En önskan

Jag lämnar Hashem på stengången utanför huset. Det gulgröna ljuset från strålkastarna som lyser upp bosättningen Tel Rumeida bryter igenom trädkronan och gör hans ansikte spräckligt. Jag kramar hans hand en sista gång, vänder om och går nedför den lilla trappan. Smyger tyst längs med husväggen, i skydd av grenarna från buskaget. Rakt under bosättningen. Av gammal vana sneglar jag uppåt för att se om någon är ute på balkongen eller i fönstret, redo att kasta en flaska med urin eller kanske resterna från middagen. Men ingen syns till, allt är stilla.

Jag följer stengången och fortsätter runt hörnet. Bakom nästa hörn leder några trappsteg ned till en becksvart jordplätt där det luktar sopor. 10 meter senare tar jag tag i en bit av en mur och trevar mig försiktigt upp på några cementklumpar. Jag vill inte snubbla och ramla över taggtråden. Jag ser inte stigen i mörkret utan går försiktigt genom gräset och skräpet mot ljuset från gatlyktan 50 meter bort. Sedan den israeliska armén stängde vägen upp till bosättningen Tel Rumeida år 2000 är det här enda vägen till och från Hashems hus.

Tre månader går fort, imorgon förmiddag åker jag med mitt team till Jerusalem för några avslutande utvärderingsdagar. Sedan hem till Sverige. Minnesbilderna från en historia Hashem berättat far genom huvudet medan jag snavar framåt: En natt i maj 2003, under rådande utegångsförbud, bär Hashem sin höggravida fru Nasrin samma stig som jag går på nu. När han smiter över gatan blir han upptäckt av en grupp soldater som ropar åt honom att stanna. Hashem visar befälet dokumentet från sjukhuset som doktorn skrivit ut. ”Gå hem och låt henne dö i huset”, säger befälet och viftar åt Hashem att försvinna. När Hashem protesterar hotar befälet att skjuta honom. Hashem vänder om. Han gömmer sig med Nasrin i det höga gräset en bit upp i backen och väntar tills soldaterna försvunnit. När allt är lugnt och stilla igen väntar han ett tag till och gör sedan ett nytt försök. ”Stopp där!” Upptäckt igen. Ett annat befäl kommer fram till honom med sina soldater och frågar vad han gör ute under rådande utegångsförbud. Hashem visar dokumentet och berättar att Nasrin måste till sjukhuset eftersom hon är på väg att föda. Befälet läser pappret. Han uppmanar sina soldater att söka igenom området efter fler palestinier som trotsar utegångsförbudet. När alla är utom synhåll vänder hans sig till Hashem och säger ”fort, spring över gatan och försvinn härifrån!”. Nasrin födde Yunis 20 minuter efter att de kom till sjukhuset.

Nu är jag nästan framme. Jag går ner på huk och tar mig nedför den korta men branta sluttningen för att komma till den sista trappan som leder ut på gatan. Jorden är torr och lös, det är lätt att halka. Så kommer jag äntligen ut på gatan.

En kväll i maj 2005 samlas ett sextiotal personer hemma hos Hashem. Där finns palestinier och internationella, men också många representanter från den israeliska fredsrörelsen. Syftet är att låta fredsaktivister från båda sidor mötas för att skapa en relation och dialog, samt tala om framtida samarbete. ”Jag känner igen dig” säger Hashem när han tar en ung skäggig israel med glasögon i hand. ”Vi måste ha träffats förut”, fortsätter han. Israelen säger att Hashem måste ta fel, att de aldrig setts. Men Hashem är övertygad. ”Jag vet att vi träffats”, säger han. ”Har du varit i Hebron förut?” undrar Hashem. Det har israelen. Hans namn är Yehuda Shaul, grundare till den israeliska organisationen ”Breaking the Silence” som uppmuntrar och uppmanar soldater som tjänstgjort på ockuperat palestinskt territorium att tala ut om vad de sett och upplevt. Det visar sig att Yehuda och Hashem har mötts en gång tidigare. Yehuda tjänstgjorde som soldat och befäl i Hebron under 14 månader 2002-2004, det var han som lät Hashem bära Nasrin till sjukhuset den där natten i maj 2003.

Numera är Hashem och Yehuda goda vänner. Många av Yehudas och Breaking the Silences turer till Hebron gör besök hemma hos Hashem för att visa deltagarna i turerna hur det är att bo granne med Hebron-bosättarna.

Hashem och Nasrin Al-Aza med det dokument Nasrin fick utskrivet från sin doktor strax innan hon födde sin andra son Khaled i slutet av maj i år. Denna gång rådde lyckligtvis inget utegångsförbud och dokumentet behövde aldrig visas upp. Eftersom vägen är avstängd för palestinsk fordonstrafik var Nasrin tvungen att gå/ bli buren ner till Checkpoint 56.

Jag går den branta backen nedåt. Hundra meter ned ligger Checkpoint 56 som är en av de Checkpoints som skiljer den israelisk-kontrollerade delen av Hebron från den palestinska. När jag kommer fram sitter en ung palestinsk man på marken framför en soldat som hänger mot ett räcke. Det har jag aldrig sett förut. Hebron fick nya soldater förra onsdagen och på en natt förändrades läget radikalt i staden. Den nya styrkan är uppenbart mycket otrevligare än den tidigare. Över allt ses palestinier stå lutade mot husväggar och murar i väntan på att få sina ID-kort kontrollerade. Min vän Badees fyra årige brorson blev kroppsvisiterad med metalldetektor på sin väg hem häromdagen och min påse med ris blev genomsökt igår. Till exempel. Tilltalstonen från soldaterna har blivit mycket råare och deras attityd hårdare. Vi följeslagare och andra internationella har plötsligt fått betydligt svårare att röra oss fritt i Hebron och har anklagats för att ”provocera människorna som bor i staden” vid otaliga tillfällen den sista veckan.

Jag tittar på palestiniern och vänder blicken mot soldaten. Jag vet inte, för jag var inte på plats från början. Men jag är ändå säker på att soldaten kommenderat palestiniern att sätta sig på marken. Syftet: förnedring. Jag går förbi. Det har varit en lång dag, energin är slut och jag orkar inte mer. Hatar mig själv för det.

Det är sant att polisen ingrep mot bosättarna när de försökte attackera och stoppa Yehuda och Breaking the Silences tur till Hebron i fredags. Tyvärr tycks det dock ha varit ett undantagsfall, igår tvingades Yehuda vända vid infarten till Hebron eftersom polisen vägrade låta honom passera. Juli har varit en mörk månad i Hebron med flera bosättarattacker mot palestinier och internationella. Polisen skapar allt mer problem för de internationella organisationerna i staden och de nya soldaterna gör livet svårt för den palestinska civilbefolkningen. Det är tungt att lämna Hebron när allt pekar så dystert nedåt.

”Ruh! Ruh!” (Stick! Stick!) hör jag soldaten ropa när jag långsamt vandrar bort från Checkpoint 56. I mitt huvud ser jag hur palestiniern reser sig upp, borstar gruset från byxorna och går hemåt.

Jag såg ett stjärnfall igår. Om jag fick önska om så skulle jag önska att människor runt om i världen, men framför allt i Israel, började lyssnade på vad de israeliska freds- och människorättsorganisationerna rapporterar från Hebron. Så vansinnet kunde få ett slut.

Episod V: Hebron-polisen strikes back

En liten israelisk bosättarflicka tittar på när ett sjuttiotal poliser skyddar den israeliska organisationen Breaking the Silences tur i Hebron. Strax därpå kastas ett tiotal ägg mot gruppen. Ett par av de drygt hundra bosättarna som störde turen greps av polisen.

I fredags strax efter tio rullade en buss in i centrala Hebron. På den fanns Yehuda Shaul, grundare av den israeliska organisationen Breaking the Silence som samlar vittnesmål från soldater som tjänstgjort på ockuperat palestinskt område. Breaking the Silence vill tala om det moraliska priset för ockupationen och menar att det israeliska samhället vänder bort blicken och förnekar vad som sker i dess namn. Tio personer följde med Yehuda Shaul denna morgon för att lyssna på hans berättelser från Hebron där hans tjänstgjorde i 14 månader som soldat och befäl 2002-2004.

Som jag berättat tidigare, har Breaking the Silence inte kunnat genomföra sina guidade turer sedan slutet av april i år, anklagade för att ”störa den allmänna ordningen”. Bosättarna i Hebron kallar Breaking the Silence ”terrorister” och har på olika sätt – med och utan våld – hindrat turerna från att kunna genomföras. Domstolsbeslut som understryker organisationens rätt att komma till Hebron har hittills inte hjälpt eftersom polisen valt att inte ingripa mot bosättarna. Denna morgon väntade ett 70-tal poliser på Breaking the Silence. Det visade sig snart att polisen denna gång bestämt sig för att skydda organisationens rätt att genomföra en tur igenom staden.

Bosättarna, ledda av den ökände Baruch Marzel, försökte blockera vägen för Yehuda och hans grupp men polisen knuffade iväg dem. Marzel och andra försökte flera gånger bryta sig igenom den 50 man starka mur av poliser som omringade Breaking the Silence men utan att lyckas. Stämningen var väldigt upprörd när polisen långsamt, långsamt röjde vägen och tillät Yehuda att gå uppför Shuhada Street i centrala Hebron. Drygt ett hundra bosättare i alla åldrar var på plats. Någon hade sin bebis i famnen, andra höll sina treåringar i handen. Bosättarna spelade musik på högsta volym från sina fönster och skrek förolämpningar till Yehuda i megafon (terrorist, psykopat, förrädare, och så vidare). Tre containrar släpades fram för att blockera gatan på olika ställen. Det buades, skreks och knuffades. Barn som ställde sig i vägen, föstes undan av polisen.

Baruch Marzel knuffas bort av polis och faller till marken när han försöker angripa Yehuda Shaul i gul skjorta och hatt, grundare av Breaking the Silence.

Jag gick bakom Yehuda och utanför poliskedjan som skyddade honom och hans grupp. För första gången utan västen som talar om att jag är ekumenisk följeslagare eftersom stämningen var för upprörd – vår närvaro uppskattas inte av bosättarna i Hebron (anarkist, antisemit och nazist är vanliga glåpord vi får höra). Plötsligt kom tre poliser springande med en bosättare, slängde in honom i en bil och stängde dörren. Efter sprang ett femtontal andra bosättare, däribland flera barn, som försökte slita den gripne ur polisens händer. När det inte lyckades slog de på bilen och försökte hindra den från att åka. Fler poliser anslöt och bilen lyckades komma iväg. Många var väldigt upprörda, men jag såg också en hel del bosättare med leenden på läpparna – kul med lite fredagsaction.

Under de två timmar som det tog Breaking the Silence att vandra cirka 800 meter uppför Shuhada Street greps flera bosättare. Ett tiotal ägg kastades mot Yehudas grupp och stundtals var kaoset totalt. Det är första gången under mina 12 veckor i Hebron som jag ser polisen ingripa mot bosättarnas våld i staden – trots många attacker mot palestinier, oss följeslagare, Breaking the Silence och internationella politiker. Det är för tidigt att säga om polisens agerande var en engångsföreteelse eller om någon på högre ort beslutat att ta itu med bosättarnas beteende i staden. Breaking the Silence kunde inte genomföra hela sin tur som bland annat består av ett besök hos en palestinier med många års fredsengagemang och som bor granne Baruch Marzel och bosättningen Tel Rumeida. Fredagens händelser var, trots detta faktum och bosättarnas våld, ett litet steg framåt.

Hebron rehabiliteras och återupplivas

Ett av hundratals hus i Hebrons gamla stad som restaurerats av Hebron Rehabilitation Commitee i syfte att bevara och bejaka stadens historia samt återbefoka det gamla centrum som övergivits av många palestnier på grund av de israeliska bosättarnas- och den israeilska militärens närvaro.

Hebron grundades för ca 5500 år sedan och är därmed en av världens äldsta städer. Här sägs Abraham, Sara, Isak, Jakob och deras fruar ligga begravda vilket gör staden helig för alla ”bokens folk”: kristna, judar och muslimer. Hebron har styrts av romare, bysantiner, korsfarare, muslimska imperier, ottomaner och det brittiska mandatet. Den gamla delen av staden är lika stor som Jerusalems dito och innehåller fantastiska byggnader som är upp till 1000 år gamla.

Idag bor cirka 170.000 människor i Hebron. Den israeliska ockupationen och de israeliska bosättningarna inne i stadens centrum har medfört att delar av staden helt eller delvis stängts av för palestinier. Den viktigaste affärsgatan Shuhada Street, med de gamla kött- och grönsaksmarknaderna är delvis förbjuden för palestinier att röra sig på. Utegångsförbud (upp till tre månader i sträck), checkpoints och räder av den israeliska armén har gjort livet svårt i den gamla staden som numera kallas ”Ghost Town”. I området runt den gamla souken (marknaden) har 42% av husen och lägenheterna i övergivits och knappt 80% (ca1,800) av alla de butiker som tidigare utgjorde Hebrons kommersiella centrum stängts (källa B'tselem). En del av butikerna har stängts på order från militären, men majoriteten har stängts på grund av att det helt enkelt blivit omöjligt att leva på inkomsterna då allt fler kunder flyttar från- eller undviker att handla i området. Hebron var tidigare ett viktigt handelscentrum och därför en relativt rik stad. Idag deltar tusentals människor i Röda Korsets matprogram.

Den palestinska myndigheten grundade Hebron Rehabilitation Committee (HRC) år 1996. Den fristående organisationens mål är att uppmärksamma Hebrons unika kulturarv och bevara stadens arkitektoniska identitet. Genom att restaurera och återuppliva den gamla staden vill organisationen få palestinska araber att flytta tillbaka till de övergivna husen vilket hindrar de israeliska bosättningarna från att expandera och ta över staden. HRC får internationellt stöd från bland annat Spanien och SIDA och har hittills restaurerat över 800 lägenheter. Tidigare i våras arrangerade Arkitekturmuseet en utställning om Hebron i samarbete med Arkitekter Utan Gränser och HRC.

Jag får en guidad tur i staden av den unge civilingenjören Islam. Han arbetar sedan två år med HRC:s restaureringsprojekt och berättar om hur arbetet fungerar i praktiken.
- Vi ändrar helst ingenting av den ursprungliga arkitekturen, säger Islam. Vi försöker använda samma material och tekniker – allt för att resultatet ska bli så identiskt med originalet som möjligt. Mestadels är det sandsten som gäller.

Islam är en av de drygt 50 anställda på Hebron Rehabilitation Commitee som arbetar med att restaurera Hebrons gamla stad.

Levnadssättet har dock förändrats genom århundradena. Många av husen har två eller tre våningar med flera rum på varje plan, byggda för att husera en stor familj. Islam berättar att allt fler vill ha egna mindre lägenheter, att bo tillsammans med farföräldrar, mostrar och kusinbarn är inte längre en självklarhet. För att göra husen mer funktionella avgränsas de ofta och delas upp i flera lägenheter.
- Men vi ändrar så lite det bara går, säger Islam. Istället för att mura igen ett valv och skapa en ny vägg sätter vi till exempel upp en dörr. Vi kan försegla den om familjerna som flyttar in vill det, men det ska synas att det egentligen varit en passage där, fortsätter han.

Islam tar mig till ett nyligen färdigrenoverat hus där han visar mig runt och berättar hur arbetet gått till. Vissa konstruktionstekniker har gått förlorade genom århundradena vilket lett till en del bekymmer. Genom problemslösning och studier av gamla ritningar har det mesta kunnat lösas. Byggnadsarbetarna har gått kurser för att lära sig utföra arbetet på rätt sätt, vilket är ett av flera exempel på positiva bi-effekter av HRC:s restaureringsarbete. Ett annat är de hundratals arbetstillfällen som skapats direkt eller indirekt i Hebron med omnejd.

Urvalsprocessen skiljer sig, men kontakt tas alltid med husets ägare. Restaureringenskostnaderna är gratis men ägaren förbinder sig att låta andra bo i huset de första fem åren efter renoveringen. Hebronborna kan sedan ansöka om att flytta in i lägenheterna, vem som till slut flyttar in bestäms av HRC.

- Vi vill att de tar hand om husen, säger Islam. Det historiska och kulturella värdet är enormt så vi gör en bedömning av ansökandena innan vi väljer vilka som får flytta in. Vi vill stärka banden mellan befolkningen, husen och staden, fortsätter han.
Trots att hyran är gratis och att el, vatten och sjukförsäkring täcks av HRC är det inte alltid lätt att få folk att flytta till den gamla staden. Det säger en del om de israeliska bosättarnas - och den militära närvarons - inverkan på livet i området.

- De allra flesta som flyttar tillbaka är väldigt fattiga, säger Islam. Det är problematiskt, vi skulle vilja ha en större mångfald bland människorna som bor i området, men som läget är just nu – vad kan vi göra? undrar han och slår ut med armarna.

HRC:s arbete är inte okontroversiellt bland lokalbefolkningen.
- För många som knappt har mat på bordet är det svårt att motivera varför vi lägger ner dyra pengar på att restaurera gamla stenhus när det hade varit billigare att riva dem och bygga nytt. Jag har full förståelse för det, men jag tycker ändå att vi gör rätt som bevarar denna unika stadsdel, fortsätter Islam.

HRC:s arbete har gett resultat. Genom att restaurera skolor, förbättra infrastruktur, anlägga lekplatser och renovera människors hem har man lyckats vända den negativa utflyttningstrenden – numera ökar befolkningen i området. Nyligen kom organisationen ut med en tjock fotobok som beskriver HRC:s arbete och berättar om stadens historia, politiska situation, invånare samt lokala specialiteter som glas- och sandaltillverkning.

Hebron Rehabilitation Commitee förtjänar att uppmärksammas. Att finna ett sådant positivt och mångfacetterat projekt i en stad med en så svår situation som den Hebron befinner sig i ger hopp för framtiden. Många människor världen över kan lära från deras arbetssätt och filosofi när det gäller bevarandet av unika miljöer.

Yehuda försöker bryta tystnaden

Yehuda Shaul, 25, i hatt och vinröd skjorta omringad av bosättare och polis när han försöker genomföra en guidad tur till Hebron med den israeliska organisationen Breaking the Silence den 13:e juni. Alla filmar och fotograferar för att kunna använda materialet mot varandra.

- Vi vill prata om det moraliska priset och ansvaret för ockupationen. Folk måste få veta vad som pågår. Orden kommer från israelen Yehuda Shaul som tjänstgjort 14 månader som soldat och befäl i Hebron.
Yehuda var en av dem som grundade den israeliska organisationen Breaking the Silence, bestående av veteraner från de ockuperade territorierna. Organisationen samlar och sprider information om vad de sett och upplevt under sin militärtjänstgöring - hittills har hundratals intervjuer med veteraner genomförts. Många vittnesmål finns tillgängliga på organisationens hemsida, liksom filmade intervjuer. Breaking the Silence, som är politiskt oberoende, skriver bland annat följande:

Our testimonies portray a different and grim picture of questionable orders in many areas regarding Palestinian civilians. These demonstrate the depth of corruption which is spreading in the Israeli military. While this reality which is known to Israeli soldiers and commanders exists in Israel's back yard, Israeli society continues to turn a blind eye, and to deny that which happens in its name.

Berättelserna från hemkommande soldater är många gånger chockerande och Breaking the Silence är kända långt utanför Israels gränser. Informationsarbetet sker bland annat genom guidade turer till Hebron, under 2007 genomfördes över 140 sådana med cirka 3000 deltagare. Främst deltog israeler och bland dessa runt 300 unga rekryter.(1)

Breaking the Silence är inte populär bland Hebrons bosättare. Sedan starten 2006 har Yehuda Shaul och Breaking the Silence turer kontinuerligt störts av bosättare. Taktiken har varierat. Bosättarna har kastat ägg, stenar och tomater, delat ut flygblad, ropat förolämpningar och slagits. Den senaste tiden har bosättarna i Hebron blivit allt mer beslutsamma om att stoppa turerna och våldet har eskalerat trots att såväl israelisk polis som militär varit närvarande.

Sedan slutet av april har Breaking the Silence hindrats från att genomföra sina turer i Hebron. Efter ett beslut från brigadgeneralen Udi Ben Muha har Breaking the Silence stoppats av polis och militär på väg in i staden anklagade för att vara ett hot mot ”public order and safety”.(2) Detta eftersom deras närvaro retar bosättarna och leder till konfrontation med dessa.(3) Militären utfärdar en ”closed military zone” när Breaking the Silence besöker Hebron vilket tvingar dem att lämna staden. Den 21:a maj vände sig Breaking the Silence till Israels Högsta domstol för att pröva om brigadgeneralens beslut var förenligt med israelisk lag.
- The Hebron Police have become the executive wing of the Hebron Settlers, and we cannot accept this kind of politicization of the law, skrev Michael Sfard, Breaking the Silence advokat i ett pressmeddelande.

Breaking the Silence har trots brigadgeneralens beslut försökt genomföra sina turer till Hebron. Jag deltog i en av dessa den 30 maj. Yehuda lyckades lura sig förbi den första militärposteringen men när vi kom till centrala Hebron var bosättarnas säkerhetspersonal redan på plats liksom Anet Cohen, en av de mest ökända bosättarna i Hebron som kröp in under Breaking the Silence buss tidigare i år vilket hindrade dem från att besöka Hebron.
- Låt er inte provoceras av bosättarna, det är precis de är ute efter. De kommer förolämpa er, försöka överrösta mig och kanske kasta ägg eller knuffas, sa Yehuda när det var dags att stiga ur bussen. Vad ni än gör så rör dom inte! Inte ens om de blir våldsamma, då kommer de polisanmäla er och de vinner. Välkomna till Hebron! avslutade Yehuda innan han lämnade bussen med sin videokamera i högsta hugg.

Därefter utspelade sig ett riktigt spektakel. Yehuda omringades genast av upprörda bosättare. Tre polisjeepar, en arméjeep och flera soldater anlände till platsen innan jag hann ut ur bussen. Bosättarnas informationscenter intill höjde musiken i högtalarna vilket gjorde det svårt att höra vad som sades. Att en bosättare skrek saker på hebreiska i en megafon gjorde inte saken lättare. Det var komiskt att se hur alla filmade varandra, såväl Yehuda som bosättarna och polisen hade varsin videokamera i högsta hugg – alla med syfte att använda materialet mot varandra. Polisen hindrade Yehuda från att passera med gruppen och hotade att utlysa en ”closed military zone”. Yehuda hade konstant kontakt med organisationens advokat som talade om för honom hur han skulle agera. Anet Cohen försökte övertyga polisen om att arrestera Yehuda men fick inget gehör.

De ökända Hebron-bosättarna Anet Cohen och Baruch Marzel i samtal med polisen den 13:e juni i samband med att bosättare blockerar Breaking the Silence buss vid infarten till Hebron.

Efter en knapp halvtimmes cirkus visade polisen ett papper på att militären utlyst en ”closed militray zone” och vi tvingades lämna Hebron efter att Yehuda först fotat dokumentet i syfte att använda det i Högsta Domstolen.
- Yehuda, berätta vad du gjorde mot de palestinska barnen! ropade en bosättare i megafonen medan vi klev på bussen igen.
Bosättaren syftade på Yehudas militärtjänstgöring i Hebron och det var uppenbart att han ville diskreditera Yehuda.
- Han förstår inte att det är precis det som Breaking the Silence går ut på, log Yehuda medan vi körde ut ur Hebron.

Istället för Hebron fick vi en tur till Susiya, dit vi följeslagare åker varje vecka. En polisbil följde efter bussen hela dagen och ytterligare en ”closed military zone” utlystes innan vi återvände med gruppen till Jerusalem.

50-60 bosättare blockerar Breaking the Silence vid infarten till Hebron den 13:e juni.

Den 5:e juni träffade Breaking the Silence en överenskommelse med staten om att de inte skulle hindras från att besöka Hebron. Fredagen den 13:e juni kom Yehuda tillbaka med en ny busslast deltagare. Vid infarten till Hebron blockerades dock bussen av 50-60 bosättare. De ställde kvinnor med barnvagnar framför bussen och samlades runt omkring dem. En kvinna satte sig på gatan och läste Toran. Vi följeslagare var på plats för att observera vad som skedde. Ett tiotal poliser var på plats liksom flera militärer. Scenariot upprepade sig: Yehuda gav sig ut med videokameran bland bosättarna, det ropades i megafon och var allmänt rörigt. Alla fotade alla. Aktionen pågick i över två timmar. Polisen ville inte släppa in bussen mer än en liten bit in i staden. Vi förstod alla att bosättarna skulle sätta upp en ny blockad längre ned på gatan om polisen röjde vägen vid den första. I samråd med advokaten beslöt Yehuda att inte anta polisens bud eftersom de då kunde hävda att turen kunnat genomföras.

Jag blev också fotat av bosättare. En bild publicerades senare på deras hemsida. I bakgrunden tillrättavisar en 15-årig judisk pojke två internationella observatörer från TIPH.

Ännu en gång fick Breaking the Silence åka till Susiya med poliseskort. En buss med tyska parlamentsledamöter som skulle följt med Yehuda in i Hebron fick återvända till Jerusalem.

Källa:
1, 2, 3: Yehuda Shaul, Breaking the Silence tour i Hebron, 30/5 2008

Mohannad

Mohannad

-What’s your name?
-Johannes.
- Yo-hans?
- No, Johannes.
- Yo-hans?
- Yes, something like that. Yo-hans.
- Mohannad ahsan. Ajmal! (Mohannad är bättre, det är vackrare!)

Mohannad, tänkte jag. Varför inte? Redan den första veckan började jag presentera mig som det och nu är det ytterst få i Hebron som vet vad jag egentligen heter. Mitt nya namn hade den intressanta effekten att många trodde sig vara säkra på mitt ursprung. Det tog ett ett tag innan jag förstod varför.

De första gångerna folk frågade om jag var från Turkiet fattade jag ingenting. Under mina 25 år har jag hört folk som undrat om jag är rysk, finsk, tysk, samisk, amerikansk eller britt. Men aldrig turk. I början funderade jag på om det kom många kritvita turkar med blå ögon och långt, rakt, brunt hår till Hebron. Sedan förstod jag.
- Är du med på teve?
- Teve? Skratt. Nej, nej. Varför tror du det?
- Jo! På kanal fyra!
- Kanal fyra?
- Ja. Du är jättelik en kille där, han heter också Mohannad!

Det visade sig att en turkisk såpopera är omåttligt populär i Hebron. Och att någon som heter Mohannad är den största stjärnan. Och att folk tycker vi är lika varandra. Alla, alla, i Hebron vet vem såpastjärnan Mohannad är.

Mohannad är flickornas favorit. Det finns till och med t-shirts med hans foto att köpa. För en tid sedan var vi på besök hemma hos en palestinsk familj som bor just intill den israeliska bosättningen Qiryat Arba. Familjen trakasseras ofta med stenar, sopor och glåpord av bosättningens invånare. Vi drack te utanför huset när en femårig flicka kom fram och frågade sin mamma om jag var den Mohannad hon sett på TV. Besvikelsen var stor och tårarna nära när flickan förstod att jag bara var en vanlig tråkig ”ajnabi” (utlänning).

Om jag blev förvånad när folk trodde jag var turk var det inget emot vad jag blev när jag insåg att den blonda killen med back-slick och skäggstubb vars nuna sitter uppklistrad på väggarna var Mohannad – och att folk trodde jag var han.

Mohannad

Jag har inte bestämt för om jag ska låta mig smickras av att folk tycker jag ser ut som flickornas idol. Eller sura över att de tycker jag ser ut som en blond svennepajas i back-slick.