Dags att dra. Nar jag kom till Syrien och Damaskus sista dagarna i september forra aret blev jag blixtforalskad i landet och staden. Nar jag gick pa gatorna sag jag fruktstand, hantverkare och vackra hus. Forsaljare ropade och karror drogs. Staden myllrade. Jag sag pa folkvimlet, bilarna och hastkarrorna och horde boneutropet fran Umayyadmosken och det kandes som om jag andades mellanostern. Det var fantastiskt.

Jag minns kanslan men hittar den allt mer sallan. Nar jag tittar mig omrking nu ser jag en massa manniskor som star och hanger. Gatorna av fulla av man som glor. Dricker te, roker och glor. Jag ser bilar och bussar som sprutar svart rok, tutar frenetiskt och inte lamnar foretrade for nagon. Det spelar ingen roll om det ar en liten pojke med skolvaskan pa ryggen eller en gammal gumma som vill ga over gatan, man kor hellre over dem an bromsar in. Om jag gar in i en affar for att kopiera femtio sidor sa far jag ett inshallah, om gud vill, till svar nar jag fragar om det ar klart dagen darpa. Och nar jag kommer for att hamta papperen ar de antingen felkopierade eller inte klara. Om jag gar in i en annan affar, vilken som helst, och fragar efter nagot som inte finns sa far jag bukra till svar. Imorgon. Eller annu hellre burka inshallah. Syrierna maste synda nagot otroligt for nio ganger av tio vill inte gud att det ska bli klart i tid eller att varan ska komma in.

Mycket av det jag fascinerades av i borjan har blivit vardag och jag kanner mig klar med vad det nu ar jag ville gora. Reslusten och nyfikenheten har langsamt forbytts till trotthet och hemlangtan. Det ar dags att dra.