Lllääättttttmmmjjjööölllkkk. Sedan en vecka tillbaka ar jag pa plats i Damaskus och jag har en tretimmarslektion i arabiska varje dag. Jag borjar fa koll pa alfabetet och ovar pa att lasa korta texter. Det ar svart och kraver enorm koncentration att omvandla alla strack och prickar till ljud, hjarnan kanns som en degklump efter bara nagra minuter. Huvudet ar fullt av nagot smetigt, kladdigt, konstigt varje gang jag gar hem fran min larare Mazen och da onskar jag inget hellre an att fa dra nagra bars och ta tunnelbanan till Soderstadion for att skrika mig tillbaka till apstadiet. For att rensa skallen och lata hjarncellerna vila lite.

De svarta tecknen lyser mot mig fran det vita pappret och jag far anstranga mig till det yttersta for att kunna forma ljud till vad jag ser. Det ar en fantastisk konst egentligen, att lasa. Otroligt att vi pa nagon tiondel kan transformera nagra krumelurer till tal. Processen jag ar inne i nu, och sakerligen kommer att befinna mig i ett tag framover paminner mig om en tid for ganska exakt 17 ar sedan. Jag var nyss fyllda sex ar och satt vid koksbordet pa Rodon. Framfor mig hade jag en blavit pappersforpackning innehallande mjolk. Lattmjolk. Av nagon anledning, lat oss saga ett barns nyfikenhet, satt jag och stirrade pa forpackningen. Jag visste att det fanns lattmjolk i den. Det stod nagonting pa mjolkpaketet med stora svarta bokstaver. Jag borjade fran vanster. Lllll, äääää, ttttt, ttttt, mmmmm, jjjjj, ööööö, lllll, kkkkk. Lllääättttttmmmjjjööölllkkk. Lättmjölk!
Det hande inte plotsligt en dag, utan kom langsamt smygande. Omedvetet till en borjan aven om beteendet saklart uppmunrades av mamma och pappa. Langsamt larde jag mig lasa.

Det tar mig flera minuter att lasa tre meningar pa arabiska och felen jag gor ar manga. Men jag langsamt lite battre, lar mig av mina otaliga misstag. Det lilla liggande upp-och-nervanda c:et med en prick under blir oftast ett b-ljud, aven om det slinker ut ett n-ljud ibland. Det ar jobbigt, frustrerande och roligt pa samma gang. Och ibland far jag den dar speciella kicken jag kan fa av att lara mig nagot nytt, satta en svar ekvation eller forsta ett oregelbundet franskt verb. Det ar en underbar kansla och jag vet att jag har manga sadana kickar framfor mig om jag klarar av att vara motiverad och fokuserad. Vara talmodig och disciplinerad. Det ar den storsta utmaningen.

Hamas. Jag lar knappast vara den enda som forvanades over den palestinska valresultatet. 76 av 132 platser i parlamentat ar inget annat an en total seger for Hamas. Det genomkorrumperade Fatah fick inte mer an drygt halften sa manga mandat. Jag tycker det ar uppenbart att det palestinska folket har visat sitt missnoje med hur Fatah och PLO, med Yassir Arafat i spetsen fram tills for ett ar sedan, har styrt. Liksom det ar en tydlig protest mot Israel, USAs och vasteuoropas forda politik i palestinafragan. Nar man hor Bush, Blair, Annan och israeliska politiker uttala sig om Hamas fundamentalism och namna avvapning som ett av flera krav for att ens fora en dialog med Hamas, dvs det palestinska folket, sa tycker jag man bor ha en del saker i atanke.

Till exempel fick Hamas i borjan, under 80-talet, stod av Israel i syfte att forsvaga Arafat och PLO och splittra det palestinska motstandet. Pa liknande satt som talibanerna fick stod i Afghanistan av USA.
Det var forst efter att Israel i borjan av 90-talet utvisade over 200 hamasanhangare till Libanon, dar de kom i kontakt med Hizballah, som Hamas borjade anvanda sig av sjalvmordattentat. Hizballah som till stor del bildades och formades av Israels invasion av Libanon 1982 som inte avslutades forran maj 2000.
Israel, konstant uppbackat av USA, har vagrat gora nagra storre eftergifter i fredssamtalen och fortsatt med sin aggressiva ockupationspolitik. Det byggs fortfarande nya bosattningar och de fortsatt daliga forhallandena i de palestinska omradena paverkar manniskor att bli mer radikala.
I det israeliska parlamentet finns minst lika radikala och "fundamentalistiska" partier representerade, vilka ibland har en avgorande stallning nar Knesset ska fatta beslut i olika fragor. Det ar ovanligt att man hor omvarlden reagera lika starkt mot dessa grupper som mot Hamas.

Som vanligt talas det om att satta hart mot hart. Man diskuterar huruvida man ska stalla in ekonomiskt bistand, vagra fora dialog, etc. Bush sa igar att det var uteslutet att fora en dialog med Hamas och Kofi Annan menade att det var omojligt att forena demokrati med vapen och kravde att Hamas avvapnar sig. Plotsligt sag jag grisarna i Orwells "Animal farm" framfor mig. Politiskt star jag valdigt langt fran Hamas. Men jag kan forsta att manga palestinier ar trotta pa Fatahs korrupta politik som inte lett till nagonting och omvarldens ovilja att satta press pa Israel att gora eftergifter. Det ar egentligen inte konstigt att Hamas blivit sa starka. Jag delar inte uppfattningen att valresultatet visar pa att palestinierna inte ar villiga att fora dialog for att fa fred. Hamas och Islamic Jihad var valdigt svaga strax efter att Osloprocessen inleddes vilket tyder pa att palestinierna ar trotta pa krig och konflikter och vill leva i fred och sakerhet. Daremot ser jag resultatet som en stark protest mot att fredsforhandlingarna inte latt till nagra resultat, vilket bada sidor har skuld i.

Jag tror att omvarlden gor ett stort misstag om de avvisar Hamas som religiosa fundamentalister man inte kan fora en dialog med. De har blivit valda i demokratiska val och om man vagrar tala med dem sa har man omyndigforklarat ett helt folk. De som tror att 60% av palestinierna plotsligt blivit muslimska fundamentalister begar att stort misstag. Jag har stott pa manga sekulara palestinier, kommunister och socialister, som glads at Hamas framgangar. Man ar helt enkelt javligt trotta pa dagens situation och vill fa en forandring. Fatah och den palestinska vanstern har fatt manga chanser, nu ar man beredda pa att ge Hamas en chans.

Jag tor att Hamas ar overraskade och inte vill leda palestinierna ensamma, det ar mycket lattare att vara i opposition an att ta ansvar for den politik som fors. Nu ar det upp till Hamas att visa for sina anhangare att de klarar av att styra, vilket ar langt ifran sjalvklart. Hamas loper en stor risk att tappa fortroende och det ganska snabbt. Hizballah har inom loppet av 20 ar genomgatt en radikal forandring och ar nu representerade i den libanesiska regeringen, kanske kan nagot liknande ske inom Hamas? I borjan var ett av Hizballahs huvudmal att infora sharia, islamisk lag, i Libanon. Motstandet mot detta var enormt bland saval sunnimuslimer som shiamuslimer och Hizballah har blivit tvugna att anpassa sig for att inte forlora stod. Jag tycker man bor vanta med fordommanden och istallet lysna pa vad Hams har att komma med.

Det pagar ett krig mot terrorismen och det ar latt att stampla grupper for att vara terrorister. Da skalar man bort allt manskligt och skapar nagot smutsigt som man kan och bor bekampa med alla mojliga medel. Det ligger i manga landers intresse att fora ett sadant krig mot terrorismen. USA, England, Kina, Ryssland, Israel, Egypten, Jordanien, Algeriet och Indien ar nagra av dem som kan dra nytta av kriget mot terrorismen for att legitimera minst sagt tveksamma handlingar. De lander och regimer som valjer att inte befatta sig med och/eller infor sanktioner mot Hamas gor sig skyldig till en tyvarr mycket vanlig dubbelmoral. Hur ar det med regimen i Egypten till exempel? Ar det ratt att stodja en diktatur som forhindrar demokratiska val som sannolikt skulle leda till stora framgangar for islamister? Var det ratt att salja vapen for miljarder till kung Hassan i Marocko som anvandes for ockupationen av Vastsahara och dessutom drog pa marockanera en enorm statsskuld? Hur var det med Nelson Mandela och ANC? Om jag inte minns fel var Sverige ett av fa lander som stodde ANC som av bland andra USA ansags vara terrorister? Vart ska man dra gransen for vilka man kan och inte kan prata med? Vad ar ratt och vad ar fel? Jag avslutar min utlaggning med nagra rader fran Svenska Akademien som jag hoppas att Persson, Chiraq, Berlusconi, Putin och alla andra politiker lyssnar pa innan de tanker en tanke till.

okunskap, nar man inte riktigt vet ar det sa skont att ta till lite
okunskap, kan forvandlas till fakta om man bara vill ja
okunskap, en iskall fasad nar man ar ensam och radd

okunskap, oj
vill nan vanda den till kunskap star jag klar och beredd
okunskapen styr i vara institutioner
forsvaras med kraft, befaster positioner
okunskap har aldrig nagra nya visioner
okunskap tar plats i alla texter och skrifter
radsla och hat som vara starkaste drifter
bland alla droger och gifter

okunskap nar man inte riktigt vet ar det sa skont att ta till lite
okunskap
kan forvandlas till fakta om man bara vill ja

beslutet ska tas, den som avgor det ar du
om vi vill borja framtiden nu
inget ar for svart, ingenting ar tabu
om vi vill borja framtiden nu

Mot Damaskus. Efter ett kort stopp i Amman kom jag till Damaskus i fredags och i lordags fortsatte jag till Beirut dar jag ar nu. Det kandes lite grann som att komma hem, jag gillar staden valdigt mycket och trivs bra har.

Jag har lart mig valdigt lite arabiska pa de fyra manader jag varit borta och jag har inte haft mer an sammanlagt 40 timmar lararledd undervisning. Till stor del beror min daliga arabiska pa att kursutbudet ar torftigt och dyrt. Den arabiska som undervisas pa universiteten i Beirut och Damaskus liksom pa universiteten over hela varlden ar inte densamma som den arabiska som talas pa gatan. Det gar mer eller mindre inte att studera "vanlig" talad arabiska. Men jag har fatt tag i en larare i Damaskus som kan ge mig den undervisning jag vill ha och darfor sticker jag dit ikvall. Det ska bli kul att komma igang och aven om det inte ror sig om mer an fem intensiva veckor sa hoppas jag att jag kan snappa upp en hel del. Det ska ocksa bli kul att lara kanna Damaskus, de forsta intrycken ar enbart positiva. PLanen var att aka hem i borjan av februari men nu blir jag kvar ett tag till. Jag vet inte nar nasta chans att lara sig arabiska kommer sa det kanns helt ratt gora en satsning nu. Det borjar bli dags att packa ihop och aka vidare. Mot Damaskus!

Gammal sten. Joakim dok upp till slut och morgonen darpa tog vi bussen till Petra. Petra ar den varldsberomda "rosa staden" som hoggs in i bergen i sydvastra Jordanien for drygt 2000 ar sedan. Vi tillbringade en heldag inne i Petra. Det ar pa manga vis ett fantastiskt stalle. Det ar svart att forsta hur man for sa lange sedan kunde hugga ut sa perfekta pelare och detaljer i bergsvaggarna. Det storsta templet ar nastan 50 meter hogt. Men mest fragade jag mig varfor? Kanske ar jag for okunnig for att forsta hur otroligt Petra egentligen ar. Kanske ar jag helt enkelt inte sa intresserad av historiska monument och arkeologi. Jag gick runt i Petra med daligt samvete, det kandes som om jag inte tyckte att det var tillrackligt haftigt och imponerande. Jag uppskattade utsikten fran en av bergstopparna mer an det 40 meter hoga templet som var uthugget dar. Antagligen blir Petra intressantare om man ar palast eller har en guide. Men jag hade anda vantat mig lite mer, enligt alla reseskildringar och guidebocker ska Petra vara sa fantastiskt. Det har nog blivit lite val mycket gammal sten pa sitone...

Efter Petra blev det Wadi Rum igen. Vi tog en heldag pa dromedarer i oknen och eftersom vi ville rida och inte bli omkringledda som hjon av en gaende guide sa betalade vi for en dromedar till. Sa vi kunde rida pa riktigt. Det var larckert att gunga fram tva meter over marken mitt ute i oknen. Det ar haftiga djur, dromedarer. Langa seniga ben och stora kroppar. Halsen ar val runt 1,3 meter lang och huvudet liknar en algs, fast storre. Pa slutet bad vi att fa prova pa att oka farten lite och jaklar vad svart det var att halla sig kvar. Det ser sa latt ut men skumpar pa ganska bra. Vi fick middag i ett talt mitt ute i ingenstans men valde att sova ute under stjarnorna vilket var ratt underbart faktiskt. Har aldrig sett sa mycket stjarnor. Lag lange pa rygg och stirrade rakt ut i rymden, sag sakert tio stjarnfall. Pa morgonen var det frost pa tacket.

Jag var lite krasslig innan natten i oknen och nu sitter jag forkyld i Amman. Jag kanner mig ganska sliten. Imorgon bar det av till Damaskus igen och sedan... ja... Det borde bli klart imorgon vad som hander sedan.

En tysk, en portugis och en president.
Det var hosten 2002. Kristofer, jag och Andreas (alias "portugisen") skulle alla resa bort och vi skulle inte ses pa ett drygt halvar. Vi bestamde oss for att hitta pa nagot kul innan alla stack ivag. Ingen av oss hade varit i Helsingfors sa vi bestamde oss for att sticka dit en helg och kolla laget. Men det var snabba ryck som gallde for Kristofer skulle snart aka. Vi bestamde en helg och jag bokade hytter och borjade leta boende i Helsingfors. Tre dagar innan avresan pratade jag med Andreas pa telefon.
"Va? Ar det den har helgen, jag trodde det var nasta!"

Jag har glomt varfor men han kunde inte aka. Vi bestamde oss for att dra helgen darpa istallet och jag bokade om hytterna. Ett par dagar innan baten skulle ga ringer Kristofer.
"Ohum, eeh, jag kan inte aka i helgen, hade glomt bort att syrran ska gifta sig".

Det finns bara en manniska som skulle kunna glomma sin systers brollop, och det ar Kristofer -killen som knappt vet vilket datum julafton ar. Efter att ha forbannat Kristofer for hans inkompetens och gud for de vanner han gett mig var det bara att skjuta upp resan en vecka till, till den sista lediga helgen. Trodde jag. Plotsligt hade Andreas andrat sig, han vagrade aka till Helsingfors. Vi forstod aldrig varfor och arligt talat vet jag inte om han forstod det heller, men ingen overtalningskampanj i varlden kunde fa honom att aka med till Finland. Vad som plotsligt gjort Helsingfors sa forfarligt blev aldrig klarlagt.


Det sag ut som om det inte skulle bli nagon helgtripp tills vi nagra dagar senare kom pa att ingen av oss egentligen varit i Goteborg heller.
"Fan vi sticker dit istallet!"

Ett par dagar senare, en fredag kvall i mitten av oktober, kom vi till Goteborg. Det var full snostorm nar vi pulsade genom snon over Drottningtorget for att ta sparvagnen till vandrarhemmet. Andreas led mest for han hade ingen jacka med sig, han hade inte tankt pa att det kan vara kallt i Sverige i oktober. Vi hade en kanonhelg i Goteborg, jag minns inte vad vi gjorde pa dagarna men att vi festade pa Sticky Fingers forsta kvallen och Nefertiti den andra. Alla goteborgare var tevliga, till och med krogvakterna. Kanske var det nagon gang under lordagskvallen nar vi drack paronkonjak pa Nefertiti som ett fro om att det kunde vara trevligt att flytta till framsidan borjade gro.

Vi skulle alla borja lasa pa universitet hosten darpa och langsamt borjade planen om att flytta till Goteborg, plugga och bo ihop att ta form. Vi bestamde att soka kurser i bade Stockholm och Goteborg for att ha lite alternativ.

Varen kom och det blev dags att anmala sig till universitetet. Jag satt pa ett bibliotek i Aix-en-Provence och skulle valja kurser. Ett par veckor tidigare hade USA, med president Bush i spetsen, invaderat Irak. Jag insag att jag trots att jag ansag mig ha lite koll egentligen inte visste nagonting om mellanostern. Jag fastnade for en kurs pa Goteborgs universitet som hette Mellanosternkunskap och anmalde mig till den.

Under sommaren visade det sig att Andreas tankte banga Goteborg men Kristofer var fortfarande pa och sa kom det sig att vi flyttade in i en tva i Bergsjon. En manad senare var det bokmassa. Andreas och Henrik var nere och halsade pa den helgen och vi bestamde oss for att ga dit. Men lordagskvallen blev blot och jag inledde sondagen hangandes over toaletten. Jag hade fatt en av mina beromda baksmallor och tillbringade eftermiddagen i forsterstallning i sangen. Runt fyratiden borjade livet atervanda och jag krop ner till sparvagnen. Lite senare motte jag upp Andreas, Henrik och Kristofer pa bokmassan. Nar jag gick omkring och tittade pa bocker fastnade jag for en bok med titeln "Med livet som vapen" som handlar om sjalvmordsbombare och ar skriven av den tyske journalisten Christoph Reuter. Jag stod med den i ena handen och en bok om den brittiska sakerhetspolisen i den andra. Killen i montern gav mig ett schysst pris sa jag kopte bada. Nar jag laste Reuters bok stotte jag for forsta gangen pa allvar pa Hizballah, den beromda terroristgruppen fran Libanon. Jag blev sapass intresserad att jag senare kom att skriva min B-uppsats i mellanosternkunskap om Hizballah. Det var under arbetet med den uppsatsen jag borjade intressera mig for Libanon.

Det ena ledde till det andra. Hade Andreas inte vagrat Helsingfors hade jag knappast flyttat till Goteborg med Kristofer. Hade inte Bush invaderat Irak hade jag antagligen inte studerat mellanosternkunskap. Hade jag inte last mellanosternkunskap i Goteborg hade jag knappast snubblat over Christoph Reuters bok. Hade jag inte last "Med livet som vapen" hade jag med stor sakerhet inte skrivit uppsats om Hizballah. Hade jag inte skrivit uppsats om Hizballah ar det tveksamt om jag intresserat mig for Libanon. Och hade jag inte varit intresserad av Libanon hade jag nog inte akt dit. I alla fall inte nu och jag hade sakerligen inte stannat sa lange.
Jag hade knappast traffat Joakim i Shatila och jag hade inte suttit smasur pa ett internetcafe i Akaba och undrat varfor han inte dygt upp pa motesplasten for fyra timmar sedan.

Jag vet ju inte vad som hade hant om Andreas inte tjurat med Helsingfors eller om Bush hade latit Saddam vara. Och naturligtvis finns det manga anledningar till varfor jag ar dar jag ar just nu. Men det ar intressant hur man paverkas av tillfalligheter och hur sadant som tycks vara sma val i livet kan fa stora konsekvenser. Eftersom Joakim inte kommit eller givit nagot livstecken ifran sig och jag ar urless pa Akaba vet jag inte vad jag ska gora nu. Antagligen vantar jag ett tag till, men inte hur lange som helst. Kanske fortsatter jag resan sjalv ett tag till. Fragan ar vart och vad det kan leda till i framtiden?

Allting har ett slut. Det blev jag pamind om sent igar kvall nar min telefon, min kara mobil, lade av for gott. Vart jag an har kommit, och vem jag an har mott sa har jag blivit trakasserad for min telefon. Saval i Stockholm som i Shatila. Till och med min familj och mina narmaste vanner har kastat glapord efter mig. Alla har svikit mig. Vad omvarlden aldrig forstod var att deras mobbing bara forde mig och mobilen narmare varandra. Vi blev ett kart par som stod upp for varandra. Blodsbroder. Jag tejpade, limmade och lagade. Och mobilen fungerade alltid. Det kanske inte var sa estetiskt vackert men i en ytlig varld bevisade vi att det ar insidan som raknas.

Men nu ar det alltsa slut. Igar kvall drabbades mobilen av displayblodning. Nar jag skulle titta efter vad klockan var sag jag en stor svart flack pa skarmen. Varken hjartmassage eller konstgjord andning hjalpte. Det ar med stor sorg och saknad jag vandrar vidare i varlden. Ensam. Men stark.

Klimatforandring. Den 28:e december pulsade jag med Jonas och Elsa genom flera decimeter tjock sno pa knappt 2000 meters hojd i Cedarreservatet i Choufbergen, Libanon. For tre dagar sedan, den nionde, var jag nere pa 18 meters djup och tittade pa sjogurkor, trumpetfiskar och andra markliga varelser i Akabaviken, Jordanien. Dagen darpa vandrade jag i oknen i Wadi Rum.

Lawrence av Arabien ar delvis inspelad i Wadi Rum for den som minns branta rodbruna klippor, upp till 300 meter hoga, som skjuter upp ur sanden. Vinden och sanden har gjort markliga spar och urgropningar i bergssidorna vilket gor att det ser valdigt dramatiskt ut. I tva dagar vandrade jag omkring i det vackra landskapet. Det finns nagra sanddyner men marken ar mestadels slat och stapplik och bestar av grus och sand. Jag sov i ett talt pa det statliga resthouse som finns i byn Rum. Jag hade hort att natten i oknen kan vara kall, men att jag skulle frysa i understall, strumpor, mossa, sovsack och tva filtar hade jag inte raknat med. Aven om det ar vinter och sovsacken tunn. Forsta natten regnade det och jag gladdes over att personalen overtalat mig att inte sova pa taket, under stjarnhimlen. Manen los sa klart att man hade kunnat vandra hela natten och anda orientera sig bra mellan bergen.

Okenlandskapet paminde mig om den svenska fjallvarlden. Enda stora skillnaden var att snon var sand. Man fick samma kansla av att har bestammer naturen, du kan vistas dar men inte pa dina vilkor. Du maste anpassa dig for att overleva. Forsta dagen, efter fyra timmars vandring, sag jag tva sma vita blommor med gula standare som stack upp ur sanden, 2-3 centimeter hoga. De vaxte dar mitt i ett hav av sand, grus och sten. Otroligt! Avsaknaden av sanddyner gor att framkomligheten med jeep var bra och ganska ofta kunde man se turister pa jeepsafari. Som skotrar i Are. Pa vag hem i skymningen motte jag en jeep som korde fast i sanden. Jag stod och tittade pa medan foraren gasade och pa sa satt tvingade hjulen djupare och djupare ned i sanden. Jag bler overtygad om att de var stadsbor nar en av passagerarna gick och satte sig pa motorhuven medan foraren gasade. For att fa faste? Dumma 08:or. Jag har varit med om att fastna i sno tillrackligt manga ganger for att veta att det inte ar en bra taktik.

Eftersom jag gillar utsikter var jag tvungen att forsoka klattra upp pa ett av de branta bergen. Men jag fick ge upp 40 meter fran toppen, det var lite for farligt att klattra upp sjalv. Ingen visste ju var jag var och jag hade varit tillrackligt vaghalsig som tagit mig sa langt. Jag satte mig pa en klippa och at min matsack medan jag njot av utsikten. Nagra korpar flog hogt ovanfor mig och kraxade, det ekade kusligt mellan bergen. Verkligen inget mysigt ljud. Bergens formation gor ekot valdigt starkt, varfor man pa langt hall kunde hora boneutropen fran mosken i Rum.
Nar jag klattrat ner fran klippan och slog pa telefonen pep det till. Forvanad over att jag hade tackning laste jag meddelandet. Mitt i den jordanska oknen fick jag det glada beskedet att jag hade blivit farbror igen. Otto hade fotts. Harligt, valkommen till familjen Otto! Vi ses snart.

Nu ar jag tillbaka i Akaba, denna ocharmiga och trakiga stad vid Akabaviken. Det ar Eid, hogtid, och staden ar full med semesterfirande jordanier. Liksom hotellen, vilket tvingar mig att sova pa taket for mostsvarande 55 kronor. Priserna i Jordanien ar valdigt markliga, ibland ar det dyrt och ibland tokbilligt. Till priset av en natt pa ett smutsigt och snuskigt hotells tak kan man kopa 35 falafel. Jag hade hoppats pa att gora tva dyk imorgon men det var for fa anmalda sa jag far noja mig med snorkling i ett korallrev. Joakim kommer snart tillbaka fran Egypten och sedan drar vi norrut igen.

Hur fan gick det här till? Klockan var halv fyra på natten och jag tittade ut genom bilfönstret. Joakim och Rami sov. Vägen var bred och vi mötte sällan någon bil. Månen lös klart och himlen var full av stjärnor, på långt håll lös ljusen från en stad vi passerade. Jag som brukar kunna sova var som helst kunde inte somna, sätena i den moderna bilen var fruktansvärt obekväma, "som en kyrkbänk" tyckte Joakim. Jag undrade vad jag höll på med. Jag satt i en taxi mellan Amman och Akaba, Jordaniens viktigaste hamnstad i Akabaviken, Röda havet. Vi skulle komma fram runt fem på morgonen och sova ett par timmar innan vi tog båten till Egypten. Joakim och Rami hade bestämt sedan länge att de skulle åka dit och när jag träffade Joakim i Beirut runt nyår frågade han om jag inte ville följa med. Även om det lät kul så blev jag inte exalterad av tanken att korsa Siani, uppleva kaoset i Kairo och se pyramider. Av alla länder i Libanons närhet är Egypten det land, bortsett från Cypern, jag för tillfället är minst intresserad av. Syrien och Jordanien lockar mig mycket mer. Liksom östra Turkiet och Saudiarabien. Men jag hängde på, jag sa att jag kanske skulle hoppa av i Amman men innerst inne trodde jag nog att jag skulle följa med hela vägen. Det som störde mig lite var den begränsade tiden, Joakim och Rami skulle inte vara i Egypten mer an 6-7 dagar. Jag ville inte stressa, det kändes onödigt. Då kändes det bättre att se Jordanien mer ordentligt. Jag vill ge Egypten och Israel/Palestina mer tid, inte leka japan och känna att det ar en massa saker jag inte hinner göra eller se. De känns som den typen av länder man vill komma väl förberedd och påläst till. Egypten var en annan resa, inte den här. Det var det jag kom på när jag satt där i taxin.

Jag har ingen guidebok och hade lämnat mitt arabiska lexikon hemma. Vad skulle jag göra själv i Akaba? Skulle jag åka tillbaka norrut eller till öknen i öster? Vad skulle jag göra där? Joakim ville gärna se Jordanien på väg tillbaka från Egypten, jag tänkte att det kanske vore bättre att åka till Egypten i alla fall. Så kunde vi se Jordanien sedan. Inget av alternativen kändes perfekt. Men allt löste sig när vi tog in på ett hotell vid femtiden imorse och jag såg en plansch på vaggen. Fast jag inte bestämde mig helt forrän vi kom till hamnen vid halv elva så visste jag genast vad jag helst ville göra.

Joakim och Rami kom nyligen till Egypten. Antagligen har de just hittat en taxi och är på väg genom Sinai mot Kairo. Jag sitter i Akaba, om jag sticker ut huvudet från internetcafeet kan jag se Eilat i Israel och på andra sidan viken Egypten. 20 km österut ligger Saudiarabien. Jag ar trött men glad. Jag har bestämt mig för att uppfylla en dröm, de närmaste fyra dagarna ska jag ägna åt att ta dykcertifikat. Det känns skitbra att göra det i Akaba. Jag vet inte vad det är men jag tycker det ar ett tufft namn. Smaka på ordet. Akaba. Staden Lawrence av Arabien stormade tillsammans med arabiska stammar och befriade från ottomanerna för snart 90 år sedan. Första intrycken av staden är att den inte är speciellt mysig eller vacker, men skitsamma.

Jag fick ett ganska bra pris och ser verkligen fram emot att lära mig dyka. Men jag är skraj också, fan det är ju läskigt med djupt vatten. Tuber och skit. Det blir tidigt i säng ikväll för att vara i toppform imorgon bitti. Jag har inte hittat den perfekta lösningen, för den finns inte. Jag tror inte jag kommer ångra att jag stack från Beirut eller att jag stannade i Akaba. Jag hade inte ångrat mig om jag åkt till Egypten, det hade blivit bra det också. Men just nu känns det bra att räkna timmarna tills klockan blir nio imorgon bitti. I Akaba.

Damascus. Det är härligt att vara tillbaka, jag gillar verkligen den här staden. Jag kom hit sent igår kväll och sov en natt hos min vapendragare Joakim som jag träffade för första gången i Shatila för en och en halv månad sedan. Jag har skjutit upp de flesta besluten och vet fortfarande inte vad jag ska hitta på men som det ser ut nu så åker jag söderut om en timme tillsammans med Joakim och hans tjeckiske polare Rami. Frågan är hur långt jag åker med dem och vad jag hittar på om jag inte gör det? Jordanien nästa!

Den perfekta losningen. Jag har blivit sjuk. Jag har forsokt komma pa om jag atit nagot olampligt eller om jag blivit smittad pa annat satt. Jag tror det hande i samma veva som jag blev tvungen att flytta ut fran Rue Monot i slutet av november och jag var tvungen att fatta beslut som var beroende av saker jag inte visste nagot om. Det ar en mental sjukdom som jag kallar den perfekta losningen. Vanliga symptom: Ambivalens som leder till apati. Valet mellan tva eller flera goda ting blir omojligt att gora da det inte gar att veta vilket som leder till total lycka.

Nar jag tanker efter sa tror jag det kom over mig i varas nar jag forsokte planera den perfekta sommaren. Det blev en valdigt bra sommar, tack vare att planeringen sprack. For det ar sa jag fungerar, jag vill inte planera -da kanner jag mig last. Jag vill kanna frihet och kunna hoppa pa vilken buss, bat eller cykel som helst och gora det jag kanner for i stunden. Darfor lider jag nu extra mycket av denna mystiska sjukdom och onskar inget hellre an att jag vaknade ur feberyran och fattade ett beslut med vetskap om att det inte finns nagon perfekt losning och med vissheten om att jag valdigt sallan angrar nagot beslut jag fattar.

Men nu ar jag sjuk och vandas over vad jag ska ta mig till. Vilken ar den perfekta losningen? Jag tycker trivs valdigt bra i Beirut men kanner mig fardig med det jag gjort har. Jag kommer att aka tillbaka hit, det rader det ingen tvekan om. Bast att utnyttja tiden jag har och se mig omkring lite. At vilket hall ska jag aka? Orkar jag resa ensam? Klarar jag av att resa med andra nu nar jag ar sa van att bara tanka pa mina egna behov? Hur lange ska jag vara borta? Dagens I-landsproblem.

Jag kanner mig som nar jag var sex-sju ar och gick till Brunkulla, ett cafe i Ostersund, med mamma pappa och Jonas. Jag kunde sta och titta pa alla kakor och bakelser i oandlighet, det gjorde ont i hela kroppen for jag visste att jag var tvungen att valja bort nastan allt. Wienerbrod, mandelsnitt, graddbakelser... Oftast valde jag kokosbollen, det var det sakra kortet bland allt det goda. Det finns alltid plats for en kokosboll. Pa samma satt slutar det nastan alltid med att jag koper 88:an.

Klockan ar halv ett nu. Det ena alternativet kraver att jag befinner mig i Damascus imorgon bitti. Jag har en lagenhet att saga upp och stada ur, tva vaskor att packa och lite annat smafix att styra upp. Det borjar bli dags att bestamma sig nu. Libanon ar omgivet av Medelhavet och Syrien, oavsett vad jag gor sa kommer jag passera Damascus, det kanske ar lika bra att sticka dit ikvall aven om det blir stressigt och jag inte har nagra rena klader? Eller?

Om det fanns en kokosboll skulle jag valja den.

02.48 -Ur dagboken natten till tisdag "Det ar markligt hur fort det forandras. I nastan exakt tre manader var jag ensam. Det var upp till mig om det skulle handa nagot. Jag hade ingen att diskutera svara beslut med, ingen att ty mig till. Oftast ingen att dela upplevelser med. Det var jag, jag, jag. Jag hade valt att ha det sa.

I samma sekund som Jonas och Elsa svangde runt hornet och blev synliga i gangen for ankommande resenarer pa Beiruts flygplats tog ensamheten slut. Jag blev vi. Vi var tillsammans i femton dagar. Vi gjorde en valdig massa saker tillsammans. Vi upplevde och slappade, pratade och garvade. Och vi at fantastiska frukostar.

Alldeles nyss tog det slut. Vi stoppade vaskorna i bakluckan och tog farval. Chaufforen startade motorn och bilen for ivag nedfor en tom Rue Damas. Jag stod och sag efter den, langt borta svangde tva roda ljus av vagen. Jag var ensam igen.

Imorgon, eller kanske i overmorgon, ska jag fatta ett par beslut som ror min narmaste framtid. Jag ar nyfiken pa vad jag kommer bestamma mig for att gora, det ska bli valdigt intressant att se. Men nu ska jag sova."