Uppdraget inte slutfört - det har knappt börjat

Jag landade i Sverige på kvällen den 28 juli efter 3 månader på Västbanken och i Hebron. Lärorikt, jobbigt, spännande, intressant, deprimerande, hoppfullt och frustrerande är några av de ord jag vill sammanfatta min tid som ekumensisk följeslagare med. Jag är oerhört tacksam för alla intressanta och öppenhjärtliga möten med palestinier och israeler jag fått vara med om.

Med mig hem till Sverige tar jag en stor dos frustration, men också hopp. Att människor som Abdel-Karim och Soha Haddad och deras många barn, trots det fysiska och psykiska våld de utsätts för, kan vara så öppna, vänliga och fredliga är fantastiskt. Det engagemang för fred som Hashem Al-Aza visar genom att alltid hålla sitt hus öppet för besökare (oavsett religion eller nationalitet) som är intresserade av att lära sig mer om situationen i Hebron, samt hans nära kontakter med israeliska fredsorganisatioer är nästan osannolikt. Det mod Yehuda Shaul visar genom att fortsätta med sina guidade turer till Hebron med Breaking the Silence trots bosättarnas våldsamma attacker och angrepp är beundransvärt. Och jag bugar djupt inför de israeliska människorättsorganisationerna Yesh Dins och B'Tselems enträgna arbete för mänskliga rättigheter på av Israel ockuperat område.

Jag är hemma igen, efter 90 dagar fyllda av intressanta möten, uppgifter och lärdomar. Som jag ser det är inte uppdraget slutfört - det har knappt börjat. Jag anser att min viktigaste uppgift som följeslagare är att sprida kunskap och information om vad jag sett, upplevt och lärt. Efter tio dagars vila med sill, färskpotatis och skärgård drar denna uppgift nu igång på allvar.

Det finns otaliga berättelser, människor och organisationer som förtjänar att uppmärksammas. Du kommer kunna läsa dessa framöver på Najahund. Jag kommer även att hålla föredrag och presentationer - skicka gärna ett mail om du vill att jag ska besöka ditt sällskap eller din förening. Jag känner en skyldighet mot Hebron-borna och alla andra människor jag mött, deras historier förtjänar att berättas och uppmärksammas.

1 kommentar:

Anonym sa...

Välkommen hem Johannes!