Hashems hus

En del av det bråte bosättare vräkt ner på Hashems tomt.

Hashem ringde kvart i sju och berättade att ett gäng bosättare höll på att attackera hans hus med stenar och sopor. Tio minuter senare passerar vi checkpoint 56 och kommer in i den gamla staden. För att komma till Hashem måste man gå en brant, slingrig stig som leder mellan husen längs sluttningen. Han bor precis under bosättningen Tel Rumeida, hade det inte varit för höjdskillnaden på fem meter hade husen legat så gott som väg i vägg.

Den sista biten fram till Hashem går man en stenlagd gång, parallellt med bosättningen. För att undvika en direktkonfrontation stannar vi till bakom den sista kröken innan Tel Rumeida blir synligt och lyssnar. Upprörda röster diskuterar livligt på hebreiska. Vi tittar på varandra och jag känner adrenalinet i blodet. Jean-Marie kikar försiktigt runt hörnet. Kusten är klar. En samling bosättare befinner sig utanför Tel Rumeida, ovanför oss bakom staket och taggtråd. Några soldater skymtar genom det täta lövverket när vi försiktigt smyger bort till Hashems hus. Jag håller en arm för huvudet, löven gör oss svårupptäckta men skyddar knappast mot sten om någon får för sig att kasta.

Hashem möter oss utanför huset. Han är luttrad efter många år med sina våldsamma grannar och ser lugn ut. Yunis, nyss fyllda fem, leker intill sin pappa. Vi ställer oss på en mur och försöker se vad som pågår uppe bland bosättarna, men de skyms av träden. Det verkar hyfsat lugnt så vi bestämmer oss för att gå in. I vardagsrummet sitter Hashems höggravida fru Nasrin och läser läxan med parets äldsta dotter Raghad, 10 år. Det är geografiprov imorgon. Vi sitter ner i vardagsrummet och Hashim sätter på en videoinspelning från en flera år gammal bosättarattack. Han vill visa Dominik, som är på tillfälligt besök hos oss i Hebron, hur det kan gå till i staden.

Plötsligt knackar Hashems brorsdotter Sundus på dörren. Hon berättar skärrat att hon ljust blivit angripen av ett gäng bosättarpojkar i tolv-års åldern på gatan en bit bort. De sparkade henne på benet innan hon lyckades springa hem. Sundus sätter sig i en fåtölj och förblir tyst. Hon är tretton år. Jag vet inte vad jag ska säga. Vad säger man? På datorskärmen försöker en folkmassa bryta sig in i ett palestinskt hus. I fåtöljen sitter en flicka i en vacker orange hijab och kämpar för att hålla tillbaka tårarna. Bredvid sitter en tio-åring och läser läxan. Hashim röker ännu en cigarett. Från fönsterplatsen ser jag taken på Tel Rumeida.

Jag ber Hashem stänga av filmen.
- Does it make you upset? Undrar han.
-It makes me sad… I think we all have had enough of it already, fortsätter jag.
Sedan sitter vi tysta. Jag ser på Sundus, hennes käke är spänd.

Konversationen kommer igång igen.
- Vilket är ditt favoritämne i skolan? Det känns krystat.
- Engelska. Och matematik, svarar Sundus.
Nasrin kommer in med te och kakor. Vi pratar på om ditt och datt. Jag och Jean-Marie väntar ut tiden, det är tyst ute. Bosättarna verkar ha gått in till sig. Vi tackar för oss och går stigen tillbaka ner mot gatan där Sundus blev attackerad för en timme sedan. Det som känns mest deprimerande med kvällen är axelryckningen som Hashims familj mottog Sundus historia med. Hur normalt allt det onormala är för dem. Och om man jämför med vad som hände Sundus lillebror för två år sedan, då en kvinna slog sönder hans tänder genom att dunka hans huvud mot en sten, så var det ju inte så farligt.