Jag ar en kass, jag ar en kass, politiker.
"What do you think about the situation in Palestine?"
Jag satt hemma hos en palestisnk familj i Shatila och at middag. Artonariga Enaam tittade pa mig med sina morka ogon, hon vantade nyfiket pa mitt svar.
"Fan ocksa" tankte jag. Jag hade blivit overrumplad av fragan fast jag borde insett att den skulle komma. "Vad ska jag saga? Jag vet ju inte ens vad jag tycker?" Jag hade kant Enaam i en timme, familjen i tjugo minuter. Att ens namna staten Israel vid namn medan jag mumsade deras mat i deras kok skulle kunna vara att kora kniven i hjartat pa dem. Jag fick inte vanta for lange med svaret.
"Well..." borjade jag och forsokte att inte se besvarad ut. "It's a complicated story". Familjen satt tyst och tittade pa mig. Jag forsokte slingra mig genom att saga att jag vet for lite om konflikten for att uttala mig men att jag ar emot Sharons politik och att palestiniernas situation ar svar. Det var ett urvattnat och daligt svar. Jag var missnojd, men familjen nickade och fragade inte mer om den saken.

Innan jag kom till Libanon trodde jag att jag var rapp i kaften och duktig pa att argumentera. Nagon sa att jag borde bli politiker. I sa fall har jag en del att jobba pa.

Konflikten mellan kristna och muslimer i Libanon ar djup och komplicerad. Men inbordeskriget var inte bara ett religiost krig, kristna slogs mot kristna och muslimer mot muslimer. De olika miliserna utforde hemska dad mot varandra for att strax darpa slass sida vid sida mot en gemensam fiende. Libaneserna ar djupt religiosa och det kanns som om det ligger kyrkor och moskeer i varje kvarter. Jag ar inte kristen och jag tror inte pa gud. Om nagon fragar om jag ar religios svarar jag sjalvklart nej. Jag vill inte forknippas med kyrkan eller kristendomen. Enligt min logik med korstagen, George Bush och falangisternas valdsdad mot muslimerna i bakhuvudet borde det vara battre att inte vara relgios an att vara kristen i en libanesisk muslims ogon. Mitt resonemang har inte stort stod i Libanon. De kristna ar ett av Bokens folk. Islam, judendom och kristendom ar trots allt tre narstaende religioner. I mellanostern har kristna och judar under historien behandlats relativt val och ofta tillatits att skota sig sjalva. Fram till Israels bildande 1948 hade judarna det till exempel betydligt battre i mellanostern an i Europa.

Jag visade prov pa dalig kulturkannedom och politikerkansla under en taxiresa i mitten av oktober. Det var under ramadan. Min taxichauffor hade stort svart skagg och en vit mossa pa huvudet. Han var kladd i en vit dress och sandaler. Det var over trettio grader varmt och jag var pa vag till busstationen for att ta mig vidare till Saida. Min chauffor laste en kort bon. Han vande sig mot mig och sa nagot pa arabiska. Jag forstod att han undrade om jag fastade. "La", nej, sa jag. "Christian?" sa han och pekade pa mig. "La" sa jag. Jag pekade upp i himlen. Han tittade ut genom vindrutan. Sedan pekade jag pa mitt huvud. Till sist strackte jag fram handen med pekfingret utstrackt och viftade fram och tillbaka. I samma ogonblick kom jag pa mig sjalv. Dar satt jag i en taxi i Beirut tillsammans med en uppenbarligen djupt religios muslim och fornekade guds existens. Hur dum far man bli? Min chauffor gjorde stora ogon. Han sag forskrackt pa mig och mumlade nagot pa arabiska. Bortsett fran ytterligare en kort bon blev det inget mera sagt under den resan.

Jag far ofta fragan om vilken religion jag tillhor. Jag vill inte utge mig for att vara nagot jag inte ar och har trots taxiresan fortfarande svart att kalla mig kristen. Ibland gor jag det anda for att slippa jobbiga situationer. Ibland forsoker jag slingra mig. Som nar jag var pa hizballarallyt och ett par shiamuslimer nyfiket fragade vem jag var, vad jag gjorde dar och om jag var kristen. De ville visa mig olika kyrkor i Beirut sa jag kunde praktisera min religion. Jag hade lart mig att det inte var sa smart att forneka guds existens och tankte att ett samre tillfalle att gora det an tio meter fran en grupp om hundra hizballahsoldater, omringad av nyfikna shiamuslimer och under Sheik Hassan Nassrallahs tal pa "Jerusalem Day" som strommade ur hogtalarna intill ar svart att hitta. Lyckligtvis lyckades jag leda in samtalet pa nagonting annat. Varje gang jag far fragan om vilken religion jag tillhor blir jag stalld och mitt svar ar ingen sjalvklarhet. En sann politiker hade aldrig tvekat.

I Sverige kallas Islam ofta intollerant. Hittills har alla muslimer jag talat med visat stor nyfikenhet, oppenhet och tollerans infor vastvarlden och kristendomen. De kallar amerikanerna sina vanner. "Vi ar alla broder" har jag hort flera ganger. Att hora det fran hizballahanhangare ar intressant och jag undrar hur manga texasbor som kanner likadant for sina "broder" i Beirut. Jag har traffat flera kristna i Libanon som sagt att de inte gillar muslimer, att de ar bakatstravande, att de inte gor annat an att skaffa barn och till och med att de inte gar att leva med. Det ar harda ord fran anhangare av den annars sa tolleranta kristendomen.