Ali och jag ar vanner. Det sa han till mig och da ar det sa. Vi traffades for ett par timmar sedan, klockan var runt atta och morkret hade fallit over Beirut. Jag gick bort till ett cafe nagra kvarter fran mitt hostel for att fraga om var jag kan hitta ett rum eller en lagenhet att hyra. Dagarna gar och jag har bytt taktik. Pa hornet dar Cafe de Pallet ligger ar en militar med automatvapen stationerad och oftast hanger nagon av cafeets personal utanfor pa gatan.

Nar jag kom dit satt Alis chef pa en stol utanfor och rokte. Hans mage ar enorm. Vi borjade prata och jag slog mig ner pa trottoaren. Nagra ur personalen blev nyfikna och ville hjalpa mig. Jag bjods pa en sot, sliskig saft som smakade parfym medan de forsokte komma pa var jag kan hitta nagonstans att bo.

Mest engagerad var Ali. Han tog mig till ett hotell intill dar hans polare jobbar. Men aven om han prutade ner priset var det for dyrt och inte heller vad jag soker. Vi gick tillbaka till Cafe de Pallet. Val dar kom Ali pa att en van till honom sakert kunde hjalpa mig och snart satt jag bakpa hans scooter pa vag till nagon. Nagon visade sig pa ratt langt fran centrum. Pa vagen dit sa Ali: On est des amis, och tog min hand. Vi ar vanner. Javisst sa jag. Klart vi ar. Jag log for mig sjalv, satte handerna pa pakethallaren och lutade mig tillbaka. Vi akte tranga grander och breda gator. Ibland korde vi pa samma sida som den motande trafiken. Det ar inget konstigt med det.

Nagon var inte hemma. Sa Ali svangde forbi ett konditori for att kopa mig nagot gott. Ramadan borjade idag och eftersom vi nu befann oss i en av de muslimska fororterna var det fullt med folk pa gatorna. Ali, som kommer fran Elfenbenskusten, men har en tysk kvinna och tva barn i Munchen, visade sig bo intill sa vi fortsatte hem till honom for att halsa pa hans familj. Innan vi kom fran stotte vi pa tva av Alis kusiner. Hemma hos Ali var det tomt pa folk. Han bjod pa en sorts marrangtarta och jag fick se bilder hans barn och ovriga familj.

Snart var vi pa vag igen. Jag befann mig i ett annat Beirut an jag gor nu nar jag skriver. Ramadan marker man inte mycket av i det kristna Beirut dar jag bor. I Alis Beirut firade alla Ramadan pa gatorna som var pyntade med elslingor och banderoller. Jag sag vagskyltar med texten Sabra och Shatila. Pa lyktstolparna hangde stora bilder av olika man. Jag fragade Ali vilka de var men var saker pa svaret. Det var bilder av martyrer som stupat i kriget med Israel. Fem minuter senare sag jag en stor bild av Rafiq och Saad Hariri. Vi var i utkanten av innerstaden och snart tillbaka pa Cafe de Pallet.

Jag har fortfarande inte hittat ett rum eller en lagenhet att hyra. Men jag har antligen fatt se ett Beirut som jag visste fanns men annu inte hittat. Spontant maste jag saga att Alis Beirut intresserar mig mer an kvarteran jag bor i nu. Men det intressantaste med den har staden ar alla kontrasster. Inte en forort eller stadsdel, utan helheten. Imorgon ar Ali ledig mellan fyra och sex. Da vill han aka mer scooter och visa mig saker. Jag vill garna att han visar mig runt dar han bor. Om det inte blir i imorgon sa blir det en annan gang. For Ali och jag ar vanner.