Bosättarvåldet ökar - israelisk polis och militär beskyller varandra för att blunda för övergreppen

Israeliska bosättare på Västbanken. På en video kan man se hur israeliska bosättare, inför ögonen på israelisk militär, misshandlar en palestinsk man som de bundit vid en stolpe. Personerna på bilden har inget med attacken att göra. Foto: activestills.org

Våldshandlingar utförda av israeliska bosättare på Västbanken har ökat dramatiskt under 2008 och är ofta planerade i förhand. Den israeliska polisen och militären beskyller varandra för att inte ingripa mot våldet. Det framkom under ett informellt möte mellan representanter för den israeliska polisen på Västbanken, den israeliska militären IDF och israels säkerhetspolis Shin Bet nyligen. Bland våldshandlingarna märks bland annat ett tillfälle då en palestinier bands fast vid en stolpe och misshandlades av bosättare inför ögononen på israeliska soldater. Men det är inte bara palestinier som faller offer för bosättarnas våld, de senaste månaderna har även internationella diplomater drabbats, däribland USA:s General William Fraser – övervakare av "Road Map for Peace".

På mötet som hölls för två veckor sedan kritiserade den israeliska polisen militären för att vid upprepade tillfällen inte vilja agera mot bosättarna. Militären anklagade i sin tur polisen för att inte konfrontera bosättarna och tog upp exempel där polisen tittat åt ett annat håll istället för att ingripa, rapporterar tidningen Haaretz.

Uttalandena ger extra tyngd åt de israeliska människorättsorganisationerna Yesh Dins och B’Tselems rapporter och påståenden om att de israeliska säkerhetsstyrkorna i regel låter bli att ingripa när palestinier och palestinsk egendom attackeras av bosättare.(1)

En anledning till att israeliska soldater inte ingriper då bosättare begår brott är sannolikt att de inte känner till sina plikter och befogenheter. Den israeliska organisationen Breaking the Silence, som samlar vittnesmål från soldater som tjänstgjort på ockuperat område, har påtalat detta vid flera tillfällen.
- Jag kunde inte göra någonting åt bosättarna, för enligt order var jag förbjuden att arrestera bosättare, sade Noam Toker, soldat i Hebron, i en intervju till Haaretz 2003 angående en situation då en israelisk bosättarflicka slog palestinska flickor och kastade sten på dem från nära håll.(2)
En annan soldat berättade för Breaking the Silence att han blivit tillsagd av överordnade att inte ingripa mot bosättare utan att detta var polisens uppgift.(3) Detta är endast två exempel av många. Det finns otaliga rapporter och berättelser om hur den israeliska polisen och militären väljer att inte ingripa mot bosättarvåld. Se till exempel filmen där bosättarbarn angriper palestinska barn på väg hem från skolan i Hebron framför ögonen på såväl polis som militär.

Den dåvarande försvarsministern Amir Peretz sade i januari 2007, då liknande bilder som i den ovan nämnda filmen spreds i Israel, att ”en soldat står där hjälplös, utan möjlighet att ingripa på grund av att han inte har laglig befogenhet”.(4) Det är inte sant. Under israelisk lag på ockuperat territorium har soldater inte bara möjlighet utan är även skyldiga att ”vidta varje nödvändig åtgärd för att förhindra skada på liv, person eller egendom”. Militären har skyldighet att ta hand om situationen tills polisen anlänt till platsen och tagit över ansvaret.(4)
Detta är också något som understrykts av israels högsta domstol.(5)

I ljuset av detta blir uttalandena från mötet mellan den israeliska polisen, militären och säkerhetspolisen, liksom försvarsministerns kommentar, än mer anmärkningsvärda. För att ytterligare understryka den israeliska myndighetens brister i frågan om bosättarnas våld kan tilläggas att artikel 43 i Haag-konventionen, som Israel erkänner, säger att ockupanten måste vidta ”alla åtgärder i som står i dess makt (…) för att säkerställa allmän ordning och säkerhet”.

Antalet bosättarattacker tycks ha ökat dramatiskt på sistone. Under det första halvåret 2008 inkom 429 anmälningar om bosättarvåld på Västbanken. Att jämföra med år 2007 och 2006 då 551 respektive 587 attacker anmäldes under ett helt år. De riktiga siffrorna är dock mycket högre än så, på grund av den stora bristen på förtroende för den israeliska polisen väljer många palestinier att inte vända sig till dem.(6) Av egen erfarenhet vet jag att bosättarattacker utförs så gott som dagligen - bara i Hebron. Jag blev själv vittne till tio sådana incidenter med allt ifrån stenkastning till prejningar med bilar under mina tre månader i staden.

Under de tre månader jag befann mig på Västbanken inträffade många incidenter med israeliska bosättare. Bland de mest extrema märktes bland annat:
• Lördagen den 5/7 tillfångatog bosättare från den illegala utposten Ravat Lucifer på södra Västbanken en palestinsk man, 31-åriga Madahat Abu-Kirash, vilken de anklagade för att ha satt eld på ett fält. De band honom vid en telefonstolpe och misshandlade honom. Ett 20-tal israeliska soldater och tre poliser stod vid sidan av och tittade på när israeliska aktivister från Ta’ayush anlände till platsen. På en video filmad av Ta'ayush kan man se hur en bosättare går fram till Abu-Kirash, knuffar undan den närmsta soldaten och ger Abu-Kirash en kraftig spark. Aktivisterna från Ta’ayush lyckades efter diskussioner få soldaterna att frita palestiniern. Han var då så svårt misshandlad att han knappt kunde gå och fördes till sjukhus i ambulans.(7) Se även artikel i Haaretz.
• En raketattack mot byn Burin på norra Västbanken den 20/6. Två hemgjorda raketer märkta med namnen ”Sharon 1” och ”Sharon 2” avfyrades mot byn Burin men missade sitt mål och ingen människa kom till skada. Fem poliser och elva bosättare skadades då en misstänkt för dådet greps.
• Fyra maskerade bosättare beväpnade med påkar misshandlade fyra palestinska fåraherdar i Susiya. En äldre kvinna fördes i ilfart till sjukhus med skallskador och bruten hand. Detta har jag rapporterat om tidigare.

Men det är inte bara palestinier som drabbas av bosättarnas våld. Sedan slutet av april har diplomater och parlamentsledamöter från Tyskland, Frankrike, Sydafrika och Storbitannien attackerats och hindrats av bosättare när de besökt Hebron på södra Västbanken. Den mest anmärknningsvärda händelsen inträffade fredagen den andra maj då israeliska bosättare attackerade den bilkonvoj som medförde USA:s högsta ansvariga observatör för "Road Map for Peace", General William Fraser. "Road Map for Peace" är en plan för lösning av den israelisk-palestinska konflikten som backas upp av en kvartett bestående av USA, EU, Ryssland och FN. General Fraser var på väg till Hebron då bosättare rammade en av konvojens bilar med jeep. Bråk uppstod mellan bosättare och amerikanska säkerhetsvakter och General Fraser avbröt sitt tänkta besök och återvände till Jerusalem.

- Det finns en känsla av laglöshet och att våldet härskar på Västbanken. Det här en del av ett vidare fenomen: avsaknaden av tillämpning av lag på israeler på Västbanken, sa israels justitiekansler i januari 2006 angående rapporter i media om hur bosättare kapade palestinska olivträd.(8)

Den känslan är minst lika stark i augusti 2008. Om inte starkare.

Källor:
1. Se till exempel Yesh Din: A Semblance of Law, s. 6, s. 44
2. B'Tselem: Ghost Town, s. 47
3. B'Tselem: Ghost Town, s. 47
4. B'Tselem: Ghost Town s. 48
5. Yesh Din: A Semblance of Law, s.24
6. Yesh Din: A Semblance of Law, s. 30 och 44
7. Vittnesmål från Sam, en amerikansk jude aktiv i Ta'ayush, som närvarade vid händelsen. Min kollega Jean-Marie träffade honom ett par timmar efter incidenten.
8. Yesh Din: A Semblance of Law, s.17

Himmel eller helvete?

Det var en gång en vis svensk man. Han levde i Jerusalem och tog med en grupp utländska turister till ett palestinskt flyktingläger. En av lägrets invånare tog emot gruppen och visade dem runt i misären. "Titta", sa han, och pekade på några barn i smutsiga kläder som lekte i en skrothög. "Våra barn växer upp utan framtid" fortsatte palestiniern. Han ledde gruppen genom smala, fuktiga gränder fulla av skräp och smuts. Det var ett under att de höga betonghusen, som genom åren blivit högre och högre i takt med att familjerna växt, inte föll samman över dom så sneda och vinda de var. "Vi kan inte dricka vattnet i kranarna och när regnet faller klarar inte avloppssytemet av trycket och lägret täcks av avloppsvatten", berättade palestiniern. "Det här är helvetet på jorden" fortsatte han. Gruppen nickade instämmande, tackade för besöket och återvände chockade till Jerusalem.

Två månader senare var den vise svenske mannen tillbaka i flyktinglägret tillsammans med en ny grupp utlänningar. Samme palestinier visade gruppen runt, pekade på barnen på skrothögen, berättade om kranvattnet och avloppssystemet. "Det här är helvetet på jorden" sa han. Gruppen tittade oförstående på honom. "Vad är det du står och säger?" undrade en upprörd ung man. "Ni har rinnande vatten och barnen har skor på fötterna. Skulle det här vara helvetet på jorden?" Han skakade på huvudet. "Då ska du se slumområdena utanför Bombay!" Många i gruppen, som bestod av utbytesstudenter från länder som Etiopien, Indien och Brasilien förargades över palestinierns - som de tyckte - överdrifter. Palestiniern förargades över gruppens kritik och - som han tyckte - brist på solidaritet med människorna i lägret. Grälet gick så långt att besöket var tvunget att avbrytas och gruppen vände tillbaka till Jerusalem.

Den vise svenske mannen försökte förklara för utbytesstudenterna hur palestiniern upplevde situationen - att han blev djupt sårad av gruppens reaktion och negligering av lägerinvånarnas lidanden. Han försökte också förklara för palestiniern hur någon med tiotals miljoner landsmän som lever i djup fattigdom och misär upplevde palestinierns tal om "helvetet på jorden". Ett antal veckor senare, efter en hel del medling, gick palestiniern och utbytesstudenterna med på att slutföra turen i lägret. Återbesöket gick bättre och turen kunde genomföras till slut.

Den vise mannen heter Håkan Sandvik och är präst. Han har bland annat tillbringat många år i Mellanöstern för svenska kyrkans räkning. Jag hade nöjet att träffa honom genom den utbildning jag fick innan jag skickades iväg som ekumenisk följeslagare. Många mindre detaljer är säkerligen inte korrekt återberättade men huvudpoängen i historien tror jag mig ha förstått.

Det hjälper inte den som har det svårt att det finns någon som har det ännu värre. Men det är ändå en tänkvärd historia.

I strid med israelisk lag: bosättare bor mitt i en armébas i Hebron

I Hebron är det inte ovanligt att se israeliska bosättare vid militärposteringarna. Här ses två bosättare stå på taket till ett palestinskt hus med en av de många soldater som övervakar Hebrons gamla marknad.

Såväl israeliska människorätts- och fredsorganisationer som statliga utredningar har länge riktat skarp kritik mot den israeliska myndighetens misslyckande att tillämpa lagen på civila israeler som lever på ockuperat område, så kallade bosättare.(1) I november 2006 medgav israels justitiekansler Menachem Mazuz att ”Tillämpningen av lagen på ockuperat område är inte bara otillfredsställande, den är väldigt svag… Den här verkligheten har existerat från bosättningarnas början på ockuperat område till idag… Staten Israel investerar inte tillräckliga resurser in den här frågan…”(2)

Mitt i centrala Hebron, längs den för palestinier delvis avstängda huvudgatan Shuhada Street, anlade den israeliska armén IDF i början av 1980-talet en militärbas på vad som tidigare var Hebrons centrala busstation. Militärbasen ligger där än idag och jag passerade den vid otaliga tillfällen under mina patrulleringar i Hebron. Många gånger såg jag civila israeler, Hebron-bosättare, gå in och ut genom grindarna till basen. Under 1990-talet etablerades nämligen en liten bosättning mitt inne i militärbasen.

1979 slog israels högsta domstol fast att det är olagligt att annektera land i militärt syfte och sedan låta marken användas av civila.

Det är den israeliska fredsorganisationen Peace Now som uppmärksammat detta fall av underlåtande att tillämpa israelisk lag på ockuperat område. I slutet av juli vände sig organisationen till israels högsta domstol i syfte att tvinga armén att evakuera bosättarna från militärbasen. Peace Now påpekar även att Israel, genom att tillåta bosättningen inne i militärbasen, bryter mot en av de mest grundläggande internationella lagarna som under krig kräver klara distinktioner mellan militära och civila installationer.

Under mina tre månader i Hebron var jag vid flera tillfällen med om att israeliska bosättare mer eller mindre gav order till soldaterna vid militärposteringarna om att de skulle hindra mig och andra internationella från att passera - ytterligare ett exempel på en märklig relation mellan militären och civila.

1. Se till exempel B'Tselems rapport "Ghost Town" och Yesh Dins rapport "A Semblance of Law"
2. Se B'Tselems rapport "Ghost Town", s. 42

Najahund på SR Metropol

Under eftermiddagen idag intervjuades jag i SR Metropol om mina upplevelser och erfarenheter från Hebron och Västbanken. Jag talade om den israeliska människorättsorganisationen B'Tselems projekt Shooting Back, Hebron-bosättarnas våld och om Breaking the Silence. Du kan lyssna på inslaget här (intervjun börjar efter 17 min och 28 sek). Den avslutande delen av intervjun hör du här.

Uppdraget inte slutfört - det har knappt börjat

Jag landade i Sverige på kvällen den 28 juli efter 3 månader på Västbanken och i Hebron. Lärorikt, jobbigt, spännande, intressant, deprimerande, hoppfullt och frustrerande är några av de ord jag vill sammanfatta min tid som ekumensisk följeslagare med. Jag är oerhört tacksam för alla intressanta och öppenhjärtliga möten med palestinier och israeler jag fått vara med om.

Med mig hem till Sverige tar jag en stor dos frustration, men också hopp. Att människor som Abdel-Karim och Soha Haddad och deras många barn, trots det fysiska och psykiska våld de utsätts för, kan vara så öppna, vänliga och fredliga är fantastiskt. Det engagemang för fred som Hashem Al-Aza visar genom att alltid hålla sitt hus öppet för besökare (oavsett religion eller nationalitet) som är intresserade av att lära sig mer om situationen i Hebron, samt hans nära kontakter med israeliska fredsorganisatioer är nästan osannolikt. Det mod Yehuda Shaul visar genom att fortsätta med sina guidade turer till Hebron med Breaking the Silence trots bosättarnas våldsamma attacker och angrepp är beundransvärt. Och jag bugar djupt inför de israeliska människorättsorganisationerna Yesh Dins och B'Tselems enträgna arbete för mänskliga rättigheter på av Israel ockuperat område.

Jag är hemma igen, efter 90 dagar fyllda av intressanta möten, uppgifter och lärdomar. Som jag ser det är inte uppdraget slutfört - det har knappt börjat. Jag anser att min viktigaste uppgift som följeslagare är att sprida kunskap och information om vad jag sett, upplevt och lärt. Efter tio dagars vila med sill, färskpotatis och skärgård drar denna uppgift nu igång på allvar.

Det finns otaliga berättelser, människor och organisationer som förtjänar att uppmärksammas. Du kommer kunna läsa dessa framöver på Najahund. Jag kommer även att hålla föredrag och presentationer - skicka gärna ett mail om du vill att jag ska besöka ditt sällskap eller din förening. Jag känner en skyldighet mot Hebron-borna och alla andra människor jag mött, deras historier förtjänar att berättas och uppmärksammas.