Dags att dra. Nar jag kom till Syrien och Damaskus sista dagarna i september forra aret blev jag blixtforalskad i landet och staden. Nar jag gick pa gatorna sag jag fruktstand, hantverkare och vackra hus. Forsaljare ropade och karror drogs. Staden myllrade. Jag sag pa folkvimlet, bilarna och hastkarrorna och horde boneutropet fran Umayyadmosken och det kandes som om jag andades mellanostern. Det var fantastiskt.

Jag minns kanslan men hittar den allt mer sallan. Nar jag tittar mig omrking nu ser jag en massa manniskor som star och hanger. Gatorna av fulla av man som glor. Dricker te, roker och glor. Jag ser bilar och bussar som sprutar svart rok, tutar frenetiskt och inte lamnar foretrade for nagon. Det spelar ingen roll om det ar en liten pojke med skolvaskan pa ryggen eller en gammal gumma som vill ga over gatan, man kor hellre over dem an bromsar in. Om jag gar in i en affar for att kopiera femtio sidor sa far jag ett inshallah, om gud vill, till svar nar jag fragar om det ar klart dagen darpa. Och nar jag kommer for att hamta papperen ar de antingen felkopierade eller inte klara. Om jag gar in i en annan affar, vilken som helst, och fragar efter nagot som inte finns sa far jag bukra till svar. Imorgon. Eller annu hellre burka inshallah. Syrierna maste synda nagot otroligt for nio ganger av tio vill inte gud att det ska bli klart i tid eller att varan ska komma in.

Mycket av det jag fascinerades av i borjan har blivit vardag och jag kanner mig klar med vad det nu ar jag ville gora. Reslusten och nyfikenheten har langsamt forbytts till trotthet och hemlangtan. Det ar dags att dra.

Jaaa! Tre Kronor och OS-studion med alla valbekanta journalister tog mig langt bort fran Syrien. Under semifinalen blev det dock lite val mycket Sverige nar plotsligt Ingvar Oldsbergs fula nuna syntes i rutan och det skulle stallas nagon idiotisk sportfraga pa lespande goteborgska.

Det var lite markligt att sitta ensam i Damaskus och titta pa finalen som visades pa SVT Europa. Jag drog for gardinerna for att forsoka fa upp lite stamning och lyckades ganska bra men jag fick aldrig den riktiga kanslan trots att arrangorerna tacksamt nog lagt matchen mellan tva boneutrop. Matchkvaliteten var val sadar men det kanns ju ganska bra att fa piska Finland i en OS-final. Lagom till prisutdelningen ekade "Allahu akbar, Allahu akbar" mellan husen och for en gangs skull kunde jag halla med.

Slapp fangarna loss det ar var! Efter att ha sovit med langkalsonger och gatt runt med halsduken virad tatt runt halsen i en manad kom sa antligen det jag vantat pa. Varen. Den kom over en natt, plotsligt i sondags var det femton istallet for fem grader och solen varmde. Sedan dess har himlen varit bla och jag kanner hur kroppen borjar vakna till liv igen.

Jag var trott och sliten nar jag kom till Syrien. Luffarlivet i Jordanien sog pa krafterna och jag hade inte mycket energi kvar. Hade jag inte kant ett sadant sug efter att ge arabiskan en chans sa hade jag akt hem. Jag har haft tre timmar lektion om dagen men annars har jag inte astadkommit sa mycket. Nyfikenheten har varit ersatt med trotthet och tempot har varit lagt.

De senaste tio dagarna har jag tagit mig for lite mer och jag borjar komma i gammal god form. Den har veckan har jag hangt en hel del i Umayyadmosken, mitt favoritstalle i Damaskus. Mosken som byggdes i borjan av 700-talet ar med sina tre minareter en av de allra kandaste arabiska konstruktionerna och en av de viktigaste moskeerna. Platsen dar Umayyadmosken ligger har varit religios helgedom sedan ca 3000 ar tillbaka och dar har statt saval romerska tempel som en kyrka. Moskeomradet ar ca 7000 m2 stort, varav tva tredjedelar utgors av en enorm stenlagd gard som omges av hoga murar. Arkitekturen ar vacker och mosaiken otrolig. Det som ar kvar av den. Trots brander, jordbavning och mongolsk plundring har Umayyadmoskens prakt overlevt till vara dagar.

Men vackra och stora byggnader finns pa manga stallen i varlden. Det som gor Umayyadmosken speciell for mig ar kobinationen av flertusenarig historia, pelare, minareter, boneutrop och mosaik tillsammans med lekande barn och stora familjer som har picknick. Ibland kommer det en busslast shiamuslimska iranier som gar rakt over borgarden for att grata vid Imam Husseins kvarlevor som sags finnas dar. Hussein ar Muhammeds barnbarn och dodades i Karbala, Irak. Atmosfaren ute pa borggarden, som jag kallar den, ar fin och valdigt speciell. Blandingen av religion och vardagsliv och parkhang i Tantolunden tilltalar mig. Jag kanner mig valkommen och hemma pa ett satt som jag inte gor pa nagon annan religios plats. I Umayyadmosken finns en plats for mig ocksa, dar jag kan lasa, fundera och bara vara.

Min favoritsysselsattning ar att titta pa folk. Framfor allt barnen som leker kurragomma, kull eller bara springer omkring. Igar nar jag lag i t-shirt i solen och filosoferade fick jag plotsligt syn pa en pojke med rullskridskor. Rullskridskor!
Jag foljde honom med blicken i flera minuter, det sag sa harligt ut nar han for fram bland duvor, smabarn och svartkladda kvinnor med murar och minareter i bakgrunden.

Rullskridskor ar inte nagot jag brukar foknippa med moskeer. Men med domkyrkor. Det var i Uppsala for nastan exakt tretton ar sedan, i mars 1993. Jag var tio ar och halsade pa min storebror som fyllde 25. Jag hade fatt ett par begagnade rullskridskor av min pappas kompis nagon vinter tidigare men kunde sallan aka eftersom den enda asfalterade vagen pa Rodon, storvagen, var for farlig. Darfor tog jag med mig rullskridskorna till Uppsala. Vad jag inte visste var att staden mest bestod av kullerstenar och jag blev saklart besviken over att inte kunna aka. Min storebror brukade alltid hitta pa en massa roliga saker och ville val att jag skulle fa aka pa riktigt slatt och fint underlag. Jag vet inte. Men plotsligt befann jag mig inne i Uppsala domkyrka. Jag stortade fram mellan kandelabrarna fran den ena sidan till den andra medan brorsan tog tid. Inte en gang, utan manga ganger. Jag minns att vi var dar pa dagen och att det nastan bara var vi inne i domkyrkan. Det later ganska knappt nar jag tanker pa det och det ar bra konstigt att ingen sa till oss. Och hur iden att ta med sin sin lillebror for att aka rullskridskor i domkyrkan foddes ar ocksa en gata.

I Umayyadmosken ar barns lek fin och inte smutsig. Jag tror det ar darfor jag tycker sa mycket om den. Jag skulle inte bli forvanad av att se nagon flyga drake eller kasta frisbee dar. Fran mars till oktober brukar familjer komma dit och ha stora maltider. De har med sig gasbrannare, grillar och kokar te. Pa Umayyadmoskens borggard verkar allt vara okej och om det nu finns en gud sa tror jag att Umayyadmosken ar hans favoritplats. Ocksa.

Sara. Rami ar fran Tjeckien, jag ar fran Sverige. Vi bor tillsammans med en tysk i Zahira, Damaskus. Rami och jag tycker om ishockey. Det ar fa saker som araber bryr sig mindre om an vinter-OS och nar saval tysk som slovensk och italiensk tv for sjunde dagen i rad valde att visa konstakning och skridsko istallet for ishockeyn i onsdags och den svenska radion dessutom inte gick att fa in sa fick vi nog och lamnade in parabolen pa service for att oppna fler kanaler.

Igar kvall nar jag och Joakim kom hem sent knappte jag pa tv:n. Jag kom pa att jag sett SVT Europa pa kabeltv-menyn forut och forsokt fa in den men utan att lyckas. Nu nar tv:n varit pa service gjorde jag ett nytt forsok. Jag letade upp SVT Europa i menyn och trycjte pa "OK". Rutan blev svart. Ett par sekunder senare kom plotsligt bilden. En utvecklingsstord tjej stod inne pa ICA och plockade ner ett paket waffers i kundkorgen. Kan det bli mer Sverige an sa? Kan man komma langre fran Bashar Assads Syrien an sa?

Vi sag sista halvan av Saras varld, en dukomentar om en 30-arig utvecklingsstord tjej och hennes vardag. Vi sag hennes kamp for ett sjalvstandigt liv och hur hennes foraldrar och syster stottade henne. Vi sag hur hon akte pa solsemester med andra utvecklingsstorda tjejer och killar och vi sag hur hon och hennes kompis Bäcken blev sminkade av Bäckens lillasyster innan de gick pa dans.

Sedan jag lamnade Sverige har jag knappt sett en enda utvecklingsstord person. Jag minns tre tydligt, en man i Shatila, en lite flicka i Tyre och en flicka pa bussen i Damaskus. Kanske har jag sett nagra fler, men det ar inte manga. Jag har funderat over vart alla utvecklingsstorda haller hus och jag misstanker att de halls i hemmen. Kanske ar de en skam for familjen?

Oavsett vilket sa blev jag rord, stolt och lycklig over att se vilket enormt stod Sara fick hemifran och hur hon och Bäcken gick och kopte smink. Det ar nar sadana som Sara ges mojlighet att leva och utvecklas efter sina forutsattningar som man kan tala om ett civiliserat och bra samhalle. For mig ar Saras kamp en bekraftelse pa hur ett valfardssamhalle bor fungera. Om det innebar att fler utvecklingsstorda ges ratt till ett vardigt liv sa betalar jag stolt och glatt varldens hogsta skatt. Det ar mycket som kan bli battre i Sverige, men nar man befinner mig i Syrien blir det tydligt hur langt fore de dlesta lander vi ar.

Jag onskar att alla fick samma stod och mojligheter som Sara. Jag onskar att jag hade en kopia av Saras varld dubbad till arabiska som jag kunde visa for syrierna. Jag skulle vilja riva ner varenda affisch och banderoll med Hafez och Bashar Assad och ersatta dem med tv-apparater som sande Saras varld. Dygnet runt.

Om en halvtimme borjar semifinalen mellan Sverige och Tjeckien och jag kommer kunna se matchen pa SVT. Men det kanns inte lika viktigt langre. Jag hoppas Sara traffar nagon bra kille -det ar hon vard.

Markligt. En journalist med daligt omdome och markligt resonemang fran ett litet kallt land langt uppe i norr bestaller nagra teckningar pa en man som levde for 1400 ar sedan. En tecknare med formodat tveksamma varderingar associerar mannen som levde for 1400 ar sedan med krutlukt, blod och fortvivlan. Nagra manniskor med langa skagg blir arga nar de ser bilden pa mannen som levde for 1400 ar sedan och som det tycker sa mycket om. En politiker i samma lilla land langt uppe i norr vars existens mer an 99% av jordens befolkning inte ar medveten om bestammer sig for att han inte har tid att traffa langskaggen. Langskaggen bestammer sig for att aka till nagra kompisar som bor hundratals mil ifran journalisten med daligt omdome, den tvivelaktige tecknaren och den upptagne politikern for att visa dem bilden pa mannen som levde for 1400 ar sedan och som de tycker sa mycket om. Tiden gar. Nagra fullmanar senare blir plotligt nagra manniskor, som bor hundratals mil fran det lilla kalla landet i norr som ingen visste fanns, jattearga och sarade av att mannen som levde for 1400 ar sedan hamnat pa en pappersbit som den omdomeslosa journalisten salt pa gator och torg till manniskorna i det lilla kalla landet i norr. Sedan kom syndafloden. Manniskor fran alla lander, fran alla kulturer och religioner hade en asikt om vad som var fel, om det fanns nagot fel och om vems felet var att det eventuellt uppkommit ett fel ur nagot som kanske inte var fel. Alla pratade i munnen pa varandra och det gallde att skrika hogt och knuffas hart for att bli hord.

Laget var aldrig sarskilt allvarligt i Syrien. Det som har framstallts som civilisationernas krig ar inget annat an ett luftslott. Alla syrier kanner till karikatyrerna och manga manniskor blev arga och sarade men inte valdsamma.
I Damaskus har dock regimen satt upp stora affischer pa offentliga platser som uppmanar manniskor att bojkotta danska varor. Jag kan forsta att manniskor blev upprorda nar de sag karikatyrerna av Muhammed eller de valdsamma protesterna mot karikatyrerna pa TV. Men vad som overgar mitt forstand ar att de senaste bilderna fran Irak dar brittiska soldater brutalt misshandlar irakiska ungdomar passerar obemarkt forbi. Liksom de vedervardiga bilderna fran tortyren som de amerikanska och brittiska trupperna i Irak statt for. Samt blotta existensen av guantanamofangelset dar en del fangar levt under vidriga forhallanden i over fyra ar utan att stallas infor ratta eller tillatas kontakt med omvarlden.

Syrierna verkar inte bry sig. Svenskarna verkar inte bry sig. Knappt nagon verkar bry sig. Och egentligen ar det val inte sa konstigt, vi vet ju redan om vad som pagar, det ar inga nyheter. De ar inte bara de standigt rokande muslimska mannen som jag tycker ar en skock dumma idisslande far som silar mygg och svaljer smasten -det galler tyvarr de flesta manniskorna pa den har planeten. Reaktionen pa karikatyrerna och icke-reaktionen pa de senaste bilderna fran Irak ar marklig. Minst sagt.

Lever hoppet? For forsta gangen i mitt liv bor jag med en kabel-tv som erbjuder hundratals kanaler. I min ovana att hantera tv-kontoller lyckades jag av en slump fa tvn att stalla om till radio och snart satt jag och lyssnade pa kvart i fem-ekot pa P1. Jag tycker BBC World har en bristfallig nyhetsrapportering sa jag var glad over att kunna lyssna till Studio ett. Det var en marklig kansla att plotsligt hora valkanda svenska roster i min laganhet i Damaskus och efter fyra och en halv manad i mellanostern kandes det riktigt hemtrevligt att ligga och lyssna pa Gunnar Hokmark. Da har det gatt ganska langt.

Men jag skulle snart forbanna mitt fipplande med tv-kontrollen. Dagen darpa slog jag pa radion igen for att lyssna pa nyheterna, men jag var lite for tidigt ute och fick hora slutet pa Ring P1. Jag hade inte hunnit lyssna i mer an en minut innan ornskoldsvikaren som ringt in sa att "alla muslimer ar inte terrorister, men alla terrorister ar muslimer". Den svenska muslimen som fick ordet efterat gjorde heller inget sarskilt intelligent intryck och jag kande ett starkt behov av att slanga ut tvn fran balkongen. I Syrien, dar yttrandefrihet och formaga att ta egen stallning i olika fragor langt ifran ar nagot som premieras, kan jag forsta att manga manniskor satter likhetstecken mellan danskar och fornedrande av profeten Muhammed eller Jyllandsposten och Danmarks ambassad. Da tycker jag det ar mycket allvarligare nar svenskar med det oppna samhalle som vi anser oss leva i gar omkring och tror att alla terrorister ar muslimer. Tyvarr ar mannen fran O-vik langt ifran ensam och det ar vetskapen om detta som far mig att tappa all ork, att kanna att vi gar en mork framtid till motes. Sannolikt sker ornskoldsvikarens anda kontakt med islam och mellanostern via media och han ar enligt min mening ytterligare ett bevis pa vilken otroligt viktig roll media har att spela nar det galler att skildra annat an vald och terror i sina rapporter fran muslimska lander.

Jag blev inte mycket gladare av att lyssna pa Ekot idag. En reporter berattade fran Kairo om judehatet i Egypten och de karikatyrer av judar som vanligen forekommer i egyptiska tidningar. Judarnas utsatta situation i Egypten ar naturligtvis allvarlig och den rasistiska propagandan som florerar i mellanostern gentemot judar skall naturligtvis lyftas fram i ljuset. Men man ska inte blanda ihop tva skilda saker. Egyptiska judekarikatyrer har inget som helst samband med de Muhammedkarikatyrer som Jyllandsposten publicerade. Judehat i mellanostern rattfardigar inte fordomar om islam i Europa. Den diskussion som nu fors angaende yttrandefrihet och respekt for andra manniskor i Europa ska inte blandas ihop med hur debattlaget ar i en diktatur som Egypten. Det ger ett valdigt markligt perspektiv pa debatten.

Jyllandspostens karikatyrer har fatt oanade, ovantade och ooverskadliga foljder. Konflikten ar langt ifran over men i Damaskus marks inte mycket av oroligheterna. Jag gar runt och ar glad over att inte vara dansk. Inte bara for att det skulle kanns mindre tryggt utan for att den har historien for en lang tid framover har gjort mellanostern till en ganska mycket mindre trevlig plats for danska medborgare. Det kommer tack vare medias exponering av konflikten och olika krafters satt att utnyttja den att ta lang tid for manniskor har nere att glomma och ga vidare. Igar fann jag en skylt pa Souken i gamla Damaskus med texten "In respect of out Prophet Muhammed danish buyers are not welcome in our stores". Jag har som sagt bara sett en enda sadan skylt men det ar uppenbart att danskar inte star hogt i kurs i Syrien. Sett ur ett hogst egoistiskt perspektiv hade jag, om jag varit dansk, sorjt over att under framtida resor i regionen riskera att motas av sura miner och kommentarer istallet for med leenden och "welcome to my country". Kanske lyckas Sverigedemokraterna dra in Sverige och svenskarna djupare i den har konflikten, men vi kommer knappast att komma i narheten av att vara lika illa omtyckta som danskar.

Under tiden som jag glads at att inte vara dansk ska jag forsoka ta mig ur min personliga kris genom att intala mig sjalv att Ring P1 ar ett pris vart att betala for den svenska yttrandefriheten.

Kanada. Kanske ar jag naiv, kanske inte. Men nar jag slog pa tvn i eftermiddags borjade jag undra over det dar jag skrev om mujahediner fran Pakistan till Marocko. Folk verkar ha tappat konceptet helt. Haromdagen skojade jag om i ett mejl till en kompis att jag gick omkring i burka for att det var for farligt att visa sig utomhus. Det kanske inte ar en sa dum ide...

Min tjeckiske rumskompis ville sticka ner och kolla vad som hander nere vid ambassaderna och jag skulle valdigt garna hanga pa, nyfiken som jag ar. Men det har ar nog en sadan gang det ar bast att tygla sig och stanna hemma. Det ar manga osakra uppgifter om vad som egentligen hander i Damaskus ikvall men jag har sett tv-bilderna fran den dansk-svensk-chilenska ambassadbyggnaden och det sag ganska galet ut. Pa eftermiddagen nar jag kom hem fran dagens lektion mottes jag av en minilastbil med 10-15 killar i islams grona farger som ropade alahu akbar. Alla danskar och norrman har blivit ombedda att lamna landet omgaende, far avvakta och se vad UD sager. Men det skulle kannas javligt fanigt att sticka harifran nu, tror risken att det skulle handa nagot ar ytterst liten. Jag har inte varit inne i centrum idag men bortsett fran den dar lastbilen och en lite demonstration utanfor en moske igar har jag inte markt nagonting ovanligt. Kvarteren dar jag bor ar lika lugna som vanligt. Det kanske ar lage att ta pa mig nagon av de palestisna- eller hizballahateraljer jag inhandlat och om nagon fragar ar jag kanadensare fran Calgary.

Det verkar som om vi europeer har underskattat muhammeds symboliska varde och den laddade politiska stamningen i mellanostern. Min larare, palestinsk kommunist, ar inte sa upprord men kan inte forsta hur man kan komma pa tanken att publicera karikatyrerna. En kompis fran Shatila mejlade ikvall och berattade att folk i lagret ar vansinniga och att utlanningar inte ar valkomna langre. Igar hindrades en svensk delegation fran att ga in i lagret av en uppretad folkmassa trots att de var eskorterade av Abu Mujahed som var lagerledare under 80-talets inbordeskrig och i vanliga fall gor mer eller mindre som han vill i Shatila.

Min kompis skrev att han trots att han inte ar religios var fly forbannad over karikatyrerna. Det ar det har som jag tycker ar det verkligt intressanta. Att de sekulara ocksa kanner sig krankta och ar arga. Min analys ar att det inte handlar om Muhammed i forsta hand, utan om att araber och muslimer sedan lang tid tillbaka kanner sig otroligt orattvist behandlade av vastvarlden dar "kriget mot terrorismen", palestinakonflikten och Irakkriget ar de mest aktuella faktorerna till detta. Mina sekulara vanner tycks se muhammedkarikatyrerna som ytterligare ett bevis pa vastvarldens forakt infor den muslimska varlden. Jag har full forstaelse for att de misstror och ar besvikna pa europeer och amerikaner, det har de all anledning att vara. Men det kanns helt overdrivet och onodigt att reagera som folk gor nu, jag tycker de fokuserar pa helt fel saker. Det som sker nu ar inget annat an forjavligt och har har muslimska ledare och politiker ett stort ansvar. Regimen i Syrien ar vana att ta till hardhandskarna och tvekar inte att bekampa kurdiska eller socialistiska grupper och demonstrationer med de mest valdsamma metoder. Om Bashar ville skulle ingen ens komma pa en kilometers avstand fran ambassaderna.

Det ar dags att ga hem och plugga. Ska bli intressant att se vad som hander de narmaste dagarna. Valdigt intressant.

Vattenglaset. Om jag inte hade haft kabeltv eller tillgang til internet hade jag inte haft en aning om den uppstandelse som nagra skamtteckningar i en dansk tidning publicerade i september vallat. Men trots att jag anser historien vara fruktansvart overdriven och pa manga satt ointressant har jag foljt den med ett oga oppet. Jag kan meddela att livet som skandinav, eller arab for den delen, i Syrien tuffar pa som vanligt om nu media lyckats mala upp det som att det star en stor arme av blodtorstiga mujahediner fran Pakistan till Marocko som branner danska flaggor och skjuter kalasjnikovs. Medelmuhammed dricker kaffe och roker cigaretter som vanligt, ungarna gar till skolan, solen gar upp pa morgonen och ner pa kvallen.

For mig rader det ingen tvekan om att den uppkomna konflikten till stor del ar politisk. Men religion ar ju politik. Jag har fatt andrahandsuppgifter om att Syrien tagit hem sin ambassador fran Danmark, vilket ar ett exempel pa detta. Bashar Assad kunde inte bry sig mindre om bilderna pa Muhammed, men tar tillfallet i akt att profitera pa den uppkomna situationen och tjana billiga poang hos sitt folk. Alaqsabrigaderna som omringade EU-byggnaden pa Vastbanken ar i grunden en sekular rorelse, men efter Fatahs daliga valresultat tar de chansen att avreagera sig lite. Samtidigt ar det forst nar en ekonomisk bojkott hotar skandinavisk export som fragan blir viktig pa hemmaplan, laste om en svensk arlabonde som var oroad och kritiserade den danska regeringen. Som om han hade brytt sig om han inte varit orolig for sitt eget skinn. Pengarna talar.

Jag ar for yttrandefrihet och tryckfrihet. Av princip ar jag for ratten att publicera bilderna pa muhammed, precis som jag ar for ratten att gora ett konstverk som framstaller Jesus och larjungarna som homosexuella oavsett vad varldens alla pavar, kardinaler och kristna tycker. Men man kan helt klart diskutera val av tidpunkt, medmansklig respekt med mera. Le Soir publicerade bilderna tillsammans med en text som lod nagonting i stil med att "ja, vi har ratt att publicera bilderna". Visst, men det betyder inte att man behover gora det. Nar man ser pa nyheterna far man en kansla av att varldens journalister med alla tillgangliga medel forsoker
fa Huntingtons teori om "The Clash of Civilizations" att uppfyllas. I morse sande BBC live fran en marknad pa Vastbanken dar en dansk flagga lag pa marken. De forbipasserande torkade skorna pa flaggan. Bilderna visades i flera minuter utan kommentar. Oerhort krankande och provocerande, danskar och icke-muslimer blir sakert forbannade. Men tank om det bara fanns en flagga? En enda flagga pa hela vastbanken. Vad ar nyhetsvardet i att visa den? Media bidrar till att forstarka manniskors hat. Genom att visa en liten militant grupp i Saudiarabien pa tv kommer plotsligt indonesiska muslimer pa att de ocksa ar forbannade. Man ska inte tysta ner eller tiga ihjal nagot som verkligen hant men bevakningen maste vara nyanserad.

De flesta araber och muslimer lever i diktaturer dar stat och media sitter i samma bat. Det ar inte sa konstigt om en saudiarabisk taxichauffor kraver en ursakt fran Danmarks regering och drottning. Men nar hogt utbildade politiska och religiosa ledare kraver ursakter fran andra an de ansvariga utgivarna blir jag trott. Som nar hizballahs Sheikh Hassan Nasrallah enligt uppgift sa att om det inte kom en ursakt snart sa kunde vad som helst handa, att det finns manga som ar beredda att forsvara Profeten. Nasrallah ar otroligt intelligent och palast och vet exakt hur det ligger till, men han valjer den latta vagen -att skrika och gapa och elda pa. Patetiskt.

Det finns tva intressanta diskussioner som bor foras. Den forsta handlar om yttrandefrihet i forhallande till respekt for andra manniskor tillsammans med diskussionen om det ar skillnad pa folk och folk. Den fors i viss man nu, men kanns inte sa intelligent. Bortsett fran om det ar forbjudet att avbilda Profeten, vad bor man tanka pa innan men publicerar nagot valdigt kansligt? Och ar det nagon skillnad mellan en karikatyr av en kapitalistisk jude med stor nasa och Muhammed med bombbalte? I sa fall vilken? Var ska man dra gransen? Vad ar osmakligt, olagligt, roligt eller bara dumt?

Den andra diskussionen handlar om hur araber och islam framstalls i vastvarlden. Den diskussionen tycker jag ar valdigt viktig och intressant. Om jag forstatt saken ratt sa valde Jyllandsposten att publicera bilderna for att de ansag att media bedriver en sjalvcensur gentemot islam. Det har jag valdigt svart att se och skulle garna vilja hora deras och likatankades argument. Jag upplever det som att media formedlar en valdigt skev bild av islam, araber och mellanostern. Hur manga artiklar och nyhetsinslag handlar om krig, vald, terror, diktatur, kvinnofortryck och religios fanatism och hur manga handlar om nagot annat?
Sjalvklart har ett sjalvmordsdad i Jerusalem eller Bagdad ett nyhetsvarde. Liksom Irans karnkrafts- och eventuella karnvapenambitioner. Men nar sag du senast ett reportage om hur det ar att vara bonde i Bekaadalen eller fiskare i Saida? Nar intervjuades Fahed som tjanar en syrisk lira (ca 50 ore) per sko han nitar ihop (han hinner med ca 40 i timmen) om hans framtidsdrommar? Vem fragade Enaam hur det kandes nar McDonalds i Beirut nekade henne jobb for att hon var palestinier? Vem skildrar nagot av hur vardagen ser ut i mellanostern? Vad kan det fa for langsiktiga konsekvenser om man hela tiden valjer att visa valdet och fundamentalismen istallet for att fraga hur det ar att vara ung och kar i Jordanien? Jag tror att en stor del av muslimernas kraftiga reaktion bottnar i den forargelse manga kanner for hur de beskrivs i vastvarlden. Jag vet inte hur manga manniskor som velat visa mig att de inte ar terrorister under de har drygt fyra manaderna. Samtidigt verkar manga muslimska ledare vilja cementera de fordomar som redan finns om islam.

Enligt min mening ar den har historien en orkan i ett vattenglas. Jag ser garna att manniskor, varlden over, kammar till sig och borjar diskutera de verkligt intressanta fragorna. Som om hur det gar for Kicki Danielsson med hennes alkoholmissbruk eller vem som har storst brost eller knullat med flest i Paradise Hotel. Varfor far vi inte hora nagonting om det? Dar kan vi verkligen diskutera sjalvcensur.