Palestina. Min arabiskakurs tog slut for en och en halv vecka sedan. Jag har inte lart mig speciellt mycket, tyvarr. Om fem dagar far jag besok fran Sverige och tiden fram till dess forsoker jag fylla sa gott det gar, jag borjar kanna mig lite fardig med Libanon for den har gangen. Nu sitter jag i Sour, eller Tyre som det heter i vast. Sour ar en vacker liten hamnstad i sodra Libanon som har varit ar ca 4000 ar gammal. Befolknigen ar huvudsakligen shiamuslimer och langs vagarna in mot staden ser man affischer och flaggor for saval Hizballah som Amal.

Jag befinner mig nu drygt tva mil fran Palestina, Israel, Det Heliga Landet eller vad du behagar kalla det. Jag tror jag kallar det Palestina. Innan jag kom till Libanon hade jag inte tvekat att saga Israel men jag har blivit paverkad av mina vanner i Shatila och kartorna har nere som fornekar Israels existens. For exakt 17 dagar sedan sag jag Palestina for forsta gangen.

Det var en mandag och jag lamnade Beirut tillsammans med min brittiske van Omar, hans tjej Sarah och hennes mamma och syster fran Wales i deras hyrbil. Efter ett kort stopp i Saida fortsatte vi soderut, passerade Sour och akte genom bananodlingarna mot gransen. En soldat vid en checkpoint beordrade oss att vanda om men jag overtalade sallskapet att strunta i vad han sa, -alla andra fick ju passera. Det gick bra. Vi motte fler och fler FN-jeepar och det pirrade i kroppen. Tanken att fa se landet som vacker sa mycket kanslor, som jag sett sa manga ganger pa tv, gjorde mig uppspelt. Vi akte forbi en FN-barrack och kom snart till Naqoura, det sista samhallet innan gransen. Pa hoger sida av huvudgatan lag en stor FN-bas, manga hundra meter lang vaktad av franska och nigerianska UNIFIL-soldater som FN-trupperna i Libanon heter. Pa den vanstra sidan lag frisorsalonger, cafeer, barer och musikaffarer. "Welcome UN" och andra skyltar pa engelska hangde utanfor manga av butikerna och cafeerna. Det slog mig hur mycket FN-trupper maste paverka alla lander och samhallen de kommer till. Inte bara pa grund av sitt uppdrag utan for att de ar manniskor som lever och konsumerar. Soldaterna ar i ett frammande land langt ifran sina vanner och familjer och nar de inte ar i tjanst galler det att fodriva tiden sa gott det gar. Pa sa satt har det blommat upp internetcafeer, barer, musikaffarer och restauranger som serverar afrikansk mat i Nabatiye. Det ar sakert likadant over allt dar FN har uppdrag. Vi akte forbi en till stor del forstord liten byggnad nar jag bad Omar att stanna bilen. "What's up?" undrade han. Jag var tvungen att ta en bild for pa fasaden av den nedgagna byggnaden kunde man fortfarande lasa "Lambada Club" och restaurangmenyn som stod skriven med stora bla bokstaver brevid det som varit entren: Pytt i panna, pannkakor, kottbullar... Sverige har tydligen ocksa haft trupper i Libanon.

Plotsligt sag jag det med mina egna ogon. Det lag dar framfor mig i soldiset. Palestina. Jag hade hort sa mycket om det att jag nastan hade vantat mig att gud hade hangt en stor skylt i himlen ovanfor Det Heliga Landet sa att man tydligt skulle ha klart for sig var man befann sig. Det hade han inte (eller hon for den delen). Det fanns inget tydligt tecken pa att Libanon tog slut och Palestina borjade. Det var overkligt samtidigt som det kandes lite som att "jaha, var det inte mer an sa har?". Nar man ser jorden som vacker sa mycket kanslor ar det svart att forsta varfor. Det ar samma gras, stenar och buskar pa den palestinska/israeliska sidan som pa den libanesiska. Men de libanesiska buskarna ar tydligen inte lika fina?

"Look!" Omar pekade upp i himlen. Nagra faglar slog med vingarna och vips var de inne i Palestina. Vi sag pa varandra, men sa ingenting. Vi tankte bada samma sak. Faglarna hade just gjort det som ingen manniska kan gora pa den har platsen och som hundratusentals palestinier inte kan gora fran nagon plats pa jorden. Korsa den Israeliska gransen. Faglarna verkade helt ointresserade av detta faktum, deras nonchalans var nastan stotande. Det kandes som om de trotsade naturlagarna men jag insag att de bara brot mot manniskans lagar. De sket i vad Sharon, Arafat, Nasrallah, Bush, Rabbin, Yassin eller nagon annan gammal gubbe tycker och gjorde som de foll dem in. For dem var kullen pa andra sidan taggtradsstanglset som vilken annan kulle som helst. Det kandes hoppfullt.

Vi akte en bit langs med gransen. Vagen var kantad av bilder pa martyrer som stupat i kampen mot den israeliska ockupationsmakten. Pa andra sidan sag vi nagra israeiliska samhallen och stader. Gransen tycktes ligga ode pa bada sidor, men formodligen var vi under uppsikt fran saval israelisk miltar som Hizballah. Jag undrade om jag skulle bli skjuten av israeliska soldater om jag plotsligt skulle fa for mig att springa mot stangslet. "Nej" sa Omar. "Du skulle sprangas i bitar, det ligger minor under varje liten grastuva har". Jag tittade pa det vildvuxna graset som, liksom faglarna tidigare hade gjort, liksom trotsade naturlagarna. Graset kunde vaxa dar men jag kunde inte ga dit.

Bara nagra dagar tidigare hade en israelisk paraglider, en civil, forts av vinden over pa den libanesiska sidan. Han landade mitt pa ett minfalt och orsakade haftig skottlossning mellan Hizballah och israelisk militar nar de raddade honom over till Israel. Vi undrade hur nagon kunde komma pa tanken att flyga paraglide vid den libanesisk-israeliska gransen. Hur dum far man bli?

Men kanske ar var det vi som var dumma. Kanske hade israelen en vecka tidigare sett samma faglar som jag och Omar sag flyga over gransen och tankt att kan de sa kan jag. Kanske borde nyheten om israelens mod och trots kablas ut over hela varlden och bli kant i varje hem. Kanske skulle hans handling kunna fa tva krigstrotta folk att fatta varandras hander sjunga en svensk visa:

I natt jag drömde något som
jag aldrig drömt förut,
jag drömde det var fred på jord
och alla krig var slut.

Jag drömde om en jätte sal,
där statsmän satt på rad,
så skrev dom på ett konvolut
och reste sig och sa:

Det finns inga soldater mer,
det finns inga gevär,
och ingen känner längre till
det ordet militär.

På gatorna gick folk omkring
och drog från krog till krog,
och alla drack varandra till
och dansade och log.

I natt jag drömde något som
jag aldrig drömt förut,
jag drömde det var fred på jord
och alla krig var slut.

Kanske skulle det inte vara en drom.