Lever hoppet? For forsta gangen i mitt liv bor jag med en kabel-tv som erbjuder hundratals kanaler. I min ovana att hantera tv-kontoller lyckades jag av en slump fa tvn att stalla om till radio och snart satt jag och lyssnade pa kvart i fem-ekot pa P1. Jag tycker BBC World har en bristfallig nyhetsrapportering sa jag var glad over att kunna lyssna till Studio ett. Det var en marklig kansla att plotsligt hora valkanda svenska roster i min laganhet i Damaskus och efter fyra och en halv manad i mellanostern kandes det riktigt hemtrevligt att ligga och lyssna pa Gunnar Hokmark. Da har det gatt ganska langt.

Men jag skulle snart forbanna mitt fipplande med tv-kontrollen. Dagen darpa slog jag pa radion igen for att lyssna pa nyheterna, men jag var lite for tidigt ute och fick hora slutet pa Ring P1. Jag hade inte hunnit lyssna i mer an en minut innan ornskoldsvikaren som ringt in sa att "alla muslimer ar inte terrorister, men alla terrorister ar muslimer". Den svenska muslimen som fick ordet efterat gjorde heller inget sarskilt intelligent intryck och jag kande ett starkt behov av att slanga ut tvn fran balkongen. I Syrien, dar yttrandefrihet och formaga att ta egen stallning i olika fragor langt ifran ar nagot som premieras, kan jag forsta att manga manniskor satter likhetstecken mellan danskar och fornedrande av profeten Muhammed eller Jyllandsposten och Danmarks ambassad. Da tycker jag det ar mycket allvarligare nar svenskar med det oppna samhalle som vi anser oss leva i gar omkring och tror att alla terrorister ar muslimer. Tyvarr ar mannen fran O-vik langt ifran ensam och det ar vetskapen om detta som far mig att tappa all ork, att kanna att vi gar en mork framtid till motes. Sannolikt sker ornskoldsvikarens anda kontakt med islam och mellanostern via media och han ar enligt min mening ytterligare ett bevis pa vilken otroligt viktig roll media har att spela nar det galler att skildra annat an vald och terror i sina rapporter fran muslimska lander.

Jag blev inte mycket gladare av att lyssna pa Ekot idag. En reporter berattade fran Kairo om judehatet i Egypten och de karikatyrer av judar som vanligen forekommer i egyptiska tidningar. Judarnas utsatta situation i Egypten ar naturligtvis allvarlig och den rasistiska propagandan som florerar i mellanostern gentemot judar skall naturligtvis lyftas fram i ljuset. Men man ska inte blanda ihop tva skilda saker. Egyptiska judekarikatyrer har inget som helst samband med de Muhammedkarikatyrer som Jyllandsposten publicerade. Judehat i mellanostern rattfardigar inte fordomar om islam i Europa. Den diskussion som nu fors angaende yttrandefrihet och respekt for andra manniskor i Europa ska inte blandas ihop med hur debattlaget ar i en diktatur som Egypten. Det ger ett valdigt markligt perspektiv pa debatten.

Jyllandspostens karikatyrer har fatt oanade, ovantade och ooverskadliga foljder. Konflikten ar langt ifran over men i Damaskus marks inte mycket av oroligheterna. Jag gar runt och ar glad over att inte vara dansk. Inte bara for att det skulle kanns mindre tryggt utan for att den har historien for en lang tid framover har gjort mellanostern till en ganska mycket mindre trevlig plats for danska medborgare. Det kommer tack vare medias exponering av konflikten och olika krafters satt att utnyttja den att ta lang tid for manniskor har nere att glomma och ga vidare. Igar fann jag en skylt pa Souken i gamla Damaskus med texten "In respect of out Prophet Muhammed danish buyers are not welcome in our stores". Jag har som sagt bara sett en enda sadan skylt men det ar uppenbart att danskar inte star hogt i kurs i Syrien. Sett ur ett hogst egoistiskt perspektiv hade jag, om jag varit dansk, sorjt over att under framtida resor i regionen riskera att motas av sura miner och kommentarer istallet for med leenden och "welcome to my country". Kanske lyckas Sverigedemokraterna dra in Sverige och svenskarna djupare i den har konflikten, men vi kommer knappast att komma i narheten av att vara lika illa omtyckta som danskar.

Under tiden som jag glads at att inte vara dansk ska jag forsoka ta mig ur min personliga kris genom att intala mig sjalv att Ring P1 ar ett pris vart att betala for den svenska yttrandefriheten.