Erik. Jag minns det som om det var igår. Det var en grå och kall dag i mitten av juni, asfalten var blöt så det måste ha regnat. Jag var arton år och hade just tagit studenten. Vi satt längst bak i bussen. Jag var intryckt vid den vänstra fönsterrutan, Erik vid den högra. Mellan oss stog en kravallpolis. Vi halsade och började prata men fick snart veta att det var strängt förbjudet. Vi utbytte menande blickar och skakade vara huvuden.

Genom fönstret såg jag hundratals poliser med hjälmar och skoldar. Jag såg hundförare och ridande poliser. Ljudet fran helikoptern som kretsade ovanför oss blandades med hundskall. Det var en lördag i mitten av juni 2001 och vår buss stod på Järntorget i Göteborg. Det var förbjudet att tala i mobiltelefon men jag övertalade polisen att få ringa Jonas som blivit visiterad före mig och inte sett att jag blivit gripen och bortförd av två poliser. Jag och Erik hade befunnit oss på fel plats vid fel tillfälle. Den officiella anledningen till att polisen omringade hela Järntorget var att man hade säkra uppgifter på att en beväpnad tysk terrorist befann sig där. När vi såg poliserna komma emot oss försökte vi ta oss ifrån Järntorget men insåg snart att vi var inringade. Alla försök att prata sig ut var lönlösa. Poliserna var stressade och otrevliga och hade order om att inte slappa ut någon. Vi var radda for brak och ville komma bort därifrån sa fort som mojligt. Runt 500 personer som samlats på Järntorget for att demonstrera mot vald och det hade räckt med en enda kastad flaska sa hade vi blivit slagna sonder och samman. 18 timmar tidigare hade en svensk demonstrant skjutits av polis for första gången på 70 år.

Stamningen var hetsk. Polisen gjorde ringen allt mindre och snart var hela gruppen trängd mot en vägg där det ligger ett kebabhak. Vi beordrades att sitta ner. Tiden gick. Efter en timme eller två fick vi veta att man blev frislappt om man gick med på att identifieras och visiteras. Det kändes förnedrande, Elsa och Iris ville inte. Jag och Jonas litade inte på att alla i folkmassan skulle hålla sig lugna och ville komma därifrån. Sa vi ställde oss i kon for att komma ut. Vi visste inte att när identifiering och visitering var genomförd blev man tillsagd att gå till höger eller vänster. Höger betydde häkte, vänster frihet. Jonas stod före mig och gick at vänster. Jag fick gå at höger.

Kanske var det mitt förbrytaransikte som gjorde polisen misstänksam och fick honom att fatta beslut om häktning. Kanske var det mitt lilla plakat med texten "sluta slåss" och "det gör ont". Kanske var det min tyska brytning. Hur som helst satt jag där i en buss på vag till en nerlagd militarforlaggning tillfalligt omgjord till häkte. Och brevid mig satt Erik med sin märkliga frisyr, rakad hjässa och har på sidorna.

Det hade börjat skymma när vi kom fram. Polisen hade av allt att domma hittat många tyska terrorister for det var en lang väntan på att fa bli visiterad på nytt. Tva poliser höll fast mig medan en tredje tömde fickorna. Jag var trott, arg och frustrerad och när de tappade kamera och mobil i betonggolvet blev jag förbannad, försökte komma loss och sa några val valda ord. Men det hade jag inte mycket for. De två poliserna förde mig vidare, nästa station var fotografering. Jag var förbannad och försökte göra en ful min men misslyckades totalt. När jag blev frislappt senare på natten fick jag bilden som bevis på att jag inte lagrats i något register. Det kändes lagom övertygande. På bilden står jag med ett brett leende och ser ut att vara på strålande humor.

Jag blev förd till ett bås med galler som vaggar och tak. Där inne satt redan runt 20-25 stycken. Lokalen var enorm och jag har ingen aning om hur många bås det fanns, men det var ett antal. En kille var upprörd och sa att han varit på vag till jobbet när polisen slog till, han var redan två timmar försenad. Efter en halvtimme blev han släppt. Det fanns inte mycket annat att göra an att vänta sa jag satt tyst for mig själv och tittade på poliserna som gick fram och tillbaka på andra sidan gallret. Jag kände mig som en apa på zoo. Den känslan förstärktes av att det med jämna mellanrum började skakas galler och göras apljud i ett bås en bit bort. Larmet spred sig och snart skrek vi alla, oväsendet var enormt tack vare den fina akustiken i förläggningen. Tiden gick langsamt. Framåt småtimmarna blev det min tur att foras till ett kontor, skriva på ett papper och få tillbaka mina saker. Jag kontrollerade att inget var trasigt och gjorde mig klar att gå. "Glöm inte plakatet" sa en kvinnlig polis. Jag svarade någonting i stil med att de hade större användning for det an jag, öppnade dörren och gick ut.

Jag träffade Erik av en slump någon månad efter bussresan till häktet. Och jag såg honom i tunnelbanan förra hösten, fast jag halsade aldrig. Idag träffade jag honom i Shatila. I Libanon! Han stod där med rakad hjässa och halvmeterslånga mörka dreds på sidorna. Jag gick fram och halsade och förklarade vem jag var, och det var först da jag fick veta hans namn. Erik är ute och turnerar med Clowner utan gränser, i eftermiddags flog de vidare till Jordanien. Jag missade tyvärr deras förestallning i Shatila i måndags, jag har hört talas om dem och det hade varit väldigt roligt att se dem i aktion. Det grämer mig mycket att jag missade det.

Frågan är inte om, utan var jag träffar Erik nästa gång. På en fjälltopp i Gäddede? På en restaurang i Kingston? På BB?