En tysk, en portugis och en president.
Det var hosten 2002. Kristofer, jag och Andreas (alias "portugisen") skulle alla resa bort och vi skulle inte ses pa ett drygt halvar. Vi bestamde oss for att hitta pa nagot kul innan alla stack ivag. Ingen av oss hade varit i Helsingfors sa vi bestamde oss for att sticka dit en helg och kolla laget. Men det var snabba ryck som gallde for Kristofer skulle snart aka. Vi bestamde en helg och jag bokade hytter och borjade leta boende i Helsingfors. Tre dagar innan avresan pratade jag med Andreas pa telefon.
"Va? Ar det den har helgen, jag trodde det var nasta!"

Jag har glomt varfor men han kunde inte aka. Vi bestamde oss for att dra helgen darpa istallet och jag bokade om hytterna. Ett par dagar innan baten skulle ga ringer Kristofer.
"Ohum, eeh, jag kan inte aka i helgen, hade glomt bort att syrran ska gifta sig".

Det finns bara en manniska som skulle kunna glomma sin systers brollop, och det ar Kristofer -killen som knappt vet vilket datum julafton ar. Efter att ha forbannat Kristofer for hans inkompetens och gud for de vanner han gett mig var det bara att skjuta upp resan en vecka till, till den sista lediga helgen. Trodde jag. Plotsligt hade Andreas andrat sig, han vagrade aka till Helsingfors. Vi forstod aldrig varfor och arligt talat vet jag inte om han forstod det heller, men ingen overtalningskampanj i varlden kunde fa honom att aka med till Finland. Vad som plotsligt gjort Helsingfors sa forfarligt blev aldrig klarlagt.


Det sag ut som om det inte skulle bli nagon helgtripp tills vi nagra dagar senare kom pa att ingen av oss egentligen varit i Goteborg heller.
"Fan vi sticker dit istallet!"

Ett par dagar senare, en fredag kvall i mitten av oktober, kom vi till Goteborg. Det var full snostorm nar vi pulsade genom snon over Drottningtorget for att ta sparvagnen till vandrarhemmet. Andreas led mest for han hade ingen jacka med sig, han hade inte tankt pa att det kan vara kallt i Sverige i oktober. Vi hade en kanonhelg i Goteborg, jag minns inte vad vi gjorde pa dagarna men att vi festade pa Sticky Fingers forsta kvallen och Nefertiti den andra. Alla goteborgare var tevliga, till och med krogvakterna. Kanske var det nagon gang under lordagskvallen nar vi drack paronkonjak pa Nefertiti som ett fro om att det kunde vara trevligt att flytta till framsidan borjade gro.

Vi skulle alla borja lasa pa universitet hosten darpa och langsamt borjade planen om att flytta till Goteborg, plugga och bo ihop att ta form. Vi bestamde att soka kurser i bade Stockholm och Goteborg for att ha lite alternativ.

Varen kom och det blev dags att anmala sig till universitetet. Jag satt pa ett bibliotek i Aix-en-Provence och skulle valja kurser. Ett par veckor tidigare hade USA, med president Bush i spetsen, invaderat Irak. Jag insag att jag trots att jag ansag mig ha lite koll egentligen inte visste nagonting om mellanostern. Jag fastnade for en kurs pa Goteborgs universitet som hette Mellanosternkunskap och anmalde mig till den.

Under sommaren visade det sig att Andreas tankte banga Goteborg men Kristofer var fortfarande pa och sa kom det sig att vi flyttade in i en tva i Bergsjon. En manad senare var det bokmassa. Andreas och Henrik var nere och halsade pa den helgen och vi bestamde oss for att ga dit. Men lordagskvallen blev blot och jag inledde sondagen hangandes over toaletten. Jag hade fatt en av mina beromda baksmallor och tillbringade eftermiddagen i forsterstallning i sangen. Runt fyratiden borjade livet atervanda och jag krop ner till sparvagnen. Lite senare motte jag upp Andreas, Henrik och Kristofer pa bokmassan. Nar jag gick omkring och tittade pa bocker fastnade jag for en bok med titeln "Med livet som vapen" som handlar om sjalvmordsbombare och ar skriven av den tyske journalisten Christoph Reuter. Jag stod med den i ena handen och en bok om den brittiska sakerhetspolisen i den andra. Killen i montern gav mig ett schysst pris sa jag kopte bada. Nar jag laste Reuters bok stotte jag for forsta gangen pa allvar pa Hizballah, den beromda terroristgruppen fran Libanon. Jag blev sapass intresserad att jag senare kom att skriva min B-uppsats i mellanosternkunskap om Hizballah. Det var under arbetet med den uppsatsen jag borjade intressera mig for Libanon.

Det ena ledde till det andra. Hade Andreas inte vagrat Helsingfors hade jag knappast flyttat till Goteborg med Kristofer. Hade inte Bush invaderat Irak hade jag antagligen inte studerat mellanosternkunskap. Hade jag inte last mellanosternkunskap i Goteborg hade jag knappast snubblat over Christoph Reuters bok. Hade jag inte last "Med livet som vapen" hade jag med stor sakerhet inte skrivit uppsats om Hizballah. Hade jag inte skrivit uppsats om Hizballah ar det tveksamt om jag intresserat mig for Libanon. Och hade jag inte varit intresserad av Libanon hade jag nog inte akt dit. I alla fall inte nu och jag hade sakerligen inte stannat sa lange.
Jag hade knappast traffat Joakim i Shatila och jag hade inte suttit smasur pa ett internetcafe i Akaba och undrat varfor han inte dygt upp pa motesplasten for fyra timmar sedan.

Jag vet ju inte vad som hade hant om Andreas inte tjurat med Helsingfors eller om Bush hade latit Saddam vara. Och naturligtvis finns det manga anledningar till varfor jag ar dar jag ar just nu. Men det ar intressant hur man paverkas av tillfalligheter och hur sadant som tycks vara sma val i livet kan fa stora konsekvenser. Eftersom Joakim inte kommit eller givit nagot livstecken ifran sig och jag ar urless pa Akaba vet jag inte vad jag ska gora nu. Antagligen vantar jag ett tag till, men inte hur lange som helst. Kanske fortsatter jag resan sjalv ett tag till. Fragan ar vart och vad det kan leda till i framtiden?