Den perfekta losningen. Jag har blivit sjuk. Jag har forsokt komma pa om jag atit nagot olampligt eller om jag blivit smittad pa annat satt. Jag tror det hande i samma veva som jag blev tvungen att flytta ut fran Rue Monot i slutet av november och jag var tvungen att fatta beslut som var beroende av saker jag inte visste nagot om. Det ar en mental sjukdom som jag kallar den perfekta losningen. Vanliga symptom: Ambivalens som leder till apati. Valet mellan tva eller flera goda ting blir omojligt att gora da det inte gar att veta vilket som leder till total lycka.

Nar jag tanker efter sa tror jag det kom over mig i varas nar jag forsokte planera den perfekta sommaren. Det blev en valdigt bra sommar, tack vare att planeringen sprack. For det ar sa jag fungerar, jag vill inte planera -da kanner jag mig last. Jag vill kanna frihet och kunna hoppa pa vilken buss, bat eller cykel som helst och gora det jag kanner for i stunden. Darfor lider jag nu extra mycket av denna mystiska sjukdom och onskar inget hellre an att jag vaknade ur feberyran och fattade ett beslut med vetskap om att det inte finns nagon perfekt losning och med vissheten om att jag valdigt sallan angrar nagot beslut jag fattar.

Men nu ar jag sjuk och vandas over vad jag ska ta mig till. Vilken ar den perfekta losningen? Jag tycker trivs valdigt bra i Beirut men kanner mig fardig med det jag gjort har. Jag kommer att aka tillbaka hit, det rader det ingen tvekan om. Bast att utnyttja tiden jag har och se mig omkring lite. At vilket hall ska jag aka? Orkar jag resa ensam? Klarar jag av att resa med andra nu nar jag ar sa van att bara tanka pa mina egna behov? Hur lange ska jag vara borta? Dagens I-landsproblem.

Jag kanner mig som nar jag var sex-sju ar och gick till Brunkulla, ett cafe i Ostersund, med mamma pappa och Jonas. Jag kunde sta och titta pa alla kakor och bakelser i oandlighet, det gjorde ont i hela kroppen for jag visste att jag var tvungen att valja bort nastan allt. Wienerbrod, mandelsnitt, graddbakelser... Oftast valde jag kokosbollen, det var det sakra kortet bland allt det goda. Det finns alltid plats for en kokosboll. Pa samma satt slutar det nastan alltid med att jag koper 88:an.

Klockan ar halv ett nu. Det ena alternativet kraver att jag befinner mig i Damascus imorgon bitti. Jag har en lagenhet att saga upp och stada ur, tva vaskor att packa och lite annat smafix att styra upp. Det borjar bli dags att bestamma sig nu. Libanon ar omgivet av Medelhavet och Syrien, oavsett vad jag gor sa kommer jag passera Damascus, det kanske ar lika bra att sticka dit ikvall aven om det blir stressigt och jag inte har nagra rena klader? Eller?

Om det fanns en kokosboll skulle jag valja den.