Kriget lever. Forra helgen ringde Said och fragade om jag ville folja med till hans drusiska hemby i Choufbergen soder om Beirut. Det ville jag. Tio minuter soder om Beirut vande vi medelhavet ryggen, vagen slingrade sig uppfor sluttningen och vi passerade den ena drusiska byn efter den andra medan vi kom allt hogre upp. En kvart senare var vi framme.

Said visade marken han fatt av sin far, dar han ska bygga hus om ett par ar. Tomten ligger runt 900 meter over havet i sluttningen ned mot en gronskande dal omgiven av skogsbekladda berg. Dar vaxer vindruvor, oliver och fikon.
Middagen stod pa bordet nar vi kom hem till Saids foraldrar. Vi at taboule, hummus, brod och friterad fisk doppad i sesamsas. Valdigt gott. Deras vackra hus ligger i utkanten av byn och fran balkongen ser man den gronskande dalgangen. Man ser grannbyn en kilometer bort och i horisonten laga berg. Luften ar klar och frisk, det ar fridfullt och vackert. En idyll.

Men tva kulhal i fonsterluckan avslojar bluffen. Grannbyn ar maronitisk. For fjorton ar sedan lag huset pa fronten mellan drusisk och maronitisk milis, lappningar och lagningar av vaggar och tak ger en vink om husets valdsamma historia. Garaget saknar fortfarande tak efter att en granat slagit ner dar. Said berattade att familjen flyttade hem till hans farmor som bor mer centralt i byn, det var for farligt att bo kvar. I husets undervaning bor Saids nygifta storebror med sin fru. Vi blev nedbjudna pa ett glas vin och jag fick se ett fotografi pa Saids bror under kriget. Han satt pa huk och tittade in i kameran, i handerna holl han nagon form av granatgevar. Nar bilden togs var han fjorton ar.

Vi fortsatte hem till Saids van Amir. Han tog emot oss i sina foraldrars hus, dar han bor. Vi drack vin och rokte vattenpipa och nyfiken som jag ar fragade jag nagot om kriget. Amir forsvann och kom snart tillbaka med utrustningen han hade i specialstyrkan han ingatt i. Amir ville att jag skulle ta pa mig grejerna sa vi kunde ta lite schyssta bilder. Strax darpa poserade jag med en kalasjnikov i handerna, i baltet hange en bajonett, en kniv, patroner och handgranater. Nar freden slots 1991 kan inte Amir varit mer an tjugo ar. Da hade han blivit sarad nio ganger.

Jag har aldrig hallit i ett automatvapen forut. Handgranaten kandes tung och kall i min hand. Jag var exalterad samtidigt som det det kandes otroligt sorgligt. Det kandes sjukt att halla i den kalasjnikov Amir anvant under kriget bara dryga kilometern fran byn som han tomt magasin efter magasin mot. For mig var det som pa lek, det gar inte att forsta hur det ar att vaxa upp under ett brinnande inbordeskrig. For Amir, Said och de andra barnen var det ingen lek. Skottsalvor och explosioner var vardagsmat. Nar Said var sjutton skordade han frukt at en bonde, han och kompisen lade stenar runt minorna for att inte trampa pa dem.

Det ar alltid roligt att fa folja med hem till folk. Said ar valdigt vettig och trevlig. Det var en lyckad utflykt och jag fick se manga fina saker. Men som sa manga ganger forut kom jag hem med ett snurrande huvud. Det gick upp for mig att kriget fortfarande lever. I allas medvetenden. Libaneserna ar krigstrotta och freden kanns trygg, men de litar inte pa vanandra. Amir ar langt ifran den enda som har kvar sin kalasjnikov i garderoben. Nar man star pa balkongen hemma hos Saids foraldrar forstar man battre hur otroligt komplicerad situationen i Libanon ar. Tank dig sjalv att ta bussen till jobbet med milisman som bombade ditt hus och dodade din basta van.

Det kan vara bra att tanka pa att alla milisgrupper har vapen undangomda nar FN i enlighet med resolution 1559 kraver att Hizballah och diverse palestinska gerillagrupper i Libanon ska avvapnas. Situationen ar komplex och det kanns naivt att tro att Hizballah och palestinierna ska lamna ifran sig sina vapen nar alla andra ar bevapnade till tanderna.