Allt kan handa. Bollen ar rund. Vi tar en match i taget. Sportklyschorna ar manga och trottsamma. Men jag kanske borde visa dem mer respekt med tanke pa hur snabbt saker och ting kan forandras. Nar jag gick ut imorse hade jag ett hem i Beirut, nu har jag det inte langre. Det franska paret jag bor med, bodde med, ar trevliga men det har varit stelt och anstrangt den senaste tiden. Framfor allt sedan jag vanligt fragade om jag kunde bjuda hem kompisar pa middag och fick jag veta att jag inte under nagra omstandigheter fick ta hem vanner. Jag tror att problemet ar att de inte ar vana att bo med andra och blev chockade over att andra manniskor ocksa lagar mat, gar pa toaletten och uppskattar en dush da och da. Det kandes perfekt i borjan men har langsamt blivit samre och samre. Det kandes trakigt pa slutet men eftersom jag bara skulle bo dar en manad till sa var det bara att bita ihop. Men for en timme sedan blev jag ombedd att flytta. Jag behover inte flytta ut ikvall men snarast mojligt och i borjan av nasta vecka hoppas jag att jag hittat nagot annat. Jag vill komma bort darifran sa fort som mojligt, det ar ingen hojdare att bo kvar under de har omstandigheterna. Fuck you motherfuckers.

Problemet ar att jag inte har sa manga alternativ, det enda jag kan komma pa ar det nyoppnade vandrarhemmet som ungdomscentret i Shatila driver. Kontrasten mellan Beiruts kandaste clubgata Rue Monot i det hardcorekristna, nationalistiska, valmaende Achrafieh och Shatila ar enorm. Det ar inte sa manga sydostasiatiska kvinnor som ar ute och rastar husfruns knahund i Shatila. Och jag har inte sett nagon Cabriolet som spelar euorotrance i bilstereon sa att husvaggarna vibrerar dar heller. Men det ar kanske darfor som jag skulle kanna mig mer hemma i Shatila. Det kanns inte optimalt att bo dar men jag tror det skulle kunna bli ganska bra. Jag kanske ska gora som forra Muf-ledaren Tove Lifvendahl som flyttade till Rosengard i fem veckor och skrev en bok om sina upplevelser. En manad i Shatila borde ju vara mer an nog for att verkligen kanna pa hur det ar att leva i ett palestinskt flyktinglager, eller hur Tove?

1 kommentar:

Jonas Mosskin sa...

Det finns sannerligen paralleller mellan din resa i Libanon och min och Elsas upplevelser i Marocko. en av dem är de tvära kasten som sker när en boendesituation blir ohållbar. För oss tog det fyra timmar innan vi var ute ur vårt rum och vår familj sedan vi upptäckt att det fattades 400kronor. Och att vi svikits av sonen i familjen som vi suttit och gaggat med sena kvällar. Druckit öl, tittat på film och träffat hans inofficiella tjej som kom på besök. Det var en chock och en obehaglig upplevelse. Det förändrade vår resa. Vi drog till Marrakech och började en och en halv månads kringflackande i Marocko och Västsahara. Men då var vi redo för något annat. Jag antar att vår lilla kusthåla Essaouira är lättare att tröttna på än storstaden Beirut.
Hem är just hem och det är därför man saknar dem så när man inte har dem. Men stressa inte fram något beslut om vart du ska ta vägen. Det löser sig. Det gäller bara att anpassa sig och det kan vara nog så svårt. Svårast är den mentala förändringen. Det fysiska bytet från en plats till en annan är lättare.
Och vad det gäller Tove Lifvendahl så är jag övertygad om att en månad i Shatila räcker för en bok.