Perspektiv

Killen med hatt och gitarr är där. Den vackra kvinnan med långt lockigt hår, vid kjol och handväska med broderad hampaplanta på också. Det är dreadlocks, hundar och pösiga naturfärgade bomullsbyxor med snörning. Det är alternativt.

Ett hundratal människor har samlats i kvällssolen vid en av Tel Avivs många pirar. Medelhavets lugna vågor slår in mot stranden, men bruset drunknar i det rytmiska dunkandet på ett tjugotal bongotrummor. Ett läderbrunt homosexuellt par i 60-års åldern med likadana avklippta jeansshorts rör sig i otakt med musiken. Några dansar Capoeira, andra blåser såpbubblor. Det jongleras med bollar, käglor, stavar, devil sticks och någon slags tygpåsar jag aldrig sett förut. En kille med bar överkropp och tovigt hår har med sin vita häst. För sju år sedan hade jag känt mig som en i gänget. Nu sätter jag mig på en klippa och betraktar skådespelet. Kontrasten till Hebron är ofattbar.

Jag har min första lediga dag på en månad och inser nu vikten av att komma bort ett tag. Få tillbaka energin, få perspektiv. De första dagarna i Hebron var jag chockad över situationen, men människan vänjer sig snabbt. Den sista tiden har jag har frågat mig själv hur människorna i Hebron kan leva sina vanliga liv vidare. Trots checkpoints, avstängda gator och bosättare. När jag sitter på stranden i Tel Aviv inser jag att frågeställningen är inkorrekt. Hebron är abnormt, sjukt. Det går inte leva ett vanligt liv där. Men det går att överleva.

Det allra sorgligaste med Hebron är barnen. Man ser dom i gränderna, på marknaden, på väg hem från skolan. Ingen leker. Det hörs inga förtjusta skrik när någon blir hittad i kurragömma, det hoppas inga hopprep och springs inte i kapp. Om vi spelar fotboll vill pojkarna gärna vara med men när vi går slutar de spela och fortsätter göra det de brukar: ingenting.

Jag vandrar vidare. Strandpromenaden är full av familjer som grillar, umgås och har trevligt. Två unga killar i solbrillor glider fram i en bil och spelar euro-disco på högsta volym. Himlen är full av drakar, barnen har glass runt munnen. Det känns befriande. Jag hade glömt bort hur det kan vara. Hur det är på de flesta platser, även där det är mindre välställt än i Tel Aviv.

4 kommentarer:

Anonym sa...

intressant!

Anonym sa...

hej

Anonym sa...

wow.
hej johannes,
tack för dina tankar..!
själv är det som att jag bär västbanken i mig, tydlgit. tungt. fysiskt. och i umeå.. regnar det. gott att få läsa det du skriver.


elisabet hedman

Anonym sa...

Varför åka till Hebron? man kan åka till Rosengård eller det ockuperade Lapland istället.