Hur många procent jude är DU?

För en tid sedan hade jag nöjet att visa två unga amerikaner runt i Hebron. De ville gärna besöka Patriarkernas grav, däribland Abrahams, som finns i staden. På denna plats, som är judarnas andra- och muslimernas fjärde heligaste, ligger Ibrahimimoskén. Fram till den 25 februari 1994 var såväl muslimer som judar och kristna välkomna dit. Denna morgon under muslimernas högtid ramadan tog sig den USA-födde israeliska bosättaren Baruch Goldstein in i moskén och öppnade eld. 29 muslimer dödades och över hundra skadades i attentatet. Detta blev startpunkten för Israels separationspolicy i staden då moskén delades i två: en moské förbjuden för judar att besöka och en synagoga dit inga muslimer får gå. Snart kom även delar av Hebron att delas in på liknande sätt.(1)

Nuförtiden är området kring Patriarkernas grav fullt av poliser och militärer. Muslimer som vill besöka moskén måste passera igenom minst två, ibland tre, checkpoints innan de är inne.
De två amerikanerna ville gärna besöka moskén för att se Abrahams grav men också de kulhål från Goldsteins attentat som fortfarande är synliga längs ena väggen. Det var inte så enkelt skulle det visa sig.
- Shurman, är ett judiskt namn. Är du jude? Frågade soldaten när Michael visade upp sitt amerikanska pass i den första av moskéns två checkpoints.
- Well, svarade Michael, min pappa är jude.
- Och du, Sigal? Soldaten vände sig till Boris.
- Mina farföräldrar var judar, jag är kristen. Ryskortodox, svarade Boris.
- Tyvärr, inga judar får komma in här. Ni får gå till synagogan.
- Men, jag är ju ryskortodox kristen!
- Du är jude. Här får bara muslimer och kristna komma in.
- Min mamma är ryskortodox kristen och min pappa konverterade till kristendomen. Jag är uppväxt i ett kristet hem. Innebär det att jag är jude? undrade Boris.
- Mina föräldrar är också kristna, fyllde Michael i.
Soldaten såg förvirrad ut. Han pekade på de två amerikanerna och började tala med sina kollegor på hebreiska. De beslöt att ringa befälet via radion och bas oss vänta. Efter någon minut kom beskedet:
- Sorry, ni kan inte passera. Ni får gå till den judiska sidan. Det är befälet som säger det, inte jag.
- Ok, svarade Boris. Jag har verkligen inga problem med att besöka synagogan. Men det lät som att du sa till befälet att jag är jude, vilket är fel. Som jag redan sagt är jag kristen, liksom mina föräldrar. Varför får jag inte besöka moskén när den är öppen för kristna?

Jag har passerat denna checkpoint många gånger och vet att soldaterna tillhör de mest otrevliga i Hebron. Med deras solglasögon, automatvapen och slappa kroppshållning utstrålar de självsäkerhet. Men det krävdes tydligen inte mer än en ung trevligt agiterande amerikan för att självsäkerheten skulle förvandlas till förvirring och osäkerhet. I filosofiska diskussioner om judenhet hjälper inga solglasögon eller vapen i världen. Soldaten tycktes just ha insett det och tittade nu dumt på Boris. Han såg plågad ut.
- Men, du sa ju att din släkt var judisk, tvekade han.
- Ja precis. Men min mamma är kristen, min pappa är kristen och jag är kristen, svarade Boris.

Det blev för mycket för den stackars soldaten. Efter en kort diskussion med sina två kollegor på hebreiska tillkallades någon med högre ranking som sattes in i problematiken. Dialogen som följde var identisk med den ovan, bortsett från att denna nya person inte talade engelska och en kvinnlig soldat fick fungera som tolk. Jag bet mig i läppen för att inte skratta, roligare än så här blir det inte i Hebron.

När viktiga frågor som vilket år Boris pappa konverterat till kristendomen och vilket år familjen flyttat till USA avhandlats kom till sist beskedet. Den kvinnliga soldaten översatte.
- Han säger att man inte får besöka moskén om man är 1 procent jude.
Problemet var löst, soldaterna såg nöjda ut. Boris skrattade till och skakade på huvudet.
- Men om man räknar riktigt långt tillbaka är ju alla judar, och då kan ingen besöka moskén! svarade han.
Det blev tyst. Soldaterna såg på varandra. Efter en kort diskussion på hebreiska bestämdes att amerikanerna inte kunde besöka moskén just nu, men att de var välkomna tillbaka om ett par timmar. Då skulle de kanske kunna komma in.

Boris skakade återigen på huvudet men gav sig till slut. Poängen var gjord. Så här absurt blir det när man delar in städer och länder i olika religiösa och etniska grupper. På väg från moskén berättade de för mig att de inte alls var kristna.
- Vi är judar såklart, log Boris. Jag hittade på allt det där om konvertering och ryskortodox kristen. Jag ville bara se deras reaktion, höra deras argument.

Det visade sig att amerikanerna varit på en resa med TAGLIT, en organisation som varje år bjuder in tusentals judar mellan 18-26 på en första 10 dagars gratisresa till Israel. Verksamheten finansieras genom privata donationer, judiska organisationer och staten Israel i syfte att bland annat ”stärka känslan av solidaritet mellan världens judar och stärka deltagarnas personliga judiska identitet och band till det judiska folket”. Det finns olika arrangörer och man kan själv påverka vilken typ av resa man vill åka på. Enligt Boris och Michael åker de flesta på en sionistisk, väldigt pro-israelisk resa med en hel del festande. Själva deltog de i en gruppresa som fokuserade på ”fred, pluralism och social rättvisa”. Palestinier nämndes knappt men för första gången någonsin under TAGLIT’s historia besökte deltagare papperslösa beduiner i Israel samt ett sudanesiskt flyktingläger utanför Tel Aviv. Boris och Michael berättar att guiden och flera av de sex unga soldaterna som följde med gruppen var de gick brast ut i gråt när de såg misären. Boris och Michael var nöjda med sin resa men beslöt att stanna längre, för att träffa sin judiska släkt och för att försöka besöka det ockuperade palestinska territoriet och se mer ”av den andra sidan”.

Michael Shurman, 26, och Boris Sigal, 20, poserar under ett galler som skyddar marknaden från stenar, flaskor och glas som kastas från en israelisk bosättning intill. Några palestinska barn vill också vara med på bilden.

Efter en halv dag i Hebron är de väldigt tagna av situationen. De uttrycker båda sin avsky över vad ockupationen och bosättarna gjort med staden. Michael och Boris nämner Shuhada Street, som delvis är förbjuden för palestinier att besöka, och gallren som skyddar palestinska fönster, balkonger och delar av marknaden från stenar, skräp och flaskor från bosättare som särskilt starka minnen.
- Jag skäms över att vara jude när jag ser det här, säger Michael.

Källa:
1. B’Tselem, Ghost Town – Israel’s Separation Policy and Forced Eviction of Palestinians from the Center of Hebron, s. 10

1 kommentar:

Anonym sa...

Otroligt att du kan hitta nåt att skratta åt mitt i allt elände. Och en otrolig historia.
/Elisabet