Antligen! Efter drygt tre manader i Beirut med omnejd var det slutligen dags att inventera stadens omtalade nattliv. Vi borjade framat midnatt pa en bar i Gemayzel som enligt manga ar ett av de hippare kvarteren. Mitt forsta vandrarhem lag i dessa kvarter intill Martyrernas torg i ostra Beirut. Nasta stopp var Crocodile pa Rue Monot, kand for sitt nattliv. Crocodile ar en marklig liten bar som ligger i bottenvaningen av huset jag bodde i med det franka paret. Det kandes bra att dricka sprit och lyssna pa dunkadunka dar, jag hoppas det hordes anda upp till femte vaningen. Vi hann med ett glas pa baren Che innan vi gick tillbaka till Monot dar vi hamnade pa en eurodisco-club. Klockan hade hunnit bli tre men kvallen kandes fortfarande ung. Vi gick uppfor Monot, min gamla vag till skolan, ett par hundra meter och hamnade utanfor Crystal. Jag hade gatt forbi stallet manga ganger och forstatt att det maste vara en stor nattklubb.

Det var mycket folk i rorelse och efter att ha trangt oss lite i kon var vi snart inne. Det var stort. Det var uppklatt och stylat. Det var hog techno. Vi hade inte varit dar i mer an tio minuter innan musiken tonades ner och en speciell fanfar spelades. Nagon av de mer valstallda gasterna ville sola sig i glansen av sina ofortjanta dollarbuntar och hade bestallt in en femliters champagneflaska som bars in av tva servitorer. En speakerrost talade om namnet pa den som gjort bestallningen for alla intresserade och stora tomtebloss gjorde det omojligt att undvika att se var flaskan var pa vag. En minut senare satte dj:n pa mer unz-unz och festen kunde fortsatta, publiken glomde snart champagnen och dess 1500 dollar fattigare agare. Vi rojde loss och hade jakligt kul trots att saval musiken som klientelet egentligen var ganska ointressant. En halvtimme senare var det dags igen. Musiken ersattes av fanfaren. Nagons namn lastes upp, en ny champagneflaska bars in. Musiken slogs pa, de grona neonljusen blinkade och festen kunde fortsatta. Ett par champagneflaskor senare var klockan halv sex. Festen holl pa att do. Latt berusade och med kraftigt ringande oron avslutade vi en valdigt lyckad kvall med en taxi hem.

Det ar sondag den 18/12 2005. Det maste betyda att det ar fjarde advent i Sverige? I Libanon kanns julen avlagsen trots tomten i rondellen i Sour och att en bil utsmyckad som en slade dragen av renar akte forbi pa gatan nar jag stod pa balkongen. Pa flaket, sladen, stod fyra vinkande tomtar och ur hogtalarna strommade julmusik. Det sag fruktansvart fanigt ut.

Forra sondagen gick jag pa beirutderby. Tva av Libanons basta lag, sunnimuslimska Ansar och shiamuslimska Nejmeh mottes i en prestigefylld match pa Camille Chamoun-stadion med plats for 57.000 askadare. Jag visste inte om att matchen spelades forran jag morsade pa Ayman i Shatila som sag den pa tv. Nar jag fick klart for mig att matchen pagick tio minuters gangvag darifran bestamde jag mig genast for att sticka dit och se andra halvlek. Salah hangde pa.

Utanfor stadion stod ett tiotal militarjeepar och tanks parkerade. Det kan ga ganska vilt till efter matcherna. Biljetten kostade 25 kronor och andra halvlek hade just borjat. Den stora stadion kandes ode, inte mer an tio-tolv tusen askadare var pa plats. Det tog inte manga minuter innan jag forstod varfor, kvaliteten pa spelet var fruktansvart dalig. Jag har aldrig sett svensk division 3-fotboll men jag tror att saval Ansar som Nejmeh skulle fa kriga for att hanga kvar i trean.

Det var inte svart att valja vilket lag jag skulle heja pa. Jag satt bland de rodvita nejmehfansen, i kurvan pa andra sidan satt ett par tusen ansarfans. Gronvita. Ansar lag under och forsokte fa till en kvittering. Trots att anfallsspelet var fantasilost och att passninngarna oftast slogs tva meter bakom medspelaren lyckades man skapa nagra farliga lagen. Ett 20-meters skott satt knallhart i ribban och strax darpa tvingades Nejmeh-malvakten till en reflexraddning efter en nick fran nara hall. Nejmeh anfoll med en, i basta fall tva spelare. Det mesta av spelet bestod av felpass pa mittplanen och sen var det slut. 1-0 tll Nejmeh. Bortset fran ett par hejaramsor var det inget vidare drag pa laktaren. Trots att det var libanesisk hogriskmatch var det lugnt pa arenan. Ett par meter fran dar jag satt hangde fem soldater pa varsin M-16 och kollade slott pa matchen, ett tjugotal andra militarer fanns runt omkring pa var laktare. Nar spelarna gick av planen kom det in ett gang soldater istallet. Det slog mig att Svenska Fotbollsforbundet borde ta ett snack med de sakerhetsansvariga pa Libanons Fotbollsforbund nu nar aik ar tillbaka i allsvenskan. Sa vi som gar pa fotboll for att titta pa fotboll slipper vanta 45 minuter pa att polisen ska rensa upp laktarna for att aik slappt in ett mal. Lite libanesiskt sakerhetstankande pa Rasundas norra laktare skulle nog ha en lugnanade effekt.

Efter matchen blev det lite stenkastning utanfor arenan, men ingenting allvarligt. Liksom stockholmsderbyna gang pa gang bevisar att idrott inte forbrodrar sa bevisade beirutderbyt att idrott och politik hor ihop. Nar jag vandrade hemat horde jag de sunnitiska ansarfansen, som under matchen haft en jatteflagga med Hariris nuna, nagra kvarter bort sjungandes "sug min kuk, Naserallah, sug min kuk Naserallah".

Palestina. Min arabiskakurs tog slut for en och en halv vecka sedan. Jag har inte lart mig speciellt mycket, tyvarr. Om fem dagar far jag besok fran Sverige och tiden fram till dess forsoker jag fylla sa gott det gar, jag borjar kanna mig lite fardig med Libanon for den har gangen. Nu sitter jag i Sour, eller Tyre som det heter i vast. Sour ar en vacker liten hamnstad i sodra Libanon som har varit ar ca 4000 ar gammal. Befolknigen ar huvudsakligen shiamuslimer och langs vagarna in mot staden ser man affischer och flaggor for saval Hizballah som Amal.

Jag befinner mig nu drygt tva mil fran Palestina, Israel, Det Heliga Landet eller vad du behagar kalla det. Jag tror jag kallar det Palestina. Innan jag kom till Libanon hade jag inte tvekat att saga Israel men jag har blivit paverkad av mina vanner i Shatila och kartorna har nere som fornekar Israels existens. For exakt 17 dagar sedan sag jag Palestina for forsta gangen.

Det var en mandag och jag lamnade Beirut tillsammans med min brittiske van Omar, hans tjej Sarah och hennes mamma och syster fran Wales i deras hyrbil. Efter ett kort stopp i Saida fortsatte vi soderut, passerade Sour och akte genom bananodlingarna mot gransen. En soldat vid en checkpoint beordrade oss att vanda om men jag overtalade sallskapet att strunta i vad han sa, -alla andra fick ju passera. Det gick bra. Vi motte fler och fler FN-jeepar och det pirrade i kroppen. Tanken att fa se landet som vacker sa mycket kanslor, som jag sett sa manga ganger pa tv, gjorde mig uppspelt. Vi akte forbi en FN-barrack och kom snart till Naqoura, det sista samhallet innan gransen. Pa hoger sida av huvudgatan lag en stor FN-bas, manga hundra meter lang vaktad av franska och nigerianska UNIFIL-soldater som FN-trupperna i Libanon heter. Pa den vanstra sidan lag frisorsalonger, cafeer, barer och musikaffarer. "Welcome UN" och andra skyltar pa engelska hangde utanfor manga av butikerna och cafeerna. Det slog mig hur mycket FN-trupper maste paverka alla lander och samhallen de kommer till. Inte bara pa grund av sitt uppdrag utan for att de ar manniskor som lever och konsumerar. Soldaterna ar i ett frammande land langt ifran sina vanner och familjer och nar de inte ar i tjanst galler det att fodriva tiden sa gott det gar. Pa sa satt har det blommat upp internetcafeer, barer, musikaffarer och restauranger som serverar afrikansk mat i Nabatiye. Det ar sakert likadant over allt dar FN har uppdrag. Vi akte forbi en till stor del forstord liten byggnad nar jag bad Omar att stanna bilen. "What's up?" undrade han. Jag var tvungen att ta en bild for pa fasaden av den nedgagna byggnaden kunde man fortfarande lasa "Lambada Club" och restaurangmenyn som stod skriven med stora bla bokstaver brevid det som varit entren: Pytt i panna, pannkakor, kottbullar... Sverige har tydligen ocksa haft trupper i Libanon.

Plotsligt sag jag det med mina egna ogon. Det lag dar framfor mig i soldiset. Palestina. Jag hade hort sa mycket om det att jag nastan hade vantat mig att gud hade hangt en stor skylt i himlen ovanfor Det Heliga Landet sa att man tydligt skulle ha klart for sig var man befann sig. Det hade han inte (eller hon for den delen). Det fanns inget tydligt tecken pa att Libanon tog slut och Palestina borjade. Det var overkligt samtidigt som det kandes lite som att "jaha, var det inte mer an sa har?". Nar man ser jorden som vacker sa mycket kanslor ar det svart att forsta varfor. Det ar samma gras, stenar och buskar pa den palestinska/israeliska sidan som pa den libanesiska. Men de libanesiska buskarna ar tydligen inte lika fina?

"Look!" Omar pekade upp i himlen. Nagra faglar slog med vingarna och vips var de inne i Palestina. Vi sag pa varandra, men sa ingenting. Vi tankte bada samma sak. Faglarna hade just gjort det som ingen manniska kan gora pa den har platsen och som hundratusentals palestinier inte kan gora fran nagon plats pa jorden. Korsa den Israeliska gransen. Faglarna verkade helt ointresserade av detta faktum, deras nonchalans var nastan stotande. Det kandes som om de trotsade naturlagarna men jag insag att de bara brot mot manniskans lagar. De sket i vad Sharon, Arafat, Nasrallah, Bush, Rabbin, Yassin eller nagon annan gammal gubbe tycker och gjorde som de foll dem in. For dem var kullen pa andra sidan taggtradsstanglset som vilken annan kulle som helst. Det kandes hoppfullt.

Vi akte en bit langs med gransen. Vagen var kantad av bilder pa martyrer som stupat i kampen mot den israeliska ockupationsmakten. Pa andra sidan sag vi nagra israeiliska samhallen och stader. Gransen tycktes ligga ode pa bada sidor, men formodligen var vi under uppsikt fran saval israelisk miltar som Hizballah. Jag undrade om jag skulle bli skjuten av israeliska soldater om jag plotsligt skulle fa for mig att springa mot stangslet. "Nej" sa Omar. "Du skulle sprangas i bitar, det ligger minor under varje liten grastuva har". Jag tittade pa det vildvuxna graset som, liksom faglarna tidigare hade gjort, liksom trotsade naturlagarna. Graset kunde vaxa dar men jag kunde inte ga dit.

Bara nagra dagar tidigare hade en israelisk paraglider, en civil, forts av vinden over pa den libanesiska sidan. Han landade mitt pa ett minfalt och orsakade haftig skottlossning mellan Hizballah och israelisk militar nar de raddade honom over till Israel. Vi undrade hur nagon kunde komma pa tanken att flyga paraglide vid den libanesisk-israeliska gransen. Hur dum far man bli?

Men kanske ar var det vi som var dumma. Kanske hade israelen en vecka tidigare sett samma faglar som jag och Omar sag flyga over gransen och tankt att kan de sa kan jag. Kanske borde nyheten om israelens mod och trots kablas ut over hela varlden och bli kant i varje hem. Kanske skulle hans handling kunna fa tva krigstrotta folk att fatta varandras hander sjunga en svensk visa:

I natt jag drömde något som
jag aldrig drömt förut,
jag drömde det var fred på jord
och alla krig var slut.

Jag drömde om en jätte sal,
där statsmän satt på rad,
så skrev dom på ett konvolut
och reste sig och sa:

Det finns inga soldater mer,
det finns inga gevär,
och ingen känner längre till
det ordet militär.

På gatorna gick folk omkring
och drog från krog till krog,
och alla drack varandra till
och dansade och log.

I natt jag drömde något som
jag aldrig drömt förut,
jag drömde det var fred på jord
och alla krig var slut.

Kanske skulle det inte vara en drom.

Radd? Jag tog en taxi in till centrum vid tvatiden idag. Nar vi passerade Martyrernas torg sag jag avsparrningar, poliser och ett par hundra demonstranter. Jag undrade vad det var som pagick men taxin akte vidare och jag tankte inte mer pa det. Jag gjorde nagra arenden och sag ett par militarjeepar och en del soldater. Det slog mig att det var nastan en manad sedan jag sag sa mycket militarer och poliser. Jag har vant mig vid militarens narvaro och ryckte pa axlarna. Nu sitter jag pa ett internetcafe i Hamra och slosurfar. Jag gick in pa DNs hemsida for att se vad som hant i Sverige pa sistone och vad ser jag? "Antisyrisk politiker dodad i bilbomd i Beirut". Plotsligt inser jag varfor det var demonstranter pa Martyrernas torg och varfor det aker omkring militarjeepar i Beirut. Annu en politiker eller journalist vars asikter var obekvama for nagon. Here we go again...

Det maste ha hant imorse. Kanske lag jag fortfarande och sov en kilometer darifran, i samma kristna ost-Beirut, nar Gebran Tueni och tre andra sprangdes i bitar. Jag vet ingenting om Gebran Tueni, och jag vet inte mer om vad som hant an vad jag last pa DNs hemsida, hoppas bli lite klokare nar jag koper tidningen imorgon.

Jag vet inte hur manga attentat eller hur manga manniskor som dodats och skadats i olika bombdad efter att Rafik Hariri mordades i februari i ar. Men det ar manga, over tio olika attentat. Mordet pa Tueni spar ytterligare pa bilden av Beirut som en galen stad, Libanon som ett sjukt land och Mellanostern som en farlig plats. Jag har lange tankt skriva och beratta om hur trygg och saker jag kanner mig har nere och efter morgonens attentat och kanns det extra viktigt att ge en annan bild av Libanon.

Det rader ingen tvekan om att Libanon har stora politiska problem att overvinna. Laget ar fortfarande spant efter inbordeskriget och konflikterna svara och djupa mellan landets olika politiska och religiosa grupper. Det forekommer mycket vald och hot mot politiker och journalister. Men som turist kanner jag mig fullstandigt saker. Jag har rest mycket, framst i Europa, och jag har aldrig kant mig sa trygg som jag gor i Libanon. Inte i Spanien, inte i Frankrike. Inte i Lettland och inte i Belgien. Faktum ar att jag efter tva och en halv manad i Beirut inte hittat en enda gata eller ett enda kvarter jag skulle tveka att besoka oavset tid pa dygnet. Shatila, Achrafiye, Basta, Gemayzel och Hamra. Jag kanner mig lugn och trygg over allt. Sedan jag blev stor nog att resa utan foraldrar har jag alltid haft extra koll pa planbocker och ryggsackar nar jag reser. Framfor allt om jag vistas i en folkmassa. Jag borjar undra om det finns en enda ficktjuv eller en enda personranare i Libanon. Jag har aldrig hort talas om nagon som blivit ranad eller bestulen. Det tog ett par veckor innan jag vagade slappna av och nu tvekar jag aldrig att lamna klader och vaska pa min plats om jag ar ensam pa cafe och behover sla en drill. "Taxi! Taxi" eller "Welcome to my country" ar det mest hotfulla jag hort nar jag vandrat hem genom natten. Inte en enda gang har jag kant mig hotad, radd eller osaker. De varsta jag rakat ut for ar en nargangen bog och ett par taxichaufforer som forsokt lura mig pa pengar.

En kvall strax innan jag akte till Libanon gick jag till Fasching i Stockholm. Pa vagen dit nar jag och mina vanner var pa vag upp fran t-centralens tunnelbana var vi, inom loppet av tio sekunder, nara att bli hamna i slagsmal tva ganger. Vi lat oss inte provoceras och lyckades undvika handgemang. Bombrisken ar hogre i Beirut och jag har lart mig att man for att undvika glassplitter inte ska ha sangen under fonstret, men fragan ar om jag inte kanner mig lika trygg i Beirut som jag gor i Stockholm. Jag tror det. Lifta i Libanon later kanske galet, men jag har gjort det nagra ganger och kanner mig lika saker som nar jag gor det i Sverige.

For ett par veckor sedan stallde tva olika svenska grupper in sina resor till Beirut och bokade av sina rum pa vandrarhemmet i Shatila. Nar jag fick hora att anledningen var attentaten mot nagra lyxhotell i Jordaniens huvudstad Amman nagra veckor tidigare visste jag inte om jag skulle skratta eller grata, sa jag gjorde bada delarna. Jag skrattade tills tararna rann. Jag satt pa en soffa i Shatila och kunde inte forsta hur nagon inte skulle vaga aka till Libanon av radlsa for terrordad. Attentaten i Amman marktes inte av mer har an i Sverige. Formodligen mycket mindre.

Rue Damas 88, Beirut, Libanon. Jag sov en natt i mitt nya hem i tisdags kvall, men officiellt flyttar jag in imorgon. Man kan utan att overdriva pasta att halva lagenheten skulle vara mer ar tillrackligt stor for mig. Eftersom jag inte har med mig mer an en resvaska och en liten ryggsack med grejor har jag lite svart att skapa en hemtrevlig kansla i mer an ett av de fem rummen. Lyckligtvis hyr jag den moblerad och for att vara inredd av libaneser ar det ganska smakfullt. Jag vet inte vilket av de tre sovrummen jag ska valja men tankte att om jag sover en natt i varje sa blir det lattare att valja sedan. De tva sovrummen som vatter at oster har balkong mot en lugn och ganska ful bakgard. Det tredje sovrummet som vatter at vaster har fonster mot Rue Damas, en lite stokig men fin gata. Balkongen loper forbi vardagsrummet anda bort till salongen och eftersom det ger en kansla av frihet att kunna valja om jag vill ga till salongen inomhusvagen eller utomhusvagen sa tror jag att jag kommer valja det tredje sovrummet. Men jag ska ge alla rum en arlig chans.

Nar jag valt sovrum sa tankte jag uppratta ett kontor i ett av de anda rummen dar jag ostort kan skriva och studera. Det sista sovrummet far bli gastrum. I vardagsrummet, dar det finns soffa och tv kan, jag vardagsslappa och kanske lasa tidningen. I salongen kan jag ata sondagsmiddag och ha bjudningar runt det stora bordet i exklusivt tra. Den stora fragan ar om jag ska ata frukost pa en balkong, lunch pa den andra och middag pa den tredje eller om jag ska valja fran gang till gang? Jag tror jag skjuter det beslutet pa framtiden. Liksom den kristna bourgeoisien i Beirut borde jag kanske, med tankte pa mitt boende, anstalla en kvinna fran Sri Lanka for 100$ i manaden att skota tvattning, stadning och matlagning. Men eftersom jag tycker det ar sa vansinnigt motbjudande att mitt huvud haller pa att sprangas i bitar varje gang jag ser en overklassfru ga framfor kundvagnen och peka pa varor som hennes "maid" ska plocka pa sig sa skurar jag med gladje golv i timtal.

Det var en schizofren kansla att vandra fran rum till rum, packa upp vaskan och sova ensam i denna enorma lagenhet som jag gjorde i tisdags. Anledningen till att jag valde den har lagenheten var att alternativen var som sunkiga studentrum fran attiotalet och dessutom nastan lika dyra. Lagenheten, eller vaningen, ar valdigt fin och jag tankte att vafaan, jag har inte sa lang tid kvar i Beirut sa varfor inte unna sig nagot utover det vanliga? Det ar vart att punga upp 100$ extra for att bo bra den sista tiden. Dessutom tror jag pa att lana av sin framtid och ge till sin nutid. Ta fran de rika och ge till de fattiga. Det kanns som ett vinnande koncept.

Det fungerade ganska bra i Shatila men jag ville ha nagonting eget, framfor allt som jag far finbesok fran Sverige om knappt tre veckor. Det kanns underbart att kunna erbjuda Jonas och Elsa en paradvaning nar de kommer ner. Jag har inte hunnit se sa mycket av kvarteren runt omkring men det verkar vara en mysig del av Beirut. Husen ar gamla och laga och jag gillar atmosfaren pa Rue Damas, det ska bli roligt att lara kanna en ny stadsdel. Ett stort plus ar det fina bageriet 50 meter fran min port dar man kan inhandla brod och bakverk dygnet runt. Jag ser fram mot en harlig tid i Beirut nar jag kommer tillbaka fran Baalbek imorgon. Eller om det blir pa sondag.

Hem. Det kan vara ett stort hus pa landet, en lagenhet i stan eller ett landstalle i skargarden. Men det kan ocksa vara en udde, en skog, en sjo, ett fjall, ett cafe, en gata eller ett land. Det ar valdigt individuellt och forandras med tiden. Under kortare perioder kan man ha sitt hem i en ryggsack pa ryggen och satta upp det dar man vill. Jag tror att alla manniskor behover ett hem, nagonstans dar man kan kanna sig trygg. I harmoni. Jag tror att man kan ha flera hem. Ett hem ar nagonting valdigt personligt, oftast ett stalle eller en plats dar man har upplevt och vill uppleva saker. Dar man vill leva korta eller langa stunder. Man kan vara borta lange fran sitt hem utan att sakna det, men vissheten om att man kan aka dit en dag skapar en trygghetskansla. Det ger saker en mening. En del manniskor saknar ett hem. Det kan vara uppbrant, bortspolat eller ockuperat av frammande manniskor. Eller sa har de aldrig funnit nagot.

Nar jag kom till Beirut var mitt framsta mal att hitta ett hem. Ett tillfalligt sadant, men anda ett hem. Dar skulle jag sova om natterna och tillbringa delar av dagarna. Jag skulle kanna mig ledsen och glad dar. Jag skulle lasa och fundera. Jag skulle ata frukost och bjuda vanner pa middag. Det kandes viktigt for mig att ha ett hem, en trygg bas bland allt det nya. Efter tre dryga veckor pa vandrarhem fann jag ett fint rum, med havsutsikt. Det kandes lovande. Jag borjade gora utflykter for att upptacka landet och det kandes bra att ha ett hem att komma tillbaka till och bara vara pa. Men ganska snart fick jag oroskanslor, nagon sa att jag inte fick bjuda hem vanner. Nagon hade asikter om vilka som fick vara i mitt hem och inte. Nagon hade valdigt manga asikter. Nagon sa att jag maste lamna mitt hem och aldrig komma tillbaka. Det var jobbigt. Det ar jobbigt.

Att hitta tak over huvudet ar sallan ett problem, men hem kan vara valdigt svara att hitta. Framfor allt om tiden ar knapp och man inte kanner till omgivningen sarskilt bra. Mitt storsta problem ar att utan hem saknar jag en fast punkt och utan en sadan kanner jag mig vilsen och borjar tvivla. Just nu ar jag inte redo att stoppa ner mitt hem i en ryggsack och ta det med mig dit jag kommer. Rummet med havsutsikten var mitt hem i fyra veckor. Situationen blev ohallbar den femte veckan och de sista dagarna har det inte kants som mitt hem langre. Nar jag insag det kande jag mig tvungen att omedelbart packa ner de spillror som fanns kvar och flytta det nagon annanstans. Det tog en timme. En kvart senare borjade jag packa upp det i Shatila.

Det ar oklart hur lange jag kommer bo i Shatila. Kanske i tre dagar, kanske i tre veckor. Knappast i tre manader. Det finns en stor risk att Shatila blir en plats dar jag bor men inget hem. Mitt forsta hem var i ett stort hus i Jamtland. Jag lekte kurragomma bland vinbarsbuskar och fran fonstret sag man Storsjon, Oviksfjallen och langt borta i vaster Areskutan. Femton ar ar femton ar och den platsen kommer alltid att kannas som ett hem. Det palestinska flyktinglagret Shatila utanfor Beirut ar nog sa langt bort fran mitt forsta hem man kan komma. Det ar nog en av anledningarna till att jag kommer fa det svart att kanna mig hemma har. En annan ar den korta tiden jag sannolikt kommer tillbringa har. Att manniskor tittar pa mig och undrar vad jag gor har bidrar ytterligare till att det ar svart att kanna sig hemma. Jag tvivlar pa att Shatila naginsin kommer kunna bli mer an en plats jag bor pa. Det ar synd, for just nu jag kanner ett behov av ett hem.

Allt kan handa. Bollen ar rund. Vi tar en match i taget. Sportklyschorna ar manga och trottsamma. Men jag kanske borde visa dem mer respekt med tanke pa hur snabbt saker och ting kan forandras. Nar jag gick ut imorse hade jag ett hem i Beirut, nu har jag det inte langre. Det franska paret jag bor med, bodde med, ar trevliga men det har varit stelt och anstrangt den senaste tiden. Framfor allt sedan jag vanligt fragade om jag kunde bjuda hem kompisar pa middag och fick jag veta att jag inte under nagra omstandigheter fick ta hem vanner. Jag tror att problemet ar att de inte ar vana att bo med andra och blev chockade over att andra manniskor ocksa lagar mat, gar pa toaletten och uppskattar en dush da och da. Det kandes perfekt i borjan men har langsamt blivit samre och samre. Det kandes trakigt pa slutet men eftersom jag bara skulle bo dar en manad till sa var det bara att bita ihop. Men for en timme sedan blev jag ombedd att flytta. Jag behover inte flytta ut ikvall men snarast mojligt och i borjan av nasta vecka hoppas jag att jag hittat nagot annat. Jag vill komma bort darifran sa fort som mojligt, det ar ingen hojdare att bo kvar under de har omstandigheterna. Fuck you motherfuckers.

Problemet ar att jag inte har sa manga alternativ, det enda jag kan komma pa ar det nyoppnade vandrarhemmet som ungdomscentret i Shatila driver. Kontrasten mellan Beiruts kandaste clubgata Rue Monot i det hardcorekristna, nationalistiska, valmaende Achrafieh och Shatila ar enorm. Det ar inte sa manga sydostasiatiska kvinnor som ar ute och rastar husfruns knahund i Shatila. Och jag har inte sett nagon Cabriolet som spelar euorotrance i bilstereon sa att husvaggarna vibrerar dar heller. Men det ar kanske darfor som jag skulle kanna mig mer hemma i Shatila. Det kanns inte optimalt att bo dar men jag tror det skulle kunna bli ganska bra. Jag kanske ska gora som forra Muf-ledaren Tove Lifvendahl som flyttade till Rosengard i fem veckor och skrev en bok om sina upplevelser. En manad i Shatila borde ju vara mer an nog for att verkligen kanna pa hur det ar att leva i ett palestinskt flyktinglager, eller hur Tove?

Jag ar en kass, jag ar en kass, politiker.
"What do you think about the situation in Palestine?"
Jag satt hemma hos en palestisnk familj i Shatila och at middag. Artonariga Enaam tittade pa mig med sina morka ogon, hon vantade nyfiket pa mitt svar.
"Fan ocksa" tankte jag. Jag hade blivit overrumplad av fragan fast jag borde insett att den skulle komma. "Vad ska jag saga? Jag vet ju inte ens vad jag tycker?" Jag hade kant Enaam i en timme, familjen i tjugo minuter. Att ens namna staten Israel vid namn medan jag mumsade deras mat i deras kok skulle kunna vara att kora kniven i hjartat pa dem. Jag fick inte vanta for lange med svaret.
"Well..." borjade jag och forsokte att inte se besvarad ut. "It's a complicated story". Familjen satt tyst och tittade pa mig. Jag forsokte slingra mig genom att saga att jag vet for lite om konflikten for att uttala mig men att jag ar emot Sharons politik och att palestiniernas situation ar svar. Det var ett urvattnat och daligt svar. Jag var missnojd, men familjen nickade och fragade inte mer om den saken.

Innan jag kom till Libanon trodde jag att jag var rapp i kaften och duktig pa att argumentera. Nagon sa att jag borde bli politiker. I sa fall har jag en del att jobba pa.

Konflikten mellan kristna och muslimer i Libanon ar djup och komplicerad. Men inbordeskriget var inte bara ett religiost krig, kristna slogs mot kristna och muslimer mot muslimer. De olika miliserna utforde hemska dad mot varandra for att strax darpa slass sida vid sida mot en gemensam fiende. Libaneserna ar djupt religiosa och det kanns som om det ligger kyrkor och moskeer i varje kvarter. Jag ar inte kristen och jag tror inte pa gud. Om nagon fragar om jag ar religios svarar jag sjalvklart nej. Jag vill inte forknippas med kyrkan eller kristendomen. Enligt min logik med korstagen, George Bush och falangisternas valdsdad mot muslimerna i bakhuvudet borde det vara battre att inte vara relgios an att vara kristen i en libanesisk muslims ogon. Mitt resonemang har inte stort stod i Libanon. De kristna ar ett av Bokens folk. Islam, judendom och kristendom ar trots allt tre narstaende religioner. I mellanostern har kristna och judar under historien behandlats relativt val och ofta tillatits att skota sig sjalva. Fram till Israels bildande 1948 hade judarna det till exempel betydligt battre i mellanostern an i Europa.

Jag visade prov pa dalig kulturkannedom och politikerkansla under en taxiresa i mitten av oktober. Det var under ramadan. Min taxichauffor hade stort svart skagg och en vit mossa pa huvudet. Han var kladd i en vit dress och sandaler. Det var over trettio grader varmt och jag var pa vag till busstationen for att ta mig vidare till Saida. Min chauffor laste en kort bon. Han vande sig mot mig och sa nagot pa arabiska. Jag forstod att han undrade om jag fastade. "La", nej, sa jag. "Christian?" sa han och pekade pa mig. "La" sa jag. Jag pekade upp i himlen. Han tittade ut genom vindrutan. Sedan pekade jag pa mitt huvud. Till sist strackte jag fram handen med pekfingret utstrackt och viftade fram och tillbaka. I samma ogonblick kom jag pa mig sjalv. Dar satt jag i en taxi i Beirut tillsammans med en uppenbarligen djupt religios muslim och fornekade guds existens. Hur dum far man bli? Min chauffor gjorde stora ogon. Han sag forskrackt pa mig och mumlade nagot pa arabiska. Bortsett fran ytterligare en kort bon blev det inget mera sagt under den resan.

Jag far ofta fragan om vilken religion jag tillhor. Jag vill inte utge mig for att vara nagot jag inte ar och har trots taxiresan fortfarande svart att kalla mig kristen. Ibland gor jag det anda for att slippa jobbiga situationer. Ibland forsoker jag slingra mig. Som nar jag var pa hizballarallyt och ett par shiamuslimer nyfiket fragade vem jag var, vad jag gjorde dar och om jag var kristen. De ville visa mig olika kyrkor i Beirut sa jag kunde praktisera min religion. Jag hade lart mig att det inte var sa smart att forneka guds existens och tankte att ett samre tillfalle att gora det an tio meter fran en grupp om hundra hizballahsoldater, omringad av nyfikna shiamuslimer och under Sheik Hassan Nassrallahs tal pa "Jerusalem Day" som strommade ur hogtalarna intill ar svart att hitta. Lyckligtvis lyckades jag leda in samtalet pa nagonting annat. Varje gang jag far fragan om vilken religion jag tillhor blir jag stalld och mitt svar ar ingen sjalvklarhet. En sann politiker hade aldrig tvekat.

I Sverige kallas Islam ofta intollerant. Hittills har alla muslimer jag talat med visat stor nyfikenhet, oppenhet och tollerans infor vastvarlden och kristendomen. De kallar amerikanerna sina vanner. "Vi ar alla broder" har jag hort flera ganger. Att hora det fran hizballahanhangare ar intressant och jag undrar hur manga texasbor som kanner likadant for sina "broder" i Beirut. Jag har traffat flera kristna i Libanon som sagt att de inte gillar muslimer, att de ar bakatstravande, att de inte gor annat an att skaffa barn och till och med att de inte gar att leva med. Det ar harda ord fran anhangare av den annars sa tolleranta kristendomen.

Erik. Jag minns det som om det var igår. Det var en grå och kall dag i mitten av juni, asfalten var blöt så det måste ha regnat. Jag var arton år och hade just tagit studenten. Vi satt längst bak i bussen. Jag var intryckt vid den vänstra fönsterrutan, Erik vid den högra. Mellan oss stog en kravallpolis. Vi halsade och började prata men fick snart veta att det var strängt förbjudet. Vi utbytte menande blickar och skakade vara huvuden.

Genom fönstret såg jag hundratals poliser med hjälmar och skoldar. Jag såg hundförare och ridande poliser. Ljudet fran helikoptern som kretsade ovanför oss blandades med hundskall. Det var en lördag i mitten av juni 2001 och vår buss stod på Järntorget i Göteborg. Det var förbjudet att tala i mobiltelefon men jag övertalade polisen att få ringa Jonas som blivit visiterad före mig och inte sett att jag blivit gripen och bortförd av två poliser. Jag och Erik hade befunnit oss på fel plats vid fel tillfälle. Den officiella anledningen till att polisen omringade hela Järntorget var att man hade säkra uppgifter på att en beväpnad tysk terrorist befann sig där. När vi såg poliserna komma emot oss försökte vi ta oss ifrån Järntorget men insåg snart att vi var inringade. Alla försök att prata sig ut var lönlösa. Poliserna var stressade och otrevliga och hade order om att inte slappa ut någon. Vi var radda for brak och ville komma bort därifrån sa fort som mojligt. Runt 500 personer som samlats på Järntorget for att demonstrera mot vald och det hade räckt med en enda kastad flaska sa hade vi blivit slagna sonder och samman. 18 timmar tidigare hade en svensk demonstrant skjutits av polis for första gången på 70 år.

Stamningen var hetsk. Polisen gjorde ringen allt mindre och snart var hela gruppen trängd mot en vägg där det ligger ett kebabhak. Vi beordrades att sitta ner. Tiden gick. Efter en timme eller två fick vi veta att man blev frislappt om man gick med på att identifieras och visiteras. Det kändes förnedrande, Elsa och Iris ville inte. Jag och Jonas litade inte på att alla i folkmassan skulle hålla sig lugna och ville komma därifrån. Sa vi ställde oss i kon for att komma ut. Vi visste inte att när identifiering och visitering var genomförd blev man tillsagd att gå till höger eller vänster. Höger betydde häkte, vänster frihet. Jonas stod före mig och gick at vänster. Jag fick gå at höger.

Kanske var det mitt förbrytaransikte som gjorde polisen misstänksam och fick honom att fatta beslut om häktning. Kanske var det mitt lilla plakat med texten "sluta slåss" och "det gör ont". Kanske var det min tyska brytning. Hur som helst satt jag där i en buss på vag till en nerlagd militarforlaggning tillfalligt omgjord till häkte. Och brevid mig satt Erik med sin märkliga frisyr, rakad hjässa och har på sidorna.

Det hade börjat skymma när vi kom fram. Polisen hade av allt att domma hittat många tyska terrorister for det var en lang väntan på att fa bli visiterad på nytt. Tva poliser höll fast mig medan en tredje tömde fickorna. Jag var trott, arg och frustrerad och när de tappade kamera och mobil i betonggolvet blev jag förbannad, försökte komma loss och sa några val valda ord. Men det hade jag inte mycket for. De två poliserna förde mig vidare, nästa station var fotografering. Jag var förbannad och försökte göra en ful min men misslyckades totalt. När jag blev frislappt senare på natten fick jag bilden som bevis på att jag inte lagrats i något register. Det kändes lagom övertygande. På bilden står jag med ett brett leende och ser ut att vara på strålande humor.

Jag blev förd till ett bås med galler som vaggar och tak. Där inne satt redan runt 20-25 stycken. Lokalen var enorm och jag har ingen aning om hur många bås det fanns, men det var ett antal. En kille var upprörd och sa att han varit på vag till jobbet när polisen slog till, han var redan två timmar försenad. Efter en halvtimme blev han släppt. Det fanns inte mycket annat att göra an att vänta sa jag satt tyst for mig själv och tittade på poliserna som gick fram och tillbaka på andra sidan gallret. Jag kände mig som en apa på zoo. Den känslan förstärktes av att det med jämna mellanrum började skakas galler och göras apljud i ett bås en bit bort. Larmet spred sig och snart skrek vi alla, oväsendet var enormt tack vare den fina akustiken i förläggningen. Tiden gick langsamt. Framåt småtimmarna blev det min tur att foras till ett kontor, skriva på ett papper och få tillbaka mina saker. Jag kontrollerade att inget var trasigt och gjorde mig klar att gå. "Glöm inte plakatet" sa en kvinnlig polis. Jag svarade någonting i stil med att de hade större användning for det an jag, öppnade dörren och gick ut.

Jag träffade Erik av en slump någon månad efter bussresan till häktet. Och jag såg honom i tunnelbanan förra hösten, fast jag halsade aldrig. Idag träffade jag honom i Shatila. I Libanon! Han stod där med rakad hjässa och halvmeterslånga mörka dreds på sidorna. Jag gick fram och halsade och förklarade vem jag var, och det var först da jag fick veta hans namn. Erik är ute och turnerar med Clowner utan gränser, i eftermiddags flog de vidare till Jordanien. Jag missade tyvärr deras förestallning i Shatila i måndags, jag har hört talas om dem och det hade varit väldigt roligt att se dem i aktion. Det grämer mig mycket att jag missade det.

Frågan är inte om, utan var jag träffar Erik nästa gång. På en fjälltopp i Gäddede? På en restaurang i Kingston? På BB?

Ur dagboken fredag kväll. "Jag sitter på Al-Faysal El-Bakhar i Tripoli. Det här är nog första gången i mitt liv som jag går ensam till en seriös restaurang. Det känns lite konstigt. Det är inte så mycket folk vilket är märkligt med tanke på att ramadan tog slut igår. Men jag är kanske tidigt ute, klockan är bara halv nio. Ett par bord bort sitter elva man, de flesta med stora svarta skägg och sådana där vita mossor som jag aldrig lär mig namnet på. Tripoli har en helt annan atmosfär än Beirut, till stor del beroende på att stadens befolkning till 90% består av muslimer. Jag sitter vid fönstret och tittar på bilarna som åker förbi. Det blåser och regnar.

Klockan ringde halv sex. En timme senare mötte jag upp Ayman och de andra utanför Shatila. Varje är efter ramadan åker ett gäng ungdomar från lagret till en sjö nära Tripoli för att festa och umgås. Jag blev bjuden att följa med och så kom det sig att jag satt i en buss på vag norrut med femtio palestinska ungdomar som spelade trumma, dansade och sjöng. Det började ösregna precis innan vi kom fram men det fanns en uteplats med tak där det dukades fram högtalare, mixerbord och generator. Habibi, habibi, habi-i-i-i-bi. Festen var igång. En busslast med andra ungdomar slöt upp, ringdans varvades med discodans.

När jag satte mig på en bank med ryggen mot bergen och den konstgjorda sjön och tittade på alla glada, dansande, ungdomar kom jag på varför det kändes surrealistiskt: Inte en droppe alkohol. Ingen som ens tänkte tanken att knacka en öl eller shotta tequila. Jag tittade på klockan, hon var tio over elva. På morgonen.
Jag är relativt säker på att jag aldrig kommer att få uppleva något liknande i Sverige. Det känns lite fattigt. Det sitter i den svenska ryggmärgen att man måste kroka för att festa, en tragisk del av vårt kulturarv. Ärligt talat, det är ju hemskt att vi inte kan umgås och slappa loss på ett dansgolv utan att dricka alkohol.

När palestinierna åkte via Byblos hem till Beirut så tackade jag för mig och hoppade av i Tripoli. Det kanns som en värdig debut att äta lamm, hummus, och fatouch (libanesisk sallad) på Al-Faysal El-Bakhar i Tripoli och nu sitter jag mätt och belåten insvept i röken från vattenpiporna. Det har kommit lite fler gäster nu men är långt ifrån fullt."

Kriget lever. Forra helgen ringde Said och fragade om jag ville folja med till hans drusiska hemby i Choufbergen soder om Beirut. Det ville jag. Tio minuter soder om Beirut vande vi medelhavet ryggen, vagen slingrade sig uppfor sluttningen och vi passerade den ena drusiska byn efter den andra medan vi kom allt hogre upp. En kvart senare var vi framme.

Said visade marken han fatt av sin far, dar han ska bygga hus om ett par ar. Tomten ligger runt 900 meter over havet i sluttningen ned mot en gronskande dal omgiven av skogsbekladda berg. Dar vaxer vindruvor, oliver och fikon.
Middagen stod pa bordet nar vi kom hem till Saids foraldrar. Vi at taboule, hummus, brod och friterad fisk doppad i sesamsas. Valdigt gott. Deras vackra hus ligger i utkanten av byn och fran balkongen ser man den gronskande dalgangen. Man ser grannbyn en kilometer bort och i horisonten laga berg. Luften ar klar och frisk, det ar fridfullt och vackert. En idyll.

Men tva kulhal i fonsterluckan avslojar bluffen. Grannbyn ar maronitisk. For fjorton ar sedan lag huset pa fronten mellan drusisk och maronitisk milis, lappningar och lagningar av vaggar och tak ger en vink om husets valdsamma historia. Garaget saknar fortfarande tak efter att en granat slagit ner dar. Said berattade att familjen flyttade hem till hans farmor som bor mer centralt i byn, det var for farligt att bo kvar. I husets undervaning bor Saids nygifta storebror med sin fru. Vi blev nedbjudna pa ett glas vin och jag fick se ett fotografi pa Saids bror under kriget. Han satt pa huk och tittade in i kameran, i handerna holl han nagon form av granatgevar. Nar bilden togs var han fjorton ar.

Vi fortsatte hem till Saids van Amir. Han tog emot oss i sina foraldrars hus, dar han bor. Vi drack vin och rokte vattenpipa och nyfiken som jag ar fragade jag nagot om kriget. Amir forsvann och kom snart tillbaka med utrustningen han hade i specialstyrkan han ingatt i. Amir ville att jag skulle ta pa mig grejerna sa vi kunde ta lite schyssta bilder. Strax darpa poserade jag med en kalasjnikov i handerna, i baltet hange en bajonett, en kniv, patroner och handgranater. Nar freden slots 1991 kan inte Amir varit mer an tjugo ar. Da hade han blivit sarad nio ganger.

Jag har aldrig hallit i ett automatvapen forut. Handgranaten kandes tung och kall i min hand. Jag var exalterad samtidigt som det det kandes otroligt sorgligt. Det kandes sjukt att halla i den kalasjnikov Amir anvant under kriget bara dryga kilometern fran byn som han tomt magasin efter magasin mot. For mig var det som pa lek, det gar inte att forsta hur det ar att vaxa upp under ett brinnande inbordeskrig. For Amir, Said och de andra barnen var det ingen lek. Skottsalvor och explosioner var vardagsmat. Nar Said var sjutton skordade han frukt at en bonde, han och kompisen lade stenar runt minorna for att inte trampa pa dem.

Det ar alltid roligt att fa folja med hem till folk. Said ar valdigt vettig och trevlig. Det var en lyckad utflykt och jag fick se manga fina saker. Men som sa manga ganger forut kom jag hem med ett snurrande huvud. Det gick upp for mig att kriget fortfarande lever. I allas medvetenden. Libaneserna ar krigstrotta och freden kanns trygg, men de litar inte pa vanandra. Amir ar langt ifran den enda som har kvar sin kalasjnikov i garderoben. Nar man star pa balkongen hemma hos Saids foraldrar forstar man battre hur otroligt komplicerad situationen i Libanon ar. Tank dig sjalv att ta bussen till jobbet med milisman som bombade ditt hus och dodade din basta van.

Det kan vara bra att tanka pa att alla milisgrupper har vapen undangomda nar FN i enlighet med resolution 1559 kraver att Hizballah och diverse palestinska gerillagrupper i Libanon ska avvapnas. Situationen ar komplex och det kanns naivt att tro att Hizballah och palestinierna ska lamna ifran sig sina vapen nar alla andra ar bevapnade till tanderna.

Kara aftonblad. Jag gjorde misstaget att ga in pa er hemsida idag. Det var dumt, for jag var pa bra humor och som vanligt nar jag laser er tidning blev jag trott, arg och ledsen.

Ni uppmanar mig att bara det vita bandet for att visa att jag ar emot vald mot kvinnor. Ni sager att nu far det vara nog och tar krafttag mot kvinnovaldet.

Kara aftonblad. Ni ar tyvarr inte, vilket ni bevisar gang pa gang, en del avlosningen. Ni ar en del av problemet. Er tidning ar fylld med icke-nyheter, stereotypa konsroller och sjuka kroppsideal. Som en av Sveriges storsta tidnigar har ni en otrolig makt att satta agendan och paverka debatten. Istallet for att gora nagot vettigt och pa allvar diskutera hur det kommer sig att halften av sveriges befolkning diskrimineras pa sina arbetsplatser, i sina hem och pa aftonbladet valjer ni att beratta om de forsta bilderna pa Mikael Persbrandt och hans tjej eller en tysk kannibal som atit upp sin fru. Det ar snaskigt, lattlast och sensationellt. Nar ni far kritik brukar ni svara att ni skriver om det folk vill lasa. Det ar logn och forbannad dikt. Det ni skriver laser folk. Da och da kommer ni pa er sjalva. Ni inser vilken patetisk smorja ni producerar och vill gora nagot viktigt.

"Ta avstand fran fotbollsvaldet -bar bandet" skrev ni och uppmanade era lasare att kopa ett gummiarmband med texten "alska fotboll". Av en ren slump var bandet rosa, samma farg som er sportbilaga. Ni fick massor av spelare att ta pa sig bandet och snart gick tiotusentals manniskor och gjorde reklam for er tidning samtidigt som ni fick good-will. Skicklig marknadsforing, men inte sarskilt adelt.

Era gummiband betyder ingenting. Tva daligt skrivna artiklar och en intervju med fotbollsforbundet som sagar att "ah, det ar sa hemskt" forandrar ingenting. Liksom hjalpgalorna pa tv agnar ni ett verkligt problem fem minuters uppmarksamhet sa att ni och era lasare, liksom tv-tittarna, kan sla er for brostet och kanna att ni gjort en insats. Sedan atergar allt till det normala. Liksom tv-galorna bidrar till att varldens orattvisor kan fortsatta att negligeras sa bidrar er kampanj mot fotbollsvaldet till att det kan fortsatta att harska pa arenorna. Nar fotbollsfans forsoker storma planen eller kastar foremal pa domaren sa anser varken ni eller den intervjuade forbundsordforanden att det ar sjalvklart att matchen avbryts.

Den har gangen latsas ni ta tag i problemet med vald mot kvinnor. Ni vill att jag klickar och lovar att "aldrig utöva, acceptera eller blunda för mäns våld mot kvinnor". Det ar jattefint. Men hur kommer det sig egentligen att man slar sina flickvanner och fruar? Hur kommer det sig att vi lever i lasta konsroller? Ni kan ju borja med ett reportage fran en leksaksaffar.

Ni uppmanar mig att satta pa mig det vita bandet. Jag uppmanar er att stoppa tryckpressarna. Det ar sannolikt det basta ni kan gora for Sveriges kvinnor.

En fredag. Jag kom till Shatila strax efter tolv, jag och Omar hade planerat att leka spokboll och devil sticks med ungarna och kanske lata dem anvanda de nya datorerna. Men i ungomscentret var forberedelserna redan igang for kvallens iftar, som kvallsmalet under ramadan heter. Det lagades mat och dukades for 60 personer och det fanns inga barn att underhalla. Efter att ha hjalpt till att skura golvet gick jag over till 23-ariga Ayman som har en liten butik med palestinasouvenirer intill centret, han brukar hjalpa mig med spraket ibland. Ayman satt som vanligt och degade utanfor butiken och snackade med forbipasserande, i knat hade han en flagga. Nar jag kom narmare sag jag en gron symbol tryckt pa det gula tyget. Det var en Hizballahflagga.

Ayman berattade att Hizballah varje ar haller en stor manifestation dar Sheik Hassan Nasrallah talar till folkmassorna. Manifestationen ager rum den sista fredagen under ramadan. Jag blev ivrig och stallde en massa fragor. Han berattade att de skulle borja om 20 minuter och holl till i en forort soder om Beirut, inte langt fran Chatila. Han kunde inte lamna butiken och protesterade nar jag ville sticka dit sjalv. Men jag hade redan bestamt mig. "De har sakerhetsvakter over allt, var forsiktig" sa han medan han skrev ner namnet pa fororten. Vi tog i hand och jag stack ivag for att hitta en service, en billig taxi.

En kvart senare slog jag igen bildorren bakom mig. Vagen var sparrad och framfor mig stod ett tjugotal svartkladda vakter. Ur en hogtalare strommade arabisk musik. Jag gick fram till avsparrningen och en man men stora svarta kangor och oronsnacka bad att fa titta i vaskan. "No cameras" sa han och plockade fram min kamera. I taxin pa vagen dit hade jag glatt mig at att jag antligen lart mig att alltid ta med mig kameran. Vakten, som pratade bra engelska, sag min besvikelse och sa "sorry mister, you're not allowed to take photos". Nar det blev klart for honom att jag bodde down town och inte kande nagon i grannskapet sa han at mig att ga over gatan och lamna den till agaren av en kladbutik. "Can I trust him?" fragade jag, ovillig att lamna kameran ifran mig. "Don't worry, tell him that we sent you". Jag misstankte att butiksagaren inte skulle tappa bort kameran om hizballahvakterna bett honom halla reda pa den, men papperslappen med "Johanao" sag lite ynklig ut sa jag fragade om ingen obehorig trots allt kunde raka fa med sig kameran. Han sag forolampad ut och sa "don't worry, I'll keep it for you".

Tillbaka vid avsparrningen. "Welcome mister" och jag var inne. Det ar inte varje dag man gar pa Hizballah-rally och det kandes spannande. Jag foljde folkstrommen langs den breda gatan, 300 meter bort gjorde den en krok. Var tjugonde meter stod svartkladda vakter. Runt omrking mig gick stolta pappor med sonerna pa axlarna. Kvinnor i slojor, barn med hizballahflaggor, pensionarer och hela familjer var pavag at samma hall. Stamningen var uppsluppen och barnen viftade med sina flaggor. En ung man delade ut reklamlappar for barnklader. Det kandes nastan som att vara pa vag till soderstadion en varm sommardag. Bortsett fran att de gronvita flaggorna och klubbmarket med kransen var utbytta mot gula flaggor med hizballahs grona symbol, en utsrackt arm som haller en kalasjinkov. Och att nagra barn var ikladda militarklader och holl ett leksaksvapen i handen istallet for bajens matchstall och en varmkorv.

Dar gatan svangde blev jag visiterad pa nytt. Nar jag kom runt kroken sag jag de forsta hizballahsoldaterna uppstallda. De stod pa led i gupper om 100 ikladda vita kangor, sandfargade uniformer, svart livrem, vita handskar och vinroda baskrar med hizballahmarke. Gatan, bred som sveavagen, maste ha varit tva-tre kilometer lang. Det var fullt med folk och jag kunde inte fa nagot grepp om var manifestationen slutade eller var sjalva karnan var. Ur hogtalarna som var uppsatta hordes en stark rost. Det var Sheik Hassan Nasrallah, omattligt popular bland shiiter, som talade. Jag fortsatte framat men efter 500 meter var vagen pa nytt sparrad. Bakom kravallstaketen var ett utrymme enbart for kvinnor och barn och langre bort sag jag att man byggt laktare langs med trottoarerna. Det var stopp. For mycket folk fick jag veta.

I mitten av gatan stod led efter led av hizballahsoldater. De skulle tydligen ha en militaruppvisning och liksom under prideparaden i Stockholm stod massor av manniskor langs med gatan for att titta pa. En del av soldaterna hade sandfargade uniformer, andra grona och ytterligare nagra kamouflagefargade. Alla var obevapnade, manga holl hizballahvimplar i handerna.

Manniskor tittade pa mig dar jag gick fram och tillbaka for att forsoka hitta ett bra stalle att sta pa. Jag ville komma upp i husen sa jag kunde se hur langt bort leden av manniskor och soldater fortsatte. Men i trappuppgangrna stod sakerhetsfolk. "Sorry, mister". Jag var i Beiruts sodra fororter och jag verkade vara den enda turisten som hittat dit. Inga japaner. Inga amerikaner. Inga feta galassatande barn. En del blev nyfikna pa vem jag var och kom fram och pratade, alla var trevliga. De undrade vem jag var, vad jag gjorde dar och om jag var journalist. "Welcome!" horde jag manga ganger. "If you have any problem, we're your brothers" sa tva man som ville beratta hur bra Hizballah ar, vilket stort stod de har och att Nasrallah inte bara talar till shiiter utan aven till de kristna i Sverige och USA. "We have nothing against americans, really, but we hate their politics".

Nasrallah hade talat klart. Soldaterna gjorde sig klara for sin marsch och ur hogtalarna strommade pampig marschmusik. Jag gick bort for att forsoka hitta en bra plats men det var tjockt med folk. Jag hade varit pa plats i knappt tva timmar och jag hade haft lang tid att betrakta soldaterna. Det var tydligt att huvudsyftet var att visa for sig sjalva och omvarlden att Hizballah ar starkt. En FN-resolution forsoker fa Libanon att avvapna Hizballah och det ar viktigt for organisationen att visa musklerna infor ogonen pa Sharon, Bush och Annan. Det har blivit tydligt for mig vilket enormt stod Hizballah och Nasrallah har i Libanon, men efter att ha tittat pa "soldaterna" ar jag fullstandigt overtygad om att 95% av dem var helt vanliga manniskor. Studenter, slaktare, lastbilschaufforer, murare och fiskare hade kallats och blivit tilldelade uniformer. Det var Hizballahangangare men inga soldater. Hizballahs militara verksamhet ar liten och hemlig men skulle kunna samla en stark gerilla om det behovdes. Det var mycket spel for galleriet nar marschen slutligen kom igang. Leden var krokiga och ojamna och det sprang omkring man i uniformer for att forsoka ratta till dem. Jag log for mig sjalv tankte pa Trangsvikens Big Band, ungdomsorkestern jag spelade saxofon i under hogstadiet. Jag sag framfor mig hur vi ovade vid Storsjon och hur orkesterledaren Walter slet sitt graa har nar han forsokte fa oss att ga i raka led. I borjan ovade vi utan instrument. Efter ett tag blev vi battre och under fortsa maj gick vi i sossarnas tag och spelade "arbetets soner". Jag tror det lat fordjavligt men vara led var ganska raka.

Tillbaka i Beirut. Disciplinen i hizballahleden var samre an hos undomsorkestern fran Trangsviken. En del gick och pratade, andra gick i otakt. ytterligare nagra halsade pa vanner i publiken. De yngsta soldaterna var runt 15 ar. Det ar svart att uppskatta antalet soldater, men jag sag kanske 1500-2000 passera. I tidningen idag star det att 4000-5000 soldater deltog i marschen, vilket mycket val kan stamma. Tiotusentals manniskor hade kommit for att titta pa och visa Hizballah och Nasrallah sitt stod.

Nagra vakter kom fram for att titta i min vaska och jag passade pa att fraga varfor jag inte fick fotografera, jag hade sett nagra andra gora det. "Vem har sagt att du inte far fotografera?" fragade vakterna och nar jag berattade om hur jag blivit tvungen att lamna in kameran skakade de pa huvudet och sa fel, fel, fel. Det har var forsta aret det var tillatet att fotografera. De foljde med mig den knappa kilometern bort och hamtade kameran. Marschen var nastan slut nar vi kom tillbaka. "Varsagod, fotografera hur mycket du vill" sa de och jag tackade for hjalpen. Jag trangde mig fram bland manniskorna och borjade ta nagra bilder. En vakt fick syn pa mig och sa at mig att stoppa undan kameran. Jag gjorde som han sa men det var inte tillrackligt. Snart stod hans chef framfor mig med basker och oronsnacka. "Give me the camera". Jag forsokte forklara att jag fatt andra vakters tillatelse att fotografera men han var otrevlig och fullstandigt ointresserad av att lyssna pa mig. "Give me the camera. GIVE ME THE CAMERA". Sa jag gav honom surt kameran. Nyfikna samlades runt oss. Fler vakter kom fram och jag forsokte pa nytt forklara att jag fatt tillatelse att fotografera. I ett par minuter stod vaktchefen och forsokte lista ut hur kameran fungerade, men eftersom menyn ar pa svenska gick det inte sa bra. "Can I help you?" sa jag spydigt. Jag fick visa bilderna jag tagit och han sa at mig att stanna kvar dar jag var och gick ivag. Jag protesterade. Jag var irriterad och borjade bli forbannad. Men jag insag att jag stod i en forort soder om Beirut omgiven av Hizballahvakter och att det inte var lage att stalla till en scen. Sa jag vantade snallt i tio minuter medan jag forklarade for nyfikna vad som var problemet. Till slut kom en vakt tillbaka med kameran och bad mig vanligt att radera bilderna. Jag drog historien en gang till. "I'm sorry mister, but you have to erase them. Otherwise we have to take the camera. I'm sorry". Sa jag raderade bilderna. Klockan var fem, showen slut och jag gick for att hitta en taxi tillbaka till Shatila. Jag var sur och min protest blev att jag plockade fram vatten och nagra kakor ur vaskan. Av respekt for ramadan hade jag inte druckit fastan solen brande. Nu slackte jag torsten och at nagra kakor. Dar fick dom allt.

I Shatila var maten framme pa borden. Vi at soppa, brod, hummus, sallad, kyckling, ris och pommes frites. Efter middagen fick vi frukt och nagra ungdomar dansade folkdans. Jag kom hem vid nio pa kvallen. Det hade varit en lang dag och jag var trott sa jag kakade och gick och lade mig. Fran Rue Monot hordes discomusiken fran barerna och gatan var full av bilar och manniskor. Basen fran bilstereorna fick vaggen att skaka men jag somnade direkt.

Mera Mehlis. I fredags blev Mehlisrapporten officiell och som väntat anklagas syriska och libanesiska toppolitiker och militärer för inblandning i mordet. Till och med Libanons sittande president Emile Lahoud nämns bland de misstänkta. Idag läste jag klart rapporten och trots att den inte innehåller några direkta bevis på vilka som planerade eller utförde attentatet så verkar det ytterst troligt att Syrien ligger bakom. Ett möjligt scenario är att Syrien förde bort en viss Ahmad Abu Adass och tvingade denne att under vapenhot på video ta på sig attentatet. Under tiden lurade de en irakisk man att utföra mordet på Hariri och 22 andra. Irakiern ska enligt ett vittnesmål ha trott att mannen han offrade sitt liv för att döda var den irakiske premiarministern som vid tillfället för attentatet var på besök i Libanon. Man uppskattar att omkring 1000kg sprängmedel användes för att spränga irakiern, Hariri och de andra i luften.

Detta är som sagt en möjligt scenario, rapporten ger underlag för att attentatet gick till på detta sätt men man kan än så länge bara spekulera i vilka som ligger bakom och vem som utförde attentatet. Men blotta misstanken om att Libanons president och syriska toppolitiker är inblandade ar hårresande. Om det ovan nämnda scenariot med irakierna skulle stämma -kan man tänka sig något kallblodigare och sjukare?

I fredagskväll gick jag ner till Martyrernas torg där människor prisade Mehlis arbete och demonstrerade mot Syrien och Lahoud. Man viftade med flaggor och skandera slagord. Libanons premiarminister Foad Siniora dök upp två minuter omgiven av ett stort säkerhetspådrag och försvann i en svart BMW. Ett tag kändes det som om det var lika många journalister som demonstranter och om media i Sverige gett sken av att det var en stor demonstration kan jag meddela att högst 1000 personer närvarade.

Det ska bli intressant att följa utvecklingen i den här såpan. På tisdag sammanträder FN:s säkerhetsråd och kanske lyckas USA utnyttja situationen och tvinga på världen ännu mer krig och konflikter. Bashar Assad måste känna sig väldigt trängd och Syrien riskerar att bli helt isolerat då grannländerna inte tycks uppskatta landets eventuella inblandning i mordet. Personligen är jag mest orolig för att relationen mellan Libanon och Syrien försämras så mycket att det inte går att korsa gränsen om jag skulle vilja det.

Mehlisrapporten. När jag gick till bageriet imorse för att köpa mig lite vita skumgummibröd stod det en pansarbil och fem soldater i en av korsningarna. Militären är en del av vardagen i Beirut, det står några militärpoliser här och några militärpoliser där. Men de senaste dagarna har det skett en upptrappning av antalet soldater och militärfordon, detta på grund av att Detlev Mehlis I natt lämnar over den FN-utredning han lett angående mordet på Libanons förre premiärminister Rafik Hariri i februari. Alla talar om Mehlisrapporten och vad som kommer hända när den blir officiell den 25:e oktober. Igår lämnades den över till Kofi Annan och FN: s säkerhetsråd och inatt lämnas den alltså över till Libanons politiska toppskikt.

Man hoppas att rapporten visar vem eller vilka som låg bakom mordet och anledningen till att läget i Libanon är så spänt är att mycket talar för att Syrien är inblandat. Man är rädd för vad som händer om det visar sig att Syriens diktator Bashir Assad eller några av hans närmaste man är inblandade, relationen till Syrien är redan dalig. USA här de senaste månaderna skärpt tonen mot Damaskus och som ni kanske känner till sa står ju Syrien inte med på den lista som inte existerar over länder som USA är beredda att invadera...

Det här florerat rykten om utegångsförbud imorgon kväll och att skolorna ska stängas men det här dementerats av regeringen. Tydligen här FN gett en stor del av sin personal en veckas semester och många är osäkra på vad som kommer att handa den närmaste tiden. Men jag ska inte göra en hona av en fjäder, människors liv flyter på som vanligt och man märker ingen skillnad på stan mot hur det var tidigare. Det är lite fler militärer runt FN-byggnaden och parlamentet men annars är det ganska lugnt. Det är svårt att spekulera i vad som kommer att handa men jag känner mig inte det minsta orolig. Det ska bli spännande att följa utvecklingen och det är väldigt intressant att vara på plats nu när Libanon enligt många genomgår en stor förändring.

Ur dagboken, söndag kväll. "Jag sitter på takterassen jag precis hittade och blickar ut över ett nedsläckt Beirut. Klockan sju öppnades himlens portar och det första regnet sedan jag kom hit vräkte ner. En kvart senare gick strömmen och Beirut blev svart. Nere på gatan brummar en generator som förser baren på hörnet och några grannar med el. I en del fönster lyser det, men de flesta husen är nedsläckta. Var tionde sekund lyses himlen upp av blixtar och hustaken blänker till. Då och då mullrar åskan. Det är otroligt mäktigt. Nej det här går inte längre, vinden piskar och regnet tilltar ännu mer. Det regnar så mycket att sikten är dålig och fast jag sitter under tak blir jag blöt. Jag får gå ner.

Jag kom precis hem från en promenad. Jag tog på mig regnkläder och gick ner på gatan. Vatten överallt. I de muslimska kvarteren intill där jag bor var det i princip helt nedsläckt. Hela gator var svarta, men det var mycket folk i rörelse. Barnen var uppspelta och sprang omkring, överallt hördes röster. Då och då lystes gatan upp av blixten eller ljuset fran en scooter och man såg silhuetter av människor på trottoarerna. Här och där stod en dörr öppen och därinne satt människor runt tända ljus. Det var en väldigt speciell stämning och det var härligt att vandra omkring på de mörka gatorna i regnet.

Kriget slog ut all infrastruktur och strömavbrott är tydligen vanliga. I trettio år har beirutborna levt med dem så vi är nog de enda som inte har mer än ett staerinljus hemma. Tydligen kan vi ansluta oss till generatorn om vi vill, det kostar 15$ i månaden. Jag har sett fram emot min första natt i mitt nya rum, vädret och strömavbrottet gör det otroligt mysigt. Tyvärr kom strömmen just tillbaka, men den kanske hinner försvinna igen."

Strömmen hann försvinna igen. Tyvärr han den komma tillbaka också innan jag somnade. Imorse vaknade jag för första gången i mitt nya rum. Jag ställde mig i fonstret och tittade ut över Medelhavet. Det är fortfarande väldigt tufft ibland men i mitt nya hem med havsutsikt har jag åtminstone en fast punkt. Det känns bra.

Kusten. Nu nar boendet antligen ar fixat kan jag slappna av och borja se mig omkring i omgivningarna. Jag besokte Byblos och Tripoli sista dagen Isabelle och Sophie var kvar men igar gjorde jag min forsta egna utflykt. Pa morgonen tog jag bussen de knappa fem milen soderut till Sidon, eller Saida som det heter har. Libanon ar kontrasternas land och det galler inte bara religion, politik och landskap utan aven prissattningen. En del saker ar dyrare an i Sverige, en del saker ar lika dyra, annat ar billigare och en del ar tokbilligt. Bussresan till Saida kostade fyra kronor.

Saida ar en gammal hamnstad, over tva tusen ar gammal. Jag promenerade omkring ett par timmar och eftersom jag alskar utsikter sa tog jag mig upp pa ett litet berg som ligger intill staden. Valdigt vackert. Pa toppen fann jag en militarstation med luftvarnskanoner, ett par tanks, jeepar och lastbilar. Jag kan tanka mig att det funnits militarposteringar dar uppe lika lange som Saida funnits, utsikten over staden och havet maste varit strategiskt valdigt viktig for fenicier, romare, araber, mamluker, ottomaner, fransoser och alla andra som erovrat staden. Det ar forbjudet att fotografera militara mal i det har landet men jag tog nagra smygbilder som jag ska kranga till den syriska sakerhetspolisen.

Saida ar en mysig liten stad som man snabbt lar kanna. Majoriteten av innevanarna ar muslimer vilket gor att staden liksom Tripoli har en helt annan atmosfar an Beirut. I den gamla souken (marknaden) trangs frukthandlare, svarvare, skomakare, fiskare, tyghandlare och juvelerare. Hos slaktarna hanger stora upplflakta djurkroppar pa kedjor och den som vill kan kopa en farskalle till middag. Ibland hanger haligheterna utanfor pa gatan och sprider en sotsliskig doft av dott kott.

Vad som slar en nar man aker langs med kusten ar att det ar fult. Jag hade vantat mig ett vackert landskap och pitoreska stader. Nar jag akte de nio milen norrut till Tripoli hade jag svart att avgora nar Beirut tog slut, hela kusten ar utbyggd. Husen ar nybyggda och arkitekturen smaklos. Bensinmackar och enorma reklamskyltar for Dunkin Donuts och cigaretter gor sitt basta for att forfula det hela annu mer. Jag misstanker att kriget ar anledningen till att det ser ut som det gor, alla fina gamla hus maste ha forstorts. Bebyggelsen liknar den i Agadir, staden som mer eller mindre utplanades av en jordbavning och byggdes upp med betong utan minsta spar av finess eller planlosning.

Nar man aker langs med kusten har man medelhavet pa ena sidan och berg pa den andra. Jag har inte hunnit utforska bergen annu men jag tror att det ar valdigt vackert och finns mycket att se inat landet.

Antligen. Med hart slit och lite tur har jag antligen hittat nagonstans att bo. Det ska bli fantastiskt skont att fa ett eget rum och ett kok. Ni anar inte hur trott jag ar pa den libanesiska maten, i tre veckor har jag atit brod, sandviches, kyckling i brod, kebab i brod, brod med sesamfron, falafel i brod, sma libanesiska pizzor, brod brod och annu mera brod. Morgon, middag, kvall. Beirut ar en dyr stad och jag har inte haft rad att ata tre riktiga mal mat ute varje dag. Langt ifran. Det finns ett gang fina restauranger som sakert serverar underbar mat men det ar over min budget. Och oftast serverar de mezes, smaratter, till vilka det medfoljer brod i atminstone tre fall av fem. Ramadan gor inte matsituationen lattare, att hitta nagot annat an frukt och chips i Shatila under Ramadan verkar vara lika latt som att hitta en libanes som inte kor mot rott.

Jag har bott i ett litet rum med fem sangar i 20 dagar och har fatt nog av hostel-livet. Det finns bara ett badrum med dush och toa dar jag bott vilket ocksa varit lite pafrestande. Men mest pafrestande ar alla backpackers som kommer och gar. De flesta ar jattetrevliga men jag har varit och ar fullstandigt ointresserad av dem. Jag har haft fullt fokus pa att sortera alla intryck, hitta nagot mer permanent boende och forsoka komma till ro och har inte haft energi over till att kallprata med dem. Fran och med imorgon blir det inget mer "where are you from?" "how long are you staying?" "oh, really?" "I'm from and I've been to patati patata".

Imorgon formiddag tar jag ryggan och rullar resvaskan fem hundra meter till mitt nya hem. Lagenheten ligger hogst upp pa fjarde vaningen i ett fint hus i ett mysigt kvarter. I lagenheten bor franska Delphine, som laser samma arabiskakurs som jag, tillsammans med sin pojkvan. Lagenheten bestar av tva sovrum, ett stort vardagsrum, ett stort kok, badrum och tva balkonger. Mitt rum ligger pa hornet och ar jattefint, tror jag har fyra fonster. Jag betalar bara 135$ i manaden, runt 1100 kronor vilket ar ett valdigt bra pris for att vara Beirut.

Rummet, priset, laget, allt verkar vara precis det jag sokt. Ett litet minus ar att omradet ar kristet och nationalistiskt, men man kan inte fa allt.

Imorgon ar forsta dagen pa resten av den har resan.

Shatila. Igarkvall ringde jag Abu Mujahed som driver ungdomscentret i Shatila, det varldsberomda palestinska flyktinglagret dar kristna falangister begick massakrer 1982. Ytterst ansvarig for flyktingarnas sakerhet var en viss Ariel Sharon.

Imorse hamtade Abu Mujahed upp mig med bil och korde mig till lagret. Behover jag passet med mig? fragade jag. Jag vet inte vad ni vet om Shatila. Men jag visste valdigt lite. Att se Shatila for fortsa gangen var ungefar som att se Christiania forsta gangen. Jag hade hort talas om stallet och hade darfor bildat mig en uppfattning om det. Jag trodde att Christiania var ett betongkvarter, lite ruffigt och nerganget. I hornen hange lite tveksamma individer som dealade knark. Manniskorna som bodde dar var socialister och anarkister. Nar jag sag pusher street, husen, traden, vattnet, parkerna och manniskorna i det ljusa, grona, luftiga, avslappnade Christiana blev jag overraskad. Liksom jag blev av knarkforsaljningen som inte skottes av skummisar i morka gatuhorn utan av skummisar med prydliga korvstand ogenerat uppstallda pa en bred gata. Fast med korven utbytt mot haschkakor och marijuana.

Jag hade inte legat hemma och grubblat over hur det sag ut i Christiania. Och jag har inte legat hemma och grubblat over hur det ser ut i Shatila. Men omedvetet skapar man sig en bild av hur det ser ur, man forsoker hitta ett satt att forhalla sig till nagot man hort talas om men aldrig sett. Jag trodde att Shatila var ett palestinskt flyktinglager som lag lite avskilt, omgivet av en mur, tre meter hog kanske. Det fanns mycket militarer runt omkring och aven en del inuti lagret. Jag trodde att man bara kunde komma in och ut ur lagret vid nagra sarskilda passager och att jag kunde behova pass for att komma in. Val inne i lagret var bebyggelsen lag, manga manniskor bodde i kakstader. En och annan Hamas eller Jihad-anhangare gick omkring och sag farlig ut.

Jag hade fel. Valdigt fel. Jag har varit i Shatila i fem timmar och inte sett mer en nagra gator. Men det verkar inte vara som jag trodde. Shatila ligger tre kilometer fran down town Beirut. Det hor inte till innerstaden men ar vad man skulle kunna kalla en forort. Bebyggelsen i Beirut ar tat och inte som i Stockolm att manga fororter ar skilda fran varandra av skogar, vattendrag, motorvagar, berg och annat. Har hanger allting ihop och man marker inte att man befinner sig intill ett palestinskt flyktinglager. Ett kvarter in fran den stora vagen som leder till flygplatsen ligger Shatila. Man marker snabbt att manniskorna som bor har ar fattiga. Det syns pa fasaderna, bilarna, kladerna, smusten och skrapet. Betonghusen ar hoga, tranga och fula. Fran varje balkong och fonster hanger klader pa tork. Jag sag inte en enda militar eller jihadkrigare. Manniskor kan komma och ga som de vill, vilket inte innebar att de hyser en massa medborgerliga rattigheter. Det palestinska ungdomscentret drivs till stor del av svenska pengar. Barnen, ett par hundra tror jag, far ga i skola och har tillgang till ett bibliotek men jag har inte stenkoll pa all verksamhet. Jag vet inte vad jag kan gora for de palestinska barnen men eventuellt kommer jag pa nagot sett delta i undervisningen pa torsdagar och den fritidsliknande verksamheten pa fredagar. Men ingenting ar klart annu.

I biblioteket traffade jag Mona, Arba och Omar som arbetar pa centret, de verkar alla valdigt schyssta. Men jag traffade aven Dima och hennes kompis som jag glomt namnet pa. Dima ar fjorton ar och gar det sista aret pa skolan i ungdomscentret. Forra aret var hon i Goteborg pa en veckas utbyte med en svensk skola. Hon raknade stolt till tio, sa "jag alskar dig" och "du ar en asna" och log med hela ansiktet. Vi smapratade lite innan hon sprang och hamtade en tunn bok och visade mig. Den hette "Dima fran Shatila i Libanon" och handlar om en elvaarig tjej som lever i ett palestinskt flyktinglager. Skriven pa lattlast svenska. Den handlar om Dima, som nu ar fjorton ar och gar sista aret pa centret.

Jag har ingen aning om hur det ar att leva i Shatila. Jag har ingen aning om hur det ar att vaxa upp i den miljon, eller hur det kanns att se sina barn vaxa upp dar. Jag har insett att det ar valdigt lite jag vet. Om det har landet, om manniskorna och deras liv. Sa fort man tror att man vet nagot ar man farligt ute. Det ar sa skont att se varlden i svart och vitt, allting blir sa mycket enklare da. Men jag kommer aldrig forsta hur det ar att leva i en kristen by dar frukthandlaren, och taxichaufforen for femton ar sedan lag och skot upp mot den muslimska grannbyn tva kilometer bort. Det har lilla landet rymmer med sin flertusenariga historia sa mycket att det ar ogripbart. Haromdagen bladdrade jag i en bok med bilder fran Beirut tagna 1991. Kanslan ar ganska lik den jag fick nar jag sag koncentrationslagren i Majdanek och Auschwitz. Jag ser men kan inte forsta. Men jag iaktar, lar mig saker och far perspektiv. Resa handlar valdigt mycket om perspektiv tycker jag.

Ramadan. Ta hand om det sjalsliga. Be. At inte, drick inte, rok inte pa hela dagen. Prick halv sju borjar en enminuts bon pa tvn. 60 sekunder senare, 18:31, ar dagens fasta over. I de muslimska kvarteren ligger gatorna ode vid den har tiden. Alla ar hemma hos sig eller goda vanner och ater, dricker och umgas. Senare pa kvallen ar det fullt med liv pa gatorna, man traffas, roker vattenpipa och tittar pa folk.

Kvart i sju parkerade jag och Ali scootern utanfor hans hus och gick in. Pa golvet i vardagsrummet halvlag Alis svarta mamma och syster och mumsade kyckling, brod och sallad. Jag blev bjuden att sla mig ner men eftersom jag nyss atit en falafel at jag bara lite sallad. Det var spannande att fa komma till en vanlig muslimsk familj i en av Beiruts fororter och se hur de firar Ramadan. Och jag angrar att jag inte bad om att fa ta en bild.

Ur dagboken. Ramarna, eller vad man nu ska kalla det, for den har resan ar ratt losa. Det var sa jag ville ha det och det ar sa det ar. Alla mina saker ar nerpackade i kartonger och undanstallda. Kinnekullekollektivet ar upplost. Jag tog med mig det nodvandigaste och kopte en enkel biljett till Beirut. Boende, skola och allt annat skulle jag ordna pa plats.

Jag slappte taget om allt som kandes tryggt. Det kandes som om jag trampade vatten i Stockholm, jag behovde forandringar. Jag behovde utmaningar. Testa mig sjalv. Se nya saker och traffa nya manniskor. Jag har kant en valdig lattnad over att jag lyckades lamna all trygghet, alla rutiner, allt jag redan sett och gjort.

Jag har bestamt mig for att inte bestamma nagonting. Inte fatta nagra langsiktiga beslut. Jag vet inte hur lange jag blir kvar i Beirut eller vad jag ska med arabiskan till. Jag vet inte var, vad eller om jag ska plugga till varen. Jag vet inte sa mycket. Det kanns som om jag har kastat mig ut i ett stort svart hal. Ibland tar vinden tag i mig, kastar mig at olika hall. Hander griper efter mig. Ibland later jag mig fangas och dras med. Ibland inte. Jag tror att det ar ett valdigt bra satt att resa pa. Jag satter mig sjalv i situationer som gor att jag plotsligt befinner mig pa ett drusiskt brollop eller aker bakpa Alis scooter genom det kvallsmorka, ljumma Beirut.

Men den har formen av resande, levande, verkar sakna ett mellanlage. Antingen ar himlen bla och klar eller mork och hotfull. Jag ar helt ensam eller omgiven av vanner. Det ar en kanslomassig berg -och dalbana som bade fascinerar och forskracker. Idag vaknade jag med olustkanslor och tvivel i kroppen. Jag var ledsen for att Isabelle och Sophie akt hem till Paris och lamnat mig ensam kvar. Men det var ju ensam jag ville vara? Tva timmar senare lekte livet, jag hade unnat mig en schysst frukost och ett dyrt intrade pa en av de privata stranderna down town, lekte med mina devil sticks och snackade med folk. Blev uppbjuden till femtioariga Nadjas hus och sjuka mamma i bergen ovanfor Beirut. Aker nog dit under veckan. Sedan traffade jag Ali och vi akte runt och kollade pa rum att hyra. Ali ar snall men lite for mycket. Jag forstar inte vad han vill mig eller om han vill mig nagot. Kanske vill han ta sig till Sverige, kanske inte. Det ar lite jobbigt. Sedan at jag middag med tva backpackers jag inte hade nagon lust att umgas med.

Nu sitter jag pa ett vasterlandskt internetcafe och kanner mig forvirrad.

Libanon-Johannes 2-4. Jag har nu spelat mina forsta matcher i back gammon, eller tauli som det heter har. Sommarens hardtraning pa kollo har gett resultat och efter att ha traningsspelat mot Frankrike pa neutral plan i Damascus och vunnit med 4-0 kande jag mig trygg i mitt spel. Libanon representerades den har gangen av tva broder, 20 och 24 ar gamla. De bjod hart motstand men trots hemmaplan rackte de inte riktigt till.

Ali och jag ar vanner. Det sa han till mig och da ar det sa. Vi traffades for ett par timmar sedan, klockan var runt atta och morkret hade fallit over Beirut. Jag gick bort till ett cafe nagra kvarter fran mitt hostel for att fraga om var jag kan hitta ett rum eller en lagenhet att hyra. Dagarna gar och jag har bytt taktik. Pa hornet dar Cafe de Pallet ligger ar en militar med automatvapen stationerad och oftast hanger nagon av cafeets personal utanfor pa gatan.

Nar jag kom dit satt Alis chef pa en stol utanfor och rokte. Hans mage ar enorm. Vi borjade prata och jag slog mig ner pa trottoaren. Nagra ur personalen blev nyfikna och ville hjalpa mig. Jag bjods pa en sot, sliskig saft som smakade parfym medan de forsokte komma pa var jag kan hitta nagonstans att bo.

Mest engagerad var Ali. Han tog mig till ett hotell intill dar hans polare jobbar. Men aven om han prutade ner priset var det for dyrt och inte heller vad jag soker. Vi gick tillbaka till Cafe de Pallet. Val dar kom Ali pa att en van till honom sakert kunde hjalpa mig och snart satt jag bakpa hans scooter pa vag till nagon. Nagon visade sig pa ratt langt fran centrum. Pa vagen dit sa Ali: On est des amis, och tog min hand. Vi ar vanner. Javisst sa jag. Klart vi ar. Jag log for mig sjalv, satte handerna pa pakethallaren och lutade mig tillbaka. Vi akte tranga grander och breda gator. Ibland korde vi pa samma sida som den motande trafiken. Det ar inget konstigt med det.

Nagon var inte hemma. Sa Ali svangde forbi ett konditori for att kopa mig nagot gott. Ramadan borjade idag och eftersom vi nu befann oss i en av de muslimska fororterna var det fullt med folk pa gatorna. Ali, som kommer fran Elfenbenskusten, men har en tysk kvinna och tva barn i Munchen, visade sig bo intill sa vi fortsatte hem till honom for att halsa pa hans familj. Innan vi kom fran stotte vi pa tva av Alis kusiner. Hemma hos Ali var det tomt pa folk. Han bjod pa en sorts marrangtarta och jag fick se bilder hans barn och ovriga familj.

Snart var vi pa vag igen. Jag befann mig i ett annat Beirut an jag gor nu nar jag skriver. Ramadan marker man inte mycket av i det kristna Beirut dar jag bor. I Alis Beirut firade alla Ramadan pa gatorna som var pyntade med elslingor och banderoller. Jag sag vagskyltar med texten Sabra och Shatila. Pa lyktstolparna hangde stora bilder av olika man. Jag fragade Ali vilka de var men var saker pa svaret. Det var bilder av martyrer som stupat i kriget med Israel. Fem minuter senare sag jag en stor bild av Rafiq och Saad Hariri. Vi var i utkanten av innerstaden och snart tillbaka pa Cafe de Pallet.

Jag har fortfarande inte hittat ett rum eller en lagenhet att hyra. Men jag har antligen fatt se ett Beirut som jag visste fanns men annu inte hittat. Spontant maste jag saga att Alis Beirut intresserar mig mer an kvarteran jag bor i nu. Men det intressantaste med den har staden ar alla kontrasster. Inte en forort eller stadsdel, utan helheten. Imorgon ar Ali ledig mellan fyra och sex. Da vill han aka mer scooter och visa mig saker. Jag vill garna att han visar mig runt dar han bor. Om det inte blir i imorgon sa blir det en annan gang. For Ali och jag ar vanner.

Firas. Sa heter mannen som tog over efter sudanesiske Abdu och visade oss vagen sista biten till hotellet i torsdags. Firas ar runt 40 och arbetar som fransklarare och oversattare har i Damascus. Igar kvall bjod han oss att folja med till hans grannes brollop. Vi tackade givetvis ja och en timme senare befann vi oss pa ett drusiskt brollop med allt vad det innebar av ringdanser, livemusik, kitch och nio-vanings brollopstarta. Brollopet borjade i torsdags och pagar i tre dagar. Vi stannade i fyra timmar och jag dansade ringdans tva ganger. Inte helt latt, men haftigt att fa vara med. Brudparet kom en timme efter oss och satte sig pa en tron utsmyckad med blommor i alla mojliga farger. De lamnade bara sin tron vid tva tillfallen,
for en kort dans och for att med sabel skara den enorma brollopstartan. Den sag ut precis som i alla sagor och tecknade filmer med tva sma figurer forestallande bruparet hogst upp pa den nionde graddbekladda vaningen. Bruden var vacker och kladd som en prinsessa men log nastan aldrig. Vi tyckte synd om henne, hon satt mest som en prydnad bredvid brudgummen och sag inte ut att trivas. Kanske var hon nervos och tyckte det var jobbigt att bli exponerad som hon blev? Kanske var det hennes och brudgummens fader som beslutat om giftermalet och hon inte ville nagat hellre att fly genom natten pa ett arabiskt fullblod med en ung svensk?

Tyvarr dog mitt kamerabatteri men det ar ingen kvall jag glommer i forsta taget.

Idag tog Firas och hans van Matouz oss till Sednayya, en vacker stad uppe bland bergen en halvtimme med minibuss fran Damascus. Vi at frukost dar och fortsatte sedan upp till en syrisk-ortodox kyrka hogst upp pa toppen av ett berg. Utsikten over det vackra stapplandskapet var enorm. Det ar fem dagar sedan jag landade pa Beirut International Airport och jag far nypa mig i armen for att forsta att jag inte drommer.

Jag ar kar. I Damascus och I Syrien. Ak hit! For helvete. Eller forresten. Gor inte det! Jag vill ha det for mig sjalv.

Damascus kanns som arabvarldens hjarta. Har andas man mellanostern. Jag kom hit igar vid lunch tillsammans med tva fransyskor som bor pa samma hostel i Beirut. Jag kande mig hemma direkt. Atmosfaren har ar fantastisk, manniskorna, husen, dofterna, allt. Alla man moter vill hjalpa till, for att de tycker det ar roligt att man kommit till deras land och kanske for att de ar nyfikna. Det ar inte alls som i Marocko (och ovriga Nordafrika?) att de rycker och sliter i en och vill ha projs for allt. I den gamla staden ser man lite turister, men annars verkar Syrien skonat fran feta tyskar, flottiga amerikaner och horder av japaner. Det ar mycket billigare har an i Beirut och egentligen borde jag kanske stanna har istallet for att aka tillbaka pa sondag. Men det var Libanon jag ville upptacka och Beirut jag ville leva. Och det ska jag forsoka gora. Den politiska situationen gor landet mer komplext och pa satt och vis intressantare. Kursen i arabiska jag borjar pa mandag slutar i mitten av december, sedan kommer jag ha mojlighet att aka tillbaka till Damascus och upptacka Syrien.

Damascus har lite ovantat gett mig svar pa fragor jag grubblat over. Var det verkligen ratt att aka till Libanon, till den har regionen? Ja det var ratt. Jatteratt. Klarar jag det har? Jepp. Det gor jag. Jag har fatt blodad tand och kanner mig starkt. Nyfikenheten ar total och jag vill prova pa att leva har ett tag. Jag vill lasa och forsoka forsta. Se de shiitiska hizbullah-omradena i soder. Mota manniskorna Beirut och i bergen. Kolla in Tripoli i norr. Igar morse undrade jag om det var dumt att lamna Beirut redan efter tva och ett halvt dygn. Det var inte alls planerat. Flydde jag fran det som kandes svart och sokte enkla losningar? Kanske, kanske inte. Det ar otroligt mycket lattare att backpacka, att dra fran stalle till stalle, istallet for att med tomma hander forsoka bygga nagot nytt. Det ar ensamt att vara ensam. Jag tror det var viktigt for mig att fa umgas lite, och Sophie och Isabelle ar trevliga och skona att hanga med. En gratis intensivkurs i franska ar inte heller fel, det kanns kanon att den sitter sa bra som den gor.

Det var en lattnad att det var sa enkelt att ordna visum vid gransen. 27 dollar kostade det som enligt alla guidebocker och ambassader var omojligt. Skont att inte behova posta passet en gang till.

Igar var vi i den legendariska Umayyadmosken. Nast efter Mecka och Medina ar det islams viktigaste. Jag har sett vackrare i Istanbul, men nar boneutopet plotsligt borjade och jag fick uppleva bonen dar inne var det otroligt maktigt. En upplevelse! Den utsokta middagen pa en finare restaurang efterat kostade fem dollar. Jag kommer att komma tillbaka till Beirut vid gott mod. Damascus har varit, och ar, en peppningsinjektion. Kom da, varlden! Kom da!

Refklektion kolon: Jag har varit har i tva hela dagar nu. En sak jag tankt pa ar att Beirut ar en relativt ren stad. Visst ligger det skrap har och dar, men det luktar inte sopor, avlopp eller piss som jag minns att det gjorde pa sina stallen i Turkiet och Marocko. En annan sak jag lagt marke till ar att det byggs dygnet runt. Vid midnatt kan man se byggarbetare i fard med att lagga asfalt och gjuta cement. Man ser fortfarande rester efter kriget men de kommer nog byggas bort ratt snart.

Det ar pafrestande att vara i ett land dar man maste pruta pa allt. Nu i borjan har jag inte orkat bry mig, prutandet far komma efter hand. Men det ar irriterande att ga omkring och veta att man far betala for mycket. Vad som ar desto roligare ar att beirutborna ar oppna och trevliga. Idag kom jag i samsprak med tre lokala alkisar som bjod mig att sitta ner pa en stol langs med deras gata. De bjod pa vindruvor och vi forsokte kommunicera sa gott vi kunde. Ahmed, 85, och Ismael, runt 65, var skona gubbar. Deras polare som var 41 kandes dock lite tveksam. Nar jag sagt adjo och lovat att komma tillbaka hann jag inte ga mer an 50 meter innan jag kom i samsprak med Joseph vilket slutade med att man korde runt mig i bil en timme for att visa stan. Han var valdigt trevlig men jag var pa min vakt hela tiden. Vid nagot tillfalle borjade jag fundera over hans intentioner och blev lite orolig att han var nagot i stil med den paflugna bogen jag hamnade brevid nar jag var pa Benfica-match i Lissabon, men jag tror han ar schysst... Jag fick hans nummer tror jag ringer honom nagon gang i nasta vecka. Han verkar kunna oppna lite dorrar och visa mig haftiga saker har i Beirut.

Beirut. Det var narmare 30 grader varmt nar jag kom ut fran flygplatsen. I taxin pa vagen in till stan slogs jag av tva saker. Det forsta var den vagade reklamen, hyffsat lattkladda modeller sitter lite har och dar pa husvaggarna. Det andra var all militar. Mitt hostel ligger i ostra Beirut intill Martyrernas torg, dar flera stora demonstrationer har hallits efter mordet pa den kristne premiarministern Rafiq Hariri i februari. Igar kvall var det en mindre demo nar jag kom, omgiven av soldater. Pa gatorna sag man en hel del militarjeepar och nar jag tog en kvallspromenad i granderna senare pa kvallen motte jag sex k-pistbevapnade soldater. Det kandes ratt bisarrt. Tydligen blev en kvinnlig syrien-kritisk journalist, May Chidiac, utsatt for ett bombattentat i sondags, vilket kanske forklarar en del av den militara aktiviteten. Men det verkar som om jag far vanja mig vid att se soldater lite har och dar.

Man kanner pa en gang att man befinner sig pa en politiskt laddad plats. Det ligger liksom i luften. Kanslan forstarks av att man da och da ser utblasta hus med kulspar pa fasaderna. Over allt hanger bilder pa Rafiq Hariri och igar kvall hann jag med att besoka vad som verkar vara hans minnesplats vid martyrernas torg. Inne i taltet fanns stora fotografier pa honom och de stora demontrationerna som foljde mordet. Pa en elektronisk tavla lyste "224" med stora roda siffror -antalet dagar sedan han mordades? Pa Universite Saint-Joseph fick jag en vit ros med texten "27 septembre: Journee internationale de mobilisation contre la guerre et l'occupation" Pa baksidan stod "Que la blancheur de cette rose puisse porter une leur d'espoir aux libanais en ce moment obscurs... Une pensee pour May Chadiac"

"27 september: Den internationella dagen mot kriget och ockupationen" "Hoppas att rosens vithet kan ge libaneserna hopp i denna osakra tid. Med tanke pa May Chadiac". Typ.

Idag har jag agnat den mesta tiden at att hitta en kurs i arabiska. Utbudet ar halvdant med jag har hittat en helt ok kurs pa Centre Culturel Francais. Den kostar runt 1800 pistolas och pagar i drygt tva manader med undervisning 6 timmar i veckan. Fragan ar vad jag ska gora med de ovriga 158 timmarna? Jag vill snabbt hitta en lagenhet eller ett rum att hyra aven om mitt hostel bara kostar 6 dollar om dagen. Dels vill jag ha ett eget rum, dels vill jag inte hanga omkring med backpackers.

Hittills har jag mest rort mig i de kristna delarna av Beirut. Jag har knappt sett en enda sloja, daremot ser man tjejer med tajta linnen lite har och dar. Innerstaden verkar vara lite mindre an Stockholms och man kan ta sig fram ganska bra till fots, trafiken ar lugnare an befarat. Det ar inte som i Sverige precis, men inte heller som i Marrakech vilket ar det varsta jag upplevt. Inga asnekarror i fel korriktning med andra ord...

Det kanns bra att vara har men en aning forvirrande. Turistinformationen var stangd idag, hoppas de kan hjalpa mig med lite saker imorgon.

En blogg. Min blogg. Johannes blogg. Vad var oddset på det?
Om elva timmar sätter jag mig på planet till Beirut. Jag vet inte var jag ska bo, vad jag ska göra i Libanon eller hur länge jag ska vara där. Jag känner mig som Tintin, kapten Haddock, Kalkyl och Wolff när de ligger på sina britsar om väntar på att skjutas ut i den svarta, okända rymden. Och det känns redan ensamt att vara ensam.

Eftersom jag är allergisk mot massmail kanske det här kan vara ett sätt att hålla kontakten. Jag vet ingenting om bloggar. Men det känns lite som att stå med tummen och lifta. Den som vill stannar och plockar upp mig. Den som inte vill bränner vidare. Ett massmail känns som att gå runt och fråga efter lift. Som att tigga. Det är svårt för den som blir tillfrågad att säga nej. Det är svårt att strunta i ett opersonligt massmail och fortsätta med sitt, plikten tvingar en att öppna och läsa.

Om du vill så surfa hit och kolla vad jag gör eller funderar på. Jag lovar inte att skriva ofta, kanske har jag redan tröttnat på min blogg imorgon. I så fall hörs vi på något annat sätt.

Hej så länge