Samtal i små grupper med studenter från Hebrew University, JerusalemMötet med studenterna ingår i den israeliska ”exposure week” följeslagarprogrammet arrangerar för att vi som arbetar och lever på Västbanken ska få träffa och möta andra israeler än fredsaktivister och soldater vid vägspärrarna. På schemat står förutom studenterna på Hebrew University även besök på förintelsemuseet, rundvandring på en kibbutz och möte med en bosättare. Jag har sett fram emot den här veckan ända sedan jag blev antagen som följeslagare. Framför allt mötet med studenterna – delar av den generation som utgör Israels framtid. Jag tänker mig att de kan hjälpa mig att förstå vad jag ser, att begripa konflikten.
Vi blandar grupperna och sätter oss ner. Studenterna har kommit frivilligt, med skilda bakgrunder och av olika anledningar. Gemensamt är att de känner till vår organisation. Många berättar att de har kommit för att ge oss perspektiv och förklara sin syn på konflikten. Men de är också nyfinka på oss, vilka vi är och varför vi kommit till Israel/Palestina. Någon säger att det också är en chans för dem att lära sig om sitt eget land och om vad som sker på dess bakgård. Många nickar instämmande. Jag förstår snart att de är där av samma anledning som jag, att genom ett öppet och ärligt samtal lyssna, lära och utbyta erfarenheter.
Efter en kort introduktion delas vi in i sju små grupper. I min grupp är vi tre följeslagare och fyra israeliska studenter. Reglerna är enkla: de första 45 minutrarna får vi inte diskutera politik, de ska ägnas åt att lära känna varandra. De följande 45 minutrarna är det däremot fritt fram att tala om konflikten. Oväntat nog känns det inte krystat när vi i tur och ordning presenterar oss för varandra. Samtalstonen, öppenheten och nyfikenheten gör mig glad. Det känns på en gång att kvällen kommer bli lyckad.
Liad berättar om hur hans moster dödades när en palestinier begick ett självmordsattentat i Tel Aviv. En tjej i Yanivs gymnasieklass dödades i en liknande attack i Jerusalem. Hans bästa vän dödades av palestinier när han gjorde militärjänsten.
- Vi lever i en krigszon, säger Yaniv mitt i en utläggning om vilket vanligt liv han lever med plugg, flickvän och uteliv.
- Det är sjukt när jag tänker på det, svarar Liad. Jag har aldrig sett det så, att det skulle vara en krigszon. På ett sätt har du rätt, på ett annat inte. Vi lever liksom normala liv fast i en konflikt som på ett sätt alltid finns närvarande, funderar han.
Manfred, följeslagare från Tyskland, berättar att han förlorade sin pappa i andra världskriget. Det hade jag ingen aning om. Han säger inte mycket mer om saken än att det var tufft att som liten pojke leva med sorgen och saknaden. Jag tänker att någon av studenternas mor- eller farföräldrar överlevt förintelsen. Hur nyttigt det är för oss alla att se människorna bakom tragedierna.
Alla fyra israeler har gjort militärtjänsten. Ohad, Liad och Yaniv delvis på ockuperat område, Elinor inom underrättelsetjänsten i Tel Aviv. Vi talar om rädslan och misstron bland israeler och palestinier. De frågar om bosättarna i Hebron och jag berättar om mina erfarenheter. Om Susiya. De har alla sett bilderna av attacken med påkar på israelisk tv.
- Avskyvärt, tycker Ohad. De andra nickar instämmande.
- Vidrigt, tillägger Liad.
De vill inte riktigt hålla med om hur utbrett bosättarvåldet är utan ser attacken i Susiya som en enskild företeelse.
- All trees have a few bad apples, menar Yaniv.
Studenterna lyssnar dock intresserat när vi berättar om våra upplevelser med stenkastning, slag, dödade åsnor och kontakter med polis och militär. Jag hänvisar till rapporter av israeliska människorättsorganisationer och det känns som om de motvilligt inser att bosättarvåldet kanske är vanligare än de velat tro.
När de sista 45 minutrarna är slut samlas vi alla åter i en stor ring och sammanfattar kortfattat våra samtal. Vi kommenterar på saker vi lärt oss och diskuterat. Därefter är det gemensam middag och samtalen fortsätter i flera timmar till. Jag rycker in till sociologistudenten Liors stöd när en följeslagare säger att hon tycker att Israel är ett intolerant samhälle. Jag håller inte med och trycker på hur öppen debatten är och hur fritt bland annat människorättsorganisationer tillåts arbeta. Någon resonerar att det i historien aldrig funnits och sannolikt aldrig kommer att finnas en human ockupation. Utan att gå in på orsaken till konflikten talar vi om vad ockupationen gör med det israeliska samhället och att det är lite som med det så kallade ”normala” livet i krigszonen: två verkligheter existerar parallellt. Samtidigt som det israeliska samhället är väldigt pluralistiskt, tolerant och demokratiskt finns ockupationen där som en konstant skugga med allt vad det innebär av kollektiv bestraffning, brist på rättssäkerhet och våld.
Det är en väldigt intressant och trevlig kväll. Vi höll absolut inte med varandra om allting, men samtalen var konstruktiva och lyssnandet aktivt. Trots att ämnet ofta var känsligt tog ingen illa vid sig utan försökte svara så rakt och ärligt som möjligt. Jag hade fruktat att några skulle ta tillfället i akt och föreläsa om sin egen sanning, men så var verkligen inte fallet. De israeler jag tillbringade kvällen med gick hem med en stående invitering till Hebron. Själv vandrade jag hemåt med flera mobilnummer på fickan, ombedd att höra av mig nästa gång jag kom till Jerusalem för att ses och fortsätta samtalet på lämplig bar. Det ska jag absolut se till blir av.
