De enda som bryr sig

Hamed håller i kartongen med mat som hans familj fått från Röda Korset.

Vi sitter i ett hav av barn utanför Hameds hus, på plaststolar som en flicka kommit bärandes med. Hamed har fem barn, de andra tio omkring oss tillhör hans bröder och systrar verkar det som. Ta en bild på mig! Ta en bild på mig! ropar de i munnen på varandra.
-Ruh! Gå härifrån! Ruh! Säger en lagom tjock kvinna med hes röst när barnen blir för livliga. Hälften av dem försvinner iväg, men de är snart tillbaka.

Det är svårt att veta vilka som egentligen bor i huset. Vi hälsade på familjen dagen innan och fick höra att de var 200 personer. Vem som bor var blev aldrig klarlagt.
- Inte en enda gång har dom varit här! Dom skiter i oss, säger Hamed upprört. De enda som kommer till oss vårt område är internationella, som röda korset. Ni måste hälsa och berätta hur mycket vi uppskattar deras hjälp, fortsätter han och visar en av de kartonger med mat som familjen fått av Röda Korset.

För en gångs skull riktas i inte Hameds vrede mot de israeliska bosättarna i Beit HaShalom (Fredens hus) som han bor granne med. De bosättare vars ungdomar som brukar komma och kasta sten på hans hus på fredagar och lördagar. Denna gång är det det palestinska styret han är förbannad på.
-Dom är lögnare allihop! Utbrister Hamed. Fatah eller Hamas, det spelar ingen roll. Alla pengar går till Ramallah ändå (det palestinska styrets administrativa centrum). Vi får ingenting. Ingenting! Och det finns pengar. Saudiarabien, Jordanien, Europa – det är många som bidrar, konstaterar han.

En flicka visar sig i dörröppningen med en bricka och sex glas. Det doftar gott om det söta teet med mynta. Hamed vill inte att jag uppger hans riktiga namn, av rädsla för att de palestinska myndigheterna ska ställa till problem för familjen.
-Vägen har varit stängd för oss palestinier i åtta år, men ingen gör något. Ingen säger något.
Hamed pekar med handen mot Bani Salim Street som går 50 meter från huset och som numera trafikeras av israeliska bosättare och militären. Hamed berättar att han fått hyra häst och vagn för att frakta upp cement och annat byggmaterial för den pågående utbyggnaden av huset.
- Borgmästaren och de ansvariga i Hebron kommer aldrig hit och ser hur vi har det, säger han.
Hamed slår ut med armarna och ser uppgiven ut. Han känner sig sviken, av sina egna.
- På ett sätt är det nästan värre än att bo granne med bosättarna, säger Hamed.