I det låga huset i mitten av bilden bor familjen Abou Hosni. Två av männen i familjen sköts i torsdags ned av beväpnade bosättare från den israeliska bosättingen Qiryat Arba som syns omgärdad av en mur strax bakom huset. Foto: Jean-Marie Pellaux
-Ahlan was sahlan! Ahlan wa sahlan, ya Mohannad!
Jag minns det som var det igår. Kvinnornas varma röster när vi kom gående uppför grusgången. Det söta kaneldoftande teet. Den lilla femåriga flickan som trodde jag var en turkisk såpastjärna. Hennes besvikna ögon när mamman förklarade att jag inte var Mohannad från TV. Pojkarnas leenden när min schweiziske kollega Jean-Marie, som de kallade Jamal, frågade om vi skulle spela fotboll.
Vi brukade hälsa på en gång i veckan. Vi satt och småpratade med kvinnorna i skuggan, männen var oftast på sina arbeten. Nyfikna barn tittade på. Abou Hosni är en stor familj och jag lärde mig aldrig deras namn. Vi frågade om bosättarna och kvinnorna hade oftast någon ny historia att berätta. Om bosättare som kastat sten på deras hus eller jagat barnen på väg hem från skolan.
-Vi vill inte att barnen går för långt från huset, berättade de, rädda för att bosättare skulle få tag i dem. De suckade och slog ut med armarna.
-Vad är det för liv? undrade de.
En av kvinnorna berättade om sin bror i Gaza hon inte träffat på tio år och som hon försökte hålla kontakten med via telefon.
- De har det väldigt svårt där borta, sa hon. Alltid är det någon jävel som har det värre, tänkte jag.
När teet var uppdrucket brukade vi spela fotboll med pojkarna på en någorlunda plan yta framför huset. Jag och Jamal var Europa, pojkarna Palestina. Dammet yrde och solen gassade. 33 grader i skuggan. Först till tio. Fler pojkar anslöt och Palestina vann som vanligt. Vi gjorde high five, tömde vattenflaskan med giriga klunkar och sa att vi snart skulle komma tillbaka.
Jag minns det som var det igår, men det var det inte. Igår såg jag istället på en film hur en israelisk bosättare sköt ner två av männen i familjen med pistol. Barnen sprang för sina liv, kvinnorna likaså. Jag hörde deras skrik när bosättarna misshandlade en äldre släkting. Jag såg beväpnade bosättare tillhörande deras egen säkerhetstjänst skydda förövarna med sina M16. Inte långt därifrån fanns hundratals israeliska poliser och militärer som inte ingrep. Händelserna filmades av Jamal, en familjens grannar, med den videokamera han fått av den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem genom projektet Shooting Back som jag skrivit om tidigare.
Våldsamheterna inträffade i torsdags och var en ”hämnd” för att israelisk polis och militär tidigare under dagen tvångsförflyttat ett par bosättarfamiljer från en bosättning några hundra meter bort. De omkring 200 bosättare som barrikaderat sig i huset blev överraskade och hann inte göra mycket motstånd. 600 poliser deltog i aktionen som beskrivs som lyckad. En polis fick syra i ögonen, annars var det relativt lugnt. På en balkong hittades bland annat potatisar med spikar och kemikalier som aldrig hann användas när polisen stormade.
Några hundra meter därifrån löpte bosättarna amok. Avi Issacharoff, journalist på Haaretz blev vittne till en av otaliga attacker som utfördes mot palestinier. Issacharoff skriver att han och andra journalister såg rök från ett hus, omgärdat av flera dussin bosättare. När de kom nära såg de hur en man brutalt misshandlades, omringad av bosättare. Huset intill var i lågor:
“The cries rain down, much like the hail of stones the masked men hurled at the Abu Sa'afan family in the house. A few seconds tick by before a group of journalists, long accustomed to witnessing these difficult moments, decide not to stand on the sidelines. They break into the home and save the lives of the people inside. The brain requires a minute or two to digest what is taking place. Women and children crying bitterly, their faces giving off an expression of horror, sensing their imminent deaths, begging the journalists to save their lives. Stones land on the roof of the home, the windows and the doors. Flames engulf the southern entrance to the home. The front yard is littered with stones thrown by the masked men. The windows are shattered and the children are frightened. All around, as if they were watching a rock concert, are hundreds of Jewish witnesses, observing the events with great interest, even offering suggestions to the Jewish wayward youth as to the most effective way to harm the family. And the police are not to be seen. Nor is the army.”
Issacharoff konstaterar:
“An innocent Palestinian family, numbering close to 20 people. All of
them women and children, save for three men. Surrounding them are a few dozen masked Jews seeking to lynch them. A pogrom. This isn't a play on words or a double meaning. It is a pogrom in the worst sense of the word.”
Runt omkring i Hebron och på andra ställen av Västbanken utfördes andra våldsdåd, vilket bland annat Jerusalem Post rapporterade om. Moskeér klottrades ner, olivlundar förstördes, hus sattes i brand. Den palestinske guvernören i Nablus varnade att han skulle uppmana sitt folk att slå tillbaka attackerna om inte den israeliska ordningsmakten fullföljde sina plikter och skyddade den palestinska civilbefolkningen. Det rapporterades också om en del palestinsk stenkastning.
Utrymningen var lyckad, sa försvarsminister Ehud Barak och menade att statens kapacitet att upprätthålla lag och ordning samt sin auktoritet över medborgarna bevisats. Premiärminister Ehud Olmert var av samma åsikt.
Polis och militär lyckades överraska bosättarna och genomföra utrymningen inom loppet av en halvtimme utan värre incidenter. Att man sedan totalt tappade kontrollen över israeliska bosättare och högerextremister över hela Västbanken var inte lika allvarligt. Jag har full förståelse för att den israeliska regeringen drog en lättnadens suck över att konfrontationen mellan säkerhetsstyrkorna och bosättarna inte blev lika allvarliga som befarat. Men de scener som utspelade sig i Hebron i torsdags var inget annat än en stor skam och att använda ordet ”lyckat” känns i sammanhanget som ett dåligt skämt.
Några hundra meter från den utrymda bosättningen pågick, med bland annat premiärminister Ehud Olmerts språkbruk, regelrätta pogromer. När Haaretz-journalisten Issacharoff bad tre soldater att ingripa sa de att de ensamma hade ansvar för hela området, och någon radio att ringa efter förstärkning med hade de inte. Därigenom kunde våldet fortsätta. Jag har varit med om liknande saker i Hebron själv. Soldater som tittar på när bosättare trakasserar sina palestinska grannar. Israeliska fredsaktivister som blir omhändertagna när bosättarna kastar ägg, stenar och slår efter dem. Hela områden som spärras av för palestinier på grund av att bosättare beter sig illa.
Den ”lyckade” utrymningen av en av Hebrons bosättningar bevisade ännu en gång att den israeliska polisen och militären liksom - och framför allt - den israeliska regeringen inte är intresserade av att fullgöra sina plikter mot israelisk och internationell lag och skydda den palestinska civilbefolkningen. Återigen bevisades att de israeliska folkvalda ser mellan fingrarna med brott som begås av israeliska civila på Västbanken. Det var ett politiskt och militärt beslut att inte ha tillräckligt med soldater och poliser för att upprätthålla ordningen i Hebron. Alla visste att våldet skulle bli mycket grovt, och storskaligt. Den israeliske vice premiärministern Haim Ramon erkände nyligen att palestinier och israeler som begår brott behandlas olika. Det är den bistra sanningen att den israeliska säkerhetsapparaten inte hade sparat på några resurser om offer och förövare hade varit de omvända (vilket inte är helt ovanligt). Då hade tanks rullat nedför Hebrons gator och soldater skjutit skarpt.
Risken för palestinska hämndaktioner är överhängande och konflikten riskerar nu att trappas upp ytterligare som resultat av israels släpphänta agerande.
