Välkommen till Hebron

Det är först när du passerar checkpoint 56 för att komma in i den gamla staden du anar att Hebron är annorlunda än något du sett tidigare. Där pågår en parallell värld som är svår att ta till sig även när man befinner sig mitt i den. I den gamla staden lever ett par hundra av israels mest extrema bosättare sida vid sida med den palestinska civilbefolkningen. Husen intill bosättningarna har galler för fönster och balkonger, dörrarna är av tjock plåt eller metall. Anledningen är upprepade trakasserier från bosättare, såsom stenkastning och försök att bryta sig in i byggnaderna.

En av våra huvuduppgifter som ekumeniska följeslagare i Hebron kommer vara att följa de palestinska eleverna till Cordobaskolan som ligger just intill flera bosättningar. Det är tyvärr inte ovanligt att barnen utsätts för såväl psykiskt som fysiskt våld på väg till och från skolan, något som skildrades i dokumentären ”Välkommen till Hebron” som visades på SVT i februari. Klicka här om du vill se ett youtube-klipp från filmen.

Mitt team fick uppleva hur spänt läget är i Hebron redan under vår första dag där. Shuhada Street, i den gamla staden, var tidigare Hebrons viktigaste gata fylld av människor, bussar och försäljare. Idag är den något helt annat. En stor del av gatan är avstängd för palestinier och får bara användas av israeler och turister. Där finns flera checkpoints och massor av övergivna hus. När vi kom till Shuhada Street var det lördag eftermiddag och Sabbath, judarnas vilodag. Gatan, som annars är ganska folktom, var därför fylld av bosättare. Vi hann inte längre än 60-70 meter innan en pojke sprang fram och började knuffa på Katarina i mitt team samtidigt som han skrek att vi inte fick gå på gatan. Det var något om nazister också. Därefter började han knuffa mig och försökte knäa mig i magen. Slutligen slog han mig i ansiktet.

10-11 år. Ensam mot sex vuxna. Någonting är fel när ett barn beter sig så. Någonting är åt helvete fel.

Dels är det hatet och fruktan pojken uppfostrats med. Dels är det den israeliska polisen och militärens passiva medgivande av den här typen av våldsamma handlingar utförda av bosättare. Pojken visste att vi inget kunde göra mer än att skynda därifrån. Att, trots det, ensam ge sig på sex vuxna ger en vink om hur illa läget är i Hebron.

Vi bestämde oss för att lämna platsen snarast möjligt, det var definitivt inte säkert att stanna kvar. När chocken lagt sig och jag fått lite distans till vad som skedde känns det oerhört sorgligt. Vilket öde att växa upp i ett samhälle som bosättarnas Hebron. Vilket öde att vara barn där. Oavsett om du är född israel eller palestinier.