Radd? Jag tog en taxi in till centrum vid tvatiden idag. Nar vi passerade Martyrernas torg sag jag avsparrningar, poliser och ett par hundra demonstranter. Jag undrade vad det var som pagick men taxin akte vidare och jag tankte inte mer pa det. Jag gjorde nagra arenden och sag ett par militarjeepar och en del soldater. Det slog mig att det var nastan en manad sedan jag sag sa mycket militarer och poliser. Jag har vant mig vid militarens narvaro och ryckte pa axlarna. Nu sitter jag pa ett internetcafe i Hamra och slosurfar. Jag gick in pa DNs hemsida for att se vad som hant i Sverige pa sistone och vad ser jag? "Antisyrisk politiker dodad i bilbomd i Beirut". Plotsligt inser jag varfor det var demonstranter pa Martyrernas torg och varfor det aker omkring militarjeepar i Beirut. Annu en politiker eller journalist vars asikter var obekvama for nagon. Here we go again...

Det maste ha hant imorse. Kanske lag jag fortfarande och sov en kilometer darifran, i samma kristna ost-Beirut, nar Gebran Tueni och tre andra sprangdes i bitar. Jag vet ingenting om Gebran Tueni, och jag vet inte mer om vad som hant an vad jag last pa DNs hemsida, hoppas bli lite klokare nar jag koper tidningen imorgon.

Jag vet inte hur manga attentat eller hur manga manniskor som dodats och skadats i olika bombdad efter att Rafik Hariri mordades i februari i ar. Men det ar manga, over tio olika attentat. Mordet pa Tueni spar ytterligare pa bilden av Beirut som en galen stad, Libanon som ett sjukt land och Mellanostern som en farlig plats. Jag har lange tankt skriva och beratta om hur trygg och saker jag kanner mig har nere och efter morgonens attentat och kanns det extra viktigt att ge en annan bild av Libanon.

Det rader ingen tvekan om att Libanon har stora politiska problem att overvinna. Laget ar fortfarande spant efter inbordeskriget och konflikterna svara och djupa mellan landets olika politiska och religiosa grupper. Det forekommer mycket vald och hot mot politiker och journalister. Men som turist kanner jag mig fullstandigt saker. Jag har rest mycket, framst i Europa, och jag har aldrig kant mig sa trygg som jag gor i Libanon. Inte i Spanien, inte i Frankrike. Inte i Lettland och inte i Belgien. Faktum ar att jag efter tva och en halv manad i Beirut inte hittat en enda gata eller ett enda kvarter jag skulle tveka att besoka oavset tid pa dygnet. Shatila, Achrafiye, Basta, Gemayzel och Hamra. Jag kanner mig lugn och trygg over allt. Sedan jag blev stor nog att resa utan foraldrar har jag alltid haft extra koll pa planbocker och ryggsackar nar jag reser. Framfor allt om jag vistas i en folkmassa. Jag borjar undra om det finns en enda ficktjuv eller en enda personranare i Libanon. Jag har aldrig hort talas om nagon som blivit ranad eller bestulen. Det tog ett par veckor innan jag vagade slappna av och nu tvekar jag aldrig att lamna klader och vaska pa min plats om jag ar ensam pa cafe och behover sla en drill. "Taxi! Taxi" eller "Welcome to my country" ar det mest hotfulla jag hort nar jag vandrat hem genom natten. Inte en enda gang har jag kant mig hotad, radd eller osaker. De varsta jag rakat ut for ar en nargangen bog och ett par taxichaufforer som forsokt lura mig pa pengar.

En kvall strax innan jag akte till Libanon gick jag till Fasching i Stockholm. Pa vagen dit nar jag och mina vanner var pa vag upp fran t-centralens tunnelbana var vi, inom loppet av tio sekunder, nara att bli hamna i slagsmal tva ganger. Vi lat oss inte provoceras och lyckades undvika handgemang. Bombrisken ar hogre i Beirut och jag har lart mig att man for att undvika glassplitter inte ska ha sangen under fonstret, men fragan ar om jag inte kanner mig lika trygg i Beirut som jag gor i Stockholm. Jag tror det. Lifta i Libanon later kanske galet, men jag har gjort det nagra ganger och kanner mig lika saker som nar jag gor det i Sverige.

For ett par veckor sedan stallde tva olika svenska grupper in sina resor till Beirut och bokade av sina rum pa vandrarhemmet i Shatila. Nar jag fick hora att anledningen var attentaten mot nagra lyxhotell i Jordaniens huvudstad Amman nagra veckor tidigare visste jag inte om jag skulle skratta eller grata, sa jag gjorde bada delarna. Jag skrattade tills tararna rann. Jag satt pa en soffa i Shatila och kunde inte forsta hur nagon inte skulle vaga aka till Libanon av radlsa for terrordad. Attentaten i Amman marktes inte av mer har an i Sverige. Formodligen mycket mindre.