Antligen! Efter drygt tre manader i Beirut med omnejd var det slutligen dags att inventera stadens omtalade nattliv. Vi borjade framat midnatt pa en bar i Gemayzel som enligt manga ar ett av de hippare kvarteren. Mitt forsta vandrarhem lag i dessa kvarter intill Martyrernas torg i ostra Beirut. Nasta stopp var Crocodile pa Rue Monot, kand for sitt nattliv. Crocodile ar en marklig liten bar som ligger i bottenvaningen av huset jag bodde i med det franka paret. Det kandes bra att dricka sprit och lyssna pa dunkadunka dar, jag hoppas det hordes anda upp till femte vaningen. Vi hann med ett glas pa baren Che innan vi gick tillbaka till Monot dar vi hamnade pa en eurodisco-club. Klockan hade hunnit bli tre men kvallen kandes fortfarande ung. Vi gick uppfor Monot, min gamla vag till skolan, ett par hundra meter och hamnade utanfor Crystal. Jag hade gatt forbi stallet manga ganger och forstatt att det maste vara en stor nattklubb.
Det var mycket folk i rorelse och efter att ha trangt oss lite i kon var vi snart inne. Det var stort. Det var uppklatt och stylat. Det var hog techno. Vi hade inte varit dar i mer an tio minuter innan musiken tonades ner och en speciell fanfar spelades. Nagon av de mer valstallda gasterna ville sola sig i glansen av sina ofortjanta dollarbuntar och hade bestallt in en femliters champagneflaska som bars in av tva servitorer. En speakerrost talade om namnet pa den som gjort bestallningen for alla intresserade och stora tomtebloss gjorde det omojligt att undvika att se var flaskan var pa vag. En minut senare satte dj:n pa mer unz-unz och festen kunde fortsatta, publiken glomde snart champagnen och dess 1500 dollar fattigare agare. Vi rojde loss och hade jakligt kul trots att saval musiken som klientelet egentligen var ganska ointressant. En halvtimme senare var det dags igen. Musiken ersattes av fanfaren. Nagons namn lastes upp, en ny champagneflaska bars in. Musiken slogs pa, de grona neonljusen blinkade och festen kunde fortsatta. Ett par champagneflaskor senare var klockan halv sex. Festen holl pa att do. Latt berusade och med kraftigt ringande oron avslutade vi en valdigt lyckad kvall med en taxi hem.
Det ar sondag den 18/12 2005. Det maste betyda att det ar fjarde advent i Sverige? I Libanon kanns julen avlagsen trots tomten i rondellen i Sour och att en bil utsmyckad som en slade dragen av renar akte forbi pa gatan nar jag stod pa balkongen. Pa flaket, sladen, stod fyra vinkande tomtar och ur hogtalarna strommade julmusik. Det sag fruktansvart fanigt ut.
Forra sondagen gick jag pa beirutderby. Tva av Libanons basta lag, sunnimuslimska Ansar och shiamuslimska Nejmeh mottes i en prestigefylld match pa Camille Chamoun-stadion med plats for 57.000 askadare. Jag visste inte om att matchen spelades forran jag morsade pa Ayman i Shatila som sag den pa tv. Nar jag fick klart for mig att matchen pagick tio minuters gangvag darifran bestamde jag mig genast for att sticka dit och se andra halvlek. Salah hangde pa.
Utanfor stadion stod ett tiotal militarjeepar och tanks parkerade. Det kan ga ganska vilt till efter matcherna. Biljetten kostade 25 kronor och andra halvlek hade just borjat. Den stora stadion kandes ode, inte mer an tio-tolv tusen askadare var pa plats. Det tog inte manga minuter innan jag forstod varfor, kvaliteten pa spelet var fruktansvart dalig. Jag har aldrig sett svensk division 3-fotboll men jag tror att saval Ansar som Nejmeh skulle fa kriga for att hanga kvar i trean.
Det var inte svart att valja vilket lag jag skulle heja pa. Jag satt bland de rodvita nejmehfansen, i kurvan pa andra sidan satt ett par tusen ansarfans. Gronvita. Ansar lag under och forsokte fa till en kvittering. Trots att anfallsspelet var fantasilost och att passninngarna oftast slogs tva meter bakom medspelaren lyckades man skapa nagra farliga lagen. Ett 20-meters skott satt knallhart i ribban och strax darpa tvingades Nejmeh-malvakten till en reflexraddning efter en nick fran nara hall. Nejmeh anfoll med en, i basta fall tva spelare. Det mesta av spelet bestod av felpass pa mittplanen och sen var det slut. 1-0 tll Nejmeh. Bortset fran ett par hejaramsor var det inget vidare drag pa laktaren. Trots att det var libanesisk hogriskmatch var det lugnt pa arenan. Ett par meter fran dar jag satt hangde fem soldater pa varsin M-16 och kollade slott pa matchen, ett tjugotal andra militarer fanns runt omkring pa var laktare. Nar spelarna gick av planen kom det in ett gang soldater istallet. Det slog mig att Svenska Fotbollsforbundet borde ta ett snack med de sakerhetsansvariga pa Libanons Fotbollsforbund nu nar aik ar tillbaka i allsvenskan. Sa vi som gar pa fotboll for att titta pa fotboll slipper vanta 45 minuter pa att polisen ska rensa upp laktarna for att aik slappt in ett mal. Lite libanesiskt sakerhetstankande pa Rasundas norra laktare skulle nog ha en lugnanade effekt.
Efter matchen blev det lite stenkastning utanfor arenan, men ingenting allvarligt. Liksom stockholmsderbyna gang pa gang bevisar att idrott inte forbrodrar sa bevisade beirutderbyt att idrott och politik hor ihop. Nar jag vandrade hemat horde jag de sunnitiska ansarfansen, som under matchen haft en jatteflagga med Hariris nuna, nagra kvarter bort sjungandes "sug min kuk, Naserallah, sug min kuk Naserallah".
Palestina. Min arabiskakurs tog slut for en och en halv vecka sedan. Jag har inte lart mig speciellt mycket, tyvarr. Om fem dagar far jag besok fran Sverige och tiden fram till dess forsoker jag fylla sa gott det gar, jag borjar kanna mig lite fardig med Libanon for den har gangen. Nu sitter jag i Sour, eller Tyre som det heter i vast. Sour ar en vacker liten hamnstad i sodra Libanon som har varit ar ca 4000 ar gammal. Befolknigen ar huvudsakligen shiamuslimer och langs vagarna in mot staden ser man affischer och flaggor for saval Hizballah som Amal.
Jag befinner mig nu drygt tva mil fran Palestina, Israel, Det Heliga Landet eller vad du behagar kalla det. Jag tror jag kallar det Palestina. Innan jag kom till Libanon hade jag inte tvekat att saga Israel men jag har blivit paverkad av mina vanner i Shatila och kartorna har nere som fornekar Israels existens. For exakt 17 dagar sedan sag jag Palestina for forsta gangen.
Det var en mandag och jag lamnade Beirut tillsammans med min brittiske van Omar, hans tjej Sarah och hennes mamma och syster fran Wales i deras hyrbil. Efter ett kort stopp i Saida fortsatte vi soderut, passerade Sour och akte genom bananodlingarna mot gransen. En soldat vid en checkpoint beordrade oss att vanda om men jag overtalade sallskapet att strunta i vad han sa, -alla andra fick ju passera. Det gick bra. Vi motte fler och fler FN-jeepar och det pirrade i kroppen. Tanken att fa se landet som vacker sa mycket kanslor, som jag sett sa manga ganger pa tv, gjorde mig uppspelt. Vi akte forbi en FN-barrack och kom snart till Naqoura, det sista samhallet innan gransen. Pa hoger sida av huvudgatan lag en stor FN-bas, manga hundra meter lang vaktad av franska och nigerianska UNIFIL-soldater som FN-trupperna i Libanon heter. Pa den vanstra sidan lag frisorsalonger, cafeer, barer och musikaffarer. "Welcome UN" och andra skyltar pa engelska hangde utanfor manga av butikerna och cafeerna. Det slog mig hur mycket FN-trupper maste paverka alla lander och samhallen de kommer till. Inte bara pa grund av sitt uppdrag utan for att de ar manniskor som lever och konsumerar. Soldaterna ar i ett frammande land langt ifran sina vanner och familjer och nar de inte ar i tjanst galler det att fodriva tiden sa gott det gar. Pa sa satt har det blommat upp internetcafeer, barer, musikaffarer och restauranger som serverar afrikansk mat i Nabatiye. Det ar sakert likadant over allt dar FN har uppdrag. Vi akte forbi en till stor del forstord liten byggnad nar jag bad Omar att stanna bilen. "What's up?" undrade han. Jag var tvungen att ta en bild for pa fasaden av den nedgagna byggnaden kunde man fortfarande lasa "Lambada Club" och restaurangmenyn som stod skriven med stora bla bokstaver brevid det som varit entren: Pytt i panna, pannkakor, kottbullar... Sverige har tydligen ocksa haft trupper i Libanon.
Plotsligt sag jag det med mina egna ogon. Det lag dar framfor mig i soldiset. Palestina. Jag hade hort sa mycket om det att jag nastan hade vantat mig att gud hade hangt en stor skylt i himlen ovanfor Det Heliga Landet sa att man tydligt skulle ha klart for sig var man befann sig. Det hade han inte (eller hon for den delen). Det fanns inget tydligt tecken pa att Libanon tog slut och Palestina borjade. Det var overkligt samtidigt som det kandes lite som att "jaha, var det inte mer an sa har?". Nar man ser jorden som vacker sa mycket kanslor ar det svart att forsta varfor. Det ar samma gras, stenar och buskar pa den palestinska/israeliska sidan som pa den libanesiska. Men de libanesiska buskarna ar tydligen inte lika fina?
"Look!" Omar pekade upp i himlen. Nagra faglar slog med vingarna och vips var de inne i Palestina. Vi sag pa varandra, men sa ingenting. Vi tankte bada samma sak. Faglarna hade just gjort det som ingen manniska kan gora pa den har platsen och som hundratusentals palestinier inte kan gora fran nagon plats pa jorden. Korsa den Israeliska gransen. Faglarna verkade helt ointresserade av detta faktum, deras nonchalans var nastan stotande. Det kandes som om de trotsade naturlagarna men jag insag att de bara brot mot manniskans lagar. De sket i vad Sharon, Arafat, Nasrallah, Bush, Rabbin, Yassin eller nagon annan gammal gubbe tycker och gjorde som de foll dem in. For dem var kullen pa andra sidan taggtradsstanglset som vilken annan kulle som helst. Det kandes hoppfullt.
Vi akte en bit langs med gransen. Vagen var kantad av bilder pa martyrer som stupat i kampen mot den israeliska ockupationsmakten. Pa andra sidan sag vi nagra israeiliska samhallen och stader. Gransen tycktes ligga ode pa bada sidor, men formodligen var vi under uppsikt fran saval israelisk miltar som Hizballah. Jag undrade om jag skulle bli skjuten av israeliska soldater om jag plotsligt skulle fa for mig att springa mot stangslet. "Nej" sa Omar. "Du skulle sprangas i bitar, det ligger minor under varje liten grastuva har". Jag tittade pa det vildvuxna graset som, liksom faglarna tidigare hade gjort, liksom trotsade naturlagarna. Graset kunde vaxa dar men jag kunde inte ga dit.
Bara nagra dagar tidigare hade en israelisk paraglider, en civil, forts av vinden over pa den libanesiska sidan. Han landade mitt pa ett minfalt och orsakade haftig skottlossning mellan Hizballah och israelisk militar nar de raddade honom over till Israel. Vi undrade hur nagon kunde komma pa tanken att flyga paraglide vid den libanesisk-israeliska gransen. Hur dum far man bli?
Men kanske ar var det vi som var dumma. Kanske hade israelen en vecka tidigare sett samma faglar som jag och Omar sag flyga over gransen och tankt att kan de sa kan jag. Kanske borde nyheten om israelens mod och trots kablas ut over hela varlden och bli kant i varje hem. Kanske skulle hans handling kunna fa tva krigstrotta folk att fatta varandras hander sjunga en svensk visa:
I natt jag drömde något som
jag aldrig drömt förut,
jag drömde det var fred på jord
och alla krig var slut.
Jag drömde om en jätte sal,
där statsmän satt på rad,
så skrev dom på ett konvolut
och reste sig och sa:
Det finns inga soldater mer,
det finns inga gevär,
och ingen känner längre till
det ordet militär.
På gatorna gick folk omkring
och drog från krog till krog,
och alla drack varandra till
och dansade och log.
I natt jag drömde något som
jag aldrig drömt förut,
jag drömde det var fred på jord
och alla krig var slut.
Kanske skulle det inte vara en drom.
Radd? Jag tog en taxi in till centrum vid tvatiden idag. Nar vi passerade Martyrernas torg sag jag avsparrningar, poliser och ett par hundra demonstranter. Jag undrade vad det var som pagick men taxin akte vidare och jag tankte inte mer pa det. Jag gjorde nagra arenden och sag ett par militarjeepar och en del soldater. Det slog mig att det var nastan en manad sedan jag sag sa mycket militarer och poliser. Jag har vant mig vid militarens narvaro och ryckte pa axlarna. Nu sitter jag pa ett internetcafe i Hamra och slosurfar. Jag gick in pa DNs hemsida for att se vad som hant i Sverige pa sistone och vad ser jag? "Antisyrisk politiker dodad i bilbomd i Beirut". Plotsligt inser jag varfor det var demonstranter pa Martyrernas torg och varfor det aker omkring militarjeepar i Beirut. Annu en politiker eller journalist vars asikter var obekvama for nagon. Here we go again...
Det maste ha hant imorse. Kanske lag jag fortfarande och sov en kilometer darifran, i samma kristna ost-Beirut, nar Gebran Tueni och tre andra sprangdes i bitar. Jag vet ingenting om Gebran Tueni, och jag vet inte mer om vad som hant an vad jag last pa DNs hemsida, hoppas bli lite klokare nar jag koper tidningen imorgon.
Jag vet inte hur manga attentat eller hur manga manniskor som dodats och skadats i olika bombdad efter att Rafik Hariri mordades i februari i ar. Men det ar manga, over tio olika attentat. Mordet pa Tueni spar ytterligare pa bilden av Beirut som en galen stad, Libanon som ett sjukt land och Mellanostern som en farlig plats. Jag har lange tankt skriva och beratta om hur trygg och saker jag kanner mig har nere och efter morgonens attentat och kanns det extra viktigt att ge en annan bild av Libanon.
Det rader ingen tvekan om att Libanon har stora politiska problem att overvinna. Laget ar fortfarande spant efter inbordeskriget och konflikterna svara och djupa mellan landets olika politiska och religiosa grupper. Det forekommer mycket vald och hot mot politiker och journalister. Men som turist kanner jag mig fullstandigt saker. Jag har rest mycket, framst i Europa, och jag har aldrig kant mig sa trygg som jag gor i Libanon. Inte i Spanien, inte i Frankrike. Inte i Lettland och inte i Belgien. Faktum ar att jag efter tva och en halv manad i Beirut inte hittat en enda gata eller ett enda kvarter jag skulle tveka att besoka oavset tid pa dygnet. Shatila, Achrafiye, Basta, Gemayzel och Hamra. Jag kanner mig lugn och trygg over allt. Sedan jag blev stor nog att resa utan foraldrar har jag alltid haft extra koll pa planbocker och ryggsackar nar jag reser. Framfor allt om jag vistas i en folkmassa. Jag borjar undra om det finns en enda ficktjuv eller en enda personranare i Libanon. Jag har aldrig hort talas om nagon som blivit ranad eller bestulen. Det tog ett par veckor innan jag vagade slappna av och nu tvekar jag aldrig att lamna klader och vaska pa min plats om jag ar ensam pa cafe och behover sla en drill. "Taxi! Taxi" eller "Welcome to my country" ar det mest hotfulla jag hort nar jag vandrat hem genom natten. Inte en enda gang har jag kant mig hotad, radd eller osaker. De varsta jag rakat ut for ar en nargangen bog och ett par taxichaufforer som forsokt lura mig pa pengar.
En kvall strax innan jag akte till Libanon gick jag till Fasching i Stockholm. Pa vagen dit nar jag och mina vanner var pa vag upp fran t-centralens tunnelbana var vi, inom loppet av tio sekunder, nara att bli hamna i slagsmal tva ganger. Vi lat oss inte provoceras och lyckades undvika handgemang. Bombrisken ar hogre i Beirut och jag har lart mig att man for att undvika glassplitter inte ska ha sangen under fonstret, men fragan ar om jag inte kanner mig lika trygg i Beirut som jag gor i Stockholm. Jag tror det. Lifta i Libanon later kanske galet, men jag har gjort det nagra ganger och kanner mig lika saker som nar jag gor det i Sverige.
For ett par veckor sedan stallde tva olika svenska grupper in sina resor till Beirut och bokade av sina rum pa vandrarhemmet i Shatila. Nar jag fick hora att anledningen var attentaten mot nagra lyxhotell i Jordaniens huvudstad Amman nagra veckor tidigare visste jag inte om jag skulle skratta eller grata, sa jag gjorde bada delarna. Jag skrattade tills tararna rann. Jag satt pa en soffa i Shatila och kunde inte forsta hur nagon inte skulle vaga aka till Libanon av radlsa for terrordad. Attentaten i Amman marktes inte av mer har an i Sverige. Formodligen mycket mindre.
Rue Damas 88, Beirut, Libanon. Jag sov en natt i mitt nya hem i tisdags kvall, men officiellt flyttar jag in imorgon. Man kan utan att overdriva pasta att halva lagenheten skulle vara mer ar tillrackligt stor for mig. Eftersom jag inte har med mig mer an en resvaska och en liten ryggsack med grejor har jag lite svart att skapa en hemtrevlig kansla i mer an ett av de fem rummen. Lyckligtvis hyr jag den moblerad och for att vara inredd av libaneser ar det ganska smakfullt. Jag vet inte vilket av de tre sovrummen jag ska valja men tankte att om jag sover en natt i varje sa blir det lattare att valja sedan. De tva sovrummen som vatter at oster har balkong mot en lugn och ganska ful bakgard. Det tredje sovrummet som vatter at vaster har fonster mot Rue Damas, en lite stokig men fin gata. Balkongen loper forbi vardagsrummet anda bort till salongen och eftersom det ger en kansla av frihet att kunna valja om jag vill ga till salongen inomhusvagen eller utomhusvagen sa tror jag att jag kommer valja det tredje sovrummet. Men jag ska ge alla rum en arlig chans.
Nar jag valt sovrum sa tankte jag uppratta ett kontor i ett av de anda rummen dar jag ostort kan skriva och studera. Det sista sovrummet far bli gastrum. I vardagsrummet, dar det finns soffa och tv kan, jag vardagsslappa och kanske lasa tidningen. I salongen kan jag ata sondagsmiddag och ha bjudningar runt det stora bordet i exklusivt tra. Den stora fragan ar om jag ska ata frukost pa en balkong, lunch pa den andra och middag pa den tredje eller om jag ska valja fran gang till gang? Jag tror jag skjuter det beslutet pa framtiden. Liksom den kristna bourgeoisien i Beirut borde jag kanske, med tankte pa mitt boende, anstalla en kvinna fran Sri Lanka for 100$ i manaden att skota tvattning, stadning och matlagning. Men eftersom jag tycker det ar sa vansinnigt motbjudande att mitt huvud haller pa att sprangas i bitar varje gang jag ser en overklassfru ga framfor kundvagnen och peka pa varor som hennes "maid" ska plocka pa sig sa skurar jag med gladje golv i timtal.
Det var en schizofren kansla att vandra fran rum till rum, packa upp vaskan och sova ensam i denna enorma lagenhet som jag gjorde i tisdags. Anledningen till att jag valde den har lagenheten var att alternativen var som sunkiga studentrum fran attiotalet och dessutom nastan lika dyra. Lagenheten, eller vaningen, ar valdigt fin och jag tankte att vafaan, jag har inte sa lang tid kvar i Beirut sa varfor inte unna sig nagot utover det vanliga? Det ar vart att punga upp 100$ extra for att bo bra den sista tiden. Dessutom tror jag pa att lana av sin framtid och ge till sin nutid. Ta fran de rika och ge till de fattiga. Det kanns som ett vinnande koncept.
Det fungerade ganska bra i Shatila men jag ville ha nagonting eget, framfor allt som jag far finbesok fran Sverige om knappt tre veckor. Det kanns underbart att kunna erbjuda Jonas och Elsa en paradvaning nar de kommer ner. Jag har inte hunnit se sa mycket av kvarteren runt omkring men det verkar vara en mysig del av Beirut. Husen ar gamla och laga och jag gillar atmosfaren pa Rue Damas, det ska bli roligt att lara kanna en ny stadsdel. Ett stort plus ar det fina bageriet 50 meter fran min port dar man kan inhandla brod och bakverk dygnet runt. Jag ser fram mot en harlig tid i Beirut nar jag kommer tillbaka fran Baalbek imorgon. Eller om det blir pa sondag.
