Det ar sondag den 18/12 2005. Det maste betyda att det ar fjarde advent i Sverige? I Libanon kanns julen avlagsen trots tomten i rondellen i Sour och att en bil utsmyckad som en slade dragen av renar akte forbi pa gatan nar jag stod pa balkongen. Pa flaket, sladen, stod fyra vinkande tomtar och ur hogtalarna strommade julmusik. Det sag fruktansvart fanigt ut.

Forra sondagen gick jag pa beirutderby. Tva av Libanons basta lag, sunnimuslimska Ansar och shiamuslimska Nejmeh mottes i en prestigefylld match pa Camille Chamoun-stadion med plats for 57.000 askadare. Jag visste inte om att matchen spelades forran jag morsade pa Ayman i Shatila som sag den pa tv. Nar jag fick klart for mig att matchen pagick tio minuters gangvag darifran bestamde jag mig genast for att sticka dit och se andra halvlek. Salah hangde pa.

Utanfor stadion stod ett tiotal militarjeepar och tanks parkerade. Det kan ga ganska vilt till efter matcherna. Biljetten kostade 25 kronor och andra halvlek hade just borjat. Den stora stadion kandes ode, inte mer an tio-tolv tusen askadare var pa plats. Det tog inte manga minuter innan jag forstod varfor, kvaliteten pa spelet var fruktansvart dalig. Jag har aldrig sett svensk division 3-fotboll men jag tror att saval Ansar som Nejmeh skulle fa kriga for att hanga kvar i trean.

Det var inte svart att valja vilket lag jag skulle heja pa. Jag satt bland de rodvita nejmehfansen, i kurvan pa andra sidan satt ett par tusen ansarfans. Gronvita. Ansar lag under och forsokte fa till en kvittering. Trots att anfallsspelet var fantasilost och att passninngarna oftast slogs tva meter bakom medspelaren lyckades man skapa nagra farliga lagen. Ett 20-meters skott satt knallhart i ribban och strax darpa tvingades Nejmeh-malvakten till en reflexraddning efter en nick fran nara hall. Nejmeh anfoll med en, i basta fall tva spelare. Det mesta av spelet bestod av felpass pa mittplanen och sen var det slut. 1-0 tll Nejmeh. Bortset fran ett par hejaramsor var det inget vidare drag pa laktaren. Trots att det var libanesisk hogriskmatch var det lugnt pa arenan. Ett par meter fran dar jag satt hangde fem soldater pa varsin M-16 och kollade slott pa matchen, ett tjugotal andra militarer fanns runt omkring pa var laktare. Nar spelarna gick av planen kom det in ett gang soldater istallet. Det slog mig att Svenska Fotbollsforbundet borde ta ett snack med de sakerhetsansvariga pa Libanons Fotbollsforbund nu nar aik ar tillbaka i allsvenskan. Sa vi som gar pa fotboll for att titta pa fotboll slipper vanta 45 minuter pa att polisen ska rensa upp laktarna for att aik slappt in ett mal. Lite libanesiskt sakerhetstankande pa Rasundas norra laktare skulle nog ha en lugnanade effekt.

Efter matchen blev det lite stenkastning utanfor arenan, men ingenting allvarligt. Liksom stockholmsderbyna gang pa gang bevisar att idrott inte forbrodrar sa bevisade beirutderbyt att idrott och politik hor ihop. Nar jag vandrade hemat horde jag de sunnitiska ansarfansen, som under matchen haft en jatteflagga med Hariris nuna, nagra kvarter bort sjungandes "sug min kuk, Naserallah, sug min kuk Naserallah".