Perspektiv

Killen med hatt och gitarr är där. Den vackra kvinnan med långt lockigt hår, vid kjol och handväska med broderad hampaplanta på också. Det är dreadlocks, hundar och pösiga naturfärgade bomullsbyxor med snörning. Det är alternativt.

Ett hundratal människor har samlats i kvällssolen vid en av Tel Avivs många pirar. Medelhavets lugna vågor slår in mot stranden, men bruset drunknar i det rytmiska dunkandet på ett tjugotal bongotrummor. Ett läderbrunt homosexuellt par i 60-års åldern med likadana avklippta jeansshorts rör sig i otakt med musiken. Några dansar Capoeira, andra blåser såpbubblor. Det jongleras med bollar, käglor, stavar, devil sticks och någon slags tygpåsar jag aldrig sett förut. En kille med bar överkropp och tovigt hår har med sin vita häst. För sju år sedan hade jag känt mig som en i gänget. Nu sätter jag mig på en klippa och betraktar skådespelet. Kontrasten till Hebron är ofattbar.

Jag har min första lediga dag på en månad och inser nu vikten av att komma bort ett tag. Få tillbaka energin, få perspektiv. De första dagarna i Hebron var jag chockad över situationen, men människan vänjer sig snabbt. Den sista tiden har jag har frågat mig själv hur människorna i Hebron kan leva sina vanliga liv vidare. Trots checkpoints, avstängda gator och bosättare. När jag sitter på stranden i Tel Aviv inser jag att frågeställningen är inkorrekt. Hebron är abnormt, sjukt. Det går inte leva ett vanligt liv där. Men det går att överleva.

Det allra sorgligaste med Hebron är barnen. Man ser dom i gränderna, på marknaden, på väg hem från skolan. Ingen leker. Det hörs inga förtjusta skrik när någon blir hittad i kurragömma, det hoppas inga hopprep och springs inte i kapp. Om vi spelar fotboll vill pojkarna gärna vara med men när vi går slutar de spela och fortsätter göra det de brukar: ingenting.

Jag vandrar vidare. Strandpromenaden är full av familjer som grillar, umgås och har trevligt. Två unga killar i solbrillor glider fram i en bil och spelar euro-disco på högsta volym. Himlen är full av drakar, barnen har glass runt munnen. Det känns befriande. Jag hade glömt bort hur det kan vara. Hur det är på de flesta platser, även där det är mindre välställt än i Tel Aviv.

Kalla fakta

Pågår det en tyst förflyttning av palestinier från vissa områden på Västbanken? Den frågan ställer sig den israeliska fredsorganisationen Peace Now efter att ha undersökt hur den Israeliska Civila Administrationen behandlat byggnadslov under perioden från år 2000 till september år 2007. Siffrorna är chockerande.

Inom område C (se förklaring nedan), som utgör ca 60% av vad som i framtiden är tänkt att utgöra en palestinsk stat, är det den Civila israeliska administrationen som behandlar ansökningar om bygglov. Idag bor ca 77,000 palestinier och 500,000 bosättare inom område C. Ytterligare drygt 150,000 palestinier berörs av svårigheterna att få byggnadslov då de bor i städer och byar som delvis ligger inom område C. Uppgifterna som presenteras av Peace Now kommer från det israeliska försvarsministeriet:

Antal palestinska ansökningar om bygglov: 1,624
Antal godkända ansökningar av dessa: 91

Detta ger att ca 94% av alla palestinska ansökningar får avslag. Bland dessa inkluderas utbyggnader av hus på egen mark och infrastruktursatsningar såsom upprustning av vägar och anslutning till el- och vattenledningsnät. Intressant i sammanhanget är att israeliska bosättare under samma period byggde inte mindre än 18,472 bo-enheter inom samma område (enligt internationell rätt är all transfer av ockupationsmaktens civilbefolkning till ockuperat område förbjuden).

Palestinierna som lever i område C står i princip inför tre val: antingen att bygga illegalt och riskera demolering eller lämna sina hem för att flytta till område A eller B där palestinska myndigheter administrerar byggnadstillstånden. Det sista alternativet är att försöka leva vidare utan utbyggnad när familjen växer, i många fall utan möjlighet till rinnande vatten och el.

Svårigheten att få bygglov leder till att många människor bygger utan tillstånd, dock med stor risk för demolering. Den Civila israeliska administrationen utfärdade under samma sju-årsperiod följande rivningsbeslut mot illegala byggnationer:
4,993 rivningsbeslut mot palestinier. Av dessa hade 1,663 dvs. 33% verkställts när undersökningen avslutades. Under samma period utfärdades 2,900 rivningsbeslut mot israeliska bosättare varav 199, dvs. ca 7%, genomfördes. Siffrorna ger att för varje byggnadslov utfärdat till palestinier inom område C får 55 andra byggnader beslut om rivning.

På grund av svårigheterna att få byggnadslov väljer många palestinier att inte göra någon ansökan. Trots det överhängande rivningshotet bygger palestinierna efter de behov som finns, rapporterar UN-OCHA, FN:s kontor för samordning av humanitär hjälp, i en ny rapport.


Förklaring av område A, B och C

I Osloavtalen, som förhandlades fram av Israel och PLO under åren 1994 och 1995 delades det ockuperade palestinska territoriet in i tre områden med olika mycket palestinskt inflytande:
• I område A, ca 17% av Västbanken, svarar den palestinska myndigheten för alla civila och polisiära funktioner, Israel kontrollerar dock in- och utfart.
• Område B, ca 24% av Västbanken, har den palestinska myndihgeten ansvar för civil administration, liksom den allmänna ordningen. Israel har huvudsakligt säkerhetsansvar.
• I område C, som utgör ca 59% av Västbanken, har den palestinska myndigheten begränsad maktbefogenhet över utbildning och välfärd. I princip all annan civil myndighetsutövning sker av Israel, som också har det fulla ansvaret för säkerheten. Alla bosättningar på Västbanken ligger i område C.


Tanken var att områdena B och C efter hand skulle transformeras till område A, men osloprocessen bröt samman.

Hashems hus

En del av det bråte bosättare vräkt ner på Hashems tomt.

Hashem ringde kvart i sju och berättade att ett gäng bosättare höll på att attackera hans hus med stenar och sopor. Tio minuter senare passerar vi checkpoint 56 och kommer in i den gamla staden. För att komma till Hashem måste man gå en brant, slingrig stig som leder mellan husen längs sluttningen. Han bor precis under bosättningen Tel Rumeida, hade det inte varit för höjdskillnaden på fem meter hade husen legat så gott som väg i vägg.

Den sista biten fram till Hashem går man en stenlagd gång, parallellt med bosättningen. För att undvika en direktkonfrontation stannar vi till bakom den sista kröken innan Tel Rumeida blir synligt och lyssnar. Upprörda röster diskuterar livligt på hebreiska. Vi tittar på varandra och jag känner adrenalinet i blodet. Jean-Marie kikar försiktigt runt hörnet. Kusten är klar. En samling bosättare befinner sig utanför Tel Rumeida, ovanför oss bakom staket och taggtråd. Några soldater skymtar genom det täta lövverket när vi försiktigt smyger bort till Hashems hus. Jag håller en arm för huvudet, löven gör oss svårupptäckta men skyddar knappast mot sten om någon får för sig att kasta.

Hashem möter oss utanför huset. Han är luttrad efter många år med sina våldsamma grannar och ser lugn ut. Yunis, nyss fyllda fem, leker intill sin pappa. Vi ställer oss på en mur och försöker se vad som pågår uppe bland bosättarna, men de skyms av träden. Det verkar hyfsat lugnt så vi bestämmer oss för att gå in. I vardagsrummet sitter Hashems höggravida fru Nasrin och läser läxan med parets äldsta dotter Raghad, 10 år. Det är geografiprov imorgon. Vi sitter ner i vardagsrummet och Hashim sätter på en videoinspelning från en flera år gammal bosättarattack. Han vill visa Dominik, som är på tillfälligt besök hos oss i Hebron, hur det kan gå till i staden.

Plötsligt knackar Hashems brorsdotter Sundus på dörren. Hon berättar skärrat att hon ljust blivit angripen av ett gäng bosättarpojkar i tolv-års åldern på gatan en bit bort. De sparkade henne på benet innan hon lyckades springa hem. Sundus sätter sig i en fåtölj och förblir tyst. Hon är tretton år. Jag vet inte vad jag ska säga. Vad säger man? På datorskärmen försöker en folkmassa bryta sig in i ett palestinskt hus. I fåtöljen sitter en flicka i en vacker orange hijab och kämpar för att hålla tillbaka tårarna. Bredvid sitter en tio-åring och läser läxan. Hashim röker ännu en cigarett. Från fönsterplatsen ser jag taken på Tel Rumeida.

Jag ber Hashem stänga av filmen.
- Does it make you upset? Undrar han.
-It makes me sad… I think we all have had enough of it already, fortsätter jag.
Sedan sitter vi tysta. Jag ser på Sundus, hennes käke är spänd.

Konversationen kommer igång igen.
- Vilket är ditt favoritämne i skolan? Det känns krystat.
- Engelska. Och matematik, svarar Sundus.
Nasrin kommer in med te och kakor. Vi pratar på om ditt och datt. Jag och Jean-Marie väntar ut tiden, det är tyst ute. Bosättarna verkar ha gått in till sig. Vi tackar för oss och går stigen tillbaka ner mot gatan där Sundus blev attackerad för en timme sedan. Det som känns mest deprimerande med kvällen är axelryckningen som Hashims familj mottog Sundus historia med. Hur normalt allt det onormala är för dem. Och om man jämför med vad som hände Sundus lillebror för två år sedan, då en kvinna slog sönder hans tänder genom att dunka hans huvud mot en sten, så var det ju inte så farligt.

De enda som bryr sig

Hamed håller i kartongen med mat som hans familj fått från Röda Korset.

Vi sitter i ett hav av barn utanför Hameds hus, på plaststolar som en flicka kommit bärandes med. Hamed har fem barn, de andra tio omkring oss tillhör hans bröder och systrar verkar det som. Ta en bild på mig! Ta en bild på mig! ropar de i munnen på varandra.
-Ruh! Gå härifrån! Ruh! Säger en lagom tjock kvinna med hes röst när barnen blir för livliga. Hälften av dem försvinner iväg, men de är snart tillbaka.

Det är svårt att veta vilka som egentligen bor i huset. Vi hälsade på familjen dagen innan och fick höra att de var 200 personer. Vem som bor var blev aldrig klarlagt.
- Inte en enda gång har dom varit här! Dom skiter i oss, säger Hamed upprört. De enda som kommer till oss vårt område är internationella, som röda korset. Ni måste hälsa och berätta hur mycket vi uppskattar deras hjälp, fortsätter han och visar en av de kartonger med mat som familjen fått av Röda Korset.

För en gångs skull riktas i inte Hameds vrede mot de israeliska bosättarna i Beit HaShalom (Fredens hus) som han bor granne med. De bosättare vars ungdomar som brukar komma och kasta sten på hans hus på fredagar och lördagar. Denna gång är det det palestinska styret han är förbannad på.
-Dom är lögnare allihop! Utbrister Hamed. Fatah eller Hamas, det spelar ingen roll. Alla pengar går till Ramallah ändå (det palestinska styrets administrativa centrum). Vi får ingenting. Ingenting! Och det finns pengar. Saudiarabien, Jordanien, Europa – det är många som bidrar, konstaterar han.

En flicka visar sig i dörröppningen med en bricka och sex glas. Det doftar gott om det söta teet med mynta. Hamed vill inte att jag uppger hans riktiga namn, av rädsla för att de palestinska myndigheterna ska ställa till problem för familjen.
-Vägen har varit stängd för oss palestinier i åtta år, men ingen gör något. Ingen säger något.
Hamed pekar med handen mot Bani Salim Street som går 50 meter från huset och som numera trafikeras av israeliska bosättare och militären. Hamed berättar att han fått hyra häst och vagn för att frakta upp cement och annat byggmaterial för den pågående utbyggnaden av huset.
- Borgmästaren och de ansvariga i Hebron kommer aldrig hit och ser hur vi har det, säger han.
Hamed slår ut med armarna och ser uppgiven ut. Han känner sig sviken, av sina egna.
- På ett sätt är det nästan värre än att bo granne med bosättarna, säger Hamed.

Eldvapen medges ej

Ovan till vänster: Till UN-OCHA:s (United Nations Office for the Coordination of Humanitarian Affairs) kontor i Hebron får man inte ta med sin pistol.

Ovan till höger: Automatkarbiner är inte tillåtna hos Röda Korstet i Hebron.

Shooting Back

Dia'a med videokameran hans familj fått av den israeliska människorättsorganisationen B'tselem.

-Passa bollen, jag är fri!
Ahmed, 10 år, spelar fotboll med sin storebror Dia'a på den torra jordplätten framför huset. De bor tillsammans med ytterligare fyra syskon, mamma Soha och pappa Abdel-Karim i ett vackert stenhus på en liten platå längs med en brant sluttning i Hebrons gamla stad. Här och där växer olivträd och i familjens trädgård blommar vallmo. Utsikten är magnifik.

Dia'a slår en perfekt boll, men när Ahmed ska passa tillbaka studsar den till på det ojämna underlaget och träffen blir sned.
-Din åsna! suckar Dia'a högt och vänder om för att gå och hämta bollen ur ett snår.
Ahmed tittar missnöjt på gympaskon, som om det var skons fel. Han ser efter Dia'a, varje steg rör upp ett litet dammoln från marken.

Ljudet av några röster får honom att sno runt, men det redan för sent när Ahmed upptäcker vad som händer bakom ryggen på honom. Där står sju killar i 20-års åldern, några med stenar i händerna. Det är israeliska bosättare. Vart kom de ifrån? Ahmed tittar förskräckt på dom. Hjärnan ropar –spring! Men kroppen lyder inte. Han står som fastfrusen i marken. Stenarna träffar nästan exakt samtidigt. Den första slår upp ett jack i huvudet, den andra gör ett fult sår strax ovanför vänster öga. Ahmed skriker till och faller omkull. Paniken sprider sig men han är snabbt uppe på fötter igen. Äntligen rör sig benen. Bort. Fort!

Men det är för sent, igen. En av killarna hinner fram och får tag i Ahmeds tröja. Snart är de alla omkring honom. Dia'a, som hört lillebrors rop, ser på håll hur Ahmed skrikande släpas ett par meter mot sluttningen. Nedanför finns ett litet stenröse. Ya ommi! Ommi! Mamma! Mamma! gråter Ahmed. En av killarna tittar bort mot Dia'a och börjar gå mot honom. Dia'a vänder om och springer. Han hör inte hur killarna skrattar. Han ser inte hur de knuffar Ahmed utför branten. Han springer.

Jag var inte där. Men jag kan se det framför mig. Ahmeds mamma och pappa hörde sin sons skrik men hann inte ut i tid. De fann honom nedanför huset, blodig, med sår i huvudet och handleden bruten. Det är två år sedan nu, men minnena är oförglömliga. Abdel-Karim berättar hur han bar sin son över fälten för att få tag i en taxi till sjukhuset, det är förbjudet för palestinier att köra bil i stora delar av den gamla staden. Såren har läkt, men Ahmeds handled är fortfarande inte riktigt bra.

Ahmeds mamma Soha håller en bild på sin son strax efter att han kommit hem från sjukhuset.

Ahmeds familj, Hadaad, flyttade till huset 2001 av ekonomiska skäl. Trots storleken och det fantastiska läget bor de väldigt billigt. Anledningen är grannarna i den israeliska bosättningen Tel Rumeida ett par hundra meter bort. Bosättarna i Hebrons gamla stad anses tillhöra de mest aggressiva och religiöst motiverade och är ökända i Israel. Våldet och trakasserierna har varit så allvarligt att flera israeliska och internationella organisationer sedan en tid är aktiva i området. Efter fem dagar i Hebron har jag redan hört, och sett, tillräckligt.

Familjen Hadaad gjorde en polisanmälan men som i så många andra fall ledde den ingen vart. Utan bild på gärningsmannen var fallet kört. Känslan av rättslöshet var närmast total bland många palestinier i Hebron när den israeliska människorättsorganisationen B’tselem lanserade projektet ”Shooting Back" i januari 2007. Genom att distribuera videokameror till palestinier som lever i särskilda konfliktområden intill bosättningar, militärbaser, etc, kan deras levnadsförhållanden under ockupationen dokumenteras och uppmärksammas inför den israeliska och internationella allmänheten. Målet är att exponera brott mot mänskliga rättigheter och söka upprättelse för de som drabbas. Över 100 kameror har delats ut runt om på ockuperat område, varav ca 30 i Hebron. Materialet som filmats har visats i medier världen över och väckt upprörda känslor, inte minst i Israel.

En av Btselems kameror finns numera i familjen Hadaads ägo. Den har kommit till användning ca 20 gånger sedan de fick den för ett år sedan.
- Det känns mycket bättre nu, säger Abdel-Karim. Bosättarna vet om att vi filmar om de gör något. Det tycker de inte om.
Dia'a går och hämtar kameran, i den lilla displayen ser jag hur en stor grupp bosättare går förbi huset. Kanske 40 stycken. Det är en blandad skara, mest män men även kvinnor och barn. Det är januari i år och marken är täckt av snö. Snart bombarderas Hadaads hus med snöbollar. Några bosättare pekar och skrattar. En ung kille har en automatkarbin över axeln. Det pågår i fem minuter. Jag försöker föreställa mig hur det måste vara att befinna sig där inne, med dessa människor omkring sig.

B’tselems kameror har inte kunnat få slut på bosättarnas våld och trakasserier, men det tycks ha minskat något. Bosättarna har blivit lite försiktigare sedan de vet att deras offer skjuter tillbaka, med videokameran som vapen. Flera tycks vilja undvika att hamna på kvällsnyheterna eller till och med i domstol. Men det finns också de som försöker angripa den som filmar för att förstöra kameran. Shooting Back-projektet har lett till en ökad medvetenhet om bosättarnas våld och ockupationens konsekvenser. Bosättarvåld och trakasserier, samt rädslan för detta, är tyvärr fortfarande vardag för många palestinier i gamla Hebron. Men B’tselems projekt är ett exempel på hur israeler och palestinier arbetar tillsammans för att åstadkomma förändringar, och försvara mänskliga rättigheter.

Ett ljus i mörkret

-Jag tänder ett ljus i mörkret för människorna i Gaza.
Orden kommer från Beny Gefen, israel och far till Eliav som tillsammans med många andra israeliska soldater stupat vid den libanesiska gränsen. Gefen är en av alla de fäder som mottagit ett brev från israels försvarsminister Ehud Barak där han uppmärksammar familjens förlust. Barak betonar ”the need to bring to our people the blessings of peace” and to ”preserve the moral character and values of the State of Israel.”
Fina ord, tycker Beny Gefen. Men tomma, med tanke på vem de kommer från. Han lämnar mikrofonen och går för att tända en av de tolv höga facklor som är nerstuckna i marken.

400-500 människor har samlats utanför Knesset i Jerusalem för ett alternativt firande av israels minnesdag ”för dem som gett sina liv för uppkomsten av landets självständighet och dess fortsatta existens”. På en annan plats i Jerusalem, där Israels officiella ceremoni äger rum, har tolv personer som utmärkt sig under året blivit inbjudna att tända varsin fackla.
-Till den officiella ceremonin har de tolv personer bjudits in som regeringen uppskattar mest, till vår manifestation de tolv regeringen uppskattar minst, säger människorättsaktivisten Adam Keller med ett snett leende.

Jag frågar två israeliska kvinnor, Maggie och Dalia, som står intill mig varför de deltar i manifestationen.
-Vi har kommit hit för visa att det finns alternativ, för att uttrycka hopp.
- Känner ni något hopp ikväll? undrar jag.
De skrattar och skakar på huvudet.
-Nej, nej. Inte alls. De slår ut med armarna och ler uppgivet.
-Det finns inget hopp. Men det känns skönt att vara bland likasinnade, säger Dalia.
De frågar vad svenskarna säger om konflikten och jag svarar att jag tror att många är trötta på att höra om den.
-Vi är också trötta! säger de i munnen på varandra. 60 år säger de. 60 år!
-Vad vi behöver är en modig ledare, en regering som vågar ta initiativ och avsluta ockupationen av Västbanken, säger Maggie. Omvärlden måste också sätta mycket hårdare press på Israel än de gör idag. En stor majoritet vill inget hellre än att leva i fred med palestinierna, israelerna är redo men vi saknar en ledare, menar hon.
Men ansvaret är inte ensidigt.
- Det hänger inte bara på Israel, palestinierna måste också visa mod. Om vi bara ger dem lite hopp så tror jag de vill sluta fred, avslutar Dalia.

Någon sjunger en sång på hebreiska och fler facklor tänds. Hoppet lever, men skenet från elden är kallt. Liksom kvällsvinden som letar sig igenom den glesa publiken. Det finns flera israeliska fredsorganisationer som gör ett fantastiskt arbete och fredsrörelsen består av betydligt fler än de knappa 500 som manifesterar ikväll. Jag berättar mer om dem en annan gång.

Välkommen till Hebron

Det är först när du passerar checkpoint 56 för att komma in i den gamla staden du anar att Hebron är annorlunda än något du sett tidigare. Där pågår en parallell värld som är svår att ta till sig även när man befinner sig mitt i den. I den gamla staden lever ett par hundra av israels mest extrema bosättare sida vid sida med den palestinska civilbefolkningen. Husen intill bosättningarna har galler för fönster och balkonger, dörrarna är av tjock plåt eller metall. Anledningen är upprepade trakasserier från bosättare, såsom stenkastning och försök att bryta sig in i byggnaderna.

En av våra huvuduppgifter som ekumeniska följeslagare i Hebron kommer vara att följa de palestinska eleverna till Cordobaskolan som ligger just intill flera bosättningar. Det är tyvärr inte ovanligt att barnen utsätts för såväl psykiskt som fysiskt våld på väg till och från skolan, något som skildrades i dokumentären ”Välkommen till Hebron” som visades på SVT i februari. Klicka här om du vill se ett youtube-klipp från filmen.

Mitt team fick uppleva hur spänt läget är i Hebron redan under vår första dag där. Shuhada Street, i den gamla staden, var tidigare Hebrons viktigaste gata fylld av människor, bussar och försäljare. Idag är den något helt annat. En stor del av gatan är avstängd för palestinier och får bara användas av israeler och turister. Där finns flera checkpoints och massor av övergivna hus. När vi kom till Shuhada Street var det lördag eftermiddag och Sabbath, judarnas vilodag. Gatan, som annars är ganska folktom, var därför fylld av bosättare. Vi hann inte längre än 60-70 meter innan en pojke sprang fram och började knuffa på Katarina i mitt team samtidigt som han skrek att vi inte fick gå på gatan. Det var något om nazister också. Därefter började han knuffa mig och försökte knäa mig i magen. Slutligen slog han mig i ansiktet.

10-11 år. Ensam mot sex vuxna. Någonting är fel när ett barn beter sig så. Någonting är åt helvete fel.

Dels är det hatet och fruktan pojken uppfostrats med. Dels är det den israeliska polisen och militärens passiva medgivande av den här typen av våldsamma handlingar utförda av bosättare. Pojken visste att vi inget kunde göra mer än att skynda därifrån. Att, trots det, ensam ge sig på sex vuxna ger en vink om hur illa läget är i Hebron.

Vi bestämde oss för att lämna platsen snarast möjligt, det var definitivt inte säkert att stanna kvar. När chocken lagt sig och jag fått lite distans till vad som skedde känns det oerhört sorgligt. Vilket öde att växa upp i ett samhälle som bosättarnas Hebron. Vilket öde att vara barn där. Oavsett om du är född israel eller palestinier.