Hur fan gick det här till? Klockan var halv fyra på natten och jag tittade ut genom bilfönstret. Joakim och Rami sov. Vägen var bred och vi mötte sällan någon bil. Månen lös klart och himlen var full av stjärnor, på långt håll lös ljusen från en stad vi passerade. Jag som brukar kunna sova var som helst kunde inte somna, sätena i den moderna bilen var fruktansvärt obekväma, "som en kyrkbänk" tyckte Joakim. Jag undrade vad jag höll på med. Jag satt i en taxi mellan Amman och Akaba, Jordaniens viktigaste hamnstad i Akabaviken, Röda havet. Vi skulle komma fram runt fem på morgonen och sova ett par timmar innan vi tog båten till Egypten. Joakim och Rami hade bestämt sedan länge att de skulle åka dit och när jag träffade Joakim i Beirut runt nyår frågade han om jag inte ville följa med. Även om det lät kul så blev jag inte exalterad av tanken att korsa Siani, uppleva kaoset i Kairo och se pyramider. Av alla länder i Libanons närhet är Egypten det land, bortsett från Cypern, jag för tillfället är minst intresserad av. Syrien och Jordanien lockar mig mycket mer. Liksom östra Turkiet och Saudiarabien. Men jag hängde på, jag sa att jag kanske skulle hoppa av i Amman men innerst inne trodde jag nog att jag skulle följa med hela vägen. Det som störde mig lite var den begränsade tiden, Joakim och Rami skulle inte vara i Egypten mer an 6-7 dagar. Jag ville inte stressa, det kändes onödigt. Då kändes det bättre att se Jordanien mer ordentligt. Jag vill ge Egypten och Israel/Palestina mer tid, inte leka japan och känna att det ar en massa saker jag inte hinner göra eller se. De känns som den typen av länder man vill komma väl förberedd och påläst till. Egypten var en annan resa, inte den här. Det var det jag kom på när jag satt där i taxin.

Jag har ingen guidebok och hade lämnat mitt arabiska lexikon hemma. Vad skulle jag göra själv i Akaba? Skulle jag åka tillbaka norrut eller till öknen i öster? Vad skulle jag göra där? Joakim ville gärna se Jordanien på väg tillbaka från Egypten, jag tänkte att det kanske vore bättre att åka till Egypten i alla fall. Så kunde vi se Jordanien sedan. Inget av alternativen kändes perfekt. Men allt löste sig när vi tog in på ett hotell vid femtiden imorse och jag såg en plansch på vaggen. Fast jag inte bestämde mig helt forrän vi kom till hamnen vid halv elva så visste jag genast vad jag helst ville göra.

Joakim och Rami kom nyligen till Egypten. Antagligen har de just hittat en taxi och är på väg genom Sinai mot Kairo. Jag sitter i Akaba, om jag sticker ut huvudet från internetcafeet kan jag se Eilat i Israel och på andra sidan viken Egypten. 20 km österut ligger Saudiarabien. Jag ar trött men glad. Jag har bestämt mig för att uppfylla en dröm, de närmaste fyra dagarna ska jag ägna åt att ta dykcertifikat. Det känns skitbra att göra det i Akaba. Jag vet inte vad det är men jag tycker det ar ett tufft namn. Smaka på ordet. Akaba. Staden Lawrence av Arabien stormade tillsammans med arabiska stammar och befriade från ottomanerna för snart 90 år sedan. Första intrycken av staden är att den inte är speciellt mysig eller vacker, men skitsamma.

Jag fick ett ganska bra pris och ser verkligen fram emot att lära mig dyka. Men jag är skraj också, fan det är ju läskigt med djupt vatten. Tuber och skit. Det blir tidigt i säng ikväll för att vara i toppform imorgon bitti. Jag har inte hittat den perfekta lösningen, för den finns inte. Jag tror inte jag kommer ångra att jag stack från Beirut eller att jag stannade i Akaba. Jag hade inte ångrat mig om jag åkt till Egypten, det hade blivit bra det också. Men just nu känns det bra att räkna timmarna tills klockan blir nio imorgon bitti. I Akaba.