt att förstå vad som sker.
Wassim?! utrbrister jag. Han tittar på mig. Ser mig i ögonen. Visst fan är det han. Det är Wassim. Wassim Dandash! Den enda i hela stan som jag känner. Det tar några sekunder. Kommer du ihåg mig? frågar jag. Så ler han.
Johans!
Det är ju dig jag letar efter! utbrister jag. Det är ju därför jag är här! fortsätter jag och slår ut med armarna, hoppas tjockisen ska förstå. Vi kramar om varandra.
Hur är läget? undrar jag. Hur mår din mamma? Din pappa? Och syrran?
Dom mår bra, säger Wassim. Tjockisen har släppt taget om min arm. Wassim säger några ord, höjer rösten ett snäpp och förklarar att jag ju bara ville ta en bild. Att han ska dra. Men det är vi som drar. Tjockisen står kvar när vi går nedför gatan.

Det blev ett kärt återseende med familjen Dandash. Det visade sig att de flyttat till en helt annan del av staden och Wassim berättade att han inte varit tillbaka i sina gamla kvarter på ett halvår. Denna morgon hade en kompis övertalat honom att hänga med och gå ett ärende. Wassim hade först inte känt igen mig, bara sett att det var en utlänning i trubbel. Och eftersom han gillar utlänningar gick han dit för att se vad som stod på.

Hade jag inte tagit den där bilden och tjockisen lackat ur och ställt till en scen och Wassim inte passerat under de 90 sekunder som allting inträffade hade jag aldrig hittat Dandash igen. Jag undrar vad som hänt om han inte kommit förbi...

Väl hemma hos familjen Dandash visade det sig att Wassims syster Lena gift sig och precis flyttat till USA. Men storebrorsan hade kommit tillbaka från Sverige där han bott i flera år och det var första gången vi sågs. Vi åt lunch allihopa och jag hängde hemma hos dem i sju timmar innan jag under envisa protester från familjen ansåg att jag var tvungen att åka tillbaka till Damaskus igen. Pappa Dandash, Dansdash Dansdash, följde mig i hällregnet ner till den väntande bussen mot Chtaura och Damaskus. På vägen hem kunde jag inte sluta tänka på hur osannolikt allting var. Hur vansinnigt flyt jag haft. Egentligen borde jag nog bli religiös tänkte jag, kanske shia. Men det får bli en annan dag.