Jag ar kar. I Damascus och I Syrien. Ak hit! For helvete. Eller forresten. Gor inte det! Jag vill ha det for mig sjalv.

Damascus kanns som arabvarldens hjarta. Har andas man mellanostern. Jag kom hit igar vid lunch tillsammans med tva fransyskor som bor pa samma hostel i Beirut. Jag kande mig hemma direkt. Atmosfaren har ar fantastisk, manniskorna, husen, dofterna, allt. Alla man moter vill hjalpa till, for att de tycker det ar roligt att man kommit till deras land och kanske for att de ar nyfikna. Det ar inte alls som i Marocko (och ovriga Nordafrika?) att de rycker och sliter i en och vill ha projs for allt. I den gamla staden ser man lite turister, men annars verkar Syrien skonat fran feta tyskar, flottiga amerikaner och horder av japaner. Det ar mycket billigare har an i Beirut och egentligen borde jag kanske stanna har istallet for att aka tillbaka pa sondag. Men det var Libanon jag ville upptacka och Beirut jag ville leva. Och det ska jag forsoka gora. Den politiska situationen gor landet mer komplext och pa satt och vis intressantare. Kursen i arabiska jag borjar pa mandag slutar i mitten av december, sedan kommer jag ha mojlighet att aka tillbaka till Damascus och upptacka Syrien.

Damascus har lite ovantat gett mig svar pa fragor jag grubblat over. Var det verkligen ratt att aka till Libanon, till den har regionen? Ja det var ratt. Jatteratt. Klarar jag det har? Jepp. Det gor jag. Jag har fatt blodad tand och kanner mig starkt. Nyfikenheten ar total och jag vill prova pa att leva har ett tag. Jag vill lasa och forsoka forsta. Se de shiitiska hizbullah-omradena i soder. Mota manniskorna Beirut och i bergen. Kolla in Tripoli i norr. Igar morse undrade jag om det var dumt att lamna Beirut redan efter tva och ett halvt dygn. Det var inte alls planerat. Flydde jag fran det som kandes svart och sokte enkla losningar? Kanske, kanske inte. Det ar otroligt mycket lattare att backpacka, att dra fran stalle till stalle, istallet for att med tomma hander forsoka bygga nagot nytt. Det ar ensamt att vara ensam. Jag tror det var viktigt for mig att fa umgas lite, och Sophie och Isabelle ar trevliga och skona att hanga med. En gratis intensivkurs i franska ar inte heller fel, det kanns kanon att den sitter sa bra som den gor.

Det var en lattnad att det var sa enkelt att ordna visum vid gransen. 27 dollar kostade det som enligt alla guidebocker och ambassader var omojligt. Skont att inte behova posta passet en gang till.

Igar var vi i den legendariska Umayyadmosken. Nast efter Mecka och Medina ar det islams viktigaste. Jag har sett vackrare i Istanbul, men nar boneutopet plotsligt borjade och jag fick uppleva bonen dar inne var det otroligt maktigt. En upplevelse! Den utsokta middagen pa en finare restaurang efterat kostade fem dollar. Jag kommer att komma tillbaka till Beirut vid gott mod. Damascus har varit, och ar, en peppningsinjektion. Kom da, varlden! Kom da!