Hem. Det kan vara ett stort hus pa landet, en lagenhet i stan eller ett landstalle i skargarden. Men det kan ocksa vara en udde, en skog, en sjo, ett fjall, ett cafe, en gata eller ett land. Det ar valdigt individuellt och forandras med tiden. Under kortare perioder kan man ha sitt hem i en ryggsack pa ryggen och satta upp det dar man vill. Jag tror att alla manniskor behover ett hem, nagonstans dar man kan kanna sig trygg. I harmoni. Jag tror att man kan ha flera hem. Ett hem ar nagonting valdigt personligt, oftast ett stalle eller en plats dar man har upplevt och vill uppleva saker. Dar man vill leva korta eller langa stunder. Man kan vara borta lange fran sitt hem utan att sakna det, men vissheten om att man kan aka dit en dag skapar en trygghetskansla. Det ger saker en mening. En del manniskor saknar ett hem. Det kan vara uppbrant, bortspolat eller ockuperat av frammande manniskor. Eller sa har de aldrig funnit nagot.

Nar jag kom till Beirut var mitt framsta mal att hitta ett hem. Ett tillfalligt sadant, men anda ett hem. Dar skulle jag sova om natterna och tillbringa delar av dagarna. Jag skulle kanna mig ledsen och glad dar. Jag skulle lasa och fundera. Jag skulle ata frukost och bjuda vanner pa middag. Det kandes viktigt for mig att ha ett hem, en trygg bas bland allt det nya. Efter tre dryga veckor pa vandrarhem fann jag ett fint rum, med havsutsikt. Det kandes lovande. Jag borjade gora utflykter for att upptacka landet och det kandes bra att ha ett hem att komma tillbaka till och bara vara pa. Men ganska snart fick jag oroskanslor, nagon sa att jag inte fick bjuda hem vanner. Nagon hade asikter om vilka som fick vara i mitt hem och inte. Nagon hade valdigt manga asikter. Nagon sa att jag maste lamna mitt hem och aldrig komma tillbaka. Det var jobbigt. Det ar jobbigt.

Att hitta tak over huvudet ar sallan ett problem, men hem kan vara valdigt svara att hitta. Framfor allt om tiden ar knapp och man inte kanner till omgivningen sarskilt bra. Mitt storsta problem ar att utan hem saknar jag en fast punkt och utan en sadan kanner jag mig vilsen och borjar tvivla. Just nu ar jag inte redo att stoppa ner mitt hem i en ryggsack och ta det med mig dit jag kommer. Rummet med havsutsikten var mitt hem i fyra veckor. Situationen blev ohallbar den femte veckan och de sista dagarna har det inte kants som mitt hem langre. Nar jag insag det kande jag mig tvungen att omedelbart packa ner de spillror som fanns kvar och flytta det nagon annanstans. Det tog en timme. En kvart senare borjade jag packa upp det i Shatila.

Det ar oklart hur lange jag kommer bo i Shatila. Kanske i tre dagar, kanske i tre veckor. Knappast i tre manader. Det finns en stor risk att Shatila blir en plats dar jag bor men inget hem. Mitt forsta hem var i ett stort hus i Jamtland. Jag lekte kurragomma bland vinbarsbuskar och fran fonstret sag man Storsjon, Oviksfjallen och langt borta i vaster Areskutan. Femton ar ar femton ar och den platsen kommer alltid att kannas som ett hem. Det palestinska flyktinglagret Shatila utanfor Beirut ar nog sa langt bort fran mitt forsta hem man kan komma. Det ar nog en av anledningarna till att jag kommer fa det svart att kanna mig hemma har. En annan ar den korta tiden jag sannolikt kommer tillbringa har. Att manniskor tittar pa mig och undrar vad jag gor har bidrar ytterligare till att det ar svart att kanna sig hemma. Jag tvivlar pa att Shatila naginsin kommer kunna bli mer an en plats jag bor pa. Det ar synd, for just nu jag kanner ett behov av ett hem.

Allt kan handa. Bollen ar rund. Vi tar en match i taget. Sportklyschorna ar manga och trottsamma. Men jag kanske borde visa dem mer respekt med tanke pa hur snabbt saker och ting kan forandras. Nar jag gick ut imorse hade jag ett hem i Beirut, nu har jag det inte langre. Det franska paret jag bor med, bodde med, ar trevliga men det har varit stelt och anstrangt den senaste tiden. Framfor allt sedan jag vanligt fragade om jag kunde bjuda hem kompisar pa middag och fick jag veta att jag inte under nagra omstandigheter fick ta hem vanner. Jag tror att problemet ar att de inte ar vana att bo med andra och blev chockade over att andra manniskor ocksa lagar mat, gar pa toaletten och uppskattar en dush da och da. Det kandes perfekt i borjan men har langsamt blivit samre och samre. Det kandes trakigt pa slutet men eftersom jag bara skulle bo dar en manad till sa var det bara att bita ihop. Men for en timme sedan blev jag ombedd att flytta. Jag behover inte flytta ut ikvall men snarast mojligt och i borjan av nasta vecka hoppas jag att jag hittat nagot annat. Jag vill komma bort darifran sa fort som mojligt, det ar ingen hojdare att bo kvar under de har omstandigheterna. Fuck you motherfuckers.

Problemet ar att jag inte har sa manga alternativ, det enda jag kan komma pa ar det nyoppnade vandrarhemmet som ungdomscentret i Shatila driver. Kontrasten mellan Beiruts kandaste clubgata Rue Monot i det hardcorekristna, nationalistiska, valmaende Achrafieh och Shatila ar enorm. Det ar inte sa manga sydostasiatiska kvinnor som ar ute och rastar husfruns knahund i Shatila. Och jag har inte sett nagon Cabriolet som spelar euorotrance i bilstereon sa att husvaggarna vibrerar dar heller. Men det ar kanske darfor som jag skulle kanna mig mer hemma i Shatila. Det kanns inte optimalt att bo dar men jag tror det skulle kunna bli ganska bra. Jag kanske ska gora som forra Muf-ledaren Tove Lifvendahl som flyttade till Rosengard i fem veckor och skrev en bok om sina upplevelser. En manad i Shatila borde ju vara mer an nog for att verkligen kanna pa hur det ar att leva i ett palestinskt flyktinglager, eller hur Tove?

Jag ar en kass, jag ar en kass, politiker.
"What do you think about the situation in Palestine?"
Jag satt hemma hos en palestisnk familj i Shatila och at middag. Artonariga Enaam tittade pa mig med sina morka ogon, hon vantade nyfiket pa mitt svar.
"Fan ocksa" tankte jag. Jag hade blivit overrumplad av fragan fast jag borde insett att den skulle komma. "Vad ska jag saga? Jag vet ju inte ens vad jag tycker?" Jag hade kant Enaam i en timme, familjen i tjugo minuter. Att ens namna staten Israel vid namn medan jag mumsade deras mat i deras kok skulle kunna vara att kora kniven i hjartat pa dem. Jag fick inte vanta for lange med svaret.
"Well..." borjade jag och forsokte att inte se besvarad ut. "It's a complicated story". Familjen satt tyst och tittade pa mig. Jag forsokte slingra mig genom att saga att jag vet for lite om konflikten for att uttala mig men att jag ar emot Sharons politik och att palestiniernas situation ar svar. Det var ett urvattnat och daligt svar. Jag var missnojd, men familjen nickade och fragade inte mer om den saken.

Innan jag kom till Libanon trodde jag att jag var rapp i kaften och duktig pa att argumentera. Nagon sa att jag borde bli politiker. I sa fall har jag en del att jobba pa.

Konflikten mellan kristna och muslimer i Libanon ar djup och komplicerad. Men inbordeskriget var inte bara ett religiost krig, kristna slogs mot kristna och muslimer mot muslimer. De olika miliserna utforde hemska dad mot varandra for att strax darpa slass sida vid sida mot en gemensam fiende. Libaneserna ar djupt religiosa och det kanns som om det ligger kyrkor och moskeer i varje kvarter. Jag ar inte kristen och jag tror inte pa gud. Om nagon fragar om jag ar religios svarar jag sjalvklart nej. Jag vill inte forknippas med kyrkan eller kristendomen. Enligt min logik med korstagen, George Bush och falangisternas valdsdad mot muslimerna i bakhuvudet borde det vara battre att inte vara relgios an att vara kristen i en libanesisk muslims ogon. Mitt resonemang har inte stort stod i Libanon. De kristna ar ett av Bokens folk. Islam, judendom och kristendom ar trots allt tre narstaende religioner. I mellanostern har kristna och judar under historien behandlats relativt val och ofta tillatits att skota sig sjalva. Fram till Israels bildande 1948 hade judarna det till exempel betydligt battre i mellanostern an i Europa.

Jag visade prov pa dalig kulturkannedom och politikerkansla under en taxiresa i mitten av oktober. Det var under ramadan. Min taxichauffor hade stort svart skagg och en vit mossa pa huvudet. Han var kladd i en vit dress och sandaler. Det var over trettio grader varmt och jag var pa vag till busstationen for att ta mig vidare till Saida. Min chauffor laste en kort bon. Han vande sig mot mig och sa nagot pa arabiska. Jag forstod att han undrade om jag fastade. "La", nej, sa jag. "Christian?" sa han och pekade pa mig. "La" sa jag. Jag pekade upp i himlen. Han tittade ut genom vindrutan. Sedan pekade jag pa mitt huvud. Till sist strackte jag fram handen med pekfingret utstrackt och viftade fram och tillbaka. I samma ogonblick kom jag pa mig sjalv. Dar satt jag i en taxi i Beirut tillsammans med en uppenbarligen djupt religios muslim och fornekade guds existens. Hur dum far man bli? Min chauffor gjorde stora ogon. Han sag forskrackt pa mig och mumlade nagot pa arabiska. Bortsett fran ytterligare en kort bon blev det inget mera sagt under den resan.

Jag far ofta fragan om vilken religion jag tillhor. Jag vill inte utge mig for att vara nagot jag inte ar och har trots taxiresan fortfarande svart att kalla mig kristen. Ibland gor jag det anda for att slippa jobbiga situationer. Ibland forsoker jag slingra mig. Som nar jag var pa hizballarallyt och ett par shiamuslimer nyfiket fragade vem jag var, vad jag gjorde dar och om jag var kristen. De ville visa mig olika kyrkor i Beirut sa jag kunde praktisera min religion. Jag hade lart mig att det inte var sa smart att forneka guds existens och tankte att ett samre tillfalle att gora det an tio meter fran en grupp om hundra hizballahsoldater, omringad av nyfikna shiamuslimer och under Sheik Hassan Nassrallahs tal pa "Jerusalem Day" som strommade ur hogtalarna intill ar svart att hitta. Lyckligtvis lyckades jag leda in samtalet pa nagonting annat. Varje gang jag far fragan om vilken religion jag tillhor blir jag stalld och mitt svar ar ingen sjalvklarhet. En sann politiker hade aldrig tvekat.

I Sverige kallas Islam ofta intollerant. Hittills har alla muslimer jag talat med visat stor nyfikenhet, oppenhet och tollerans infor vastvarlden och kristendomen. De kallar amerikanerna sina vanner. "Vi ar alla broder" har jag hort flera ganger. Att hora det fran hizballahanhangare ar intressant och jag undrar hur manga texasbor som kanner likadant for sina "broder" i Beirut. Jag har traffat flera kristna i Libanon som sagt att de inte gillar muslimer, att de ar bakatstravande, att de inte gor annat an att skaffa barn och till och med att de inte gar att leva med. Det ar harda ord fran anhangare av den annars sa tolleranta kristendomen.

Erik. Jag minns det som om det var igår. Det var en grå och kall dag i mitten av juni, asfalten var blöt så det måste ha regnat. Jag var arton år och hade just tagit studenten. Vi satt längst bak i bussen. Jag var intryckt vid den vänstra fönsterrutan, Erik vid den högra. Mellan oss stog en kravallpolis. Vi halsade och började prata men fick snart veta att det var strängt förbjudet. Vi utbytte menande blickar och skakade vara huvuden.

Genom fönstret såg jag hundratals poliser med hjälmar och skoldar. Jag såg hundförare och ridande poliser. Ljudet fran helikoptern som kretsade ovanför oss blandades med hundskall. Det var en lördag i mitten av juni 2001 och vår buss stod på Järntorget i Göteborg. Det var förbjudet att tala i mobiltelefon men jag övertalade polisen att få ringa Jonas som blivit visiterad före mig och inte sett att jag blivit gripen och bortförd av två poliser. Jag och Erik hade befunnit oss på fel plats vid fel tillfälle. Den officiella anledningen till att polisen omringade hela Järntorget var att man hade säkra uppgifter på att en beväpnad tysk terrorist befann sig där. När vi såg poliserna komma emot oss försökte vi ta oss ifrån Järntorget men insåg snart att vi var inringade. Alla försök att prata sig ut var lönlösa. Poliserna var stressade och otrevliga och hade order om att inte slappa ut någon. Vi var radda for brak och ville komma bort därifrån sa fort som mojligt. Runt 500 personer som samlats på Järntorget for att demonstrera mot vald och det hade räckt med en enda kastad flaska sa hade vi blivit slagna sonder och samman. 18 timmar tidigare hade en svensk demonstrant skjutits av polis for första gången på 70 år.

Stamningen var hetsk. Polisen gjorde ringen allt mindre och snart var hela gruppen trängd mot en vägg där det ligger ett kebabhak. Vi beordrades att sitta ner. Tiden gick. Efter en timme eller två fick vi veta att man blev frislappt om man gick med på att identifieras och visiteras. Det kändes förnedrande, Elsa och Iris ville inte. Jag och Jonas litade inte på att alla i folkmassan skulle hålla sig lugna och ville komma därifrån. Sa vi ställde oss i kon for att komma ut. Vi visste inte att när identifiering och visitering var genomförd blev man tillsagd att gå till höger eller vänster. Höger betydde häkte, vänster frihet. Jonas stod före mig och gick at vänster. Jag fick gå at höger.

Kanske var det mitt förbrytaransikte som gjorde polisen misstänksam och fick honom att fatta beslut om häktning. Kanske var det mitt lilla plakat med texten "sluta slåss" och "det gör ont". Kanske var det min tyska brytning. Hur som helst satt jag där i en buss på vag till en nerlagd militarforlaggning tillfalligt omgjord till häkte. Och brevid mig satt Erik med sin märkliga frisyr, rakad hjässa och har på sidorna.

Det hade börjat skymma när vi kom fram. Polisen hade av allt att domma hittat många tyska terrorister for det var en lang väntan på att fa bli visiterad på nytt. Tva poliser höll fast mig medan en tredje tömde fickorna. Jag var trott, arg och frustrerad och när de tappade kamera och mobil i betonggolvet blev jag förbannad, försökte komma loss och sa några val valda ord. Men det hade jag inte mycket for. De två poliserna förde mig vidare, nästa station var fotografering. Jag var förbannad och försökte göra en ful min men misslyckades totalt. När jag blev frislappt senare på natten fick jag bilden som bevis på att jag inte lagrats i något register. Det kändes lagom övertygande. På bilden står jag med ett brett leende och ser ut att vara på strålande humor.

Jag blev förd till ett bås med galler som vaggar och tak. Där inne satt redan runt 20-25 stycken. Lokalen var enorm och jag har ingen aning om hur många bås det fanns, men det var ett antal. En kille var upprörd och sa att han varit på vag till jobbet när polisen slog till, han var redan två timmar försenad. Efter en halvtimme blev han släppt. Det fanns inte mycket annat att göra an att vänta sa jag satt tyst for mig själv och tittade på poliserna som gick fram och tillbaka på andra sidan gallret. Jag kände mig som en apa på zoo. Den känslan förstärktes av att det med jämna mellanrum började skakas galler och göras apljud i ett bås en bit bort. Larmet spred sig och snart skrek vi alla, oväsendet var enormt tack vare den fina akustiken i förläggningen. Tiden gick langsamt. Framåt småtimmarna blev det min tur att foras till ett kontor, skriva på ett papper och få tillbaka mina saker. Jag kontrollerade att inget var trasigt och gjorde mig klar att gå. "Glöm inte plakatet" sa en kvinnlig polis. Jag svarade någonting i stil med att de hade större användning for det an jag, öppnade dörren och gick ut.

Jag träffade Erik av en slump någon månad efter bussresan till häktet. Och jag såg honom i tunnelbanan förra hösten, fast jag halsade aldrig. Idag träffade jag honom i Shatila. I Libanon! Han stod där med rakad hjässa och halvmeterslånga mörka dreds på sidorna. Jag gick fram och halsade och förklarade vem jag var, och det var först da jag fick veta hans namn. Erik är ute och turnerar med Clowner utan gränser, i eftermiddags flog de vidare till Jordanien. Jag missade tyvärr deras förestallning i Shatila i måndags, jag har hört talas om dem och det hade varit väldigt roligt att se dem i aktion. Det grämer mig mycket att jag missade det.

Frågan är inte om, utan var jag träffar Erik nästa gång. På en fjälltopp i Gäddede? På en restaurang i Kingston? På BB?

Ur dagboken fredag kväll. "Jag sitter på Al-Faysal El-Bakhar i Tripoli. Det här är nog första gången i mitt liv som jag går ensam till en seriös restaurang. Det känns lite konstigt. Det är inte så mycket folk vilket är märkligt med tanke på att ramadan tog slut igår. Men jag är kanske tidigt ute, klockan är bara halv nio. Ett par bord bort sitter elva man, de flesta med stora svarta skägg och sådana där vita mossor som jag aldrig lär mig namnet på. Tripoli har en helt annan atmosfär än Beirut, till stor del beroende på att stadens befolkning till 90% består av muslimer. Jag sitter vid fönstret och tittar på bilarna som åker förbi. Det blåser och regnar.

Klockan ringde halv sex. En timme senare mötte jag upp Ayman och de andra utanför Shatila. Varje är efter ramadan åker ett gäng ungdomar från lagret till en sjö nära Tripoli för att festa och umgås. Jag blev bjuden att följa med och så kom det sig att jag satt i en buss på vag norrut med femtio palestinska ungdomar som spelade trumma, dansade och sjöng. Det började ösregna precis innan vi kom fram men det fanns en uteplats med tak där det dukades fram högtalare, mixerbord och generator. Habibi, habibi, habi-i-i-i-bi. Festen var igång. En busslast med andra ungdomar slöt upp, ringdans varvades med discodans.

När jag satte mig på en bank med ryggen mot bergen och den konstgjorda sjön och tittade på alla glada, dansande, ungdomar kom jag på varför det kändes surrealistiskt: Inte en droppe alkohol. Ingen som ens tänkte tanken att knacka en öl eller shotta tequila. Jag tittade på klockan, hon var tio over elva. På morgonen.
Jag är relativt säker på att jag aldrig kommer att få uppleva något liknande i Sverige. Det känns lite fattigt. Det sitter i den svenska ryggmärgen att man måste kroka för att festa, en tragisk del av vårt kulturarv. Ärligt talat, det är ju hemskt att vi inte kan umgås och slappa loss på ett dansgolv utan att dricka alkohol.

När palestinierna åkte via Byblos hem till Beirut så tackade jag för mig och hoppade av i Tripoli. Det kanns som en värdig debut att äta lamm, hummus, och fatouch (libanesisk sallad) på Al-Faysal El-Bakhar i Tripoli och nu sitter jag mätt och belåten insvept i röken från vattenpiporna. Det har kommit lite fler gäster nu men är långt ifrån fullt."

Kriget lever. Forra helgen ringde Said och fragade om jag ville folja med till hans drusiska hemby i Choufbergen soder om Beirut. Det ville jag. Tio minuter soder om Beirut vande vi medelhavet ryggen, vagen slingrade sig uppfor sluttningen och vi passerade den ena drusiska byn efter den andra medan vi kom allt hogre upp. En kvart senare var vi framme.

Said visade marken han fatt av sin far, dar han ska bygga hus om ett par ar. Tomten ligger runt 900 meter over havet i sluttningen ned mot en gronskande dal omgiven av skogsbekladda berg. Dar vaxer vindruvor, oliver och fikon.
Middagen stod pa bordet nar vi kom hem till Saids foraldrar. Vi at taboule, hummus, brod och friterad fisk doppad i sesamsas. Valdigt gott. Deras vackra hus ligger i utkanten av byn och fran balkongen ser man den gronskande dalgangen. Man ser grannbyn en kilometer bort och i horisonten laga berg. Luften ar klar och frisk, det ar fridfullt och vackert. En idyll.

Men tva kulhal i fonsterluckan avslojar bluffen. Grannbyn ar maronitisk. For fjorton ar sedan lag huset pa fronten mellan drusisk och maronitisk milis, lappningar och lagningar av vaggar och tak ger en vink om husets valdsamma historia. Garaget saknar fortfarande tak efter att en granat slagit ner dar. Said berattade att familjen flyttade hem till hans farmor som bor mer centralt i byn, det var for farligt att bo kvar. I husets undervaning bor Saids nygifta storebror med sin fru. Vi blev nedbjudna pa ett glas vin och jag fick se ett fotografi pa Saids bror under kriget. Han satt pa huk och tittade in i kameran, i handerna holl han nagon form av granatgevar. Nar bilden togs var han fjorton ar.

Vi fortsatte hem till Saids van Amir. Han tog emot oss i sina foraldrars hus, dar han bor. Vi drack vin och rokte vattenpipa och nyfiken som jag ar fragade jag nagot om kriget. Amir forsvann och kom snart tillbaka med utrustningen han hade i specialstyrkan han ingatt i. Amir ville att jag skulle ta pa mig grejerna sa vi kunde ta lite schyssta bilder. Strax darpa poserade jag med en kalasjnikov i handerna, i baltet hange en bajonett, en kniv, patroner och handgranater. Nar freden slots 1991 kan inte Amir varit mer an tjugo ar. Da hade han blivit sarad nio ganger.

Jag har aldrig hallit i ett automatvapen forut. Handgranaten kandes tung och kall i min hand. Jag var exalterad samtidigt som det det kandes otroligt sorgligt. Det kandes sjukt att halla i den kalasjnikov Amir anvant under kriget bara dryga kilometern fran byn som han tomt magasin efter magasin mot. For mig var det som pa lek, det gar inte att forsta hur det ar att vaxa upp under ett brinnande inbordeskrig. For Amir, Said och de andra barnen var det ingen lek. Skottsalvor och explosioner var vardagsmat. Nar Said var sjutton skordade han frukt at en bonde, han och kompisen lade stenar runt minorna for att inte trampa pa dem.

Det ar alltid roligt att fa folja med hem till folk. Said ar valdigt vettig och trevlig. Det var en lyckad utflykt och jag fick se manga fina saker. Men som sa manga ganger forut kom jag hem med ett snurrande huvud. Det gick upp for mig att kriget fortfarande lever. I allas medvetenden. Libaneserna ar krigstrotta och freden kanns trygg, men de litar inte pa vanandra. Amir ar langt ifran den enda som har kvar sin kalasjnikov i garderoben. Nar man star pa balkongen hemma hos Saids foraldrar forstar man battre hur otroligt komplicerad situationen i Libanon ar. Tank dig sjalv att ta bussen till jobbet med milisman som bombade ditt hus och dodade din basta van.

Det kan vara bra att tanka pa att alla milisgrupper har vapen undangomda nar FN i enlighet med resolution 1559 kraver att Hizballah och diverse palestinska gerillagrupper i Libanon ska avvapnas. Situationen ar komplex och det kanns naivt att tro att Hizballah och palestinierna ska lamna ifran sig sina vapen nar alla andra ar bevapnade till tanderna.

Kara aftonblad. Jag gjorde misstaget att ga in pa er hemsida idag. Det var dumt, for jag var pa bra humor och som vanligt nar jag laser er tidning blev jag trott, arg och ledsen.

Ni uppmanar mig att bara det vita bandet for att visa att jag ar emot vald mot kvinnor. Ni sager att nu far det vara nog och tar krafttag mot kvinnovaldet.

Kara aftonblad. Ni ar tyvarr inte, vilket ni bevisar gang pa gang, en del avlosningen. Ni ar en del av problemet. Er tidning ar fylld med icke-nyheter, stereotypa konsroller och sjuka kroppsideal. Som en av Sveriges storsta tidnigar har ni en otrolig makt att satta agendan och paverka debatten. Istallet for att gora nagot vettigt och pa allvar diskutera hur det kommer sig att halften av sveriges befolkning diskrimineras pa sina arbetsplatser, i sina hem och pa aftonbladet valjer ni att beratta om de forsta bilderna pa Mikael Persbrandt och hans tjej eller en tysk kannibal som atit upp sin fru. Det ar snaskigt, lattlast och sensationellt. Nar ni far kritik brukar ni svara att ni skriver om det folk vill lasa. Det ar logn och forbannad dikt. Det ni skriver laser folk. Da och da kommer ni pa er sjalva. Ni inser vilken patetisk smorja ni producerar och vill gora nagot viktigt.

"Ta avstand fran fotbollsvaldet -bar bandet" skrev ni och uppmanade era lasare att kopa ett gummiarmband med texten "alska fotboll". Av en ren slump var bandet rosa, samma farg som er sportbilaga. Ni fick massor av spelare att ta pa sig bandet och snart gick tiotusentals manniskor och gjorde reklam for er tidning samtidigt som ni fick good-will. Skicklig marknadsforing, men inte sarskilt adelt.

Era gummiband betyder ingenting. Tva daligt skrivna artiklar och en intervju med fotbollsforbundet som sagar att "ah, det ar sa hemskt" forandrar ingenting. Liksom hjalpgalorna pa tv agnar ni ett verkligt problem fem minuters uppmarksamhet sa att ni och era lasare, liksom tv-tittarna, kan sla er for brostet och kanna att ni gjort en insats. Sedan atergar allt till det normala. Liksom tv-galorna bidrar till att varldens orattvisor kan fortsatta att negligeras sa bidrar er kampanj mot fotbollsvaldet till att det kan fortsatta att harska pa arenorna. Nar fotbollsfans forsoker storma planen eller kastar foremal pa domaren sa anser varken ni eller den intervjuade forbundsordforanden att det ar sjalvklart att matchen avbryts.

Den har gangen latsas ni ta tag i problemet med vald mot kvinnor. Ni vill att jag klickar och lovar att "aldrig utöva, acceptera eller blunda för mäns våld mot kvinnor". Det ar jattefint. Men hur kommer det sig egentligen att man slar sina flickvanner och fruar? Hur kommer det sig att vi lever i lasta konsroller? Ni kan ju borja med ett reportage fran en leksaksaffar.

Ni uppmanar mig att satta pa mig det vita bandet. Jag uppmanar er att stoppa tryckpressarna. Det ar sannolikt det basta ni kan gora for Sveriges kvinnor.