Beirut brinner. Det är 13 dagar sedan kriget började men trots det frågar jag mig varje morgon när jag vaknar om jag inte bara haft en mardröm. Kan det verkligen vara sant att Libanon återigen bombas tillbaka till stenåldern? När jag slår upp tidningen förstår jag att det är sant. När jag tänker på vad som sker i Libanon blir jag vansinnigt arg och ledsen, det är så otroligt deprimerande att se bilderna från Beirut eller höra talas om de 750.000 människor som just nu är på flykt i Libanon. Detta land som just kravlat sig upp på knä och med darrande ben försökte resa sig. När man sedan hör Condolezza Rice säga att "ett omedelbart eld upphör är inte rätt väg att lösa konflikten" är det svårt behärska sig.


Efter att jag suttit i två timmar i lördags kväll och försökt formulera någon form av analytisk text men gett upp så läste jag lite i Ryszard Kapuscinskis "Ebenholts". På den andra sidan jag läste den kvällen, mitt i ett kapitel om Liberia, skrev Kapuscinski några rader som jag läste om flera gånger. Det som står där på bokens 216:e sida är ganska exakt vad jag har att säga till Olmert, Nasrallah, Rice och Bush:

"Historien är ofta en produkt av tanklöshet. Den är ett barn av människans dumhet, en frukt av förmörkat sinne, av idioti och vanvett. Och då görs historien av människor som inte vet vad de gör, och inte bara det: som inte vill veta, som förkastar en sådan möjlighet med vämjelse och vrede. Man kan se hur de strävar mot sin egen utplåning, hur de gillrar fällor åt sig själva, hur de drar åt snaran, hur de idogt och gång på gång kontrollerar om dessa fällor och snaror är starka, om de ska hålla och vara effektiva."

Jag tror jag hade tankt skriva en lang avslutning. Sammanfatta for mig sjalv vad jag har gjort och inte gjort, om det blev som jag tankt mig eller inte. Om det kanns bra att aka hem eller inte.

For det forsta hinner jag inte det. Jag befinner mig i Beirut sedan i tisdags kvall och har fullt upp med att traffa vanner och springa arenden. For det andra tror jag det ar ganska svart att sammanfatta fem manader och likt en akademisk uppsats forsoka komma till en slutsats. Framfor allt eftersom jag inte hade nagra speciella forvantningar eller mal nar jag lamnade Sverige i september. Jag visste inte riktigt vad jag ville gora eller hur lange jag ville vara borta, jag visste bara att jag ville aka till Beirut och Libanon. Jag minns att jag ville komma bort fran trygga rutiner och se och uppleva nya saker och om det nu var ett av malen sa kan man nog saga att jag lyckades med det.

Vad jag ar saker pa ar att det kanns bra att aka hem. Det ska bli jatteroligt och skont att traffa alla jag tycker sa mycket om, ata griskott och cykla. Drygt fem manader i Libanon, Syrien och Jordanien blev det och jag tar med mig manga jobbiga, fina, roliga och trakiga minnen hem till Sverige. Och jag lamnar ett par vanner som jag hoppas fa traffa snart igen.

Dags att dra. Nar jag kom till Syrien och Damaskus sista dagarna i september forra aret blev jag blixtforalskad i landet och staden. Nar jag gick pa gatorna sag jag fruktstand, hantverkare och vackra hus. Forsaljare ropade och karror drogs. Staden myllrade. Jag sag pa folkvimlet, bilarna och hastkarrorna och horde boneutropet fran Umayyadmosken och det kandes som om jag andades mellanostern. Det var fantastiskt.

Jag minns kanslan men hittar den allt mer sallan. Nar jag tittar mig omrking nu ser jag en massa manniskor som star och hanger. Gatorna av fulla av man som glor. Dricker te, roker och glor. Jag ser bilar och bussar som sprutar svart rok, tutar frenetiskt och inte lamnar foretrade for nagon. Det spelar ingen roll om det ar en liten pojke med skolvaskan pa ryggen eller en gammal gumma som vill ga over gatan, man kor hellre over dem an bromsar in. Om jag gar in i en affar for att kopiera femtio sidor sa far jag ett inshallah, om gud vill, till svar nar jag fragar om det ar klart dagen darpa. Och nar jag kommer for att hamta papperen ar de antingen felkopierade eller inte klara. Om jag gar in i en annan affar, vilken som helst, och fragar efter nagot som inte finns sa far jag bukra till svar. Imorgon. Eller annu hellre burka inshallah. Syrierna maste synda nagot otroligt for nio ganger av tio vill inte gud att det ska bli klart i tid eller att varan ska komma in.

Mycket av det jag fascinerades av i borjan har blivit vardag och jag kanner mig klar med vad det nu ar jag ville gora. Reslusten och nyfikenheten har langsamt forbytts till trotthet och hemlangtan. Det ar dags att dra.

Jaaa! Tre Kronor och OS-studion med alla valbekanta journalister tog mig langt bort fran Syrien. Under semifinalen blev det dock lite val mycket Sverige nar plotsligt Ingvar Oldsbergs fula nuna syntes i rutan och det skulle stallas nagon idiotisk sportfraga pa lespande goteborgska.

Det var lite markligt att sitta ensam i Damaskus och titta pa finalen som visades pa SVT Europa. Jag drog for gardinerna for att forsoka fa upp lite stamning och lyckades ganska bra men jag fick aldrig den riktiga kanslan trots att arrangorerna tacksamt nog lagt matchen mellan tva boneutrop. Matchkvaliteten var val sadar men det kanns ju ganska bra att fa piska Finland i en OS-final. Lagom till prisutdelningen ekade "Allahu akbar, Allahu akbar" mellan husen och for en gangs skull kunde jag halla med.

Slapp fangarna loss det ar var! Efter att ha sovit med langkalsonger och gatt runt med halsduken virad tatt runt halsen i en manad kom sa antligen det jag vantat pa. Varen. Den kom over en natt, plotsligt i sondags var det femton istallet for fem grader och solen varmde. Sedan dess har himlen varit bla och jag kanner hur kroppen borjar vakna till liv igen.

Jag var trott och sliten nar jag kom till Syrien. Luffarlivet i Jordanien sog pa krafterna och jag hade inte mycket energi kvar. Hade jag inte kant ett sadant sug efter att ge arabiskan en chans sa hade jag akt hem. Jag har haft tre timmar lektion om dagen men annars har jag inte astadkommit sa mycket. Nyfikenheten har varit ersatt med trotthet och tempot har varit lagt.

De senaste tio dagarna har jag tagit mig for lite mer och jag borjar komma i gammal god form. Den har veckan har jag hangt en hel del i Umayyadmosken, mitt favoritstalle i Damaskus. Mosken som byggdes i borjan av 700-talet ar med sina tre minareter en av de allra kandaste arabiska konstruktionerna och en av de viktigaste moskeerna. Platsen dar Umayyadmosken ligger har varit religios helgedom sedan ca 3000 ar tillbaka och dar har statt saval romerska tempel som en kyrka. Moskeomradet ar ca 7000 m2 stort, varav tva tredjedelar utgors av en enorm stenlagd gard som omges av hoga murar. Arkitekturen ar vacker och mosaiken otrolig. Det som ar kvar av den. Trots brander, jordbavning och mongolsk plundring har Umayyadmoskens prakt overlevt till vara dagar.

Men vackra och stora byggnader finns pa manga stallen i varlden. Det som gor Umayyadmosken speciell for mig ar kobinationen av flertusenarig historia, pelare, minareter, boneutrop och mosaik tillsammans med lekande barn och stora familjer som har picknick. Ibland kommer det en busslast shiamuslimska iranier som gar rakt over borgarden for att grata vid Imam Husseins kvarlevor som sags finnas dar. Hussein ar Muhammeds barnbarn och dodades i Karbala, Irak. Atmosfaren ute pa borggarden, som jag kallar den, ar fin och valdigt speciell. Blandingen av religion och vardagsliv och parkhang i Tantolunden tilltalar mig. Jag kanner mig valkommen och hemma pa ett satt som jag inte gor pa nagon annan religios plats. I Umayyadmosken finns en plats for mig ocksa, dar jag kan lasa, fundera och bara vara.

Min favoritsysselsattning ar att titta pa folk. Framfor allt barnen som leker kurragomma, kull eller bara springer omkring. Igar nar jag lag i t-shirt i solen och filosoferade fick jag plotsligt syn pa en pojke med rullskridskor. Rullskridskor!
Jag foljde honom med blicken i flera minuter, det sag sa harligt ut nar han for fram bland duvor, smabarn och svartkladda kvinnor med murar och minareter i bakgrunden.

Rullskridskor ar inte nagot jag brukar foknippa med moskeer. Men med domkyrkor. Det var i Uppsala for nastan exakt tretton ar sedan, i mars 1993. Jag var tio ar och halsade pa min storebror som fyllde 25. Jag hade fatt ett par begagnade rullskridskor av min pappas kompis nagon vinter tidigare men kunde sallan aka eftersom den enda asfalterade vagen pa Rodon, storvagen, var for farlig. Darfor tog jag med mig rullskridskorna till Uppsala. Vad jag inte visste var att staden mest bestod av kullerstenar och jag blev saklart besviken over att inte kunna aka. Min storebror brukade alltid hitta pa en massa roliga saker och ville val att jag skulle fa aka pa riktigt slatt och fint underlag. Jag vet inte. Men plotsligt befann jag mig inne i Uppsala domkyrka. Jag stortade fram mellan kandelabrarna fran den ena sidan till den andra medan brorsan tog tid. Inte en gang, utan manga ganger. Jag minns att vi var dar pa dagen och att det nastan bara var vi inne i domkyrkan. Det later ganska knappt nar jag tanker pa det och det ar bra konstigt att ingen sa till oss. Och hur iden att ta med sin sin lillebror for att aka rullskridskor i domkyrkan foddes ar ocksa en gata.

I Umayyadmosken ar barns lek fin och inte smutsig. Jag tror det ar darfor jag tycker sa mycket om den. Jag skulle inte bli forvanad av att se nagon flyga drake eller kasta frisbee dar. Fran mars till oktober brukar familjer komma dit och ha stora maltider. De har med sig gasbrannare, grillar och kokar te. Pa Umayyadmoskens borggard verkar allt vara okej och om det nu finns en gud sa tror jag att Umayyadmosken ar hans favoritplats. Ocksa.

Sara. Rami ar fran Tjeckien, jag ar fran Sverige. Vi bor tillsammans med en tysk i Zahira, Damaskus. Rami och jag tycker om ishockey. Det ar fa saker som araber bryr sig mindre om an vinter-OS och nar saval tysk som slovensk och italiensk tv for sjunde dagen i rad valde att visa konstakning och skridsko istallet for ishockeyn i onsdags och den svenska radion dessutom inte gick att fa in sa fick vi nog och lamnade in parabolen pa service for att oppna fler kanaler.

Igar kvall nar jag och Joakim kom hem sent knappte jag pa tv:n. Jag kom pa att jag sett SVT Europa pa kabeltv-menyn forut och forsokt fa in den men utan att lyckas. Nu nar tv:n varit pa service gjorde jag ett nytt forsok. Jag letade upp SVT Europa i menyn och trycjte pa "OK". Rutan blev svart. Ett par sekunder senare kom plotsligt bilden. En utvecklingsstord tjej stod inne pa ICA och plockade ner ett paket waffers i kundkorgen. Kan det bli mer Sverige an sa? Kan man komma langre fran Bashar Assads Syrien an sa?

Vi sag sista halvan av Saras varld, en dukomentar om en 30-arig utvecklingsstord tjej och hennes vardag. Vi sag hennes kamp for ett sjalvstandigt liv och hur hennes foraldrar och syster stottade henne. Vi sag hur hon akte pa solsemester med andra utvecklingsstorda tjejer och killar och vi sag hur hon och hennes kompis Bäcken blev sminkade av Bäckens lillasyster innan de gick pa dans.

Sedan jag lamnade Sverige har jag knappt sett en enda utvecklingsstord person. Jag minns tre tydligt, en man i Shatila, en lite flicka i Tyre och en flicka pa bussen i Damaskus. Kanske har jag sett nagra fler, men det ar inte manga. Jag har funderat over vart alla utvecklingsstorda haller hus och jag misstanker att de halls i hemmen. Kanske ar de en skam for familjen?

Oavsett vilket sa blev jag rord, stolt och lycklig over att se vilket enormt stod Sara fick hemifran och hur hon och Bäcken gick och kopte smink. Det ar nar sadana som Sara ges mojlighet att leva och utvecklas efter sina forutsattningar som man kan tala om ett civiliserat och bra samhalle. For mig ar Saras kamp en bekraftelse pa hur ett valfardssamhalle bor fungera. Om det innebar att fler utvecklingsstorda ges ratt till ett vardigt liv sa betalar jag stolt och glatt varldens hogsta skatt. Det ar mycket som kan bli battre i Sverige, men nar man befinner mig i Syrien blir det tydligt hur langt fore de dlesta lander vi ar.

Jag onskar att alla fick samma stod och mojligheter som Sara. Jag onskar att jag hade en kopia av Saras varld dubbad till arabiska som jag kunde visa for syrierna. Jag skulle vilja riva ner varenda affisch och banderoll med Hafez och Bashar Assad och ersatta dem med tv-apparater som sande Saras varld. Dygnet runt.

Om en halvtimme borjar semifinalen mellan Sverige och Tjeckien och jag kommer kunna se matchen pa SVT. Men det kanns inte lika viktigt langre. Jag hoppas Sara traffar nagon bra kille -det ar hon vard.

Markligt. En journalist med daligt omdome och markligt resonemang fran ett litet kallt land langt uppe i norr bestaller nagra teckningar pa en man som levde for 1400 ar sedan. En tecknare med formodat tveksamma varderingar associerar mannen som levde for 1400 ar sedan med krutlukt, blod och fortvivlan. Nagra manniskor med langa skagg blir arga nar de ser bilden pa mannen som levde for 1400 ar sedan och som det tycker sa mycket om. En politiker i samma lilla land langt uppe i norr vars existens mer an 99% av jordens befolkning inte ar medveten om bestammer sig for att han inte har tid att traffa langskaggen. Langskaggen bestammer sig for att aka till nagra kompisar som bor hundratals mil ifran journalisten med daligt omdome, den tvivelaktige tecknaren och den upptagne politikern for att visa dem bilden pa mannen som levde for 1400 ar sedan och som de tycker sa mycket om. Tiden gar. Nagra fullmanar senare blir plotligt nagra manniskor, som bor hundratals mil fran det lilla kalla landet i norr som ingen visste fanns, jattearga och sarade av att mannen som levde for 1400 ar sedan hamnat pa en pappersbit som den omdomeslosa journalisten salt pa gator och torg till manniskorna i det lilla kalla landet i norr. Sedan kom syndafloden. Manniskor fran alla lander, fran alla kulturer och religioner hade en asikt om vad som var fel, om det fanns nagot fel och om vems felet var att det eventuellt uppkommit ett fel ur nagot som kanske inte var fel. Alla pratade i munnen pa varandra och det gallde att skrika hogt och knuffas hart for att bli hord.

Laget var aldrig sarskilt allvarligt i Syrien. Det som har framstallts som civilisationernas krig ar inget annat an ett luftslott. Alla syrier kanner till karikatyrerna och manga manniskor blev arga och sarade men inte valdsamma.
I Damaskus har dock regimen satt upp stora affischer pa offentliga platser som uppmanar manniskor att bojkotta danska varor. Jag kan forsta att manniskor blev upprorda nar de sag karikatyrerna av Muhammed eller de valdsamma protesterna mot karikatyrerna pa TV. Men vad som overgar mitt forstand ar att de senaste bilderna fran Irak dar brittiska soldater brutalt misshandlar irakiska ungdomar passerar obemarkt forbi. Liksom de vedervardiga bilderna fran tortyren som de amerikanska och brittiska trupperna i Irak statt for. Samt blotta existensen av guantanamofangelset dar en del fangar levt under vidriga forhallanden i over fyra ar utan att stallas infor ratta eller tillatas kontakt med omvarlden.

Syrierna verkar inte bry sig. Svenskarna verkar inte bry sig. Knappt nagon verkar bry sig. Och egentligen ar det val inte sa konstigt, vi vet ju redan om vad som pagar, det ar inga nyheter. De ar inte bara de standigt rokande muslimska mannen som jag tycker ar en skock dumma idisslande far som silar mygg och svaljer smasten -det galler tyvarr de flesta manniskorna pa den har planeten. Reaktionen pa karikatyrerna och icke-reaktionen pa de senaste bilderna fran Irak ar marklig. Minst sagt.

Lever hoppet? For forsta gangen i mitt liv bor jag med en kabel-tv som erbjuder hundratals kanaler. I min ovana att hantera tv-kontoller lyckades jag av en slump fa tvn att stalla om till radio och snart satt jag och lyssnade pa kvart i fem-ekot pa P1. Jag tycker BBC World har en bristfallig nyhetsrapportering sa jag var glad over att kunna lyssna till Studio ett. Det var en marklig kansla att plotsligt hora valkanda svenska roster i min laganhet i Damaskus och efter fyra och en halv manad i mellanostern kandes det riktigt hemtrevligt att ligga och lyssna pa Gunnar Hokmark. Da har det gatt ganska langt.

Men jag skulle snart forbanna mitt fipplande med tv-kontrollen. Dagen darpa slog jag pa radion igen for att lyssna pa nyheterna, men jag var lite for tidigt ute och fick hora slutet pa Ring P1. Jag hade inte hunnit lyssna i mer an en minut innan ornskoldsvikaren som ringt in sa att "alla muslimer ar inte terrorister, men alla terrorister ar muslimer". Den svenska muslimen som fick ordet efterat gjorde heller inget sarskilt intelligent intryck och jag kande ett starkt behov av att slanga ut tvn fran balkongen. I Syrien, dar yttrandefrihet och formaga att ta egen stallning i olika fragor langt ifran ar nagot som premieras, kan jag forsta att manga manniskor satter likhetstecken mellan danskar och fornedrande av profeten Muhammed eller Jyllandsposten och Danmarks ambassad. Da tycker jag det ar mycket allvarligare nar svenskar med det oppna samhalle som vi anser oss leva i gar omkring och tror att alla terrorister ar muslimer. Tyvarr ar mannen fran O-vik langt ifran ensam och det ar vetskapen om detta som far mig att tappa all ork, att kanna att vi gar en mork framtid till motes. Sannolikt sker ornskoldsvikarens anda kontakt med islam och mellanostern via media och han ar enligt min mening ytterligare ett bevis pa vilken otroligt viktig roll media har att spela nar det galler att skildra annat an vald och terror i sina rapporter fran muslimska lander.

Jag blev inte mycket gladare av att lyssna pa Ekot idag. En reporter berattade fran Kairo om judehatet i Egypten och de karikatyrer av judar som vanligen forekommer i egyptiska tidningar. Judarnas utsatta situation i Egypten ar naturligtvis allvarlig och den rasistiska propagandan som florerar i mellanostern gentemot judar skall naturligtvis lyftas fram i ljuset. Men man ska inte blanda ihop tva skilda saker. Egyptiska judekarikatyrer har inget som helst samband med de Muhammedkarikatyrer som Jyllandsposten publicerade. Judehat i mellanostern rattfardigar inte fordomar om islam i Europa. Den diskussion som nu fors angaende yttrandefrihet och respekt for andra manniskor i Europa ska inte blandas ihop med hur debattlaget ar i en diktatur som Egypten. Det ger ett valdigt markligt perspektiv pa debatten.

Jyllandspostens karikatyrer har fatt oanade, ovantade och ooverskadliga foljder. Konflikten ar langt ifran over men i Damaskus marks inte mycket av oroligheterna. Jag gar runt och ar glad over att inte vara dansk. Inte bara for att det skulle kanns mindre tryggt utan for att den har historien for en lang tid framover har gjort mellanostern till en ganska mycket mindre trevlig plats for danska medborgare. Det kommer tack vare medias exponering av konflikten och olika krafters satt att utnyttja den att ta lang tid for manniskor har nere att glomma och ga vidare. Igar fann jag en skylt pa Souken i gamla Damaskus med texten "In respect of out Prophet Muhammed danish buyers are not welcome in our stores". Jag har som sagt bara sett en enda sadan skylt men det ar uppenbart att danskar inte star hogt i kurs i Syrien. Sett ur ett hogst egoistiskt perspektiv hade jag, om jag varit dansk, sorjt over att under framtida resor i regionen riskera att motas av sura miner och kommentarer istallet for med leenden och "welcome to my country". Kanske lyckas Sverigedemokraterna dra in Sverige och svenskarna djupare i den har konflikten, men vi kommer knappast att komma i narheten av att vara lika illa omtyckta som danskar.

Under tiden som jag glads at att inte vara dansk ska jag forsoka ta mig ur min personliga kris genom att intala mig sjalv att Ring P1 ar ett pris vart att betala for den svenska yttrandefriheten.

Kanada. Kanske ar jag naiv, kanske inte. Men nar jag slog pa tvn i eftermiddags borjade jag undra over det dar jag skrev om mujahediner fran Pakistan till Marocko. Folk verkar ha tappat konceptet helt. Haromdagen skojade jag om i ett mejl till en kompis att jag gick omkring i burka for att det var for farligt att visa sig utomhus. Det kanske inte ar en sa dum ide...

Min tjeckiske rumskompis ville sticka ner och kolla vad som hander nere vid ambassaderna och jag skulle valdigt garna hanga pa, nyfiken som jag ar. Men det har ar nog en sadan gang det ar bast att tygla sig och stanna hemma. Det ar manga osakra uppgifter om vad som egentligen hander i Damaskus ikvall men jag har sett tv-bilderna fran den dansk-svensk-chilenska ambassadbyggnaden och det sag ganska galet ut. Pa eftermiddagen nar jag kom hem fran dagens lektion mottes jag av en minilastbil med 10-15 killar i islams grona farger som ropade alahu akbar. Alla danskar och norrman har blivit ombedda att lamna landet omgaende, far avvakta och se vad UD sager. Men det skulle kannas javligt fanigt att sticka harifran nu, tror risken att det skulle handa nagot ar ytterst liten. Jag har inte varit inne i centrum idag men bortsett fran den dar lastbilen och en lite demonstration utanfor en moske igar har jag inte markt nagonting ovanligt. Kvarteren dar jag bor ar lika lugna som vanligt. Det kanske ar lage att ta pa mig nagon av de palestisna- eller hizballahateraljer jag inhandlat och om nagon fragar ar jag kanadensare fran Calgary.

Det verkar som om vi europeer har underskattat muhammeds symboliska varde och den laddade politiska stamningen i mellanostern. Min larare, palestinsk kommunist, ar inte sa upprord men kan inte forsta hur man kan komma pa tanken att publicera karikatyrerna. En kompis fran Shatila mejlade ikvall och berattade att folk i lagret ar vansinniga och att utlanningar inte ar valkomna langre. Igar hindrades en svensk delegation fran att ga in i lagret av en uppretad folkmassa trots att de var eskorterade av Abu Mujahed som var lagerledare under 80-talets inbordeskrig och i vanliga fall gor mer eller mindre som han vill i Shatila.

Min kompis skrev att han trots att han inte ar religios var fly forbannad over karikatyrerna. Det ar det har som jag tycker ar det verkligt intressanta. Att de sekulara ocksa kanner sig krankta och ar arga. Min analys ar att det inte handlar om Muhammed i forsta hand, utan om att araber och muslimer sedan lang tid tillbaka kanner sig otroligt orattvist behandlade av vastvarlden dar "kriget mot terrorismen", palestinakonflikten och Irakkriget ar de mest aktuella faktorerna till detta. Mina sekulara vanner tycks se muhammedkarikatyrerna som ytterligare ett bevis pa vastvarldens forakt infor den muslimska varlden. Jag har full forstaelse for att de misstror och ar besvikna pa europeer och amerikaner, det har de all anledning att vara. Men det kanns helt overdrivet och onodigt att reagera som folk gor nu, jag tycker de fokuserar pa helt fel saker. Det som sker nu ar inget annat an forjavligt och har har muslimska ledare och politiker ett stort ansvar. Regimen i Syrien ar vana att ta till hardhandskarna och tvekar inte att bekampa kurdiska eller socialistiska grupper och demonstrationer med de mest valdsamma metoder. Om Bashar ville skulle ingen ens komma pa en kilometers avstand fran ambassaderna.

Det ar dags att ga hem och plugga. Ska bli intressant att se vad som hander de narmaste dagarna. Valdigt intressant.

Vattenglaset. Om jag inte hade haft kabeltv eller tillgang til internet hade jag inte haft en aning om den uppstandelse som nagra skamtteckningar i en dansk tidning publicerade i september vallat. Men trots att jag anser historien vara fruktansvart overdriven och pa manga satt ointressant har jag foljt den med ett oga oppet. Jag kan meddela att livet som skandinav, eller arab for den delen, i Syrien tuffar pa som vanligt om nu media lyckats mala upp det som att det star en stor arme av blodtorstiga mujahediner fran Pakistan till Marocko som branner danska flaggor och skjuter kalasjnikovs. Medelmuhammed dricker kaffe och roker cigaretter som vanligt, ungarna gar till skolan, solen gar upp pa morgonen och ner pa kvallen.

For mig rader det ingen tvekan om att den uppkomna konflikten till stor del ar politisk. Men religion ar ju politik. Jag har fatt andrahandsuppgifter om att Syrien tagit hem sin ambassador fran Danmark, vilket ar ett exempel pa detta. Bashar Assad kunde inte bry sig mindre om bilderna pa Muhammed, men tar tillfallet i akt att profitera pa den uppkomna situationen och tjana billiga poang hos sitt folk. Alaqsabrigaderna som omringade EU-byggnaden pa Vastbanken ar i grunden en sekular rorelse, men efter Fatahs daliga valresultat tar de chansen att avreagera sig lite. Samtidigt ar det forst nar en ekonomisk bojkott hotar skandinavisk export som fragan blir viktig pa hemmaplan, laste om en svensk arlabonde som var oroad och kritiserade den danska regeringen. Som om han hade brytt sig om han inte varit orolig for sitt eget skinn. Pengarna talar.

Jag ar for yttrandefrihet och tryckfrihet. Av princip ar jag for ratten att publicera bilderna pa muhammed, precis som jag ar for ratten att gora ett konstverk som framstaller Jesus och larjungarna som homosexuella oavsett vad varldens alla pavar, kardinaler och kristna tycker. Men man kan helt klart diskutera val av tidpunkt, medmansklig respekt med mera. Le Soir publicerade bilderna tillsammans med en text som lod nagonting i stil med att "ja, vi har ratt att publicera bilderna". Visst, men det betyder inte att man behover gora det. Nar man ser pa nyheterna far man en kansla av att varldens journalister med alla tillgangliga medel forsoker
fa Huntingtons teori om "The Clash of Civilizations" att uppfyllas. I morse sande BBC live fran en marknad pa Vastbanken dar en dansk flagga lag pa marken. De forbipasserande torkade skorna pa flaggan. Bilderna visades i flera minuter utan kommentar. Oerhort krankande och provocerande, danskar och icke-muslimer blir sakert forbannade. Men tank om det bara fanns en flagga? En enda flagga pa hela vastbanken. Vad ar nyhetsvardet i att visa den? Media bidrar till att forstarka manniskors hat. Genom att visa en liten militant grupp i Saudiarabien pa tv kommer plotsligt indonesiska muslimer pa att de ocksa ar forbannade. Man ska inte tysta ner eller tiga ihjal nagot som verkligen hant men bevakningen maste vara nyanserad.

De flesta araber och muslimer lever i diktaturer dar stat och media sitter i samma bat. Det ar inte sa konstigt om en saudiarabisk taxichauffor kraver en ursakt fran Danmarks regering och drottning. Men nar hogt utbildade politiska och religiosa ledare kraver ursakter fran andra an de ansvariga utgivarna blir jag trott. Som nar hizballahs Sheikh Hassan Nasrallah enligt uppgift sa att om det inte kom en ursakt snart sa kunde vad som helst handa, att det finns manga som ar beredda att forsvara Profeten. Nasrallah ar otroligt intelligent och palast och vet exakt hur det ligger till, men han valjer den latta vagen -att skrika och gapa och elda pa. Patetiskt.

Det finns tva intressanta diskussioner som bor foras. Den forsta handlar om yttrandefrihet i forhallande till respekt for andra manniskor tillsammans med diskussionen om det ar skillnad pa folk och folk. Den fors i viss man nu, men kanns inte sa intelligent. Bortsett fran om det ar forbjudet att avbilda Profeten, vad bor man tanka pa innan men publicerar nagot valdigt kansligt? Och ar det nagon skillnad mellan en karikatyr av en kapitalistisk jude med stor nasa och Muhammed med bombbalte? I sa fall vilken? Var ska man dra gransen? Vad ar osmakligt, olagligt, roligt eller bara dumt?

Den andra diskussionen handlar om hur araber och islam framstalls i vastvarlden. Den diskussionen tycker jag ar valdigt viktig och intressant. Om jag forstatt saken ratt sa valde Jyllandsposten att publicera bilderna for att de ansag att media bedriver en sjalvcensur gentemot islam. Det har jag valdigt svart att se och skulle garna vilja hora deras och likatankades argument. Jag upplever det som att media formedlar en valdigt skev bild av islam, araber och mellanostern. Hur manga artiklar och nyhetsinslag handlar om krig, vald, terror, diktatur, kvinnofortryck och religios fanatism och hur manga handlar om nagot annat?
Sjalvklart har ett sjalvmordsdad i Jerusalem eller Bagdad ett nyhetsvarde. Liksom Irans karnkrafts- och eventuella karnvapenambitioner. Men nar sag du senast ett reportage om hur det ar att vara bonde i Bekaadalen eller fiskare i Saida? Nar intervjuades Fahed som tjanar en syrisk lira (ca 50 ore) per sko han nitar ihop (han hinner med ca 40 i timmen) om hans framtidsdrommar? Vem fragade Enaam hur det kandes nar McDonalds i Beirut nekade henne jobb for att hon var palestinier? Vem skildrar nagot av hur vardagen ser ut i mellanostern? Vad kan det fa for langsiktiga konsekvenser om man hela tiden valjer att visa valdet och fundamentalismen istallet for att fraga hur det ar att vara ung och kar i Jordanien? Jag tror att en stor del av muslimernas kraftiga reaktion bottnar i den forargelse manga kanner for hur de beskrivs i vastvarlden. Jag vet inte hur manga manniskor som velat visa mig att de inte ar terrorister under de har drygt fyra manaderna. Samtidigt verkar manga muslimska ledare vilja cementera de fordomar som redan finns om islam.

Enligt min mening ar den har historien en orkan i ett vattenglas. Jag ser garna att manniskor, varlden over, kammar till sig och borjar diskutera de verkligt intressanta fragorna. Som om hur det gar for Kicki Danielsson med hennes alkoholmissbruk eller vem som har storst brost eller knullat med flest i Paradise Hotel. Varfor far vi inte hora nagonting om det? Dar kan vi verkligen diskutera sjalvcensur.

Lllääättttttmmmjjjööölllkkk. Sedan en vecka tillbaka ar jag pa plats i Damaskus och jag har en tretimmarslektion i arabiska varje dag. Jag borjar fa koll pa alfabetet och ovar pa att lasa korta texter. Det ar svart och kraver enorm koncentration att omvandla alla strack och prickar till ljud, hjarnan kanns som en degklump efter bara nagra minuter. Huvudet ar fullt av nagot smetigt, kladdigt, konstigt varje gang jag gar hem fran min larare Mazen och da onskar jag inget hellre an att fa dra nagra bars och ta tunnelbanan till Soderstadion for att skrika mig tillbaka till apstadiet. For att rensa skallen och lata hjarncellerna vila lite.

De svarta tecknen lyser mot mig fran det vita pappret och jag far anstranga mig till det yttersta for att kunna forma ljud till vad jag ser. Det ar en fantastisk konst egentligen, att lasa. Otroligt att vi pa nagon tiondel kan transformera nagra krumelurer till tal. Processen jag ar inne i nu, och sakerligen kommer att befinna mig i ett tag framover paminner mig om en tid for ganska exakt 17 ar sedan. Jag var nyss fyllda sex ar och satt vid koksbordet pa Rodon. Framfor mig hade jag en blavit pappersforpackning innehallande mjolk. Lattmjolk. Av nagon anledning, lat oss saga ett barns nyfikenhet, satt jag och stirrade pa forpackningen. Jag visste att det fanns lattmjolk i den. Det stod nagonting pa mjolkpaketet med stora svarta bokstaver. Jag borjade fran vanster. Lllll, äääää, ttttt, ttttt, mmmmm, jjjjj, ööööö, lllll, kkkkk. Lllääättttttmmmjjjööölllkkk. Lättmjölk!
Det hande inte plotsligt en dag, utan kom langsamt smygande. Omedvetet till en borjan aven om beteendet saklart uppmunrades av mamma och pappa. Langsamt larde jag mig lasa.

Det tar mig flera minuter att lasa tre meningar pa arabiska och felen jag gor ar manga. Men jag langsamt lite battre, lar mig av mina otaliga misstag. Det lilla liggande upp-och-nervanda c:et med en prick under blir oftast ett b-ljud, aven om det slinker ut ett n-ljud ibland. Det ar jobbigt, frustrerande och roligt pa samma gang. Och ibland far jag den dar speciella kicken jag kan fa av att lara mig nagot nytt, satta en svar ekvation eller forsta ett oregelbundet franskt verb. Det ar en underbar kansla och jag vet att jag har manga sadana kickar framfor mig om jag klarar av att vara motiverad och fokuserad. Vara talmodig och disciplinerad. Det ar den storsta utmaningen.

Hamas. Jag lar knappast vara den enda som forvanades over den palestinska valresultatet. 76 av 132 platser i parlamentat ar inget annat an en total seger for Hamas. Det genomkorrumperade Fatah fick inte mer an drygt halften sa manga mandat. Jag tycker det ar uppenbart att det palestinska folket har visat sitt missnoje med hur Fatah och PLO, med Yassir Arafat i spetsen fram tills for ett ar sedan, har styrt. Liksom det ar en tydlig protest mot Israel, USAs och vasteuoropas forda politik i palestinafragan. Nar man hor Bush, Blair, Annan och israeliska politiker uttala sig om Hamas fundamentalism och namna avvapning som ett av flera krav for att ens fora en dialog med Hamas, dvs det palestinska folket, sa tycker jag man bor ha en del saker i atanke.

Till exempel fick Hamas i borjan, under 80-talet, stod av Israel i syfte att forsvaga Arafat och PLO och splittra det palestinska motstandet. Pa liknande satt som talibanerna fick stod i Afghanistan av USA.
Det var forst efter att Israel i borjan av 90-talet utvisade over 200 hamasanhangare till Libanon, dar de kom i kontakt med Hizballah, som Hamas borjade anvanda sig av sjalvmordattentat. Hizballah som till stor del bildades och formades av Israels invasion av Libanon 1982 som inte avslutades forran maj 2000.
Israel, konstant uppbackat av USA, har vagrat gora nagra storre eftergifter i fredssamtalen och fortsatt med sin aggressiva ockupationspolitik. Det byggs fortfarande nya bosattningar och de fortsatt daliga forhallandena i de palestinska omradena paverkar manniskor att bli mer radikala.
I det israeliska parlamentet finns minst lika radikala och "fundamentalistiska" partier representerade, vilka ibland har en avgorande stallning nar Knesset ska fatta beslut i olika fragor. Det ar ovanligt att man hor omvarlden reagera lika starkt mot dessa grupper som mot Hamas.

Som vanligt talas det om att satta hart mot hart. Man diskuterar huruvida man ska stalla in ekonomiskt bistand, vagra fora dialog, etc. Bush sa igar att det var uteslutet att fora en dialog med Hamas och Kofi Annan menade att det var omojligt att forena demokrati med vapen och kravde att Hamas avvapnar sig. Plotsligt sag jag grisarna i Orwells "Animal farm" framfor mig. Politiskt star jag valdigt langt fran Hamas. Men jag kan forsta att manga palestinier ar trotta pa Fatahs korrupta politik som inte lett till nagonting och omvarldens ovilja att satta press pa Israel att gora eftergifter. Det ar egentligen inte konstigt att Hamas blivit sa starka. Jag delar inte uppfattningen att valresultatet visar pa att palestinierna inte ar villiga att fora dialog for att fa fred. Hamas och Islamic Jihad var valdigt svaga strax efter att Osloprocessen inleddes vilket tyder pa att palestinierna ar trotta pa krig och konflikter och vill leva i fred och sakerhet. Daremot ser jag resultatet som en stark protest mot att fredsforhandlingarna inte latt till nagra resultat, vilket bada sidor har skuld i.

Jag tror att omvarlden gor ett stort misstag om de avvisar Hamas som religiosa fundamentalister man inte kan fora en dialog med. De har blivit valda i demokratiska val och om man vagrar tala med dem sa har man omyndigforklarat ett helt folk. De som tror att 60% av palestinierna plotsligt blivit muslimska fundamentalister begar att stort misstag. Jag har stott pa manga sekulara palestinier, kommunister och socialister, som glads at Hamas framgangar. Man ar helt enkelt javligt trotta pa dagens situation och vill fa en forandring. Fatah och den palestinska vanstern har fatt manga chanser, nu ar man beredda pa att ge Hamas en chans.

Jag tor att Hamas ar overraskade och inte vill leda palestinierna ensamma, det ar mycket lattare att vara i opposition an att ta ansvar for den politik som fors. Nu ar det upp till Hamas att visa for sina anhangare att de klarar av att styra, vilket ar langt ifran sjalvklart. Hamas loper en stor risk att tappa fortroende och det ganska snabbt. Hizballah har inom loppet av 20 ar genomgatt en radikal forandring och ar nu representerade i den libanesiska regeringen, kanske kan nagot liknande ske inom Hamas? I borjan var ett av Hizballahs huvudmal att infora sharia, islamisk lag, i Libanon. Motstandet mot detta var enormt bland saval sunnimuslimer som shiamuslimer och Hizballah har blivit tvugna att anpassa sig for att inte forlora stod. Jag tycker man bor vanta med fordommanden och istallet lysna pa vad Hams har att komma med.

Det pagar ett krig mot terrorismen och det ar latt att stampla grupper for att vara terrorister. Da skalar man bort allt manskligt och skapar nagot smutsigt som man kan och bor bekampa med alla mojliga medel. Det ligger i manga landers intresse att fora ett sadant krig mot terrorismen. USA, England, Kina, Ryssland, Israel, Egypten, Jordanien, Algeriet och Indien ar nagra av dem som kan dra nytta av kriget mot terrorismen for att legitimera minst sagt tveksamma handlingar. De lander och regimer som valjer att inte befatta sig med och/eller infor sanktioner mot Hamas gor sig skyldig till en tyvarr mycket vanlig dubbelmoral. Hur ar det med regimen i Egypten till exempel? Ar det ratt att stodja en diktatur som forhindrar demokratiska val som sannolikt skulle leda till stora framgangar for islamister? Var det ratt att salja vapen for miljarder till kung Hassan i Marocko som anvandes for ockupationen av Vastsahara och dessutom drog pa marockanera en enorm statsskuld? Hur var det med Nelson Mandela och ANC? Om jag inte minns fel var Sverige ett av fa lander som stodde ANC som av bland andra USA ansags vara terrorister? Vart ska man dra gransen for vilka man kan och inte kan prata med? Vad ar ratt och vad ar fel? Jag avslutar min utlaggning med nagra rader fran Svenska Akademien som jag hoppas att Persson, Chiraq, Berlusconi, Putin och alla andra politiker lyssnar pa innan de tanker en tanke till.

okunskap, nar man inte riktigt vet ar det sa skont att ta till lite
okunskap, kan forvandlas till fakta om man bara vill ja
okunskap, en iskall fasad nar man ar ensam och radd

okunskap, oj
vill nan vanda den till kunskap star jag klar och beredd
okunskapen styr i vara institutioner
forsvaras med kraft, befaster positioner
okunskap har aldrig nagra nya visioner
okunskap tar plats i alla texter och skrifter
radsla och hat som vara starkaste drifter
bland alla droger och gifter

okunskap nar man inte riktigt vet ar det sa skont att ta till lite
okunskap
kan forvandlas till fakta om man bara vill ja

beslutet ska tas, den som avgor det ar du
om vi vill borja framtiden nu
inget ar for svart, ingenting ar tabu
om vi vill borja framtiden nu

Mot Damaskus. Efter ett kort stopp i Amman kom jag till Damaskus i fredags och i lordags fortsatte jag till Beirut dar jag ar nu. Det kandes lite grann som att komma hem, jag gillar staden valdigt mycket och trivs bra har.

Jag har lart mig valdigt lite arabiska pa de fyra manader jag varit borta och jag har inte haft mer an sammanlagt 40 timmar lararledd undervisning. Till stor del beror min daliga arabiska pa att kursutbudet ar torftigt och dyrt. Den arabiska som undervisas pa universiteten i Beirut och Damaskus liksom pa universiteten over hela varlden ar inte densamma som den arabiska som talas pa gatan. Det gar mer eller mindre inte att studera "vanlig" talad arabiska. Men jag har fatt tag i en larare i Damaskus som kan ge mig den undervisning jag vill ha och darfor sticker jag dit ikvall. Det ska bli kul att komma igang och aven om det inte ror sig om mer an fem intensiva veckor sa hoppas jag att jag kan snappa upp en hel del. Det ska ocksa bli kul att lara kanna Damaskus, de forsta intrycken ar enbart positiva. PLanen var att aka hem i borjan av februari men nu blir jag kvar ett tag till. Jag vet inte nar nasta chans att lara sig arabiska kommer sa det kanns helt ratt gora en satsning nu. Det borjar bli dags att packa ihop och aka vidare. Mot Damaskus!

Gammal sten. Joakim dok upp till slut och morgonen darpa tog vi bussen till Petra. Petra ar den varldsberomda "rosa staden" som hoggs in i bergen i sydvastra Jordanien for drygt 2000 ar sedan. Vi tillbringade en heldag inne i Petra. Det ar pa manga vis ett fantastiskt stalle. Det ar svart att forsta hur man for sa lange sedan kunde hugga ut sa perfekta pelare och detaljer i bergsvaggarna. Det storsta templet ar nastan 50 meter hogt. Men mest fragade jag mig varfor? Kanske ar jag for okunnig for att forsta hur otroligt Petra egentligen ar. Kanske ar jag helt enkelt inte sa intresserad av historiska monument och arkeologi. Jag gick runt i Petra med daligt samvete, det kandes som om jag inte tyckte att det var tillrackligt haftigt och imponerande. Jag uppskattade utsikten fran en av bergstopparna mer an det 40 meter hoga templet som var uthugget dar. Antagligen blir Petra intressantare om man ar palast eller har en guide. Men jag hade anda vantat mig lite mer, enligt alla reseskildringar och guidebocker ska Petra vara sa fantastiskt. Det har nog blivit lite val mycket gammal sten pa sitone...

Efter Petra blev det Wadi Rum igen. Vi tog en heldag pa dromedarer i oknen och eftersom vi ville rida och inte bli omkringledda som hjon av en gaende guide sa betalade vi for en dromedar till. Sa vi kunde rida pa riktigt. Det var larckert att gunga fram tva meter over marken mitt ute i oknen. Det ar haftiga djur, dromedarer. Langa seniga ben och stora kroppar. Halsen ar val runt 1,3 meter lang och huvudet liknar en algs, fast storre. Pa slutet bad vi att fa prova pa att oka farten lite och jaklar vad svart det var att halla sig kvar. Det ser sa latt ut men skumpar pa ganska bra. Vi fick middag i ett talt mitt ute i ingenstans men valde att sova ute under stjarnorna vilket var ratt underbart faktiskt. Har aldrig sett sa mycket stjarnor. Lag lange pa rygg och stirrade rakt ut i rymden, sag sakert tio stjarnfall. Pa morgonen var det frost pa tacket.

Jag var lite krasslig innan natten i oknen och nu sitter jag forkyld i Amman. Jag kanner mig ganska sliten. Imorgon bar det av till Damaskus igen och sedan... ja... Det borde bli klart imorgon vad som hander sedan.

En tysk, en portugis och en president.
Det var hosten 2002. Kristofer, jag och Andreas (alias "portugisen") skulle alla resa bort och vi skulle inte ses pa ett drygt halvar. Vi bestamde oss for att hitta pa nagot kul innan alla stack ivag. Ingen av oss hade varit i Helsingfors sa vi bestamde oss for att sticka dit en helg och kolla laget. Men det var snabba ryck som gallde for Kristofer skulle snart aka. Vi bestamde en helg och jag bokade hytter och borjade leta boende i Helsingfors. Tre dagar innan avresan pratade jag med Andreas pa telefon.
"Va? Ar det den har helgen, jag trodde det var nasta!"

Jag har glomt varfor men han kunde inte aka. Vi bestamde oss for att dra helgen darpa istallet och jag bokade om hytterna. Ett par dagar innan baten skulle ga ringer Kristofer.
"Ohum, eeh, jag kan inte aka i helgen, hade glomt bort att syrran ska gifta sig".

Det finns bara en manniska som skulle kunna glomma sin systers brollop, och det ar Kristofer -killen som knappt vet vilket datum julafton ar. Efter att ha forbannat Kristofer for hans inkompetens och gud for de vanner han gett mig var det bara att skjuta upp resan en vecka till, till den sista lediga helgen. Trodde jag. Plotsligt hade Andreas andrat sig, han vagrade aka till Helsingfors. Vi forstod aldrig varfor och arligt talat vet jag inte om han forstod det heller, men ingen overtalningskampanj i varlden kunde fa honom att aka med till Finland. Vad som plotsligt gjort Helsingfors sa forfarligt blev aldrig klarlagt.


Det sag ut som om det inte skulle bli nagon helgtripp tills vi nagra dagar senare kom pa att ingen av oss egentligen varit i Goteborg heller.
"Fan vi sticker dit istallet!"

Ett par dagar senare, en fredag kvall i mitten av oktober, kom vi till Goteborg. Det var full snostorm nar vi pulsade genom snon over Drottningtorget for att ta sparvagnen till vandrarhemmet. Andreas led mest for han hade ingen jacka med sig, han hade inte tankt pa att det kan vara kallt i Sverige i oktober. Vi hade en kanonhelg i Goteborg, jag minns inte vad vi gjorde pa dagarna men att vi festade pa Sticky Fingers forsta kvallen och Nefertiti den andra. Alla goteborgare var tevliga, till och med krogvakterna. Kanske var det nagon gang under lordagskvallen nar vi drack paronkonjak pa Nefertiti som ett fro om att det kunde vara trevligt att flytta till framsidan borjade gro.

Vi skulle alla borja lasa pa universitet hosten darpa och langsamt borjade planen om att flytta till Goteborg, plugga och bo ihop att ta form. Vi bestamde att soka kurser i bade Stockholm och Goteborg for att ha lite alternativ.

Varen kom och det blev dags att anmala sig till universitetet. Jag satt pa ett bibliotek i Aix-en-Provence och skulle valja kurser. Ett par veckor tidigare hade USA, med president Bush i spetsen, invaderat Irak. Jag insag att jag trots att jag ansag mig ha lite koll egentligen inte visste nagonting om mellanostern. Jag fastnade for en kurs pa Goteborgs universitet som hette Mellanosternkunskap och anmalde mig till den.

Under sommaren visade det sig att Andreas tankte banga Goteborg men Kristofer var fortfarande pa och sa kom det sig att vi flyttade in i en tva i Bergsjon. En manad senare var det bokmassa. Andreas och Henrik var nere och halsade pa den helgen och vi bestamde oss for att ga dit. Men lordagskvallen blev blot och jag inledde sondagen hangandes over toaletten. Jag hade fatt en av mina beromda baksmallor och tillbringade eftermiddagen i forsterstallning i sangen. Runt fyratiden borjade livet atervanda och jag krop ner till sparvagnen. Lite senare motte jag upp Andreas, Henrik och Kristofer pa bokmassan. Nar jag gick omkring och tittade pa bocker fastnade jag for en bok med titeln "Med livet som vapen" som handlar om sjalvmordsbombare och ar skriven av den tyske journalisten Christoph Reuter. Jag stod med den i ena handen och en bok om den brittiska sakerhetspolisen i den andra. Killen i montern gav mig ett schysst pris sa jag kopte bada. Nar jag laste Reuters bok stotte jag for forsta gangen pa allvar pa Hizballah, den beromda terroristgruppen fran Libanon. Jag blev sapass intresserad att jag senare kom att skriva min B-uppsats i mellanosternkunskap om Hizballah. Det var under arbetet med den uppsatsen jag borjade intressera mig for Libanon.

Det ena ledde till det andra. Hade Andreas inte vagrat Helsingfors hade jag knappast flyttat till Goteborg med Kristofer. Hade inte Bush invaderat Irak hade jag antagligen inte studerat mellanosternkunskap. Hade jag inte last mellanosternkunskap i Goteborg hade jag knappast snubblat over Christoph Reuters bok. Hade jag inte last "Med livet som vapen" hade jag med stor sakerhet inte skrivit uppsats om Hizballah. Hade jag inte skrivit uppsats om Hizballah ar det tveksamt om jag intresserat mig for Libanon. Och hade jag inte varit intresserad av Libanon hade jag nog inte akt dit. I alla fall inte nu och jag hade sakerligen inte stannat sa lange.
Jag hade knappast traffat Joakim i Shatila och jag hade inte suttit smasur pa ett internetcafe i Akaba och undrat varfor han inte dygt upp pa motesplasten for fyra timmar sedan.

Jag vet ju inte vad som hade hant om Andreas inte tjurat med Helsingfors eller om Bush hade latit Saddam vara. Och naturligtvis finns det manga anledningar till varfor jag ar dar jag ar just nu. Men det ar intressant hur man paverkas av tillfalligheter och hur sadant som tycks vara sma val i livet kan fa stora konsekvenser. Eftersom Joakim inte kommit eller givit nagot livstecken ifran sig och jag ar urless pa Akaba vet jag inte vad jag ska gora nu. Antagligen vantar jag ett tag till, men inte hur lange som helst. Kanske fortsatter jag resan sjalv ett tag till. Fragan ar vart och vad det kan leda till i framtiden?

Allting har ett slut. Det blev jag pamind om sent igar kvall nar min telefon, min kara mobil, lade av for gott. Vart jag an har kommit, och vem jag an har mott sa har jag blivit trakasserad for min telefon. Saval i Stockholm som i Shatila. Till och med min familj och mina narmaste vanner har kastat glapord efter mig. Alla har svikit mig. Vad omvarlden aldrig forstod var att deras mobbing bara forde mig och mobilen narmare varandra. Vi blev ett kart par som stod upp for varandra. Blodsbroder. Jag tejpade, limmade och lagade. Och mobilen fungerade alltid. Det kanske inte var sa estetiskt vackert men i en ytlig varld bevisade vi att det ar insidan som raknas.

Men nu ar det alltsa slut. Igar kvall drabbades mobilen av displayblodning. Nar jag skulle titta efter vad klockan var sag jag en stor svart flack pa skarmen. Varken hjartmassage eller konstgjord andning hjalpte. Det ar med stor sorg och saknad jag vandrar vidare i varlden. Ensam. Men stark.

Klimatforandring. Den 28:e december pulsade jag med Jonas och Elsa genom flera decimeter tjock sno pa knappt 2000 meters hojd i Cedarreservatet i Choufbergen, Libanon. For tre dagar sedan, den nionde, var jag nere pa 18 meters djup och tittade pa sjogurkor, trumpetfiskar och andra markliga varelser i Akabaviken, Jordanien. Dagen darpa vandrade jag i oknen i Wadi Rum.

Lawrence av Arabien ar delvis inspelad i Wadi Rum for den som minns branta rodbruna klippor, upp till 300 meter hoga, som skjuter upp ur sanden. Vinden och sanden har gjort markliga spar och urgropningar i bergssidorna vilket gor att det ser valdigt dramatiskt ut. I tva dagar vandrade jag omkring i det vackra landskapet. Det finns nagra sanddyner men marken ar mestadels slat och stapplik och bestar av grus och sand. Jag sov i ett talt pa det statliga resthouse som finns i byn Rum. Jag hade hort att natten i oknen kan vara kall, men att jag skulle frysa i understall, strumpor, mossa, sovsack och tva filtar hade jag inte raknat med. Aven om det ar vinter och sovsacken tunn. Forsta natten regnade det och jag gladdes over att personalen overtalat mig att inte sova pa taket, under stjarnhimlen. Manen los sa klart att man hade kunnat vandra hela natten och anda orientera sig bra mellan bergen.

Okenlandskapet paminde mig om den svenska fjallvarlden. Enda stora skillnaden var att snon var sand. Man fick samma kansla av att har bestammer naturen, du kan vistas dar men inte pa dina vilkor. Du maste anpassa dig for att overleva. Forsta dagen, efter fyra timmars vandring, sag jag tva sma vita blommor med gula standare som stack upp ur sanden, 2-3 centimeter hoga. De vaxte dar mitt i ett hav av sand, grus och sten. Otroligt! Avsaknaden av sanddyner gor att framkomligheten med jeep var bra och ganska ofta kunde man se turister pa jeepsafari. Som skotrar i Are. Pa vag hem i skymningen motte jag en jeep som korde fast i sanden. Jag stod och tittade pa medan foraren gasade och pa sa satt tvingade hjulen djupare och djupare ned i sanden. Jag bler overtygad om att de var stadsbor nar en av passagerarna gick och satte sig pa motorhuven medan foraren gasade. For att fa faste? Dumma 08:or. Jag har varit med om att fastna i sno tillrackligt manga ganger for att veta att det inte ar en bra taktik.

Eftersom jag gillar utsikter var jag tvungen att forsoka klattra upp pa ett av de branta bergen. Men jag fick ge upp 40 meter fran toppen, det var lite for farligt att klattra upp sjalv. Ingen visste ju var jag var och jag hade varit tillrackligt vaghalsig som tagit mig sa langt. Jag satte mig pa en klippa och at min matsack medan jag njot av utsikten. Nagra korpar flog hogt ovanfor mig och kraxade, det ekade kusligt mellan bergen. Verkligen inget mysigt ljud. Bergens formation gor ekot valdigt starkt, varfor man pa langt hall kunde hora boneutropen fran mosken i Rum.
Nar jag klattrat ner fran klippan och slog pa telefonen pep det till. Forvanad over att jag hade tackning laste jag meddelandet. Mitt i den jordanska oknen fick jag det glada beskedet att jag hade blivit farbror igen. Otto hade fotts. Harligt, valkommen till familjen Otto! Vi ses snart.

Nu ar jag tillbaka i Akaba, denna ocharmiga och trakiga stad vid Akabaviken. Det ar Eid, hogtid, och staden ar full med semesterfirande jordanier. Liksom hotellen, vilket tvingar mig att sova pa taket for mostsvarande 55 kronor. Priserna i Jordanien ar valdigt markliga, ibland ar det dyrt och ibland tokbilligt. Till priset av en natt pa ett smutsigt och snuskigt hotells tak kan man kopa 35 falafel. Jag hade hoppats pa att gora tva dyk imorgon men det var for fa anmalda sa jag far noja mig med snorkling i ett korallrev. Joakim kommer snart tillbaka fran Egypten och sedan drar vi norrut igen.

Hur fan gick det här till? Klockan var halv fyra på natten och jag tittade ut genom bilfönstret. Joakim och Rami sov. Vägen var bred och vi mötte sällan någon bil. Månen lös klart och himlen var full av stjärnor, på långt håll lös ljusen från en stad vi passerade. Jag som brukar kunna sova var som helst kunde inte somna, sätena i den moderna bilen var fruktansvärt obekväma, "som en kyrkbänk" tyckte Joakim. Jag undrade vad jag höll på med. Jag satt i en taxi mellan Amman och Akaba, Jordaniens viktigaste hamnstad i Akabaviken, Röda havet. Vi skulle komma fram runt fem på morgonen och sova ett par timmar innan vi tog båten till Egypten. Joakim och Rami hade bestämt sedan länge att de skulle åka dit och när jag träffade Joakim i Beirut runt nyår frågade han om jag inte ville följa med. Även om det lät kul så blev jag inte exalterad av tanken att korsa Siani, uppleva kaoset i Kairo och se pyramider. Av alla länder i Libanons närhet är Egypten det land, bortsett från Cypern, jag för tillfället är minst intresserad av. Syrien och Jordanien lockar mig mycket mer. Liksom östra Turkiet och Saudiarabien. Men jag hängde på, jag sa att jag kanske skulle hoppa av i Amman men innerst inne trodde jag nog att jag skulle följa med hela vägen. Det som störde mig lite var den begränsade tiden, Joakim och Rami skulle inte vara i Egypten mer an 6-7 dagar. Jag ville inte stressa, det kändes onödigt. Då kändes det bättre att se Jordanien mer ordentligt. Jag vill ge Egypten och Israel/Palestina mer tid, inte leka japan och känna att det ar en massa saker jag inte hinner göra eller se. De känns som den typen av länder man vill komma väl förberedd och påläst till. Egypten var en annan resa, inte den här. Det var det jag kom på när jag satt där i taxin.

Jag har ingen guidebok och hade lämnat mitt arabiska lexikon hemma. Vad skulle jag göra själv i Akaba? Skulle jag åka tillbaka norrut eller till öknen i öster? Vad skulle jag göra där? Joakim ville gärna se Jordanien på väg tillbaka från Egypten, jag tänkte att det kanske vore bättre att åka till Egypten i alla fall. Så kunde vi se Jordanien sedan. Inget av alternativen kändes perfekt. Men allt löste sig när vi tog in på ett hotell vid femtiden imorse och jag såg en plansch på vaggen. Fast jag inte bestämde mig helt forrän vi kom till hamnen vid halv elva så visste jag genast vad jag helst ville göra.

Joakim och Rami kom nyligen till Egypten. Antagligen har de just hittat en taxi och är på väg genom Sinai mot Kairo. Jag sitter i Akaba, om jag sticker ut huvudet från internetcafeet kan jag se Eilat i Israel och på andra sidan viken Egypten. 20 km österut ligger Saudiarabien. Jag ar trött men glad. Jag har bestämt mig för att uppfylla en dröm, de närmaste fyra dagarna ska jag ägna åt att ta dykcertifikat. Det känns skitbra att göra det i Akaba. Jag vet inte vad det är men jag tycker det ar ett tufft namn. Smaka på ordet. Akaba. Staden Lawrence av Arabien stormade tillsammans med arabiska stammar och befriade från ottomanerna för snart 90 år sedan. Första intrycken av staden är att den inte är speciellt mysig eller vacker, men skitsamma.

Jag fick ett ganska bra pris och ser verkligen fram emot att lära mig dyka. Men jag är skraj också, fan det är ju läskigt med djupt vatten. Tuber och skit. Det blir tidigt i säng ikväll för att vara i toppform imorgon bitti. Jag har inte hittat den perfekta lösningen, för den finns inte. Jag tror inte jag kommer ångra att jag stack från Beirut eller att jag stannade i Akaba. Jag hade inte ångrat mig om jag åkt till Egypten, det hade blivit bra det också. Men just nu känns det bra att räkna timmarna tills klockan blir nio imorgon bitti. I Akaba.

Damascus. Det är härligt att vara tillbaka, jag gillar verkligen den här staden. Jag kom hit sent igår kväll och sov en natt hos min vapendragare Joakim som jag träffade för första gången i Shatila för en och en halv månad sedan. Jag har skjutit upp de flesta besluten och vet fortfarande inte vad jag ska hitta på men som det ser ut nu så åker jag söderut om en timme tillsammans med Joakim och hans tjeckiske polare Rami. Frågan är hur långt jag åker med dem och vad jag hittar på om jag inte gör det? Jordanien nästa!

Den perfekta losningen. Jag har blivit sjuk. Jag har forsokt komma pa om jag atit nagot olampligt eller om jag blivit smittad pa annat satt. Jag tror det hande i samma veva som jag blev tvungen att flytta ut fran Rue Monot i slutet av november och jag var tvungen att fatta beslut som var beroende av saker jag inte visste nagot om. Det ar en mental sjukdom som jag kallar den perfekta losningen. Vanliga symptom: Ambivalens som leder till apati. Valet mellan tva eller flera goda ting blir omojligt att gora da det inte gar att veta vilket som leder till total lycka.

Nar jag tanker efter sa tror jag det kom over mig i varas nar jag forsokte planera den perfekta sommaren. Det blev en valdigt bra sommar, tack vare att planeringen sprack. For det ar sa jag fungerar, jag vill inte planera -da kanner jag mig last. Jag vill kanna frihet och kunna hoppa pa vilken buss, bat eller cykel som helst och gora det jag kanner for i stunden. Darfor lider jag nu extra mycket av denna mystiska sjukdom och onskar inget hellre an att jag vaknade ur feberyran och fattade ett beslut med vetskap om att det inte finns nagon perfekt losning och med vissheten om att jag valdigt sallan angrar nagot beslut jag fattar.

Men nu ar jag sjuk och vandas over vad jag ska ta mig till. Vilken ar den perfekta losningen? Jag tycker trivs valdigt bra i Beirut men kanner mig fardig med det jag gjort har. Jag kommer att aka tillbaka hit, det rader det ingen tvekan om. Bast att utnyttja tiden jag har och se mig omkring lite. At vilket hall ska jag aka? Orkar jag resa ensam? Klarar jag av att resa med andra nu nar jag ar sa van att bara tanka pa mina egna behov? Hur lange ska jag vara borta? Dagens I-landsproblem.

Jag kanner mig som nar jag var sex-sju ar och gick till Brunkulla, ett cafe i Ostersund, med mamma pappa och Jonas. Jag kunde sta och titta pa alla kakor och bakelser i oandlighet, det gjorde ont i hela kroppen for jag visste att jag var tvungen att valja bort nastan allt. Wienerbrod, mandelsnitt, graddbakelser... Oftast valde jag kokosbollen, det var det sakra kortet bland allt det goda. Det finns alltid plats for en kokosboll. Pa samma satt slutar det nastan alltid med att jag koper 88:an.

Klockan ar halv ett nu. Det ena alternativet kraver att jag befinner mig i Damascus imorgon bitti. Jag har en lagenhet att saga upp och stada ur, tva vaskor att packa och lite annat smafix att styra upp. Det borjar bli dags att bestamma sig nu. Libanon ar omgivet av Medelhavet och Syrien, oavsett vad jag gor sa kommer jag passera Damascus, det kanske ar lika bra att sticka dit ikvall aven om det blir stressigt och jag inte har nagra rena klader? Eller?

Om det fanns en kokosboll skulle jag valja den.

02.48 -Ur dagboken natten till tisdag "Det ar markligt hur fort det forandras. I nastan exakt tre manader var jag ensam. Det var upp till mig om det skulle handa nagot. Jag hade ingen att diskutera svara beslut med, ingen att ty mig till. Oftast ingen att dela upplevelser med. Det var jag, jag, jag. Jag hade valt att ha det sa.

I samma sekund som Jonas och Elsa svangde runt hornet och blev synliga i gangen for ankommande resenarer pa Beiruts flygplats tog ensamheten slut. Jag blev vi. Vi var tillsammans i femton dagar. Vi gjorde en valdig massa saker tillsammans. Vi upplevde och slappade, pratade och garvade. Och vi at fantastiska frukostar.

Alldeles nyss tog det slut. Vi stoppade vaskorna i bakluckan och tog farval. Chaufforen startade motorn och bilen for ivag nedfor en tom Rue Damas. Jag stod och sag efter den, langt borta svangde tva roda ljus av vagen. Jag var ensam igen.

Imorgon, eller kanske i overmorgon, ska jag fatta ett par beslut som ror min narmaste framtid. Jag ar nyfiken pa vad jag kommer bestamma mig for att gora, det ska bli valdigt intressant att se. Men nu ska jag sova."