En blogg. Min blogg. Johannes blogg. Vad var oddset på det?
Om elva timmar sätter jag mig på planet till Beirut. Jag vet inte var jag ska bo, vad jag ska göra i Libanon eller hur länge jag ska vara där. Jag känner mig som Tintin, kapten Haddock, Kalkyl och Wolff när de ligger på sina britsar om väntar på att skjutas ut i den svarta, okända rymden. Och det känns redan ensamt att vara ensam.

Eftersom jag är allergisk mot massmail kanske det här kan vara ett sätt att hålla kontakten. Jag vet ingenting om bloggar. Men det känns lite som att stå med tummen och lifta. Den som vill stannar och plockar upp mig. Den som inte vill bränner vidare. Ett massmail känns som att gå runt och fråga efter lift. Som att tigga. Det är svårt för den som blir tillfrågad att säga nej. Det är svårt att strunta i ett opersonligt massmail och fortsätta med sitt, plikten tvingar en att öppna och läsa.

Om du vill så surfa hit och kolla vad jag gör eller funderar på. Jag lovar inte att skriva ofta, kanske har jag redan tröttnat på min blogg imorgon. I så fall hörs vi på något annat sätt.

Hej så länge