Ur dagboken. Ramarna, eller vad man nu ska kalla det, for den har resan ar ratt losa. Det var sa jag ville ha det och det ar sa det ar. Alla mina saker ar nerpackade i kartonger och undanstallda. Kinnekullekollektivet ar upplost. Jag tog med mig det nodvandigaste och kopte en enkel biljett till Beirut. Boende, skola och allt annat skulle jag ordna pa plats.

Jag slappte taget om allt som kandes tryggt. Det kandes som om jag trampade vatten i Stockholm, jag behovde forandringar. Jag behovde utmaningar. Testa mig sjalv. Se nya saker och traffa nya manniskor. Jag har kant en valdig lattnad over att jag lyckades lamna all trygghet, alla rutiner, allt jag redan sett och gjort.

Jag har bestamt mig for att inte bestamma nagonting. Inte fatta nagra langsiktiga beslut. Jag vet inte hur lange jag blir kvar i Beirut eller vad jag ska med arabiskan till. Jag vet inte var, vad eller om jag ska plugga till varen. Jag vet inte sa mycket. Det kanns som om jag har kastat mig ut i ett stort svart hal. Ibland tar vinden tag i mig, kastar mig at olika hall. Hander griper efter mig. Ibland later jag mig fangas och dras med. Ibland inte. Jag tror att det ar ett valdigt bra satt att resa pa. Jag satter mig sjalv i situationer som gor att jag plotsligt befinner mig pa ett drusiskt brollop eller aker bakpa Alis scooter genom det kvallsmorka, ljumma Beirut.

Men den har formen av resande, levande, verkar sakna ett mellanlage. Antingen ar himlen bla och klar eller mork och hotfull. Jag ar helt ensam eller omgiven av vanner. Det ar en kanslomassig berg -och dalbana som bade fascinerar och forskracker. Idag vaknade jag med olustkanslor och tvivel i kroppen. Jag var ledsen for att Isabelle och Sophie akt hem till Paris och lamnat mig ensam kvar. Men det var ju ensam jag ville vara? Tva timmar senare lekte livet, jag hade unnat mig en schysst frukost och ett dyrt intrade pa en av de privata stranderna down town, lekte med mina devil sticks och snackade med folk. Blev uppbjuden till femtioariga Nadjas hus och sjuka mamma i bergen ovanfor Beirut. Aker nog dit under veckan. Sedan traffade jag Ali och vi akte runt och kollade pa rum att hyra. Ali ar snall men lite for mycket. Jag forstar inte vad han vill mig eller om han vill mig nagot. Kanske vill han ta sig till Sverige, kanske inte. Det ar lite jobbigt. Sedan at jag middag med tva backpackers jag inte hade nagon lust att umgas med.

Nu sitter jag pa ett vasterlandskt internetcafe och kanner mig forvirrad.