Refklektion kolon: Jag har varit har i tva hela dagar nu. En sak jag tankt pa ar att Beirut ar en relativt ren stad. Visst ligger det skrap har och dar, men det luktar inte sopor, avlopp eller piss som jag minns att det gjorde pa sina stallen i Turkiet och Marocko. En annan sak jag lagt marke till ar att det byggs dygnet runt. Vid midnatt kan man se byggarbetare i fard med att lagga asfalt och gjuta cement. Man ser fortfarande rester efter kriget men de kommer nog byggas bort ratt snart.

Det ar pafrestande att vara i ett land dar man maste pruta pa allt. Nu i borjan har jag inte orkat bry mig, prutandet far komma efter hand. Men det ar irriterande att ga omkring och veta att man far betala for mycket. Vad som ar desto roligare ar att beirutborna ar oppna och trevliga. Idag kom jag i samsprak med tre lokala alkisar som bjod mig att sitta ner pa en stol langs med deras gata. De bjod pa vindruvor och vi forsokte kommunicera sa gott vi kunde. Ahmed, 85, och Ismael, runt 65, var skona gubbar. Deras polare som var 41 kandes dock lite tveksam. Nar jag sagt adjo och lovat att komma tillbaka hann jag inte ga mer an 50 meter innan jag kom i samsprak med Joseph vilket slutade med att man korde runt mig i bil en timme for att visa stan. Han var valdigt trevlig men jag var pa min vakt hela tiden. Vid nagot tillfalle borjade jag fundera over hans intentioner och blev lite orolig att han var nagot i stil med den paflugna bogen jag hamnade brevid nar jag var pa Benfica-match i Lissabon, men jag tror han ar schysst... Jag fick hans nummer tror jag ringer honom nagon gang i nasta vecka. Han verkar kunna oppna lite dorrar och visa mig haftiga saker har i Beirut.

Beirut. Det var narmare 30 grader varmt nar jag kom ut fran flygplatsen. I taxin pa vagen in till stan slogs jag av tva saker. Det forsta var den vagade reklamen, hyffsat lattkladda modeller sitter lite har och dar pa husvaggarna. Det andra var all militar. Mitt hostel ligger i ostra Beirut intill Martyrernas torg, dar flera stora demonstrationer har hallits efter mordet pa den kristne premiarministern Rafiq Hariri i februari. Igar kvall var det en mindre demo nar jag kom, omgiven av soldater. Pa gatorna sag man en hel del militarjeepar och nar jag tog en kvallspromenad i granderna senare pa kvallen motte jag sex k-pistbevapnade soldater. Det kandes ratt bisarrt. Tydligen blev en kvinnlig syrien-kritisk journalist, May Chidiac, utsatt for ett bombattentat i sondags, vilket kanske forklarar en del av den militara aktiviteten. Men det verkar som om jag far vanja mig vid att se soldater lite har och dar.

Man kanner pa en gang att man befinner sig pa en politiskt laddad plats. Det ligger liksom i luften. Kanslan forstarks av att man da och da ser utblasta hus med kulspar pa fasaderna. Over allt hanger bilder pa Rafiq Hariri och igar kvall hann jag med att besoka vad som verkar vara hans minnesplats vid martyrernas torg. Inne i taltet fanns stora fotografier pa honom och de stora demontrationerna som foljde mordet. Pa en elektronisk tavla lyste "224" med stora roda siffror -antalet dagar sedan han mordades? Pa Universite Saint-Joseph fick jag en vit ros med texten "27 septembre: Journee internationale de mobilisation contre la guerre et l'occupation" Pa baksidan stod "Que la blancheur de cette rose puisse porter une leur d'espoir aux libanais en ce moment obscurs... Une pensee pour May Chadiac"

"27 september: Den internationella dagen mot kriget och ockupationen" "Hoppas att rosens vithet kan ge libaneserna hopp i denna osakra tid. Med tanke pa May Chadiac". Typ.

Idag har jag agnat den mesta tiden at att hitta en kurs i arabiska. Utbudet ar halvdant med jag har hittat en helt ok kurs pa Centre Culturel Francais. Den kostar runt 1800 pistolas och pagar i drygt tva manader med undervisning 6 timmar i veckan. Fragan ar vad jag ska gora med de ovriga 158 timmarna? Jag vill snabbt hitta en lagenhet eller ett rum att hyra aven om mitt hostel bara kostar 6 dollar om dagen. Dels vill jag ha ett eget rum, dels vill jag inte hanga omkring med backpackers.

Hittills har jag mest rort mig i de kristna delarna av Beirut. Jag har knappt sett en enda sloja, daremot ser man tjejer med tajta linnen lite har och dar. Innerstaden verkar vara lite mindre an Stockholms och man kan ta sig fram ganska bra till fots, trafiken ar lugnare an befarat. Det ar inte som i Sverige precis, men inte heller som i Marrakech vilket ar det varsta jag upplevt. Inga asnekarror i fel korriktning med andra ord...

Det kanns bra att vara har men en aning forvirrande. Turistinformationen var stangd idag, hoppas de kan hjalpa mig med lite saker imorgon.

En blogg. Min blogg. Johannes blogg. Vad var oddset på det?
Om elva timmar sätter jag mig på planet till Beirut. Jag vet inte var jag ska bo, vad jag ska göra i Libanon eller hur länge jag ska vara där. Jag känner mig som Tintin, kapten Haddock, Kalkyl och Wolff när de ligger på sina britsar om väntar på att skjutas ut i den svarta, okända rymden. Och det känns redan ensamt att vara ensam.

Eftersom jag är allergisk mot massmail kanske det här kan vara ett sätt att hålla kontakten. Jag vet ingenting om bloggar. Men det känns lite som att stå med tummen och lifta. Den som vill stannar och plockar upp mig. Den som inte vill bränner vidare. Ett massmail känns som att gå runt och fråga efter lift. Som att tigga. Det är svårt för den som blir tillfrågad att säga nej. Det är svårt att strunta i ett opersonligt massmail och fortsätta med sitt, plikten tvingar en att öppna och läsa.

Om du vill så surfa hit och kolla vad jag gör eller funderar på. Jag lovar inte att skriva ofta, kanske har jag redan tröttnat på min blogg imorgon. I så fall hörs vi på något annat sätt.

Hej så länge