Ett ljus i mörkret

-Jag tänder ett ljus i mörkret för människorna i Gaza.
Orden kommer från Beny Gefen, israel och far till Eliav som tillsammans med många andra israeliska soldater stupat vid den libanesiska gränsen. Gefen är en av alla de fäder som mottagit ett brev från israels försvarsminister Ehud Barak där han uppmärksammar familjens förlust. Barak betonar ”the need to bring to our people the blessings of peace” and to ”preserve the moral character and values of the State of Israel.”
Fina ord, tycker Beny Gefen. Men tomma, med tanke på vem de kommer från. Han lämnar mikrofonen och går för att tända en av de tolv höga facklor som är nerstuckna i marken.

400-500 människor har samlats utanför Knesset i Jerusalem för ett alternativt firande av israels minnesdag ”för dem som gett sina liv för uppkomsten av landets självständighet och dess fortsatta existens”. På en annan plats i Jerusalem, där Israels officiella ceremoni äger rum, har tolv personer som utmärkt sig under året blivit inbjudna att tända varsin fackla.
-Till den officiella ceremonin har de tolv personer bjudits in som regeringen uppskattar mest, till vår manifestation de tolv regeringen uppskattar minst, säger människorättsaktivisten Adam Keller med ett snett leende.

Jag frågar två israeliska kvinnor, Maggie och Dalia, som står intill mig varför de deltar i manifestationen.
-Vi har kommit hit för visa att det finns alternativ, för att uttrycka hopp.
- Känner ni något hopp ikväll? undrar jag.
De skrattar och skakar på huvudet.
-Nej, nej. Inte alls. De slår ut med armarna och ler uppgivet.
-Det finns inget hopp. Men det känns skönt att vara bland likasinnade, säger Dalia.
De frågar vad svenskarna säger om konflikten och jag svarar att jag tror att många är trötta på att höra om den.
-Vi är också trötta! säger de i munnen på varandra. 60 år säger de. 60 år!
-Vad vi behöver är en modig ledare, en regering som vågar ta initiativ och avsluta ockupationen av Västbanken, säger Maggie. Omvärlden måste också sätta mycket hårdare press på Israel än de gör idag. En stor majoritet vill inget hellre än att leva i fred med palestinierna, israelerna är redo men vi saknar en ledare, menar hon.
Men ansvaret är inte ensidigt.
- Det hänger inte bara på Israel, palestinierna måste också visa mod. Om vi bara ger dem lite hopp så tror jag de vill sluta fred, avslutar Dalia.

Någon sjunger en sång på hebreiska och fler facklor tänds. Hoppet lever, men skenet från elden är kallt. Liksom kvällsvinden som letar sig igenom den glesa publiken. Det finns flera israeliska fredsorganisationer som gör ett fantastiskt arbete och fredsrörelsen består av betydligt fler än de knappa 500 som manifesterar ikväll. Jag berättar mer om dem en annan gång.