Hem. Det kan vara ett stort hus pa landet, en lagenhet i stan eller ett landstalle i skargarden. Men det kan ocksa vara en udde, en skog, en sjo, ett fjall, ett cafe, en gata eller ett land. Det ar valdigt individuellt och forandras med tiden. Under kortare perioder kan man ha sitt hem i en ryggsack pa ryggen och satta upp det dar man vill. Jag tror att alla manniskor behover ett hem, nagonstans dar man kan kanna sig trygg. I harmoni. Jag tror att man kan ha flera hem. Ett hem ar nagonting valdigt personligt, oftast ett stalle eller en plats dar man har upplevt och vill uppleva saker. Dar man vill leva korta eller langa stunder. Man kan vara borta lange fran sitt hem utan att sakna det, men vissheten om att man kan aka dit en dag skapar en trygghetskansla. Det ger saker en mening. En del manniskor saknar ett hem. Det kan vara uppbrant, bortspolat eller ockuperat av frammande manniskor. Eller sa har de aldrig funnit nagot.

Nar jag kom till Beirut var mitt framsta mal att hitta ett hem. Ett tillfalligt sadant, men anda ett hem. Dar skulle jag sova om natterna och tillbringa delar av dagarna. Jag skulle kanna mig ledsen och glad dar. Jag skulle lasa och fundera. Jag skulle ata frukost och bjuda vanner pa middag. Det kandes viktigt for mig att ha ett hem, en trygg bas bland allt det nya. Efter tre dryga veckor pa vandrarhem fann jag ett fint rum, med havsutsikt. Det kandes lovande. Jag borjade gora utflykter for att upptacka landet och det kandes bra att ha ett hem att komma tillbaka till och bara vara pa. Men ganska snart fick jag oroskanslor, nagon sa att jag inte fick bjuda hem vanner. Nagon hade asikter om vilka som fick vara i mitt hem och inte. Nagon hade valdigt manga asikter. Nagon sa att jag maste lamna mitt hem och aldrig komma tillbaka. Det var jobbigt. Det ar jobbigt.

Att hitta tak over huvudet ar sallan ett problem, men hem kan vara valdigt svara att hitta. Framfor allt om tiden ar knapp och man inte kanner till omgivningen sarskilt bra. Mitt storsta problem ar att utan hem saknar jag en fast punkt och utan en sadan kanner jag mig vilsen och borjar tvivla. Just nu ar jag inte redo att stoppa ner mitt hem i en ryggsack och ta det med mig dit jag kommer. Rummet med havsutsikten var mitt hem i fyra veckor. Situationen blev ohallbar den femte veckan och de sista dagarna har det inte kants som mitt hem langre. Nar jag insag det kande jag mig tvungen att omedelbart packa ner de spillror som fanns kvar och flytta det nagon annanstans. Det tog en timme. En kvart senare borjade jag packa upp det i Shatila.

Det ar oklart hur lange jag kommer bo i Shatila. Kanske i tre dagar, kanske i tre veckor. Knappast i tre manader. Det finns en stor risk att Shatila blir en plats dar jag bor men inget hem. Mitt forsta hem var i ett stort hus i Jamtland. Jag lekte kurragomma bland vinbarsbuskar och fran fonstret sag man Storsjon, Oviksfjallen och langt borta i vaster Areskutan. Femton ar ar femton ar och den platsen kommer alltid att kannas som ett hem. Det palestinska flyktinglagret Shatila utanfor Beirut ar nog sa langt bort fran mitt forsta hem man kan komma. Det ar nog en av anledningarna till att jag kommer fa det svart att kanna mig hemma har. En annan ar den korta tiden jag sannolikt kommer tillbringa har. Att manniskor tittar pa mig och undrar vad jag gor har bidrar ytterligare till att det ar svart att kanna sig hemma. Jag tvivlar pa att Shatila naginsin kommer kunna bli mer an en plats jag bor pa. Det ar synd, for just nu jag kanner ett behov av ett hem.