Tunnelbana i Teheran. Det var forra tisdagen, min andra dag i Iran och Teheran dar trafikkaoset ar totalt och det ar forenat med livsfara att korsa nagon av de storre gatorna. Jag var nyfiken pa att de hur Teherans tunnelbana sag ut och bestamde mig for att provaka lite.

Nagra trappsteg ledde mig in i metrostationen Imam Khomeini Square, navet i tunnelbanenatet dar tva av de tre linjerna korsar varandra. Jag hade last att tunnelbanan var nybyggd men forvanades anda av det luftiga rummet, de valpolerade stenblocken som utgor vaggarna och inte minst de moderna sparrarna - i princip identiska med Stockholms senaste modell. Remsor ar 1900-tal, har koper man en biljett som galler for tva resor for 2000 rial (1,50 kr) och matar sjalv in den i sparren. Pendlarna haller sina jackor och planbocker mot nagra sensorer sa att dorrarna oppnas. Heter det smart card pa svenska?

Dags for forsta turen. Jag hittar stationen jag valt att aka till pa en karta och tar rulltrappan ned. En folkmassa kommer runt hornet och borjar ta sig uppat. Spontanaka, visst, men av ren reflex borjar jag springa. Ett tag pa perrongen? Maste. Hinna. Med. Jag kommer runt hornet och ser taget tio meter bort, tar ut stegen och hoppar in. Det ar mycket folk men inte packat, jag tranger mig forbi kvinnan narmast dorren och kliver in i gangen samtidigt som dorrarna stangs. Jag hann!

Nagot ar fel. Jag kanner det pa en gang. Men vad? Nagon sager nagot, det later argt. Om mig? Det dar fnissandet? Jag ser mig forvirrat omkring. Mycket svart. Nu aker vi.

Det gar tva sekunder, kanslan av att nagonting inte stammer ar total, men jag fattar inte. Stamningen ar sa konstig. Vad ar det som ar fel? Vad? VAD?!

Ah! Ojda. Ojoj... Jag ser mig omkring igen, alla tittar pa mig. Manga ar svartkladda, andra har vasterlandska klader och smink. Alla bar sjal. For det ar bara kvinnor i den har vagnen. Och jag. Helvete! Jag laste ju nagot om det har, men taget kom och jag sprang och... Shit! Jag tittar fran horn till horn, en liten pojke som haller sin mamma i handen ser pa mig med stora ogon. Det ar nastan helt tyst i vagnen. Den arga rosten tillhor en aldre kvinna, fnissandet nagra unga tjejer. Det viskas, tisslas och tasslas. Jag rodnar. Det ar omojligt att halla leendet tilbaka, jag sanker blicken skakar pa huvudet och skrattar for mig sjalv. Ensam man i en tunnelbanevagn avsedd endast for kvinnor. I Iran. Kan man vara mer mal place?

Jag gar genom gangen och staller mig sa nara dorrparet det gar och tittar intensivt ut genom fonstret. Som om det fanns nagot att se...

Vi aker i en evighet. Som vasterlanning kanner jag mig trygg men jag undrar vad straffet for det jag gor nu skulle vara for en iransk man? Om det ens finns nagot, den har situationen ar val helt otankbar. Jag kan inte sluta le som ett fan och skakar pa huvudet igen. Det har finns ju inte! Det ar sa absurt. Minen jag gjorde nar jag antligen forstod maste ha varit obetalbar, hakan som aker ner och ogonen som sparras upp... Nu har de nagot att beratta om dar hemma, mina medresenarer.

Aldrig har tiden gatt sa langsamt som nu. Vi aker i tva evigheter till. Antligen hors en rost i hogtalarna - vi maste snart vara framme vid nasta station. Jag slanger en snabb blick over axeln och fortsatter sedan mitt stirrande genom fonstret. Bara en massa sten, men sa antligen en perrong. Vi stannar. Dorrarna oppnas och jag tranger mig igenom de forvanade kvinnor som knuffas utanfor. Vilka miner! Pa vag in i nasta vagn laser jag den tjocka svarta texten pa den forra: "Women only".