Ovantat soundtrack.
"Vill ni ha vin?" Det ar Mehdi som fragar. Pa vaggen bakom honom hanger Imam Alis jesu-liknande portratt. Ali, profeten Muhammeds kusin, mordades ar 661 och ar en av shiamuslimernas heligaste man. Trots att var bild av Iran modifierats en hel del sedan vi kom hit kanns fragan otankbar.
"Vin? Tack men te blir jattebra."
"Ar det sakert? Det finns vin om ni vill ha?"
"Vi ar sakra, tack sa mycket."
Mehdi har runda kinder och ser ut att vara i 35-ars aldern. Han har bott 15 ar i Holland och pratar bra engelska. Mehdis fru ar gravid med parets forsta barn och svarfar sitter i hornet bredvid mig. I det lilla kvadratiska rummet sitter aven en ung pojke och nagon kompis till Mehdis svarfar, de bada ar sakert mycket yngre an vad de ser ut. Sist men inte minst har vi 25-arige Ahmed, ursprungligen fran Qatar. Det var han som gick forbi oss pa gatan och bjod hem oss till Mehdi och dom andra.
"Dricker ni vin?" fragar vi efter ett litet tag. Det har maste redas ut.
"Javisst! Sjalvklart! Det gor alla" sager de och flinar. "Fast arrak ar nog mest populart".
Vi garvar. Det har har dom inte sagt nagot om pa nyheterna. Klart att det hander lite grejer bakom den putsade fasaden, men anda.
"Alla dricker. Inte offentligt, men i hemmen - absolut. Ja kanske inte mullorna da.. Eller jo, dom ocksa! Folk tllverkar vin och sprit hemma, det ar latt att fa tag i alkohol pa pa den svarta marknaden".
Vi skakar pa huvudet och skrattar igen. De flinar tillbaka.
Svarfar ler brett och visar sina tva tander. Vid hans fotter brinner en gasolbrannare och bredvis star en plastburk med en slang i, det ser ut som en hemmagjord vattenpipa. Svarfar lagger tva tomteblossliknande metallstanger over elden. Han plockar med plastburken och en av stangerna som borjat gloda, satter till slut slangen i munnen. Nar han andas ut sveps vi in i en tjock sliskig rok.
"Opium" sager Mehdi och nickar at gubbens hall. Det kanns i huvudet att han inte ljuger.
Opium ar enligt vara vardar valdigt vanligt i Iran. Det finns hur mycket som helst menar de, 5 kronor gramet far man ge. Haschet ligger pa 1500 kronor kilot. Afghanistan ar nara...
"Vad handser om man blir pakommen med alkohol?"
"Not good." Piskrapp, 50-70 stycken om man har otur.
"Och opium da?"
"1000 kronor i boter"
"Sa regimen tycker det ar varre om ni dricker arrak an roker opium?! Det ar ju stort!"
"Det star inget i Koranen om Opium" sager de och skrattar. Vi skrattar ocksa. Fan vad sjukt.

Opiumet gar runt och det ar dags att dra. Ahmed, som nojt sig med tobak, foljer med oss for att kopa saffran. Vi tackar for gastfriheten och gar ut. Skont med frisk luft.

Ahmed vill kora oss till en bra affar sa vi hoppar in i hans bil. Utsidan ar inte sa markvardig men bilen ar utrustad med dvd-spelare och en liten tv-skarm som Ahmed faller ner fran dar det i vanliga fall sitter ett solskydd. Vackra, lattkladda libanesiskor med silikontuttar sjunger arabisk popmusik medan vi aker genom staden. Det visar sig att han vill ta en tur och visa oss runt i Shiraz.
"Mehdi ar schysst, men opium gor folk dumma i huvudet" sager Ahmed. Vi haller med.
Pa vag in i en rondell slar han plotsligt igen tv-skarmen.
"Police" sager Ahmed och pekar snett farmfor bilen. Tre sekunder senare faller han ner skarmen igen.

Intressant land det har. Internationellt formedlas en bild av Iran, nationellt en annan. Verkligheten ar blandad men langt ifran schablonbilden. Manga vi traffat har kritiserat regimen oppet, de flesta verkar leva ett liv privat - och ett helt annat offentligt. Man tanjer pa granserna hela tiden, skjuter sjalen sa langt bak pa huvudet som mojligt och gommer parabolen pa taket. Men sedlighetspolisen gor fortfarande nedslag i iraniernas vardag...

Det ringer konstant pa Ahmeds telefon. "Bara tjejer" sager han och ler. Ahmed talar ingen engelska sa konversationen sker med min knaggliga arabiska. Vi ska till Persepolis dagen darpa och Ahmed ar ledig sa han vill absolut kora oss. Det visar sig att han har en 6-arig son och jag foreslar att han ska ta honom med sig.
"Kanske det" sager Ahmed.
"Lever du ihop med pojkens mamma?"
"Ja det gor jag. Vi hem till mig och ater middag med dem sedan, ok?"
"Ok, jattetrevligt."

Ahmed kor oss upp pa ett litet berg. Morkret har fallit och utsikten over miljonstaden Shiraz ar magnifik. Pa himlen lyser en tunn manskara klart. Pa vagen ner sager Ahmed att vi ska hamta upp hans flickvan.
"Sag ingenting till henne om min son och fru, ok?"
"Nej visst, sjalvklart inte."
Vad ar det for lirare vi aker runt med egentligen? Ska han vara otrogen mot sin fru och dessutom med oss i baksatet? Och sedan ska vi hem och traffa hans familj?

Vi plockar upp en sot iranska, 24 ar gammal. Jag satter mig bak med Gustav, pa forsta parkett. Ahmed satter pa europeisk popmusik pa hog volym, kanner igen det men kan inte placera den. Vi stannar och Ahmed skickar ivag tjejen for att kopa glass. Det ar da det hander. Det ar da var resa far sitt soundtrack.

Det flesta resor har ett soundtrack. Ibland upptacker man det inte foran man kommit hem, men man har lagrat en massa minnen kring vissa latar man lyssnat pa. Ibland valjer man det aktivt sjalv. Andra ganger ar det musik andra spelar i en viss situation som blir resans soundtrack. Som nu.

Plotsligt dundrar Ace of Base's "Happy nation" ur hogtalarna. Bilderna fran dagen ar farska i minnet: Vin, opium, piskslag, Imam Ali, tv-skarmen med halvnakna tjejer som slas igen, vakterna som hindrade oss fran att besoka en helig plats for att vi var kristna... Ahmed slar pa taklampan som borjar blinka frenetiskt. Blatt, gront, lila och blatt igen. "Disco" sager han och ler. Jag tittar pa Gustav, vi garvar och sjunger med i refrangen.

Happy nation, living in a happy nation...

Ahmeds flickvan sticker in fyra stora strutar genom fonstret mitt i kvallens andra Ace of Bace-hit: C'est la vie

Love is a lyer, but I'm a tryer
give it another go
you have another, yes I know
I have seen her
I know who she is
does she kiss you the way
I used to kiss you?
I bet she wonders
who I am

C'est la vie, c'est la vie, c'est la vie
on the road tonight...

Sa sjukt. Varenda lat verkar skriven enkom for denna kvall i Shiraz 2007. Jag och Gustav rojer i baksatet och mumsar glass mellan skratten. Ahmed och flickvannen lever i en egen bubbla dar fram.

Glassen ar slut, dags att aka en vanda. Ahmed cruisar fram pa gatorna och sweet-talkar sin flickvan. Ace of Base sjunger vidare:

We live in a free world
I whistle down the wind
carry on smiling
and the world will smile with you

Vi kor till en markligt upplyst park dar det star nagon gammal stenport fran 800-talet och Ahmed skickar ut oss for att fota. Pa hall ser vi hur det borjar hanglas i framsatet och konstaterar att det ar en sjuk sjuk kvall. Ahmed vinkar at oss att det ar dags att aka sa vi hoppar in i bilen.
"Fan det har kanner jag igen" sager jag. "Ar det inte All that she wants is another baby?"
"Jo det ar det" svarar Gustav.

It is a night for passion
but he morning means goodbye
beware of what is flashing
in (her) his eyes
(s)he's going to get you

All that (s)he wants is another baby
(s)he's gone tomorrow...

Men det ar inte slut an, nasta spar ar Lucky Love. Gud har verkligen humor. Lyckligt ovetandes om fru och son skrattar flickvannen at Ahmeds skamt. Det ar bara att hoppas att hon ocksa spelar fult. I baksatet skakar vi pa huvudet och garvar, vad annat kan man gora? Det har ar verkligen ironi pa hog niva.

Ahmed stannar. Flickvannen stuger ur och vi sager hej da.
"Hur lange har ni traffat varandra" undrar jag.
"Tva manader. Hon foljer med til Persepolis imorgon."
"Vad trevligt. Har du traffat hennes foraldrar?"
"Ja. Nu aker vi hem och ater middag."

Pa vagen hem till Ahmeds fru och sonlevererar Ace of Base kvallens sista lat for deras del, Don't walk away:

If you wanna leave
I won't beg you to stay
and if you gotta go, darling
maybe it's better that way...

Ahmed satter pa Desperados, en blodig action, medan frun lagar mat och sonen spelar dataspel precis intill. Det ar ingen kul stamning dar hemma, kanske vet Ahmeds fru vad han sysslar med, men vad kan hon gora? Vi har haft en skev men anda jakligt kul kvall. Nu kanns det bara tragiskt. Det ar ett valbargat hem med langt ifran karleksfullt. Man far en kansla av att det blir mycket tid framfor datorn for lillkillen. Vi ater med kebab med Ahmeds son, farn tv:n hors automateld pa hog volym. Frun har knappt visat sig.

EFter maten viker Gustav en pappersgroda till Ahmeds son som blir jatteglad. Dags att aka hem. I hallen undrar Ahmeds fru om maten smakat bra.
"Delicious" svarar vi. "Thank you very much."
"You have a very cute son" sager Gustav.
"He is devil boy" svarar hon. Vi ler besvarat.

Pa vagen hem fragar Ahmed "Do you want fuck?"
"No" svarar jag kort. Sedan ar det tyst tlls vi kommer fram till hotellet. Vi har fatt nog av Ahmed for lange sedan och undrar vad han ar for en sopa egentligen. Hallick? Langare? Allmant skum eller bara ett arsle?

Ahmed dok aldrig upp morgonen darpa for att kora oss till Persepolis, vilket gladde oss mycket. Opium och otrohet i Iran, det blev ett lite annorlunda luciafirande i ar. Dessutom, osannolikt nog, perfekt tonsatt av Ace of Base.

C'est la vie, c'est la vie, c'est la vie on the road tonight

Mr Jafari. Det knackar pa dorren. Jag plockar snabbt bort en talrik och gar for att oppna, Gustav ar strax bakom.
"Welcome Mr Jafari, please come in!"
Framfor oss star en valrakad glasogonprydd man med beige byxor och den ljusa skjortan instoppad i baltet. I handen han portfolj. Han stirrar hapet pa oss.
"Please, Mr Jafari, come in. We prepared the dinner for you, there is spaghetti, tomato sauce and some salad too" sager jag och pekar inat vardagsrummet dar maten star uppdukad pa golvet.
"It's so good to see you, Mr Jafari" sager vi och racker fram vara hander. Mr Jafari haller krampaktigt i portfoljen. Han mumlar nagot pa persiska, halsar tveksamt och forsoker se vad som finns bakom oss men dar finns bara glas och talrikar for tre personer samt kastrullerna som ryker.
"Very nice to meet you, Mr Jafari" sager vi och tar ett steg at sidan. "My name is Johannes and this is my friend Gustav". Jag visar med handen att han ska kliva in. Mr Jafari ser chockad ut. Han tvekar en sekund, tar sedan nagra steg in i rummet och ser genast mot det oppna koket, men dar finns ingen. Blicken far tillbaka till vardagsrummet och fastnar till slut pa oss. Han rynkar pa ogonbrynen och forsoker forsta. Mr Jafari ser pa oss som om vi vore tva ufon. Han ar sa forvirrad att han inte hor fnisset fran koket.
"Please Mr Jafari, have a seat" sager jag och pekar valkomnande mot maten.

Da, i en explosion av rop och skratt, flyger Mohsen, Massoud och hans lillebror Muhammed fram fran koket. Meisam oppnar badrumsdorren och vacklar ut med handen for magen i ett hysteriskt skrattanfall. Mr Jafari har tappat all uppfattning om tid och rum och star med portfoljen i handen mitt pa vardagsrumsgolvet. Vi andra tjuter av skratt. Massoud slar sig for knana och borjar hoppa upp och ner samtidigt som han klappar sig pa pannan i nagot som liknar ett skrattanfall som taget ut Loranga, Masarin och Dartanjang. Dom knuffar Mr Jafari i sidan och slar honom med handflatan pa axeln. Det lyser i ogonen, gang pa gang brister de ut i nya skrattsalvor.

Mr Jafari stannade i 2-3 timmar men hamtade sig aldrig riktigt fran chocken. Det visade sig att han inte varit pa besok pa tva manader och forst ringt pa hos en granne. Nar han till slut kom ratt oppnade tva totalt okanda svenskar dorren och pratade som om de vantade hans besok. Fast han inte talar ett ord engelska var det uppenbart att de dessutom tankte bjuda honom pa middag. Till slut slog synapserna knut pa varandra. Massoud gick runt med ett nojt flin hela kvallen, det var han som kande Mr Jafari bast och som bett oss att oppna dorren. Jag tror han sov valdigt gott den natten.

Det ar eftermiddag i fiskehamnen i Bushehr. Vi sitter bakom en pir i la for vinden fran persiska viken. Fiskarna rensar naten fran dagens fangst men har tagit en kort paus for att ata applen, deras roster blandas med kluckandet fran vagorna och masarnas skrik. I overmorgon ar det lucia men i solen ar det riktigt varmt, vi sitter i t-shirt och och uppkavlade jeans. Fiskarna jobbar i jackor och mossa.

3 mil bort ligger karnanlaggningen som hela varlden talar om men ingenting kanns mer franvarande an Putin och Bush. Ja, bortsett fran namnet da. Bushehr ar utan tvekan forst ut om USA far for sig att bomba Iran, fast tanken pa nattliga flyganfall kanns overklig nar man sitter och dasar i solen.

Mohsen har tagit ledigt fran jobbet och visat oss runt i stadens gamla kvarter. Det ar an fin hamnstad med palmer och sma grander - skont att varva ner fran kaoset i Teheran. Vi traffade Mohsen pa bussen fran Shiraz och blev bjudna att bo hos honom och hans tva kompisar vilket vi glatt accepterade. Vi fick ett eget rum i deras trea och blev bjudna pa en sen middag nar Meisam och Massoud kom hem fran jobbet. De ar alla i var alder och jobbar med programering och webdesign, ar valdigt vanliga och vi har mycket kul tillsammans.

Det har blivit dags att rora pa sig. Mohsen ska en svang forbi sitt jobb, Gustav och jag ska ta oss en titt pa basaren. Kanske kopa lite notter, satta oss pa en bank och titta pa solnedgangen? Det ar svart att inte ma bra.

Tunnelbana i Teheran. Det var forra tisdagen, min andra dag i Iran och Teheran dar trafikkaoset ar totalt och det ar forenat med livsfara att korsa nagon av de storre gatorna. Jag var nyfiken pa att de hur Teherans tunnelbana sag ut och bestamde mig for att provaka lite.

Nagra trappsteg ledde mig in i metrostationen Imam Khomeini Square, navet i tunnelbanenatet dar tva av de tre linjerna korsar varandra. Jag hade last att tunnelbanan var nybyggd men forvanades anda av det luftiga rummet, de valpolerade stenblocken som utgor vaggarna och inte minst de moderna sparrarna - i princip identiska med Stockholms senaste modell. Remsor ar 1900-tal, har koper man en biljett som galler for tva resor for 2000 rial (1,50 kr) och matar sjalv in den i sparren. Pendlarna haller sina jackor och planbocker mot nagra sensorer sa att dorrarna oppnas. Heter det smart card pa svenska?

Dags for forsta turen. Jag hittar stationen jag valt att aka till pa en karta och tar rulltrappan ned. En folkmassa kommer runt hornet och borjar ta sig uppat. Spontanaka, visst, men av ren reflex borjar jag springa. Ett tag pa perrongen? Maste. Hinna. Med. Jag kommer runt hornet och ser taget tio meter bort, tar ut stegen och hoppar in. Det ar mycket folk men inte packat, jag tranger mig forbi kvinnan narmast dorren och kliver in i gangen samtidigt som dorrarna stangs. Jag hann!

Nagot ar fel. Jag kanner det pa en gang. Men vad? Nagon sager nagot, det later argt. Om mig? Det dar fnissandet? Jag ser mig forvirrat omkring. Mycket svart. Nu aker vi.

Det gar tva sekunder, kanslan av att nagonting inte stammer ar total, men jag fattar inte. Stamningen ar sa konstig. Vad ar det som ar fel? Vad? VAD?!

Ah! Ojda. Ojoj... Jag ser mig omkring igen, alla tittar pa mig. Manga ar svartkladda, andra har vasterlandska klader och smink. Alla bar sjal. For det ar bara kvinnor i den har vagnen. Och jag. Helvete! Jag laste ju nagot om det har, men taget kom och jag sprang och... Shit! Jag tittar fran horn till horn, en liten pojke som haller sin mamma i handen ser pa mig med stora ogon. Det ar nastan helt tyst i vagnen. Den arga rosten tillhor en aldre kvinna, fnissandet nagra unga tjejer. Det viskas, tisslas och tasslas. Jag rodnar. Det ar omojligt att halla leendet tilbaka, jag sanker blicken skakar pa huvudet och skrattar for mig sjalv. Ensam man i en tunnelbanevagn avsedd endast for kvinnor. I Iran. Kan man vara mer mal place?

Jag gar genom gangen och staller mig sa nara dorrparet det gar och tittar intensivt ut genom fonstret. Som om det fanns nagot att se...

Vi aker i en evighet. Som vasterlanning kanner jag mig trygg men jag undrar vad straffet for det jag gor nu skulle vara for en iransk man? Om det ens finns nagot, den har situationen ar val helt otankbar. Jag kan inte sluta le som ett fan och skakar pa huvudet igen. Det har finns ju inte! Det ar sa absurt. Minen jag gjorde nar jag antligen forstod maste ha varit obetalbar, hakan som aker ner och ogonen som sparras upp... Nu har de nagot att beratta om dar hemma, mina medresenarer.

Aldrig har tiden gatt sa langsamt som nu. Vi aker i tva evigheter till. Antligen hors en rost i hogtalarna - vi maste snart vara framme vid nasta station. Jag slanger en snabb blick over axeln och fortsatter sedan mitt stirrande genom fonstret. Bara en massa sten, men sa antligen en perrong. Vi stannar. Dorrarna oppnas och jag tranger mig igenom de forvanade kvinnor som knuffas utanfor. Vilka miner! Pa vag in i nasta vagn laser jag den tjocka svarta texten pa den forra: "Women only".