Beirut brinner. Det är 13 dagar sedan kriget började men trots det frågar jag mig varje morgon när jag vaknar om jag inte bara haft en mardröm. Kan det verkligen vara sant att Libanon återigen bombas tillbaka till stenåldern? När jag slår upp tidningen förstår jag att det är sant. När jag tänker på vad som sker i Libanon blir jag vansinnigt arg och ledsen, det är så otroligt deprimerande att se bilderna från Beirut eller höra talas om de 750.000 människor som just nu är på flykt i Libanon. Detta land som just kravlat sig upp på knä och med darrande ben försökte resa sig. När man sedan hör Condolezza Rice säga att "ett omedelbart eld upphör är inte rätt väg att lösa konflikten" är det svårt behärska sig.


Efter att jag suttit i två timmar i lördags kväll och försökt formulera någon form av analytisk text men gett upp så läste jag lite i Ryszard Kapuscinskis "Ebenholts". På den andra sidan jag läste den kvällen, mitt i ett kapitel om Liberia, skrev Kapuscinski några rader som jag läste om flera gånger. Det som står där på bokens 216:e sida är ganska exakt vad jag har att säga till Olmert, Nasrallah, Rice och Bush:

"Historien är ofta en produkt av tanklöshet. Den är ett barn av människans dumhet, en frukt av förmörkat sinne, av idioti och vanvett. Och då görs historien av människor som inte vet vad de gör, och inte bara det: som inte vill veta, som förkastar en sådan möjlighet med vämjelse och vrede. Man kan se hur de strävar mot sin egen utplåning, hur de gillrar fällor åt sig själva, hur de drar åt snaran, hur de idogt och gång på gång kontrollerar om dessa fällor och snaror är starka, om de ska hålla och vara effektiva."